Prövningen av återkravsbeslut i domstol - Juridiska institutionen ...

UMEÅ UNIVERSITET 

Juridiska institutionen 

Examensarbete 30 hp 

Handledare: Patrik Södergren 

Prövningen av återkravsbeslut i domstol 

En analys av hur de processuella regler som styr prövningen används 

och bör användas 

Mikael Lundberg 

HT 07

Innehållsförteckning 

FÖRKORTNINGAR .............................................................................................................................................2 

1 INLEDNING ...................................................................................................................................................3 

1.1 SYFTE.........................................................................................................................................................4 

1.2 AVGRÄNSNINGAR ......................................................................................................................................5 

1.3 METOD OCH MATERIAL ..............................................................................................................................5 

1.4 DISPOSITION...............................................................................................................................................5 

2 VILKA AVGÖRANDEN AV ÅTERKRAV ÄR VERKSTÄLLBARA?....................................................7 

3 VILKEN DOMSTOL ÄR BEHÖRIG ATT PRÖVA ETT ÅTERBETALNINGSMÅL? ........................9 

3.1 BEHÖRIGHET FÖR ALLMÄN DOMSTOL OCH FÖRVALTNINGSDOMSTOL ENLIGT SVENSK RÄTT......................9 

3.2 UTSTRÄCKNING AV FÖRVALTNINGSDOMSTOLS KOMPETENS MED HÄNSYN TILL EUROPARÄTTEN?...........10 

3.3 PARALLELL BEHÖRIGHET .........................................................................................................................12 

4 VÄSENTLIGA CIVILPROCESSUELLA OCH FÖRVALTNINGSPROCESSUELLA REGLER .....14 

4.1 CIVILPROCESSUELLA REGLER ..................................................................................................................14 

4.1.1 Principerna för rättegångens anordnande ......................................................................................14 

4.1.2 Processmaterialets omfattning ........................................................................................................15 

4.1.3 Yrkanden och grunder .....................................................................................................................17 

4.1.4 Möjligheten till analogier från RB till förvaltningsprocessen .........................................................18 

4.2 FÖRVALTNINGSPROCESSUELLA REGLER...................................................................................................19 

4.2.1 Officialprincipen..............................................................................................................................19 

4.2.2 Processmaterialets omfattning ........................................................................................................20 

4.2.3 Yrkanden och grunder .....................................................................................................................21 

5 TILLÄMPNINGEN AV FÖRVALTNINGS- OCH CIVILPROCESSUELLA REGLER I 

ÅTERBETALNINGSMÅL.................................................................................................................................23 

5.1 UTGÖR PRÖVNINGEN AV ÅTERKRAVSBESLUTET I ALLMÄN DOMSTOL ETT DISPOSITIVT ELLER 

INDISPOSITIVT TVISTEMÅL? ...............................................................................................................................23 

5.2 MATERIELL PROCESSLEDNING I ÅTERBETALNINGSMÅL ...........................................................................24 

5.3 OMFATTNINGEN AV PRÖVNINGEN AV ÅTERKRAVSBESLUTET ...................................................................26 

5.4 MYNDIGHETENS MÖJLIGHET ATT ÄNDRA SITT ÅTERBETALNINGSBESLUT.................................................28 

5.5 RES JUDICATA OCH LIS PENDENS-PROBLEM I DOMSTOLARNA...................................................................32 

6 SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER ............................................................................................36 

7 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING.........................................................................................42 

7.1 OFFENTLIGT TRYCK .................................................................................................................................42 

7.2 LITTERATUR.............................................................................................................................................42 

1

Förkortningar 

AFL Lagen (1962:381) om allmän försäkring 

EKMR Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de 

grundläggande friheterna 

FL Förvaltningslagen (1986:223) 

FPL Förvaltningsprocesslagen (1971:291) 

HD Högsta domstolen 

JT Juridisk tidskrift 

KFM Kronofogdemyndigheten 

NJA Nytt juridiskt arkiv avd I 

Prop Regeringens (resp. Kungl. Maj:ts) proposition 

RB Rättegångsbalken (1942:740) 

RegR Regeringsrätten 

SOU Statens offentliga utredningar 

SvJT Svensk juristtidning 

UB Utsökningsbalken (1981:774) 

2

1 Inledning 

Bidrag av olika slag kan betalas ut enligt olika förvaltningsrättsliga författningar. Exempelvis 

kan personer som är arbetslösa erhålla ersättning 1 , de som inte klarar sitt uppehälle kan få 

”socialbidrag” 2 m.m. Om bidrag har utbetalats, men det senare visar sig att utbetalningen varit 

felaktigt, kan bidraget återkrävas av den myndighet som beslutade om utbetalning av bidraget. 

T.ex. kan bidrag som utbetalats genom socialförsäkringarna till någon som inte hade rätt att 

uppbära bidrag eller som utbetalats med för stort belopp återkrävas av Försäkringskassan 

(FK) med stöd av 20 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). 

Beslutet att återkräva det felaktigt utbetalda bidraget kan dock inte verkställas av myndighe- 

ten eftersom beslutet inte utgör en exekutionstitel. 3 Detta medför att återbetalningsbeslutet 

måste prövas i domstol för att en exekutionstitel skall kunna erhållas enligt 3 kap. 1 § 1 p. 

utsökningsbalken (1981:774) (UB). Beroende på omständigheterna kan både allmän domstol 

och förvaltningsdomstol vara behörig att pröva ett sådant mål. 

Vid domstolsprövningen i förvaltningsdomstol måste först utredas i vilka situationer denna 

domstol blir behörig att pröva återkravet. Därutöver är det intressant att utreda vilka förvalt- 

ningsprocessuella regler som gäller och hur dessa regler skall användas i förvaltningsdomsto- 

len vid en prövning av ett återkravsmål. Återkravsbeslutets ställning i processen är också in- 

tressant att utreda, främst med avseende på myndighetens möjlighet att ändra sitt beslut och 

fatta nytt beslut angående återbetalningsskyldighet. 

Då allmän domstol normalt sett inte prövar förvaltningsrättsliga mål, men ändå under vissa 

förutsättningar kan pröva återbetalningsmål, måste det utredas i vilka situationer allmän dom- 

stol är behörig att pröva sådana mål och om denna prövning skall vara fullständig eller enbart 

en kontroll av återbetalningsbeslutets laglighet. Mot bakgrund av att återbetalningsbeslutet 

även kan prövas i förvaltningsdomstol är det också intressant att undersöka i vilken utsträck- 

ning de förvaltningsprocessuella reglerna kan användas i civilprocessen och hur dessa regler 

samverkar med de civilprocessuella reglerna. Även här är återkravsbeslutets ställning i pro- 

cessen intressant att utreda. 

1 Se lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

2 Se 4 kap 1-6 §§ socialtjänstlagen (2001:453). 

3 NJA 1983 s 362. 

3

Eftersom återbetalningsmålen kan prövas av båda domstolarna kan det också uppkomma kon- 

fliktsituationer där samma ärende kan vara anhängigt i båda domstolarna. Alternativt kan en 

lagakraftvunnen dom föreligga från en domstol när talan väcks i den andra. Hur dessa kon- 

fliktsituationer skall lösas kommer också att utforskas i denna uppsats. 

1.1 Syfte 

Uppsatsen har två allmänna syften. 

Uppsatsens huvudsyfte är att analysera hur vissa väsentliga regler inom förvaltningsprocess- 

rätten och civilprocessrätten används och hur de borde användas vid en prövning av återbe- 

talningsmål i allmän domstol och förvaltningsdomstol. Detta kan också uttryckas som att jag 

vill studera hur förvaltningsrättsliga skyddsregler påverkar möjligheten att erhålla, och påver- 

kas av strävan att erhålla, en exekutionstitel i domstol. Den enskilde skyddas normalt inom 

förvaltningsrätten genom t.ex. principen om negativ rättskraft, förbudet mot reformatio in 

pejus, officialprincipen osv. När återbetalningsmål prövas i allmän domstol blir följaktligen 

frågan om dessa principer gäller även där och, om så är fallet, i vilken utsträckning. Vid en 

prövning i förvaltningsdomstol infinner sig också frågan i vilken utsträckning dessa regler 

skall tillämpas i återbetalningsmål mot bakgrund av att målen även kan prövas i allmän dom- 

stol. 

Mot bakgrund av att återbetalningsmålen kan komma att prövas i båda domstolsslagen, och 

ibland även samtidigt, är ytterliggare ett syfte att utreda hur konfliktsituationer mellan allmän 

domstol och förvaltningsdomstol kan uppkomma och hur de bör lösas. Annorlunda uttryckt 

vill jag studera på vilket sätt allmän domstol och förvaltningsdomstol blir behöriga att pröva 

ett mål om återbetalning och när båda domstolarna blir behöriga vill jag utreda i vilka situa- 

tioner prövning i endera domstolen kan uteslutas på grund av att målet är anhängigt i den 

andra eller en lagakraftvunnen dom från den andra domstolen föreligger. 

Uppsatsens syften är följaktligen att analysera hur vissa väsentliga regler inom förvaltnings- 

rätten och civilprocessrätten används och hur de borde användas vid en prövning av återbe- 

4

talningsmål i allmän domstol och förvaltningsdomstol och att utreda hur konfliktsituationer 

mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol kan uppkomma och hur de bör lösas. 

1.2 Avgränsningar 

I inledningen nämns FK och återkrav enligt AFL. Detta kan betraktas som en avgränsning. De 

uttalanden som görs i denna framställning bör dock kunna generaliseras till att avse alla typer 

av återbetalningsbeslut och prövningen av dessa. 4 

1.3 Metod och material 

För denna uppsats kommer en traditionell rättsvetenskaplig metod att användas. Med detta 

avses en användning av det tillvägagångssätt som normalt begagnas vid lösningen av juridiska 

problem. Följaktligen kommer författningstext, förarbeten, praxis och doktrin att användas i 

detta arbete. 

1.4 Disposition 

Att disponera ett arbete som avser att behandla förevarande ämne har visat sig mycket kom- 

plicerat. Detta har sin grund i att de flesta av de flesta delområdena som behandlas i denna 

uppsats berör och överlappar varandra på flera olika sätt. Den disposition som valts tycker jag 

emellertid gör förståelsen av uppsatsen enklast och jag hoppas att även läsare av denna fram- 

ställning skall dela min uppfattning. 

Inledningsvis kommer det i kapitel 2 att beskrivas vilka avgöranden av återkrav som är verk- 

ställbara. Detta skall tjäna som en introduktion till problematiken och även beskriva på vad 

som krävs för att ett beslut om återkrav skall bli verkställbart. I kapitel 3 beskrivs vilken dom- 

stol som är behörig att pröva en talan avseende återkravet i olika situationer. En redogörelse 

för vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att allmän domstol respektive förvalt- 

ningsdomstol skall kunna pröva målet görs alltså i detta kapitel. Kapitel 4 behandlar de vikti- 

4 T.ex. Lavin, Återbetalning av social ersättning, s 173-210 uttalar sig också generellt kring frågor om förfarande och verk- 

ställighet. 

5

gaste civilprocessuella och förvaltningsprocessuella reglerna som aktualiseras vid prövningen 

i de olika domstolarna. Hur de regler som beskrivits i kapitel 4 skall användas vid prövningen 

av återbetalningsbesluten kommer att beskrivas i kapitel 5. Detta kapitel behandlar några ut- 

valda problem som kan uppkomma vid prövningen i domstolarna och mellan domstolarna vid 

prövningen av återkravsmål. Slutligen kommer en sammanfattning av uppsatsens slutsatser att 

göras i kapitel 6. Syftet med kapitel 6 är att det även skall kunna tjäna som en sammanfattning 

av uppsatsen och således kunna läsas fristående. 

6

2 Vilka avgöranden av återkrav är verkställbara? 

När förvaltningsmyndigheten fattat ett återkravsbeslut 5 önskar de givetvis att beslutet skall 

kunna genomdrivas enligt sitt innehåll. Beslutet utgör dock normalt inte en exekutionstitel 

vilket följer av HD:s praxis 6 och 3 kap. 1 § 1 st. 1p. utsökningsbalken (1981:774) (UB) enligt 

vilket det krävs en domstols dom, utslag eller beslut för att återbetalningsbeslutet skall kunna 

verkställas. 7 Detta eftersom prövningen hos förvaltningsmyndigheten inte kan anses leva upp 

till de krav på objektivitet och allsidighet som måste ställas på en prövning som skall mynna 

ut i en exekutionstitel. 8 Myndigheten är dock inte tvungen att utverka en exekutionstitel i alla 

situationer. Ibland kan myndigheten kvitta tidigare felaktigt utgivna bidrag mot bidrag som 

senare skall utbetalas till den enskilde. Myndigheten kan även genom en överenskommelse 

med den enskilde åstadkomma en återbetalning utan behov av exekutionstitel. 9 Därutöver är 

vissa förvaltningsbeslut verkställbara enligt 3 kap. 1 § 1 st. 6p. UB, nämligen då detta anges 

uttryckligen i ett författningsstadgande. I AFL saknas sådana föreskrifter och följaktligen 

krävs att återbetalningsfrågan underställs prövning av domstol för att FK skall kunna driva in 

fordringen. 10 

5 De typer av beslut, då myndigheten endast uttrycker sin ståndpunkt i en fråga eller framställer ett krav mot någon enskild, 

brukar kallas partsbesked och de anses inte bindande (Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 57). Annorlunda uttryckt utgör 

ett beslut av en myndighet ett partsbesked när myndigheten inte genom ett författningsbemyndigande anförtrotts att pröva 

frågan allsidigt och slutgiltigt (Prop. 1997/98:101 s 51). I NJA 1991 s 363 uttalande dock HD att: ”Försäkringskassans avgörande 

innebär emellertid - som framgår av de inledningsvis åberopade lagrummen - ett beslut om att ålägga återbetalningsskyldighet 

av felaktigt utgivna bidrag. Beslutet innefattar myndighetsutövning [kursiverat här] och kan efter besvär omprövas 

och överprövas”. I nya förarbeten (prop. 2005/06:56 s 13 och prop. 2006/07:99 s 23) görs dock uttalanden som stödjer uppfattningen 

att återkravsbeslutet utgör ett partsbesked, d.v.s. inte innefattar myndighetsutövning. Det kan således inte anses 

klarlagt om återkravsbeslutet utgör ett beslut som innefattar myndighetsutövning eller blott utgör myndighetens ståndpunkt i 

återbetalningsfrågan. Allt detta förpassar återbetalningsbeslutet till en gråzon mellan myndighetsbeslut och partsbesked som 

är mycket otillfredsställande för rättstillämpningen eftersom beslut som innefattar myndighetsutövning kräver t.ex. att myndigheten 

utförligt motiverar sitt återkravsbeslut enligt 20 § förvaltningslagen (1986:223) (FL), lämnar besvärshänvisning 

enligt 21 § FL m.m. Dessa krav finns inte för partsbeskeden. Detta medför problem för den beslutande myndigheten som inte 

med säkerhet kan veta vilka krav de har att uppfylla enligt förvaltningslagen när de fattar återkravsbeslut eftersom deras 

karaktär inte är klarlagd. De vore mot bakgrund av det ovan anförda önskvärt att partsbeskedsbegreppet helt avskaffades och 

att det klarlades att återbetalningsbeslutet innefattar myndighetsutövning som kräver t.ex. motivering av återkravsbeslutet och 

besvärshänvisning. 

6 NJA 1983 s 362. 

7 Det bör i detta sammanhang erinras om möjligheten att utverka en exekutionstitel enligt 3 kap. 1 § 1 st. 8 p. UB genom 

betalningsföreläggande. Betalningsföreläggande erhålls genom ansökan hos kronofogdemyndigheten (KFM) och kan erhållas 

för alla typer av betalningskrav av dispositiv art. En sådan ansökan som upptas hos KFM skall delges svaranden och 

denne skall uppmanas att ange sin inställning till det krävda beloppet. Om svaranden bestrider ansökan, vilket kan ske utan 

anförande av någon grund, får sökanden välja om denne vill låta saken förfalla eller om målet skall överlämnas för prövning i 

tingsrätten. Om svaranden inte bestrider ansökan skall KFM meddela utslag i enlighet med ansökan enligt 42 § lag 

(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Detta innebär att ingen prövning av ansökan sker hos KFM utan att 

utslag meddelas mot bakgrund av sökandens inställning. Det materiella rättsförhållandet saknar således i princip betydelse 

vid betalningsförelägganden. Från betalningsföreläggande kommer dock att bortses i denna framställning eftersom ingen 

materiell prövning sker och därför blir det inte aktuellt att använda förvaltningsrättsliga skyddsprinciper hos KFM. Angående 

betalningsförelägganden se Heuman, Specialprocess, s 60-72. 

8 Gregow, Utsökningsrätt, s 83-84. 

9 Lavin, Återbetalning av social ersättning, s 185-187. 

10 Lavin, Återbetalning av social ersättning, s 196. 

7

Domar från allmän domstol som innefattar ett åläggande att fullgöra en prestation anses utgö- 

ra en exekutionstitel. 11 Att tillerkänna domar från förvaltningsdomstol denna typ av verkan 

bedömdes tidigare som olämpligt. 12 Dels skulle den enskildes rättsställning försämras genom 

dennes överklagande eftersom överklagandet kunde leda till ett verkställbart avgörande. En 

sådan förändring till den enskildes nackdel, s.k. reformatio in pejus, är inte tillåtet i förvalt- 

ningsprocessen. Därutöver förpliktas inte den enskilde att fullgöra något i förvaltningsdom- 

stolens dom utan dessa lämnar normalt sett ”besvären utan bifall” och detta kan inte anses 

tillräckligt för att utgöra en exekutionstitel. Lavins slutsats var att det ”inte ens efter tillkoms- 

ten av UB är möjligt att tillerkänna domstolarnas avgöranden i verkställighetsavseende längre 

gående rättsverkningar än de överklagande besluten”. 13 

Trots detta har i Högsta domstolens (HD) praxis ett beslut av försäkringsdomstol, som var en 

förvaltningsdomstol, att enskild skulle återbetala uppburen ersättning ansetts utgöra exeku- 

tionstitel och även denna dom kunde läggas till grund för verkställighet enligt 3 kap. 1 § 1 st. 

1 p. UB. 14 Denna princip bör kunna utsträckas till att omfatta alla förvaltningsdomstolar och 

ej enbart gälla den numera avskaffade försäkringsdomstolen. 15 Således utgör även domar och 

beslut av förvaltningsdomstol exekutionstitlar trots att detta på förhand ansågs möta stora 

betänkligheter. 16 

11 

Gregow, Utsökningsrätt, s 62. 

12 

Frågan diskuterades i doktrinen och alla verkar vara av meningen att det möter betänkligheterna att tillerkänna förvaltningsdomstols 

dom denna typ av verkan. Se Lavin, FT 1984 s 276, Lavin, FT 1988 s 42-53, Lavin, FT 1988 s 245-251, Gregow, 

FT 1988 s 144-148. 

13 

Lavin, Återbetalning av social ersättning, s 198.. 

14 

Se NJA 1987 s 780 I och NJA 1991 s 363. 

15 

Se NJA 2001 s 22. 

16 

Domen diskuteras av Strömberg, JT 1991/92 s 290-295. Jag anser för egen del att förbudet mot reformatio in pejus kringgås 

när en dom från förvaltningsdomstol tillerkänns verkan som exekutionstitel eftersom beslutet går från att vara ickeverkställbart 

till att bli verkställbart. För den enskilde betyder detta att beslutet får mer långtgående effekter, än vad det hade 

innan överklagandet, på grund av att t.ex. FK mot bakgrund av domen kan begära verkställighet hos KFM och att dessa kan 

mäta ut den enskildes egendom. Ur en effektivitetssynvinkel ter sig dock verkställbarheten som befogad. Det blir smidigare 

för myndigheter att driva igenom sina krav utan att behöva väcka talan i allmän domstol efter att målet avgjorts i förvaltningsdomstol. 

Risken för motstridiga avgöranden minskar givetvis också. Jag anser dock att det inte är möjligt att avvika från 

principen om reformatio in pejus, som är en av förvaltningsprocessrättens fundament, av effektivitetsskäl. Trots den kritik 

som kan framföras mot HD:s avgörande utgör detta gällande rätt och följaktligen är ett avgörande av förvaltningsdomstol en 

exekutionstitel. 

8

3 Vilken domstol är behörig att pröva ett återbetalnings- 

mål? 

3.1 Behörighet för allmän domstol och förvaltningsdomstol enligt 

svensk rätt 

Att en exekutionstitel inte kan erhållas utan domstols dom har konstaterats ovan. Det har även 

klarlagts att domar från såväl allmän domstol som förvaltningsdomstol är exekutionstitlar. Det 

måste följaktligen klarläggas i vilka situationer allmän domstol respektive förvaltningsdom- 

stol är behörig att pröva ett återkravsmål. 17 Detta problem, som egentligen omfattar alla ären- 

den och inte enbart återkravsmålen, brukar kallas kompetensfördelningsproblemet och har fått 

relativt stor uppmärksamhet i den juridiska doktrinen 18 och rättspraxis 19 genom åren. Pro- 

blemområdet byggs upp av ett antal rättsregler som alla ger oklara besked om vilken domstol 

som skall vara behörig att pröva en tvist. 

Förvaltningsdomstol anses behörig att pröva en tvist om det är uttryckligt stadgat i någon spe- 

cialförfattning. 20 Återkravsbeslut som fattas av FK med stöd av 20 kap. 4 § AFL kan överkla- 

gas av den enskilde till allmän förvaltningsdomstol enligt 20 kap. 10 § AFL. Många återbetal- 

ningsregler i andra författningar har utformats med nämnda lagrum som mall 21 eller innehåller 

endast en hänvisning till AFL 22 . Hänvisningen till allmän förvaltningsdomstol innebär att ta- 

lan skall väckas i länsrätten enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. 

Den prövning som görs i länsrätten kommer, precis som tidigare nämnts, att utmynna i en 

exekutionstitel. 23 För det fall att den enskildes överklagande avslås kommer myndigheten att 

ha en exekutionstitel och därigenom kunna utmäta tillgångar för att täcka sin återkravsford- 

ran. 

Allmän domstol anses även behörig i vissa situationer. Denna behörighet grundas också på 

författningsbestämmelser. För de allmänna domstolarna saknas dock ofta specialföreskrifter 

och behörigheten grundas därför på 10 kap. rättegångsbalken (1942:740) (RB) i tvistemål. I 

17 Ursprungligen omfattade egentligen problematiken frågan om domstol eller myndighet skulle vara behörig att pröva målet. 

Se ang. detta Lavin, Domstol och administrativ myndighet, s 2. 

18 Se t.ex. Lavin, Domstol och administrativ myndighet och Andersson, SvJT 2001 s 861 ff. 

19 Se t.ex. NJA 1994 s 657, RÅ 1995 ref 58 och NJA 2001 s 22. 

20 Bohlin & Warnling-Nerep, Förvaltningsrättens grunder, s 319. 

21 Se t.ex. 68 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. 

22 Se t.ex. 7 § socialförsäkringslagen (1999:799). 

23 NJA 1991 s 363. 

9

10 kap. 17 § 1 st. 1 p. RB föreskrivs ett undantag från allmän domstols behörighet då tvisten 

skall prövas av annan myndighet än domstol. Med begreppet myndighet avses här regeringen 

eller förvaltningsmyndighet av något slag. 24 I praxis har denna bestämmelse ansetts innebära 

att allmän domstol är obehörig då en förvaltningsmyndighet getts i uppdrag att ”allsidigt, ob- 

jektivt och slutgiltigt” pröva en fråga. Utslagsgivande blir följaktligen om lagstiftaren ämnat 

att ge förvaltningsmyndigheten den definitiva beslutanderätten eller ej. Att utröna en sådan 

avsikt bereder givetvis svårigheter i många fall. Betungande förvaltningsbeslut kan även vara 

undandragna allmän domstols behörighet om de kan verkställas utan att en exekutionstitel 

behöver inhämtas hos allmän domstol. 25 Motsatsvis är följaktligen allmän domstol behörig i 

de situationer då förvaltningsbeslutet inte är verkställbart. 26 Det har framgått tidigare att åter- 

kravsbeslutet inte är verkställbart utan att det måste fastställas i dom för att bli en exekutions- 

titel. Således kan myndigheten väcka talan i allmän domstol för att få en exekutionstitel och 

tvångsvis kunna ianspråkta tillgångar hos den återbetalningsskyldige. 27 Detta framgår av HD 

som i ett mål uttalade att allmän domstol är behörig att pröva tvister gällande återbetalning av 

felaktigt erhållna bidrag, trots att det handlar om tillämpning av offentligrättsliga föreskrif- 

ter. 28 Att allmän domstol är behörig att pröva tvister gällande återbetalning av felaktigt utbe- 

talda bidrag bekräftades åter genom ett senare avgörande av HD. 29 

3.2 Utsträckning av förvaltningsdomstols kompetens med hänsyn 

till europarätten? 

Problematiken kring vilken domstol som kan bli behörig att avgöra förvaltningsrättsliga frå- 

gor ställdes på sin spets i det s.k. Stallknecht-målet där såväl HD som Regeringsrätten (RegR) 

förklarade sig obehöriga att pröva målet. 30 Detta ledde till en negativ kompetenskonflikt, d.v.s. 

ingendera av domstolarna ansåg sig behörig att pröva målet. 31 En sådan ordning är naturligt- 

vis inte önskvärd ur den enskildes synvinkel eftersom alla förvaltningsbeslut bör kunna un- 

24 

Bohlin & Warnling-Nerep, Förvaltningsrättens grunder, s 329. 

25 

Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 229-230 och NJA 1991 s 363. 

26 

Andersson, SvJT 2001 s 865. 

27 

Det förtjänar att förtydligas att myndigheten inte kan väcka talan i förvaltningsdomstol eftersom denna rättighet endast 

tillkommer den enskilde. En sådan ordning vore även högst besynnerlig eftersom myndigheten då skulle överklaga sitt eget 

beslut. Se Andersson, SvJT 2001 s 864-865 angående behovet av domstolsprövning för myndigheten. 

28 

NJA 1984 s 648. 

29 

NJA 1996 s 202. 

30 

NJA 1994 s 657 och RÅ 1995 ref 58. Båda domstolarna ansåg sig förhindrade att ta upp målet till prövning. HD ansåg att 

tvistefrågans art gjorde förvaltningsdomstol mer lämplig och Regeringsrätten (RegR) såg sig förhindrad eftersom överklagandeförbud 

rådde. 

31 

Lavin, Domstol och administrativ myndighet, s 392. 

10

derställas domstols prövning. Problemet löses av RegR i ett senare mål 32 som gällde anspråk 

på arealersättning enligt EG:s jordbruksförordningar som ej beviljats av förvaltningsmyndig- 

het. Detta beslut kunde ej överklagas enligt svensk författning. RegR fann att detta stod i strid 

med ”kravet på rättslig kontroll av varje beslut av nationell myndighet” och eftersom detta 

”reflekterade en allmän princip inom gemenskapsrätten” skulle målet tas upp till prövning. 

RegR fann att allmän förvaltningsdomstol skulle vara behörig att pröva målet mot bakgrund 

av att detta var huvudregeln vid prövning av denna typ av beslut. 

I NJA 2002 s 288 uttalade HD att mål om utfående av presstöd skulle prövas av domstol mot 

bakgrund av kravet på domstolsprövning i art 6 Europeiska konventionen angående skydd för 

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). HD konstaterade att 

22a § förvaltningslagen (1986:223) (FL) inte ännu trätt i kraft när talan anhängiggjordes och 

därför inte kunde användas för att avgöra vilken domstol som skulle vara behörig att pröva 

målet. HD menade dock att tvistefrågans art 33 var sådan att målet skulle prövas av 

förvaltningsdomstol. 34 

Det ovan omtalade lagrummet 22a § FL, som infördes delvis för att kodifiera rättsläget efter 

RÅ 1997 ref 65, innebär att domstolsprövning skall ske i allmän förvaltningsdomstol för det 

fall att regler om överklagande helt saknas. 35 Skulle emellertid andra bestämmelser angående 

överklagande finnas i den aktuella författningen har dessa företräde enligt 3 § FL. 36 Ett över- 

klagandeförbud som uppställts i specialförfattning gäller således före den allmänna regeln i 

22a § FL såvida detta inte strider mot art 6 i EKMR, d.v.s. europarättsliga krav på domstols- 

prövning. 37 Om så är fallet framgår det numera av 3 § 2 st. FL att 22a § FL skall tillämpas 

oavsett vad som föreskrivits i annan författning. 

32 

RÅ 1997 ref 65. 

33 

HD anförde: ”Med hänsyn till det anförda får Dalslänningens på artikel 6 i Europakonventionen stödda talan rörande rätt 

till icke utbetalat presstöd anses vara av sådan art [kursiverat här] att det bör prövas av förvaltningsdomstol.”. 

34 

Målet innefattade två yrkanden, ett återkrav av utbetalt presstöd och även avslag till begäran om utfående av återstående 

stöd. Endast det senare var överklagat till HD. Avseende det första yrkandet uttalade HD i ett obiter dictum att om tingsrättens 

beslut avseende återkravet av utbetald ersättning överklagats skulle allmän domstol varit behörig att pröva denna del av 

talan. Trots att en processekonomisk vinst skulle kunna göras menade HD att den gällande kompetensfördelningen inte borde 

ändras och att de två yrkandena således borde prövas i två skilda domstolar. 

35 

Nergelius, Förvaltningsprocess, normprövning och europarätt, s 88-89. 

36 

För återkrav enligt AFL gäller således att återkravet kan överklagas av den enskilde till allmän förvaltningsdomstol enligt 

20 kap. 10 § AFL. 

37 

Bohlin & Warnling-Nerep, Förvaltningsrättens grunder, s 322-323. 

11

Efter ikraftträdandet av 22 a § FL uppkom återigen frågan om vilken domstol som skulle vara 

behörig att pröva en talan om återkrav av utbetald ersättning. I målet 38 hade Jordbruksverket 

beslutat att bolaget Fimgro skulle återbetala uppburet jordbruksstöd. Fimgro överklagade till 

förvaltningsdomstol trots att detta var förbjudet enligt gällande lagstiftning. Sedan länsrätten 

beslutat att avvisa Fimgros talan ansökte Jordbruksverket om betalningsföreläggande hos 

KFM, vilket bestreds av Fimgro. Jordbruksverket väckte då fullgörelsetalan i allmän domstol. 

HD menade att det inte fanns möjlighet för Fimgro att väcka talan i förvaltningsdomstol och 

därigenom åsidosätta det överklagandeförbud som rådde eftersom målet kunde prövas av all- 

män domstol. Genom att målet kunde prövas av allmän domstol gav inte EKMR Fimgro rätt 

att åsidosätta ett överklagandeförbud med motiveringen att detta stred mot europarättsliga 

krav på domstolsprövning. Detta bekräftades sedan när målet prövades av RegR. 39 

Sammanfattningsvis kan således sägas att förvaltningsdomstol har att bedöma om överkla- 

gandet avser en fråga som ger rätt till domstolsprövning och om allmän domstol är eller borde 

vara behöriga pröva tvisten. Om förvaltningsdomstolen konstaterar att allmän domstol inte är 

behörig skall förvaltningsdomstolen konstatera sig behörig. 40 Avseende återbetalningsmålen 

finns det således inte någon möjlighet att åsidosätta ett överklagandeförbud eftersom allmän 

domstol är behörig att pröva dessa typer av mål. Således har inte den förändring som skett 

genom europarättsligt inflytande någon betydelse för återbetalningsmålen avseende allmän 

domstols behörighet och möjligheten för allmän förvaltningsdomstol att åsidosätta överkla- 

gandeförbud i återbetalningsmål. 

3.3 Parallell behörighet 

Trots det ovan anförda kan det uppstå problem genom att en positiv kompetenskonflikt, dvs. 

att båda domstolarna anser sig behöriga att pröva målet, uppkommer eftersom en enskild part 

kan ha möjlighet att överklaga återkravsbeslutet till förvaltningsdomstol samtidigt som myn- 

digheten väcker talan i allmän domstol. 41 Situationen kan uppstå genom att den enskilde 

överklagar ett återbetalningsbeslut enligt 20 kap. 10 § AFL samtidigt som myndigheten väck- 

er talan i tingsrätten för att på det sättet utverka en exekutionstitel. På detta sätt kan såväl all- 

38 NJA 2001 s 22. 

39 RÅ 2005 ref 29. 

40 Andersson, SvJT 2001 s 872-873. 

41 Lavin, Domstol och administrativ myndighet, s 373. 

12

män domstol som förvaltningsdomstol vara behöriga att pröva målet samtidigt. En sådan ord- 

ning är givetvis inte eftersträvansvärd eftersom den kan leda till uppkomsten av konkurreran- 

de exekutionstitlar. Hur de situationer då parallell behörighet uppstår skall lösas kommer att 

behandlas i avsnitt 5.5. 

13

4 Väsentliga civilprocessuella och förvaltningsprocessu- 

ella regler 

4.1 Civilprocessuella regler 

4.1.1 Principerna för rättegångens anordnande 42 

Inom civilprocessrätten skiljs mellan dispositiva och indispositiva tvistemål. Det som avgör 

om ett mål skall anses vara dispositivt eller ej är om parterna kan träffa förlikning i målet. I ett 

dispositivt tvistemål kan parterna följaktligen förlikas, vilket sålunda inte är tillåtet i ett indis- 

positivt tvistemål. 43 

De dispositiva tvistemålen förekommer typiskt sett i privaträttsliga förhållanden där parterna 

genom avtal kan reglera sina mellanhavanden. 44 De dispositiva tvistemålen genomsyras av 

dispositionsprincipen. Många av de regler som följer denna princip har anor från den romers- 

ka rätten. 45 Redan då, precis som nuförtiden, får ej rätten uppta mål till prövning ex officio 

enligt 13 kap. 4 § RB, inte gå utöver yrkanden eller grunder som åberopats av parterna enligt 

17 kap. 3 § RB, erkännanden är bindande för rätten och vittnesbevisning får endast upptas på 

parts yrkande enligt 35 kap. 3 och 6 §§ RB och parts utevaro leder till tredskodom enligt 42 

kap. 18 §, 44 kap. 2 och 4 §§ RB. 46 

De indispositiva tvistemålen, exempelvis fastighetsbildningsmål och familjerättsliga status- 

processer såsom äktenskapsskillnad, är underkastade andra regler än de dispositiva tvistemå- 

len. Dessa mål bygger på officialprincipen, som utgör dispositionsprincipens motsats, och 

karaktäriseras av att undersökning utförs ex officio av domstolen. Domstolen kan i dessa pro- 

cesser grunda domen på rättsfakta som parterna ej åberopat enligt 17 kap. 3 § 2 p. RB mot- 

satsvis och även införskaffa vittnesbevisning ex officio enligt 35 kap. 6 § 2 p. RB. Därutöver 

är domstolen ej bunden av parternas erkännande enligt 35 kap. 3 § 2 st. RB och parts utevaro 

leder inte till tredskodom enligt 44 kap. 3 § RB. 

42 

Rubriken är lånad från Lindell, Civilprocessen, s 53. 

43 

Lindell, Civilprocessen, s 27, Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s 59. 

44 

Lavin, JT 1989/90 s 73. 

45 

Se Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s 59. 

46 

Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s 59-60. 

14

Skillnaden mellan måltyperna kan sägas motiveras av det skiftande samhällsintresset av en 

objektivt riktig dom i de båda situationerna. 47 I de dispositiva tvistemålen gör sig detta intres- 

se gällande i mycket liten utsträckning. Parterna har avtalsfrihet på det civilrättsliga planet 

och därmed har det även ansetts rimligt att de i så stor utsträckning som möjligt skall kunna 

behålla denna även i domstol. 48 

I de indispositiva måltyperna gör ett starkare allmänintresse sig gällande. Här måste rätten 

tillse att de lagar som det allmänna uppställt på det aktuella området efterföljs. Att låta parter- 

na ha en avtalsfrihet skulle motverka de intentioner som lagstiftaren haft och därmed motver- 

ka allmänintresset. 49 

Om målet är dispositivt eller ej kommer att ha betydelse för i vilken utsträckning de olika 

civilprocessuella principerna skall tillämpas. I civilprocessen, och särskilt i dispositiva tviste- 

mål, är utrymmet för att använda officialprincipen mycket begränsat. Däremot får det anses 

finnas ett utrymme, i indispositiva tvistemål, för domstolen att ge part instruktion om annat 

som denne kan åberopa till stöd för sin talan och således använda sig av officialprincipen. 50 

Således kan slutsatsen i denna del sägas vara att dispositionsprincipen i civilprocessen blir 

svagare om allmänintresset ökar. 

4.1.2 Processmaterialets omfattning 

I civilprocessen gäller, enligt 17 kapitlet 2 § RB, omedelbarhetsprincipen. Domstolens dom 

får endast grundas på vad som framkommit vid den muntliga huvudförhandlingen. Dock be- 

höver inte allt material från en lång skriftväxling läsas upp utan det räcker i regel med att par- 

terna refererar till detta material för att det skall anses utgöra processmaterial enligt 43 kap. 5 

§ RB förutsatt att det medges av parterna, rätten tagit del av materialet och det inte är olämp- 

ligt på grund av omständigheterna. Dock får alltid erfarenheter hos domarna ligga till grund 

för ett avgörande under förutsättning att det är omständigheter som alla känner till. Domare 

torde mot bakgrund av detta inte kunna lägga sådant som denne känner till från tidigare för- 

47 Lavin, JT 1989/90 s 73. 

48 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s 60. 

49 Se om detta Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s 62-64. 

50 Lavin, JT 1989/90 s 76-77. 

15

handlingar och dylikt till grund för domen eftersom parterna inte beretts tillfälle att yttra sig 

över dessa fakta och de knappast kan anses som allmänt kända. 51 

Två lagrum, 17 kap. 3 § RB och 13 kap. 3 § RB, är av fundamental betydelse för omfattning- 

en av domstolens avgörande. Den förra bestämmelsen stipulerar att domstols dom inte får 

omfatta annat än vad parterna yrkat och att domstolen endast får beakta de grunder som åbe- 

ropats till stöd för detta i dispositiva tvistemål. 52 Den senare reglerar parternas möjlighet att 

ändra yrkanden och grunder under processen. Det finns dock möjlighet till materiell process- 

ledning 53 från domarens sida. Detta innebär att domaren kan berika, och även i viss utsträck- 

ning begränsa, processmaterialet såväl ex officio som genom frågor till parterna. I indispositi- 

va tvistemål finns möjlighet för domstolen att ex officio inhämta rättsfakta och förordna om 

bevisupptagning. I de dispositiva tvistemålen är emellertid processledningen begränsad till en 

”frågerätt” för domaren. Domaren kan endast fråga parterna om de vill ändra sina yrkanden 

eller grunder. Partens uppfattning i denna fråga är bindande för rätten och denna kan således 

inte agera ex officio för att justera någon av parternas talan. Även under förberedelsen bör 

domaren utöva materiell processledning för att undanröja otydligheter, komplettera ofullstän- 

diga åberopanden och tillse att parterna uppmärksammat alla omständigheterna i målet. Då 

den ena parten inte biträds av advokat måste det anses vara domstolarnas skyldighet att vägle- 

da parterna. Ibland kan domaren till och med behöva redogöra för innehållet i en tillämplig 

författning för att undvika en materiellt oriktig dom. Dock kan ej domaren lämna parterna råd 

om vad de skall yrka eller åberopa. ”Om parten väljer fel får han stå sitt kast”, menar Ekelöf. 

Om båda parterna istället företräds av advokat är frågan om möjligheten till materiell process- 

ledning mer omstridd. Sannolikt bör det även här finnas en möjlighet för domaren att agera 

men den är möjligen något mer inskränkt än då endera parten saknar ombud. 54 Slutligen bör 

framhållas att domare alltid äger lägga erfarenhetssatser, prejudikat, lagstadgande eller dokt- 

rinuttalande till grund för domen, även om detta ej åberopats av någon av parterna. Det är 

även möjligt om parterna uttryckligen motsätter sig detta och följer av principen jura novit 

curia. I sådana lägen bör domaren genom materiell processledning dock fästa parternas upp- 

51 

Fitger, Rättegångsbalken, s 17:7 och 35:53-54, Ekelöf, Rättegång IV, s 41-42. Rättsläget kring domstolsnotoritet, dvs. i 

vilket utsträckning domare kan lägga sådant som denne känner till från tidigare förhandlingar och dylikt till grund för avgörandet 

är dock oklart. Lindell, Civilprocessen, s 415-416 uttrycker en annan uppfattning än Ekelöf och menar att sådant kan 

ligga till grund för domen. 

52 

Fitger, Rättegångsbalken, s 17:9. 

53 

För en omfattande redogörelse av den materiella processledningen i såväl dispositiva som indispositiva mål se prop. 

1986/87:89, s 103-110. 

54 

Ekelöf, Edelstam, Boman, Rättegång V, s 47-54. 

16

märksamhet på att sådana finns och att domstolen avser att använda sig av dem. 55 Detta är 

viktigt eftersom målet inte bör avgöras utan att parterna fått tillfälle att argumentera kring de 

frågor som bestämmer målets utgång. 56 

4.1.3 Yrkanden och grunder 

Yrkandet är kärandens begäran till domstolen att meddela ett avgörande med yrkandens inne- 

håll. 57 Yrkandet utgör också processens ”ram”, vilket innebär att rätten inte får gå utöver yr- 

kandet i målet enligt 17 kap. 3 § RB. 

Om parterna skulle önska ända yrkandet i allmän domstol är huvudregeln, enligt 13:3 1 st. 

RB, att detta inte är tillåtet. Denna huvudregel är emellertid försedd med en rad undantag. 

Käranden anses alltid ha rätt att kräva annan fullgörelse än den om vilken talan har väckts 

under förutsättning att en omständighet inträffar eller kommer till kärandens vetskap senare 

och billighetsskäl talar för att käranden skall få ändra sitt yrkande. Detta är fallet om den yr- 

kade fullgörelsen, t.ex. utfående av en bil som svaranden innehar, blir omöjlig, p.g.a. en brand 

hos svaranden i vilken bilen förstörs. Då har käranden möjlighet att ändra sitt yrkande och 

istället kräva ersättning motsvarande bilens värde. Detta gäller även om målet redan skulle 

avancerat till huvudförhandling eller skall avgöras av överrätt. 58 Käranden har också möjlig- 

het att väcka talan om fastställelse av ett prejudiciellt 59 rättsförhållande samt att framställa 

tilläggsyrkande avseende ränta eller annan tilläggsförpliktelse. Slutligen har även käranden 

möjlighet att framställa ett helt nytt yrkande om detta stödjer sig på väsentligen samma 

grund 60 som det tidigare. 61 Dessa typer av ändringar av yrkandet sedan huvudförhandling 

påbörjats i målet får dock enbart ske om det kan göras utan olägenhet. I överrätt får, i enlighet 

med instansordningsprincipen, inte dessa ändringar av yrkandet göras. 62 

55 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s 61 och Ekelöf & Boman, Rättegång IV, s 239-240. 

56 Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s 71-72. 

57 Lindell, Civilprocessen, s 50 och Ekelöf & Edelstam, Rättegång I, s 39. 

58 Ekelöf, Rättegång II, s 139 och Lindell, Civilprocessen, s 215-216. 

59 Med detta avses att ”sakens prövning beror av huruvida ett visst rättsförhållande består eller icke består”. T.ex. i ett skadeståndsmål 

där svaranden invänder att käranden inte är ägare till det förstörda föremålet är äganderättsfrågan prejudiciell till 

”saken” i målet, dvs. skadeståndsskyldigheten. Se Ekelöf, Rättegång I, s 45. 

60 Ekelöf menar att begreppet skall uppfattas på det sättet att det rör sig ”väsentligen samma grund” om det handlar om omständigheter 

som ”brukar vara tvistiga i mål av ifrågavarande slag” (Ekelöf, Rättegång II, s 167). För en redovisning av andra 

meningar se Fitger, Rättegångsbalken, s 14:7-8. 

61 Denna ordning motiveras av processekonomiska skäl. Om käranden inte tilläts utöka sitt yrkande kvantitativt skulle denne 

tvingas att väcka en ny talan för att kunna utfå tillägget. Se Ekelöf, Rättegång II, s 137-139. 

62 Fitger, Rättegångsbalken, s 13:40. 

17

Grunden 63 för talan, dvs. de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet, bildar också 

en ram för processen i dispositiva tvistemål enligt 17 kap. 3 § 1 st. 2 p. RB. Således får rätten 

inte lägga andra omständigheter till grund för avgörandet än de som åberopats av någondera 

av parterna. 

I fråga om ändring av grunden för talan gäller enligt 13 kapitlet 3 § 3 st. RB att det är tillåtet 

att åberopa en ny grund för sin talan eller ändra de befintliga grunderna såvida inte detta för- 

ändrar saken 64 . I högre rätt inskränks emellertid denna rätt i dispositiva tvistemål av 50 kapit- 

let 25 § 3 st. RB om det görs sannolikt att beviset inte kunnat åberopas i tingsrätten eller att 

parten haft en giltig ursäkt för att inte göra det. 

4.1.4 Möjligheten till analogier från RB till förvaltningsprocessen 

Den allmänna processen har endast genomgått en fullständig revision sedan 1734 och RB 

måste därför betraktas som en ”kvalitativt högtstående processlag”. Förvaltningsprocesslagen 

(1971:291) (FPL) tillkom 1971 genom en lagfästning av dittills gällande sedvanerätt. Dess 

regler influerades också starkt av de regler som gällt för den skriftliga processen i hovrätten 

enligt gamla rättegångsbalken. Till skillnad från RB, vars regler endast skall tillämpas i två 

måltyper, skall FPL:s regler kunna tillämpas på en rad olika situationer och dessa framstår 

därför inte lika genomarbetade som RB:s regler. 65 Mot bakgrund av det något rudimentära 

regelverket i FPL måste de allmänna grundsatserna i RB kunna vara vägledande för tillämp- 

ningen av FPL då uttryckliga regler saknas i den senast omnämnda lagen. 66 

63 ”Grunden” som begrepp kan möta vissa invändningar. Mer korrekt hade istället varit att tala om ”åberopade omständigheter” 

eller ”omständigheter som åberopats till stöd för yrkandet” (Se Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 

s 108, 280-281 och Fitger, Rättegångsbalken, s 42:7-9). Därutöver brukar begreppet ”grund” hänföra sig till ursprungligen, 

dvs. i stämningsansökningen, åberopade materiella rättsfakta. Övriga materiella rättsfakta kallas då för motfakta. 

(Lindell, Civilprocessen, s 52) Någon sådan distinktion har jag ej för avsikt att göra utan menar när jag talar om ”grunden” 

alla omständigheter som åberopats till stöd för talan. Trots dessa begreppsproblem har jag valt att använda begreppet ”grund” 

då jag antar att detta underlättar läsningen istället för att jag skulle tala om ”omständigheter som åberopats till stöd för yrkandet”. 

Efter denna redogörelse hoppas jag också att det inte kan missförstås. 

64 Saken är ett begrepp inom processrätten som fått stor uppmärksamhet och stundtals vållar stora svårigheter i den praktiska 

rättstillämpningen. Här kommer ingen ingående redogörelse att göras för vad som innefattas i begreppet i gränsfallssituationer. 

En utförlig redogörelse för denna problematik finns i Fitger, Rättegångsbalken, s 13:45-13:48d. Enligt Ekelöf handlar 

det om ”samma sak” då grunderna har samma rättsföljd. Olivecrona menar istället att det avgörande inte är om grunderna har 

samma rättsliga betydelse utan om de tillhör samma händelseförlopp. Den praktiska betydelsen häremellan kan dock inte 

betecknas som stor. (Se Ekelöf, Rättegång II, s 137). 


66 Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, s 286. 

18

4.2 Förvaltningsprocessuella regler 

4.2.1 Officialprincipen 

Förvaltningsdomstolar har en skyldighet att, ex officio, tillse att ett mål blir så utrett såsom 

dess beskaffenhet kräver. Denna skyldighet inordnas i officialprincipen och kommer till ut- 

tryck i 8 § FPL. Enligt Wennergren bör tre frågor behandlas i anslutning till paragrafen: dom- 

stolens officialansvar för utredningens fullständighet, domstolens processledande uppgift och 

domstolens officialprövningsmöjlighet. 67 

Domstolens officialansvar för utredningens fullständighet är en något missvisande term. Rät- 

ten har förvisso det yttersta ansvaret för utredningen i målet men detta ansvar kan dock inte 

utsträckas till att omfatta en fullständig utredning. Istället har domstolen en plikt att utreda 

målet såsom dess beskaffenhet kräver. Officialprincipen skall alltså uppfattas som en flexibel 

princip som måste anpassas till såväl processföremålets natur som till partsförhållandena i 

målet. Det är alltså, trots officialprincipens existens, parternas plikt att ordna fram utredning- 

en i målet och domstolens processledande uppgift är följaktligen begränsad till att anvisa par- 

terna hur utredningen i målet bör kompletteras. 68 En tvist exempelvis mellan en enskild och 

en myndighet kräver en större inblandning från domstolen än en tvist mellan ett stort företag 

företrätt av advokat och skatteverket. Inblandningen från domstolen beror följaktligen på par- 

ternas insikt i den materiella juridiken och deras vana av processen i förvaltningsdomstol. 

Genom införandet av en tvåpartsprocess i förvaltningsdomstolarna har processen där mer bör- 

jat efterlikna tvistemålsprocessen vid de allmänna domstolarna. Detta har lett till att förvalt- 

ningsdomstolarna allt mer slutat tillämpa officialprincipen för att komplettera utredningen. 69 

Detta leder till problem för enskilda parter som utan advokathjälp svårligen kan uppmärk- 

samma brister i utredningen och begära kompletteringar på egen hand. I denna typ av situa- 

tioner måste därför domstolen, för att trygga rättsäkerheten, ingripa och med stöd av official- 

principen komplettera utredningen. 70 En förändring i förvaltningsdomstolens inställning till 

användningen av officialprincipen vore följaktligen önskvärd. 


68 Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, s 146-148, 156-157. 

69 Domarna var även innan denna reform passiva i sin processledning och utnyttjade därmed inte officialprincipen i speciellt 

stor utsträckning. Se ang. detta Dahlgren, SvJT 1994 s 392. 

70 Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, s 148-149. 

19

Den sista frågan som skall behandlas i anslutning till officialprincipen är Domstolens official- 

prövningsmöjlighet, dvs. i vilken utsträckning domstolen får vidga processen utöver de parts- 

yrkanden som ställts upp. På denna punkt får rättsläget betecknas som oklart. I strikt mening 

får inte domstolen enligt 29 § FPL vidga den ”ram” som parterna lagt fast genom sina yrkan- 

den. Detta är emellertid inte fullständigt sanningsenligt. En ändring till den enskildes nackdel, 

dvs. reformatio in pejus, är alltid otillåten. Däremot är domstolen oförhindrad att genomföra 

en ändring till den enskildes fördel, s.k. reformatio in melius, när det kan ske utan men för 

motstående enskilt intresse och det föreligger särskilda skäl. 71 En sådan ändring till den en- 

skildes fördel kan ske genom att domstolen genom sin tolkning av yrkanden och val av till- 

lämpliga författningsbestämmelser vidgar processens ram utöver det som ursprungligen av- 

setts av den enskilde. Därutöver får givetvis rätten alltid hjälpa en enskild som för talan, och 

inte lyckats formulera denna på ett för domstolen tillfredsställande sätt, att ändra sitt yrkande. 

Vidare får rätten frambringa bevisning som får den enskilde att inse att hans talan borde om- 

formuleras. Domstolen kan också tolka parternas yrkanden efter deras tillämnade lydelse och 

inte efter ordalydelsen. 72 Domstolen har också en möjlighet att ex-officio vidga prövningsra- 

men, dvs. självständigt gå utöver yrkandena i målet, till den enskildes förmån om det kan ske 

utan men för motstående enskilt intresse. Detta skall dock extraordinär åtgärd som bara moti- 

veras av särskilda skäl när det är uppenbart att en felbedömning skett i den undre instansen. 73 

4.2.2 Processmaterialets omfattning 

Förvaltningsdomstolens prövning regleras av 30 § FPL som stipulerar att avgörandet måste 

grundas på det som framkommit i målet. I detta begrepp innefattas såväl partsinlagor som 

erfarenheter hos domarna, inlånade akter m.m. Rätten har alltså en möjlighet att gå utanför 

aktmaterialet för att döma och får grunda sitt avgörande på allt material som rätten har till sitt 

förfogande och däri inkluderas givetvis material som rätten åtkommit genom användning av 

officialprincipen. 74 Domstolen har således en betydande frihet att lägga olika material till 

grund för sitt avgörande. I de fall då muntlig förhandling skall hållas skall inte enbart det som 

71 Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 208. 



74 Se Prop 1971:30 s 584. 

20

förebringas vid den muntliga förhandlingen läggas till grund för rättens dom utan allt material 

som framkommit i målet skall beaktas. 75 

4.2.3 Yrkanden och grunder 

Samma ordning som gäller i allmän domstol avseende yrkanden och grunder får anses gälla i 

förvaltningsdomstol och ledning får hämtas ur reglerna och principerna i RB då klara be- 

stämmelser saknas i FPL. 76 

I överklagandemål i förvaltningsprocessen, som de flesta mål inklusive återbetalningsmålen 

är, överklagar den enskilde ett beslut, t.ex. återbetalningsbeslut, som fattats av myndigheten 

till förvaltningsdomstol. Enligt 4 § FPL skall yrkanden och grunder anges när ett beslut över- 

klagas. I yrkandet anger den överklagande vad denne vill att förvaltningsdomstolen skall be- 

sluta. 77 Yrkandet utgör processens ram enligt 30 § FPL, förvaltningsdomstolen har dock som 

tidigare nämnts möjlighet att gå utöver yrkandet ex officio och således vidga prövningsramen. 

Sådana ändringar skall dock endast förekomma i undantagsfall och det blir därför även i för- 

valtningsprocessen viktigt för den överklagande vad denne yrkar. 

I överklagandeprocessen begränsas möjligheten till ändring av yrkandet av två faktorer. För 

det första anses det inte möjligt att utvidga yrkandet efter klagotidens utgång 78 och för det 

andra gäller instansordningsgrundsatsen som stipulerar att endast det som varit föremål för 

prövning hos förvaltningsmyndigheten kan yrkas i förvaltningsdomstolen. Dock anses länsrät- 

ten ha ett vitt tolkningsutrymme av vad som egentligen prövats i första instans och på detta 

sätt kommer ofta alla parternas yrkanden under rättens prövning. 79 

Grunderna utgörs av de omständigheter som den överklagande anser stödjer yrkandet. 80 

Grunderna sätter också upp processens ram enligt 30 § FPL, men rätten har också möjlighet 

att ex officio införskaffa nya grunder. 

75 Se Prop 1971:30 s 584 och 30 § 1 st. FPL. 



78 Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, s 286 not 44. 



21

Vad som gäller för ändring av grunden i förvaltningsprocessen är oreglerat men anses genom 

doktrin, praxis och förvaltningsrättslig lagstiftning ändå vara att uppfatta på samma sätt som i 

civilprocessen. 81 Det anses följaktligen utgöra en allmän förvaltningsrättslig princip att nya 

omständigheter som förändrar saken inte får åberopas. 82 Det kan dock ifrågasättas om det inte 

utgör ett brott mot instansordningsgrundsatsen att ändring av grunden tillåts. De omständighe- 

ter som då åberopas har inte varit föremål för prövning hos förvaltningsmyndigheten och följ- 

aktligen borde ett brott mot instansordningsgrundsatsen föreligga. Mot bakgrund av redovis- 

ningen ovan verkar dock inte förvaltningsdomstolarna dela denna uppfattning, utan begreppet 

saken 83 styr ändring av talan även i förvaltningsdomstol. En ytterligare begränsning av möj- 

ligheten att ändra grunderna finns i 37 § FPL. Denna inskränker möjlighet att i RegR inkom- 

ma med nya grunder för talan. Det bör dock anmärkas att ändring av grunden inte alltid förut- 

sätter aktivitet från någon av parterna eftersom förvaltningsdomstolar i regel prövar fakta som 

förelåg före och efter det framförda överklagandet, men ej framförts i detta, genom använd- 

ning av officialprincipen. 84 

81 

Ang. detta i civilprocessen, se ovan avsnitt 4.1.3. 

82 

Se RegR:s resonemang i RÅ 2003 ref 15 och Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, s 286. 

83 

Ang. detta se not 64 

84 

Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, s 183. 

22

5 Tillämpningen av förvaltnings- och civilprocessuella 

regler i återbetalningsmål 

5.1 Utgör prövningen av återkravsbeslutet i allmän domstol ett 

dispositivt eller indispositivt tvistemål? 

Såsom tidigare behandlats utgör det en skillnad om målet är dispositivt eller indispositivt för 

vilka regler som skall tillämpas av domstolen. Därför kommer jag inledningsvis att behandla 

frågan om vilken typ av mål prövningen av återkravsbeslutet utgör i allmän domstol. 

Skillnaden mellan de dispositiva och indispositiva tvistemålen är som nämnts att förlikning 

om saken tillåts i de dispositiva men inte i de indispositiva tvistemålen. Därutöver är allmän- 

intresset av en materiellt riktig dom starkare i ett indispositivt tvistemål än i ett dispositivt. 85 

Inom förvaltningsprocessen gör sig, enligt min mening, det allmänna intresset av en materi- 

ellt riktig dom även starkt gällande. Detta är anledningen till att parterna i förvaltningsdom- 

stolen inte tillåts disponera över processföremålet och att förvaltningsdomstolen har att iaktta 

officialprincipen under sin handläggning av mål. Mot bakgrund av det starka allmänintresset i 

förvaltningsprocessen och de indispositiva tvistemålen måste dessa sägas uppvisa störst likhe- 

ter med varandra. 86 Således borde återbetalningsmålen handläggas som indispositiva tviste- 

mål. 

Den definitionsmässiga skillnaden mellan dispositiva och indispositiva tvistemål är dock om 

förlikning om saken är tillåten. Lavin uttalar att parterna kan komma överens om återbetal- 

ning och mot bakgrund av detta uttalande får parterna i återbetalningsmål anses ha möjlighet 

att träffa en förlikning om återbetalningen och därmed skall återbetalningsmålen betraktas 

som dispositiva. 87 Detta bekräftas även enligt min mening av HD:s praxis genom vilket det 

får anses framgå att målen är dispositiva då inget annat uttryckligt sägs. 88 Återbetalningsmål 

85 Se avsnitt 4.1.1 ovan. 


87 Lavin, Återbetalning av social ersättning, s 185. 

88 Eftersom huvudregeln är att målen i allmän domstol är dispositiva anser jag att HD borde uttryckligen gjort ett ställningstagande 

och uttalat att återbetalningsmålen skall anses vara indispositiva, för det fall att de anser att de är av indispositiv 

karaktär. 

23

har även inletts av att en ansökan om betalningsföreläggande inges. 89 Detta är endast möjligt i 

mål där förlikning om saken om tillåten enligt 2 § lag (1990:746) om betalningsföreläggande 

och handräckning. Detta talar även för att återbetalningsmålen skall betraktas som dispositiva. 

Det faktum att allmänintresset av en materiellt riktig dom skulle medföra att målen betraktas 

som indispositiva måste anses av mindre vikt än det faktum att parterna kan förlikas i allmän 

domstol. Detta faktum medför, enligt min mening, att återbetalningsmålen måste anses utgöra 

dispositiva tvistemål när de prövas i allmän domstol. 

Det kan dock med fog ifrågasättas om detta verkligen är ändamålsenligt. När den enskilde 

ansöker om bidrag hos t.ex. FK kommer ansökan att mynna ut i ett beslut om bifall eller av- 

slag. För det fall att den enskilde skulle få avslag på sin ansökan kan denne överklaga beslutet 

till förvaltningsdomstol och där få saken omprövad. I denna process skulle officialprincipen 

gälla i full omfattning och den enskilde således skyddas av den förvaltningsrättsliga skydds- 

lagstiftningen. 

Om istället bidraget skulle beviljas av FK men sedan visa sig ha utgått med för stort belopp 

kommer detta sannolikt att återkrävas av FK. Återbetalningsbeslutet kommer att prövas i för- 

valtningsdomstol om den enskilde överklagar och i denna process kommer de förvaltnings- 

rättsliga skyddsreglerna att gälla. Skulle emellertid den enskilde inte överklaga skulle beslutet 

istället prövas i allmän domstol och där anses vara ett dispositivt tvistemål. På detta sätt berö- 

vas den enskilde det skydd som denne skulle fått i förvaltningsdomstolen. 

Det är synnerligen märkligt att återbetalningsmålen på detta sätt kan ändra karaktär från att 

uppvisa klara indispositiva inslag i förvaltningsdomstol till att bli ett dispositivt tvistemål om 

det prövas i allmän domstol. Ämnet är alltså inte helt problemfritt. I det följande kommer 

dock diskussionen att ta sin utgångspunkt i de dispositiva målen eftersom det av HD:s praxis, 

precis som tidigare nämnts, får anses framgå att målen är dispositiva. 

5.2 Materiell processledning i återbetalningsmål 

Det har i föregående kapitel konstaterats att återbetalningsmålen skall handläggas som dispo- 

sitiva tvistemål i allmän domstol. Detta medför relativt stora skillnader jämfört med hand- 

89 NJA 1996 202, NJA 2001 s 22. 

24

läggningen i förvaltningsdomstol med avseende på domstolens utredningsskyldighet i målet. I 

förvaltningsdomstol har den enskilde hjälp av domstolen som ex officio kan komplettera ma- 

terialet i målet utan åberopade från den enskilde. I allmän domstol kan inte domstolen ex offi- 

cio komplettera utredningen och kan inte heller beakta sådant som inte åberopats av den en- 

skilde. Allmän domstol kan istället hjälpa den enskilde genom den materiella processledning- 

en, men får aldrig agera ex officio. Det måste betraktas som ostridigt att den enskilde hamnar 

i en sämre situation i utredningshänseende i en process i allmän domstol eftersom denna pro- 

cess ställer större krav på delaktighet och kunskap om lagen. I förvaltningsdomstol kan den 

enskilde i väldigt stor utsträckning förlita sig på domstolen som har att tillse att domen som 

meddelas är materiellt riktig. I allmän domstol, som genomsyras av dispositionsprincipen, 

finns inte denna möjlighet alls. I vilken utsträckning domarna i allmän domstol utövar sin 

materiella processledning är inte studieobjektet för denna undersökning. Det får dock rimligen 

antas att många domare är väldigt hårt bundna av dispositionsprincipen och därför inte hjälper 

någondera av parterna i deras processföring. 90 

Vad som kan anses utgöra de lege lata och vad som måste betraktas som resonemang de lege 

sententia är svårt att avgöra eftersom ingen studie av den materiella processledningen i åter- 

betalningsmål genomförts. Grundantagandet är dock att domare ser sig bundna av disposi- 

tionsprincipen även i dessa mål och därför inte hjälper den enskilde i nämnvärd utsträckning. 

Således måste följande resonemang betecknas som ett resonemang de lege sententia. 

I förvaltningsdomstol skall den enskilde anföra grunder för bestridande av återbetalningsskyl- 

digheten. Om det antas att domstolen uppmärksammar att återbetalningsbeslutet inte har stöd 

i författning kan de beakta detta ex officio och således upphäva det överklagade beslutet. Om 

samma situation skulle uppstå i allmän domstol är det oklart om myndighetens fullgörelseta- 

lan skulle ogillas eftersom det inte anförts av den enskilde att beslutet saknade stöd i författ- 

ning. Ekelöf menar att lagstadganden alltid får läggas till grund för en dom även om detta inte 

åberopats av någon part. 91 Parterna måste dock åberopa de omständigheter som gör myndig- 

hetens beslut författningsstridigt för att domstolen skall kunna lägga författningsstadgandet 

tillgrund för domen. 92 Det får alltså bedömas som sannolikt att en domare skulle försöka att 

90 Domare i förvaltningsdomstol har i en undersökning funnits vara mycket passiva i sin materiella processledning. Samma 

förhållanden görs sig sannolikt också gällande i allmän domstol. (Dahlgren, SvJT 1994 s 392). Det kan även ifrågasättas om 

inte förhållandena är ännu sämre i allmän domstol mot bakgrund av att domarna där saknar erfarenheten av att agera ex 

officio och komplettera utredningen då större delen av de tvistemål som prövas där utgör dispositiva. 

91 Ekelöf, Edelstam, Boman, Rättegång V, s 47-54. 

92 Ekelöf, Rättegång II, s 128. 

25

tolka in avsaknaden av författningsstöd i den enskildes grunder men om detta skulle miss- 

lyckas skulle myndighetens fullgörelsetalan vinna bifall. Detta är givetvis otillfredsställande 

ur ett offentligrättsligt perspektiv. Det skydd som den enskilde tillerkänns i förvaltningsdom- 

stol i återbetalningsmål berövas denne när talan istället anhängiggörs i allmän domstol. Om 

den enskilde erhåller skyddet av officialprincipen eller ej beror således på om denne är aktiv 

och överklagar beslutet eller inte. Passivitet hos den enskilde beror sannolikt ofta på okunskap 

och därmed ett större behov av hjälp i domstolsprocessen. Att det vore önskvärt, i denna typ 

av situationer av uppenbara förbiseenden, att även allmän domstol tillämpade officialprinci- 

pen är klart. Steget till en sådan tillämpning i praktiken får dock bedömas som mycket stort, 

främst eftersom allmän domstol inte har någon erfarenhet av att tillämpa dylika offentligrätts- 

liga skyddsprinciper utan traditionellt sett lämnat processen till parternas dispositioner. 

När det handlar om situationer med inte lika uppenbara förbiseenden av den enskilde är dock 

frågan något mer vansklig att besvara. Om t.ex. den enskilde inte åberopat ett vittne, som om 

det hade åberopats skulle medfört att den enskilde funnits vara icke återbetalningsskyldig, kan 

det vara förvaltningsdomstolens skyldighet att genom officialprincipen införskaffa vittnesför- 

hör ex officio med denne. Att en förvaltningsdomstol skulle ha en sådan skyldighet får anses 

tvivelaktigt förutom i uppenbara fall, t.ex. där det framgått av skriftväxlingen i målet att vitt- 

net X skulle kunna tillföra vitala uppgifter för målets utgång. Förvaltningsdomstolen skall inte 

agera ombud åt den enskilde utan endast assistera denne. Att en allmän domstol inte heller har 

en skyldighet att agera ombud är klart. Men i likhet med resonemanget ovan anser jag att all- 

män domstol borde kunna, de lege sententia, förordna om vittnesförhör ex officio. Min stånd- 

punkt kan således uttryckas så att i de fall då förvaltningsdomstolen har att agera ex officio 

och genom officialprincipen komplettera utredningen vore det önskvärt att allmän domstol 

hade samma skyldighet för att kunna trygga den enskildes rättssäkerhet. 

5.3 Omfattningen av prövningen av återkravsbeslutet 

Prövningens omfattning i förvaltningsdomstol bestäms i första hand av det beslut som över- 

klagats. Det överklagade beslutet kan ändras, upphävas eller lämnas oförändrat. Prövningsrät- 

ten för förvaltningsdomstolen sträcker sig i princip lika långt som den lägre instansens pröv- 

ningsrätt. Kan denna företa en lämplighetsprövning, dvs. med viss frihet bedöma den upp- 

komna situationen för att tillse att det intresse som ligger till grund för författningen uppfylls, 

26

kan även besvärsinstansen, dvs. i de flesta fall förvaltningsdomstolen, också göra detta. 93 För- 

valtningsdomstolen har alltså samma befogenhet som den myndighet som prövat ärendet i 

första instans. Denna kan alltså ändra, upphäva eller ersätta det överklagade beslutet med ett 

nytt beslut. 94 

Förvaltningsdomstol tillämpar, typiskt sett, förvaltningsrättslig lagstiftning i sin dömande 

verksamhet. När civilrättsliga invändningar 95 framförs måste således förvaltningsdomstolarna 

ta ställning till frågor som normalt skall avgöras av allmän domstol. Enligt äldre doktrinutta- 

landen ansågs myndigheterna behöriga att tillämpa civilrätten då deras beslut inte var slutgil- 

tiga, dvs. då deras beslut endast kunde göras bindande genom prövning i allmän domstol. En- 

ligt nyare praxis från förvaltningsdomstolarna verkar inställningen till att tillämpa civilrättsli- 

ga invändningar i förvaltningsprocessen negativ. Möjligtvis kan detta innebära att förvalt- 

ningsdomstolarna vill begränsa prövningen i dessa till att endast avse förvaltningsrättslig lag- 

stiftning och principer. 96 Detta ämne tål onekligen att diskuteras men kommer inte att behand- 

las mer ingående i denna framställning. 

Allmän domstol handlägger civilrättsliga tvister genom att tillämpa civilrättsliga regler. En 

allmän domstol anses inte behörig att pröva andra anspråk, såsom t.ex. utfående av ersättning 

från socialförsäkring, som grundar sig på förvaltningsrättslig författning. Detta gör det något 

osäkert om allmän domstol skall pröva återbetalningsregler fullständigt eller om prövningen 

skall inskränka sig till en verkställighetsprövning. 97 

Av prejudikat 98 från HD framgår tydligt att allmän domstol skall företa en fullständig pröv- 

ning av återbetalningsfrågan och att denna således är obunden av förvaltningsmyndighetens 

bedömning. Det har emellertid också gjorts uttalanden i motsatt riktning, d.v.s. att allmän 

domstol endast skall kontrollera lagligheten i återbetalningsbeslutet. 99 Rättspraxis ger alltså en 

93 

Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, s 109-110. 

94 

Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 208-209. 

95 

Med detta menas exempelvis invändningar om condictio indebiti, obehörig vinst, ränta enligt räntelagen (1975:635), civilrättsliga 

kvittningsregler m.m. 

96 

Södergren, FT 2007 s. 375-396. 

97 

Lavin, Återbetalning av social ersättning, s 199. 

98 

NJA 1984 s 648 där HD uttalade att: ”Domstolen är därvid, inom ramen för parternas yrkanden och medgivanden, obunden 

av de administrativa organens bedömning av återbetalningsfrågan”. Detta får enligt min mening anses innebära att en fullständig 

prövning av beslutet skall göras eftersom det ter sig tämligen lönlöst att genomföra en laglighetsprövning av ett beslut 

som inte är bindande för domstolen. I NJA 2001 s 22 uttalades att prövningen av återbetalningsbeslutet skall ske ”i sak”, 

vilket anses innebära att prövningen skall vara fullständig. 

99 

NJA 1991 s 363 (Justitierådet Nyströms skiljaktiga mening: ”[...] att vid en fullgörelsetalan förd av försäkringskassan vid 

allmän domstol endast kan ske en prövning av kassobeslutets laglighet och inte av återbetalningsskyldighetens innehåll”) och 

NJA 2001 s 22 (revisionssekreterarens mening). 

27

splittrad bild av prövningens omfattning. Även vid en genomgång av praxis från hovrätten 

märks denna splittring tydligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge 100 menade att en tingsrätt 

som inte företagit en fullständig prövning gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel medan Hov- 

rätten för Västra Sverige i ett annat mål 101 ansåg att prövningen endast skulle omfatta beslu- 

tets laglighet. Prövningstillstånd 102 har meddelats för det senare målet. 

Mot bakgrund av det ovan anförda kan inget med säkerhet sägas med avseende på prövning- 

ens omfattning i allmän domstol. Ett förtydligande från HD är med andra ord önskvärt för att 

bringa klarhet i rättsläget. Enligt min uppfattning är emellertid rättsläget klarare än vad Hov- 

rätten för Västra Sverige anser i sin dom. Av de mål 103 som HD avgjort får det anses framgå, 

av majoritetens uppfattning, att återbetalningsbeslut skall prövas i sak, dvs. en fullständig 

materiell prövning skall ske. Denna uppfattning företräds även i doktrinen. 104 Mot bakgrund 

av detta anser jag att rättsläget med övervägande sannolikhet måste anses vara att återbetal- 

ningsbeslut skall prövas fullständigt, såvida HD inte genom sitt prövningstillstånd har för 

avsikt att ändra rättsläget. 

5.4 Myndighetens möjlighet att ändra sitt återbetalningsbeslut 

Såsom framgått tidigare är återbetalningsbeslutet inte beskaffat med några rättsverkningar 

utan det utgör blott myndighetens ståndpunkt i återbetalningsfrågan. Det kan inte heller anses 

besitta negativ rättskraft eftersom det rör sig om ett betungande beslut. 105 FK får således anses 

fria att ändra sitt återbetalningsbeslut i såväl skärpande som förmildrande riktning. Skulle 

målet prövas i förvaltningsdomstol så skulle domstolen dock vara bunden av förbudet mot 

reformatio in pejus och således inte kunna ändra beslutet till den enskildes nackdel enligt 29 § 

FPL. 106 

100 RH 2006:37. 

101 Mål T 4893-03. 

102 Målnummer i HD är T 3379-06. 

103 Här avses NJA 1984 s 648, NJA 1988 s 552 och NJA 2001 s 22. 

104 Andersson, SvJT 2001 s 880-884. 

105 Med detta avses att myndigheter är fria att ändra betungande beslut i vilken riktning som helst. Begreppet ”negativ rättskraft” 

med avseende på myndighetsbeslut antar jag är känt av läsaren och ingen djupare genomgång kommer att göras för 

denna framställning då det inte kan anses nödvändigt. En redogörelse för begreppets innebörd görs i t.ex. Bohlin & Warnling-Nerep, 

Förvaltningsrättens grunder, s 52-54 och Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s 70-74. Den redovisning som görs 

där är dock en grov förenkling. Egentligen har betungande beslut i viss utsträckning tillerkänts negativ rättskraft. Se angående 

detta t.ex. Bull, JT 2003-04, s 108 – 113 och Lavin, FT 2007 s 10. 

106 Se t.ex. Bohlin & Warnling-Nerep, Förvaltningsrättens grunder, s 276. 

28

När myndigheten istället väcker talan i allmän domstol blir frågan hur förbudet mot reforma- 

tio in pejus skall hanteras där. Av civilprocessuella regler följer att det yrkade beloppet sätter 

ramen för processen. Domstolen är inte behörig att tillerkänna en part ett högre belopp än vad 

denne yrkat, dvs. gå utanför ramen för processen. Skulle en förvaltningsmyndighet i sitt första 

återbetalningsbeslut ange att 100 000 kronor skall återbetalas och sedan även i tingsrättspro- 

cessen yrka detta belopp är det klart att 100 000 kronor utgör processens ram och således det 

omtvistade beloppet. Detta kan knappast strida mot förvaltningsrättsliga regler eftersom åter- 

kravsbeslutet och det yrkade beloppet korresponderar mot varandra. 

Om myndigheten istället skulle väcka talan och kräva 150 000 i tingsrättsprocessen, trots att 

de i återbetalningsbeslutet angett 100 000 kronor som återkravsbelopp, blir dock frågan mer 

oklar. Enligt civilprocessuella regler har tingsrätten att bedöma det framställda yrkandet, som 

utgör processens ram, och ta ställning till vilket belopp som myndighetens motpart skall för- 

pliktas att fullgöra. Det som komplicerar förhållandet är att förvaltningsdomstol inte kunnat 

döma ut detta belopp i en process i förvaltningsdomstol eftersom detta otvivelaktigt skulle 

strida mot förbudet mot reformatio in pejus. Det är dock oklart om detta förbud kan anses 

gälla även i allmän domstol. Den huvudsakliga invändningen är att återkravsbeslutet saknar 

negativ rättskraft och därmed kan ändras i såväl skärpande som mildrande riktning av förvalt- 

ningsmyndigheten innan talan väckts i förvaltningsdomstol. 107 Dessutom utgör målet ett dis- 

positivt tvistemål och det bör därför inte finnas hinder för parterna att disponera över proces- 

sen till fullo. Detta skulle motverka de grundläggande principer varpå de dispositiva tvistemå- 

len vilar. Det möter givetvis även betänkligheter att tillerkänna en förvaltningsprocessrättslig 

princip verkan i en process i allmän domstol. 

Argument som talar för en ordning där förbudet mot reformatio in pejus gäller även i allmän 

domstol är främst att den enskildes rättsskydd inte kan tillåtas vara beroende av vilken dom- 

stol som prövar återkravsmålet. Den enskilde skulle då förlora det skydd som finns i förvalt- 

ningsdomstolarna genom att förvaltningsmyndigheten skulle kunna återkräva ett mycket hög- 

re belopp än vad de inledningsvis beslutat om. Återbetalningsbeslutet har vidare karaktär av 

offentlig maktutövning och även fast återbetalningsfrågan kan komma under allmän domstols 

prövning ändras ej denna karaktär. Anledningen till att förbudet mot reformatio in pejus, 

107 Beslutsmyndigheten kommer inte att kunna ompröva sitt beslut när det börjat prövas av förvaltningsdomstolen p.g.a. lis 

pendens. Se angående detta: Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, s 126-127. 

29

land andra skyddsprinciper, har uppställts är att skydda den enskilde i domstolsprocessen. 108 

Detta skyddsintresse kan knappast anses bli mindre i allmän domstol än vad det är i förvalt- 

ningsdomstol och i detta skyddsintresse måste anses ligga en förutsebarhet, d.v.s. att den en- 

skilde kan förlita sig på att ett av myndigheten återkrävt belopp inte kan öka i en framtida 

process oavsett vem som väcker talan. 109 Detta är uppfyllt i förvaltningsdomstol genom för- 

budet mot reformatio in pejus genom att myndigheten då återbetalningsbeslutet överklagas till 

förvaltningsdomstol inte kan öka det återkrävda beloppet genom sitt yrkande där. Att låta 

samma princip gälla i allmän domstol ter sig därför som önskvärt. 

En konsekvens av resonemanget ovan blir att återkravsbeslutet är en processförutsättning i 

allmän domstol. Detta eftersom avsaknaden av ett beslut även skulle kunna betraktas som ett 

återbetalningsbeslut på 0 kronor. Att då döma om återbetalning av ett högre belopp i allmän 

domstol vore ett brott mot principen om reformatio in pejus. Ur ett förvaltningsrättsligt per- 

spektiv ter sig också detta som rimligt. Den enskilde skulle, om beslutet inte sågs som pro- 

cessförutsättning, helt förlora det skydd som finns i förvaltningsdomstolarna eftersom det inte 

skulle finnas något återkravsbeslut att överklaga och det skulle således vara omöjligt att få 

återkravsbeslutet prövat i förvaltningsdomstol eftersom myndigheter skulle kunna väcka talan 

direkt i allmän domstol utan att fatta ett beslut om återkrav. 

Det är dock tänkbart att förvaltningsmyndigheten fattar ett nytt beslut om återkrav av 150 000 

kronor som ersätter det tidigare beslutet innan den enskilde överklagat detta. Återkravsbeslu- 

tet är som nämnts inte behäftat med negativ rättskraft. Innan den enskilde överklagat beslutet 

kan således den beslutande myndigheten ändra beslutet i såväl förmildrande som skärpande 

riktning. Skyddet den enskilde har genom förbudet mot reformatio in pejus börjar således inte 

att verka före den enskilde väckt talan i förvaltningsdomstol. Efter denna tidpunkt är saken lis 

pendens hos myndigheten och därmed är de förhindrade att ta upp frågan om återkrav till för- 

nyad prövning. Före denna tidpunkt kan myndigheten således öka sitt återkravsanspråk så 

mycket som de önskar. 

Samma princip, d.v.s. att förvaltningsmyndigheten kan återkräva mer genom ett nytt beslut, 

gäller för det fall att den enskilde inte överklagar och förvaltningsmyndigheten därför nödgas 

väcka talan i allmän domstol. Frågan är dock vad som gäller sedan talan väckts i allmän dom- 

108 Wennergren, SvJT 1995 s 71, Dahlgren, SvJT 1994 s 400-401. 

109 Dahlgren, SvJT 1994, s 401. 

30

stol. Prövningen i allmän domstol medför inte att myndigheten förhindras att ändra sitt åter- 

krav p.g.a. lis pendens hos myndigheten, om strikt begreppsjurisprudens skall anammas, ef- 

tersom målet inte anhängiggjorts hos förvaltningsdomstol. Den inledande frågan är således 

om en väckt talan i allmän domstol kan medföra lis pendens ”över domstolsgränserna” hos 

myndigheten och således omöjliggöra en ändring av myndighetens beslut. Det vore önskvärt 

med ett sådant förfarande eftersom det skulle försätta den enskilde i samma sits som om målet 

prövats i förvaltningsdomstol och således omöjliggöra en ändring av återkravsbeslutet sedan 

talan väckts. Det kan inte heller vara obilligt mot förvaltningsmyndigheten att de själva blir 

tvungna att stänga vägen för ändring av beslutet genom att de väcker talan i allmän domstol 

för att erhålla en exekutionstitel. Förvaltningsmyndigheten bör ha en skyldighet att tillse att 

deras återkravsbeslut är korrekt till beloppet innan talan väcks. Försummar de detta får de stå 

sitt kast och acceptera att de inte kan fatta ett nytt beslut under tiden målet är anhängigt i all- 

män domstol. Gällande rätt avseende denna fråga måste dock betecknas som oklart. Mot bak- 

grund av att det saknas uttalanden i de rättsvetenskapliga källorna som pekar tydligt i någon 

av riktningarna nöjer jag mig med att konstatera att rättsläget är oklart på denna punkt men att 

kongruens mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol vore önskvärd. Således vore det 

lämpligt att myndigheten förhindras att ändra sitt återkravsbeslut sedan talan anhängiggjorts i 

allmän domstol p.g.a. lis pendens. 

Det kan även tänkas att myndigheten fattar ett nytt återkravsbeslut efter det att det första åter- 

kravsbeslutet prövats av förvaltningsdomstol och en lagakraftvunnen dom föreligger. Frågan 

blir då om förvaltningsdomstols dom kan anses ha negativ rättskraft, i processrättslig bemär- 

kelse, och således omöjliggöra en prövning av samma sak i förvaltningsdomstol, d.v.s. saken 

är res judicata i förvaltningsdomstolen. Regeringsrätten har i RÅ 2002 ref 61 avvisat en för- 

nyad ansökan i ett socialförsäkringsmål rörande ansökan om utfående livränta på grund av att 

frågan redan avgjorts av länsrätt. Vidare uttalar RegR att ”tvistemålsliknande förvaltnings- 

mål” skall avvisas om de kan anses angå ”samma sak” som redan tidigare avgjorts genom 

lagakraftvunnen dom. Mot bakgrund av detta skulle således förvaltningsmyndigheten vara 

förhindrad att besluta om ytterliggare återkrav efter att det första målet avgjorts av förvalt- 

ningsdomstol under förutsättning att RegR anser att återkravsmål är ”tvistemålsliknande för- 

valtningsmål” och att det nya återkravet avser ”samma sak” som redan avgjorts. Det får be- 

dömas som sannolikt att det nya återkravet skulle anses omfatta samma sak som det som re- 

dan avgjorts eftersom det handlar om samma rättsföljd i de båda målen, återkrav av ersätt- 

ning, och det handlar om samma händelseförlopp, den händelse som utlöst återbetalnings- 

31

skyldigheten. 110 Om återkravsmålen skall anses utgöra ”tvistemålsliknande förvaltningsmål” 

får anses mer oklart. Det handlar dock om en tvist mellan två parter som uppvisar likheter 

med civilprocessen. Dessutom kan mål om återkrav av ersättning prövas av allmän domstol 

medan ansökan om ersättning inte kan prövas av allmän domstol. Detta borde medföra att 

även återkravsmål anses utgöra ”tvistemålsliknande förvaltningsmål” på grund av återbetal- 

ningsmålens likhet med civilprocessens fullgörelsedomar och det faktum att de är mer tviste- 

målsliknande än mål om utfående av ersättning. Det är dock svårt att uttala sig med säkerhet. 

Enligt min mening är det dock troligt, mot bakgrund av resonemanget ovan, att ett ytterligare 

krav från förvaltningsmyndigheten, om det avser ”samma sak”, skulle avvisas med hänvis- 

ning till att saken är res judicata. 

Sedan myndighetens återkravsbeslut prövats och lagakraftvunnen dom meddelats i allmän 

domstol är sannolikt myndigheten förhindrad att fatta ett nytt återkravsbeslut och väcka talan i 

allmän domstol för att driva igenom detta mot bakgrund av reglerna om res judicata i 17 kap. 

11 § RB. Detta eftersom det nya återkravsbeslutet måste anses omfattas av den första domens 

rättskraft eftersom det hänför sig till samma sak, d.v.s. samma rättsföljd och samma händelse- 

förlopp. 

5.5 Res judicata och lis pendens-problem i domstolarna 

I vissa fall kan det bli aktuellt med ett överklagande från den enskildes sida när talan redan 

anhängiggjorts av myndigheten i allmän domstol och i andra fall har den enskilde väckt talan 

i förvaltningsdomstol vartefter myndigheten väcker talan i allmän domstol. Dessa situationer 

ger upphov till lis pendens-problem mellan domstolarna eftersom en talan som rör samma sak 

blir anhängig i bägge domstolarna. I detta kapitel kommer detta problem att behandlas. 

I NJA 2001 s 22 uttalade sig HD om följderna av att talan väckts i förvaltningsdomstol av 

enskild och myndigheten därefter väckt talan i allmän domstol. Den slutsats HD kom till var 

att lis pendens måste anses föreligga eftersom en analog tillämpning av 13 kapitlet 6 § RB 

”över domstolsgränserna” gav resultatet att en tvist inte fick anhängiggöras vid allmän dom- 

stol när det redan pågick en tvist i förvaltningsdomstol mellan samma parter om samma sak. 

HD hade även att bedöma om frågan skall hanteras annorlunda då förvaltningsdomstol felak- 

110 Se not 64 angående begreppet ”saken”. 

32

tigt 111 åsidosatt ett överklagandeförbud och prövat målet. Av HD:s resonemang kan slutsatsen 

dras att HD verkar acceptera att olika kriterier för behörigheten används i förvaltningsdomstol 

och allmän domstol och att en talan som är anhängig eller har avgjorts i förvaltningsdomstol 

omöjliggör en prövning i allmän domstol av ”samma sak” 112 . Som exempel på detta kan näm- 

nas att en Hovrätt har funnit att en först i allmän domstol framförd invändning om condictio 

indebiti omfattas av rättskraften av förvaltningsdomstolens dom och avser således samma 

sak. 113 HD:s lösning i NJA 2001 s 22 minskar risken för motstridiga exekutionstitlar vid de 

olika domstolarna. Genom att använda reglerna om lis pendens och res judicata hindras en 

prövning i allmän domstol utan att denna behöver ta ställning till om förvaltningsdomstolen 

gjort en korrekt bedömning av sin behörighet. 114 

Genom HD:s resonemang uppenbarar sig en skenbar möjlighet för den enskilde som vill be- 

röva förvaltningsmyndigheten en exekutionstitel. Den enskilde skulle kunna återkalla sin 

väckta talan vid länsrätt efter det att förvaltningsmyndighetens talan vid allmän domstol avvi- 

sats på grund av lis pendens. På detta sätt kan den enskilda tro att förvaltningsmyndigheten 

inte har någon möjlighet att utverka en exekutionstitel då målet varit anhängigt i båda instan- 

serna. Det finns dock inget som hindrar förvaltningsmyndigheten från att ännu en gång väcka 

talan i allmän domstol och på det sättet utverka en exekutionstitel. 115 

Av resonemanget ovan får slutsatsen att rättsläget på denna punkt är klarlagt och allmän dom- 

stol alltid skall avvisa en talan om det redan pågår en process i förvaltningsdomstol om sam- 

ma sak mellan samma parter. 116 

Mer intressant blir det om ett rättskraftigt avgörande från allmän domstol föreligger och den 

enskilde då överklagar beslutet till förvaltningsdomstol. Om en prövning av samma sak är 

omöjlig i förvaltningsdomstol sedan ett rättskraftigt avgörande från allmän domstol föreligger 

får bedömas som osäkert. 117 I vissa situationer kan en lagakraftvunnen dom från förvaltnings- 

111 

HD valde att kalla detta att det ”enligt gängse uppfattning är tvivelaktigt om förvaltningsdomstol skall anses behörig”. 

112 

Se not 64. 

113 

RH 2002:3. 

114 

Andersson, SvJT 2001 s 877. 

115 

Andersson, SvJT 2001 s 875 not 52. En situation med samma konsekvenser som i mitt scenario uppstod i RÅ 2005 ref 29, 

d.v.s. Fimgros talan i förvaltningsdomstol. Här avvisade HD målet på grund av lis pendens. RegR fann dock senare att överklagandeförbud 

gällde och att Fimgros talan i förvaltningsdomstol skulle avvisas. Således måste talan ånyo upptas i allmän 

domstol för att Jordbruksverket skall kunna erhålla en exekutionstitel. Den väg HD valt gör prövningen omständlig men ger 

en klar regel för de allmänna domstolarna att följa. Min personliga uppfattning är att detta, under rådande omständigheter, 

måste anses lämpligare än att riskera konkurrerande exekutionstitlar från de olika domstolarna. 

116 

Andersson, SvJT 2001 s 874-875 och Fitger, Rättegångsbalken, s 13:57. 

117 Se avsnitt 5.4 ovan. 

33

domstol göra att saken är res judicata i förvaltningsdomstolen. 118 Det avgörande blir således 

inledningsvis om återkravsmål som avgjorts i förvaltningsdomstol kan göra saken res judica- 

ta. Detta får bedömas som osäkert. Om så skulle vara fallet infinner sig frågan om förvalt- 

ningsdomstolen kommer använda sig av samma resonemang som HD och tillämpa reglerna 

om res judicata ”över domstolsgränserna” eller om de tillåter saken att prövas på nytt i för- 

valtningsdomstolen. Här kommer två motstridiga intressen att kollidera med varandra. Dels 

finns ett intresse av att motverka motstridiga exekutionstitlar och därför begränsa prövning till 

ett domstolssystem. Dels finns även ett intresse av att ge den enskilde det skydd som proces- 

sen i förvaltningsdomstol erbjuder. Enligt min mening är skyddet för den enskilde något som 

rättsordningen skall säkerställa. Jag ställer mig dock något skeptisk till att förvaltningsdom- 

stolen skall tillåtas pröva den enskildes talan när en dom från allmän domstol föreligger. Om 

ett system med konkurrerande exekutionstitlar tillåts måste även en domstol tillåtas vara över- 

lägsen den andra och det medför även en betydande rättsosäkerhet eftersom ett mål kan bli 

prövat i 6 instanser innan det är slutgiltigt avgjort. Det förefaller därför som mest ändamålsen- 

ligt att förvaltningsdomstol använder samma princip som allmän domstol och tillämpar res 

judicata analogt ”över domstolsgränserna” och avvisar talan under förutsättning att saken 

överhuvudtaget kan bli res judicata där. 

Resonemanget ovan medför dock att den enskilde kan överklaga innan domen från allmän 

domstol vunnit laga kraft. Förvaltningsdomstol skulle då kunna pröva målet eftersom det inte 

finns något lagakraftvunnet avgörande avseende samma sak, dock under förutsättning att för- 

valtningsdomstol inte förklarar saken som lis pendens. Detta skall göras om ett mål anhängig- 

gjorts i en förvaltningsdomstol och detta förhindrar att målet prövas av annan förvaltnings- 

domstol eller förvaltningsmyndighet. 119 Avgörande blir således om saken kan förklaras som 

lis pendens när målet upptagits till prövning i allmän domstol. Mot en sådan ordning talar att 

en kapplöpningssituation skulle uppstå genom att den som först väcker talan får målet prövat. 

Om exempelvis FK väcker talan i allmän domstol först kommer målet att upptas till prövning 

där och saken förklaras lis pendens av förvaltningsdomstolen när den enskilde senare väcker 

talan där. Följaktligen skulle den enskilde utestängas från möjligheten att få målet prövat i 

förvaltningsdomstol, under förutsättning att domen från allmän domstol medför att saken är 

res judicata i förvaltningsdomstolen. En sådan ordning vore givetvis högst diskutabel ur den 

enskildes synvinkel eftersom denne skulle berövas det skydd som förvaltningsdomstolen er- 

118 Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, s 121, RÅ 2002 ref 61. 


34

juder enbart eftersom myndigheten varit snabbare att väcka talan än den enskilde. Å andra 

sidan skulle det medföra stora problem om inte lis pendens men res judicata skall gälla ”över 

domstolsgränserna” från förvaltningsdomstolens sida. Då öppnas återigen problematiken med 

motstridiga exekutionstitlar eftersom målen kan prövas i båda domstolssystemen och båda 

domarna blir exekutionstitlar. Detta kan inte heller anses önskvärt. Vad som skall anses utgö- 

ra gällande rätt på denna punkt är följaktligen oklart. 120 

120 En tänkbar lösning skulle vara att myndigheten förhindras från att väcka talan inom den tid för överklagande som den 

enskilde har. På detta sätt skulle förvaltningsmyndigheten inte löpa risken att under rättegångens slutfas tvingas till en helt ny 

process i förvaltningsdomstol. Vidare skulle den enskilde kunna skyddas från att förlora skyddet i förvaltningsdomstol enbart 

på grund av att förvaltningsmyndigheten varit snabbare än den enskilde att väcka talan. Om detta resonemang skulle anammas 

skulle således förvaltningsmyndigheten tvingas vänta i 2 månader från det att beslutet kommit den enskilde till del innan 

dennes rätt till överklagande löpt ut enligt 20 kap. 13 § AFL. 

35

6 Sammanfattning och slutsatser 

Uppsatsens syften är att analysera hur vissa väsentliga regler inom förvaltningsrätten och 

civilprocessrätten används och hur de borde användas vid en prövning av återbetalningsmål i 

allmän domstol och förvaltningsdomstol och att utreda hur konfliktsituationer mellan allmän 

domstol och förvaltningsdomstol kan uppkomma och hur de bör lösas. Genom att i detta av- 

snitt sammanfatta uppsatsen kommer förhoppningsvis detta syfte att anses uppfyllt. 

Inledningsvis, i kapitel 2, konstateras att återkravsbeslutet i sig inte är verkställbart. Det krävs 

en dom från domstol för att en exekutionstitel skall kunna erhållas enligt 3 kap. 1 § 1 st. 1 p. 

UB. Domar från allmän domstol som innefattar ett åläggande att fullgöra en prestation blir 

exekutionstitlar. Även domar från förvaltningsdomstolar kan utgöra exekutionstitlar enligt 

NJA 1991 s 363. Således kan domar från båda domstolsslagen bli exekutionstitlar. 

Frågan är dock i vilka situationer de olika domstolarna är behöriga att ta upp ett återkravsmål 

till prövning. Denna problematik, även känd som kompetensfördelningsproblemet, behandlas 

i kapitel 3. Förvaltningsdomstol anses behörig att pröva en tvist om det är uttryckligt stadgat i 

någon specialförfattning. Avseende återkravsbeslut enligt AFL finns sådan specialförfattning 

som stadgar att återkravsbeslutet kan överklagas av den enskilde till allmän förvaltningsdom- 

stol enligt 20 kap. 10 § AFL. Allmän domstol är behörig i de situationer då förvaltningsbeslu- 

tet inte är verkställbart. Det har framgått tidigare att återkravsbeslutet inte är verkställbart utan 

att det måste fastställas i dom för att bli en exekutionstitel. Således kan myndigheten väcka 

talan i allmän domstol för att få en exekutionstitel och tvångsvis kunna ianspråkta tillgångar 

hos den återbetalningsskyldige. 

Vid prövningen i allmän domstol och förvaltningsdomstol använder sig domstolarna av 

processuella regler för att styra rättegången. De viktigaste reglerna i såväl civilprocessen i 

allmän domstol som förvaltningsprocessen i förvaltningsdomstol redovisas i kapitel 4. 

Avseende reglerna i allmän domstol redovisas inledningsvis de två måltyperna, dispositiva 

och indispositiva tvistemål, som kan anhängiggöras i allmän domstol. Det som avgör om må- 

let skall bli dispositivt eller ej är om parterna har möjlighet att förlikas eller inte i processen. 

De principer, dispositionsprincipen som styr de dispositiva tvistemålen och officialprincipen 

36

som styr de indispositiva, redovisas därefter och skillnaderna emellan dem klarläggs. Kort 

sagt är parternas möjlighet att disponera över processföremålet mycket större enligt disposi- 

tionsprincipen än enligt officialprincipen. Därefter redovisas hur omfattningen av domstolens 

prövning bestäms. Detta styrs av omedelbarhetsprincipen, enligt vilken endast det som före- 

kommit vid huvudförhandlingen får medtas i domstolens dom. Därutöver är två lagrum cen- 

trala, 17 kap. 3 § RB och 13 kap. 3 § RB, dessa stipulerar att domstols dom inte får omfatta 

annat än vad parterna yrkat och att domstolen endast får beakta de grunder som åberopats till 

stöd för detta. Domaren har dock möjligheten till materiell processledning. I indispositiva 

tvistemål finns möjlighet för domstolen att ex officio inhämta rättsfakta och förordna om be- 

visupptagning. I de dispositiva tvistemålen är emellertid processledningen begränsad till en 

”frågerätt” för domaren. 

Det har konstaterats att yrkanden och grunder är bindande för domstolen. Huvudregeln är att 

det inte är tillåtet att ändra yrkandet, enligt 13:3 1 st. RB. Denna huvudregel är emellertid 

försedd med en rad undantag som redogörs mer ingående för i kapitel 4.1.3. I fråga om änd- 

ring av grunden för talan gäller enligt 13 kapitlet 3 § 3 st. RB att det är tillåtet att åberopa en 

ny grund för sin talan eller ändra de befintliga grunderna såvida inte detta förändrar saken. 

Slutligen konstateras i kapitel 4.1.4 att mot bakgrund av det något rudimentära regelverket i 

FPL måste de allmänna grundsatserna i RB kunna tjäna vägledande för tillämpningen av FPL 

då uttryckliga regler saknas där. 

I kapitel 4.2 redogörs för förvaltningsprocessens viktigaste regler. Inledningsvis redovisas en 

viktig princip, officialprincipen. Den innebär, väldigt kortfattat, att förvaltningsdomstolar har 

en skyldighet att ex officio tillse att ett mål blir utrett såsom dess beskaffenhet kräver. 

Processmaterialets omfattning regleras av 30 § FPL som stipulerar att avgörandet måste grun- 

das på det som framkommit i målet. I detta begrepp innefattas såväl partsinlagor som erfaren- 

heter hos domarna, inlånade akter och även material som rätten åtkommit genom användning 

av officialprincipen. 

Möjligheten till ändring av yrkandet begränsas av två faktorer. Det anses inte möjligt att ut- 

vidga yrkandet efter klagotidens utgång och instansordningsgrundsatsen stipulerar att endast 

det som varit föremål för prövning hos förvaltningsmyndigheten kan yrkas i förvaltningsdom- 

37

stolen. Alla parternas yrkanden kommer dock ofta under rättens prövning eftersom tolknings- 

utrymme av vad som egentligen prövats i första instans är vidsträckt. Vad som gäller för änd- 

ring av grunden i förvaltningsprocessen är oreglerat men anses genom doktrin, praxis och 

förvaltningsrättslig lagstiftning ändå att uppfatta på samma sätt som i civilprocessen, d.v.s. att 

det är tillåtet så länge inte saken ändras. 

I kapitel 5 behandlas slutligen utvalda problemområden från domstolsprövningen av åter- 

kravsbeslut. Inledningsvis utreds om återkravsmålen skall anses utgöra dispositiva eller indis- 

positiva tvistemål när de prövas av allmän domstol. Främst mot bakgrund av att HD:s praxis 

inte uttrycker någon annan uppfattning utgår även jag från att de måste utgöra dispositiva tvis- 

temål och således handläggas enligt dessa regler när de prövas i allmän domstol. 

Nästa fråga som behandlas är i vilken utsträckning allmän domstol skall och bör använda sig 

av materiell processledning vid prövningen av återkrav. Min ståndpunkt kan uttryckas så att i 

de fall då förvaltningsdomstolen har att agera ex officio och genom officialprincipen komplet- 

tera utredningen vore det önskvärt att allmän domstol hade samma skyldighet för att kunna 

trygga den enskildes rättssäkerhet. Ju mer uppenbart förbiseende desto större är domstolens 

skyldighet att ingripa och komplettera utredningen ex officio. 

I kapitel 5.3 diskuteras omfattningen av allmän domstols prövning av återkravsbeslutet. Skall 

denna prövning vara en fullständig materiell prövning eller räcker det med en verkställighets- 

prövning? Min uppfattning är att rättsläget med övervägande sannolikhet måste anses vara att 

återbetalningsbeslut skall prövas fullständigt. Det kan dock inte betecknas som fullständigt 

klart. 

Kapitel 5.4 ägnas åt myndighetens möjligheter att ändra sitt återkravsbeslut, hur prövningen i 

domstol påverkas av ändringarna och hur möjligheten att ändra återkravsbeslutet påverkas av 

domstolsprövningen. Ämnesområdet är i stort sett outforskat och det är därför svårt att med 

säkerhet, eller ens med någon sannolikhet, uttala sig om gällande rätt. 

Inledningsvis konstateras att återkravsbeslutet inte har negativ rättskraft. Det kan således änd- 

ras i såväl skärpande som mildrande riktning av myndigheten. Sedan talan väckts i förvalt- 

ningsdomstol skyddas dock den enskilde av förbudet mot reformatio in pejus och reglerna om 

lis pendens. Det är således inte möjligt att ändra beslutet till det sämre för den enskilde efter 

38

denna tidpunkt. Hur denna princip skall användas i allmän domstol och hur myndigheten kan 

ändra sin talan i domstolarna kommer att beskrivas utifrån olika scenarion. 

Om myndigheten väcker talan i allmän domstol och yrkar att 100 000 skall återbetalas och 

även tidigare fattat återkravsbeslut om 100 000 uppstår inga problem eftersom återkravsbeslu- 

tet och det yrkade beloppet korresponderar mot varandra. Om myndigheten istället väcker 

talan och kräver 150 000 blir frågan svårare. Det som komplicerar förhållandet är att förvalt- 

ningsdomstol inte kunnat döma ut detta belopp i en process i förvaltningsdomstol eftersom 

detta otvivelaktigt skulle strida mot förbudet mot reformatio in pejus. Det är dock oklart om 

detta förbud kan anses gälla även i allmän domstol. Mot bakgrund av att den enskilde har det- 

ta skydd i förvaltningsdomstol anser jag att det ter sig önskvärt att låta förbudet gälla i allmän 

domstol också. Det får dock bedömas som mycket oklart om detta är gällande rätt. Mot bak- 

grund av detta resonemang blir återkravsbeslutet en processförutsättning eftersom avsaknaden 

av ett beslut även skulle kunna betraktas som ett återbetalningsbeslut på 0 kronor. 

Inget hindrar myndigheten från att fatta ett nytt beslut om återkrav av 150 000 innan talan 

väckts i någon domstol eftersom förbudet mot reformatio in pejus inte börjar verka innan den 

enskilde väckt talan i förvaltningsdomstol. Frågan är dock vad som gäller sedan talan väckts i 

allmän domstol. Prövningen i allmän domstol medför sannolikt inte att myndigheten förhind- 

ras att ändra sitt återkrav p.g.a. lis pendens hos myndigheten. Det kan egentligen bara konsta- 

teras att rättsläget är oklart på denna punkt men att kongruens mellan allmän domstol och 

förvaltningsdomstol vore önskvärd. Således vore det önskvärt att myndigheten förhindras att 

ändra sitt återkravsbeslut sedan talan anhängiggjorts i allmän domstol p.g.a. lis pendens. 

När ett nytt återkravsbeslut fattas efter det att det första återkravsbeslutet prövats av förvalt- 

ningsdomstol och en lagakraftvunnen dom föreligger bör på grund av återbetalningsmålens 

likhet med civilprocessens fullgörelsedomar, sannolikt ett ytterligare krav från förvaltnings- 

myndigheten skulle avvisas med hänvisning till att saken är res judicata. 

Sedan myndighetens återkravsbeslut prövats och lagakraftvunnen dom meddelats i allmän 

domstol är sannolikt myndigheten förhindrad från att fatta ett nytt återkravsbeslut och väcka 

talan i allmän domstol för att driva igenom detta mot bakgrund av reglerna om res judicata i 

17 kap. 11 § RB. 

39

Kapitel 5.5 ägnas åt res judicata och lis pendens-problem mellan domstolarna. Av allmän 

domstols praxis är det klarlagt och allmän domstol alltid skall avvisa en talan om det redan 

pågår en process i förvaltningsdomstol om samma sak mellan samma parter. Vad som skall 

anses gälla om ett rättskraftigt avgörande från allmän domstol föreligger och den enskilde då 

överklagar beslutet till förvaltningsdomstol är mer oklart. Det förefaller dock som mest än- 

damålsenligt att förvaltningsdomstol använder samma princip som allmän domstol och till- 

lämpar res judicata analogt ”över domstolsgränserna” och avvisar talan under förutsättning att 

saken överhuvudtaget kan bli res judicata där. 

Resonemanget ovan medför dock att den enskilde kan överklaga innan domen från allmän 

domstol vunnit laga kraft. Förvaltningsdomstol skulle då kunna pröva målet eftersom det inte 

finns något lagakraftvunnet avgörande avseende samma sak, dock under förutsättning att för- 

valtningsdomstol inte förklarar saken som lis pendens. Mot en sådan ordning talar att en 

kapplöpningssituation skulle uppstå genom att den som först väcker talan får målet prövat. Å 

andra sidan skulle det medföra stora problem om inte lis pendens men res judicata skall gälla 

”över domstolsgränserna” från förvaltningsdomstolens sida. Då öppnas återigen problemati- 

ken med motstridiga exekutionstitlar eftersom målen kan prövas i båda domstolssystemen och 

båda domarna blir exekutionstitlar. Detta kan inte heller anses önskvärt. Vad som skall anses 

utgöra gällande rätt på denna punkt är följaktligen oklart. 

Sammanfattningsvis hoppas jag att uppsatsen visat att det finns många frågetecken och få ut- 

ropstecken när återbetalningsbeslut prövas i domstol och att uppsatsen även bidragit till att i 

viss utsträckning räta ut en del av dessa. Ett klargörande från lagstiftarens sida på detta kom- 

plicerade område vore mycket önskvärd eftersom den situation som föreligger är högst olyck- 

lig för såväl enskilda som för myndigheter. Min förhoppning är att lagstiftaren utsläcker all- 

män domstols behörighet i dessa mål och att förvaltningsdomstol därmed blir ensamt behörig. 

Detta skulle undanröja risken för konkurrerande avgöranden samt medföra att den enskilde 

skulle tillerkännas ett större skydd i processen, även i de fall då denne förhållit sig passiv och 

inte överklagat återbetalningsbeslutet. En stor del av de problem som diskuterats i uppsatsen 

skulle också bli lösta genom en sådan ordning, vilket vore högst önskvärt. En relativt liten 

lagändring som tillerkänner myndigheter talerätt i förvaltningsdomstol i återkravsmål vore ett 

stort steg i rätt riktning på vägen mot att lösa alla de komplicerade situationer som uppsatsen 

visat kan uppkomma när återkravsbeslut prövas i domstol. 

40

Vid utformandet av en sådan ny lag finns det knappast något behov av att tillåta civilprocess- 

rättsliga principer i förvaltningsprocessen vid prövningen av återkravsbeslut. Detta mot bak- 

grund av att det i egentlig mening inte kan anses föreligga någon skillnad mellan en myndig- 

hets prövning av utbetalning av ett bidrag och återkrav av detsamma. Prövningen sker mot 

bakgrund av de författningsbestämmelser som finns på området och i ansökningsmålet finns 

ingen möjlighet till förlikning eller andra dispositioner över processföremålet. Jag anser att 

återkravssituationen inte bör betraktas annorlunda eftersom myndigheten även i detta fall prö- 

var ärendet mot bakgrund av författningsstadganden och sedan fattar ett beslut. Således upp- 

visar de båda situationerna inga skillnader som bör föranleda att civilprocessuella principer 

används vid prövningen av återkravsbeslut. De förvaltningsprocessrättsliga principerna bör 

följaktligen gälla, utan undantag eller inflytande från civilprocessen, även i återbetalningsmål. 

41

7 Käll- och litteraturförteckning 

7.1 Offentligt tryck 

Prop. 1971:30 Med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m. 

Prop. 1985/86:80 Om ny förvaltningslag. 

Prop. 1986/87:89 Om ett reformerat tingsrättsförfarande. 

Prop. 1997/98:101 Översyn av förvaltningsprocessen; en allmän regel om domstolsprövning 

av förvaltningsbeslut m.m. 

Prop. 2005/06:56 En moderniserad rättsprövning m.m. 

Prop. 2006/07:99 En fristående kronofogdemyndighet m.m. 

SOU 1991:106 Domstolarna inför 2000-talet. 

7.2 Litteratur 

Andersson, Torbjörn, Rätten till domstolsprövning och svenska domstolars behörighet – ny- 

gamla problem i ljuset av ett HD-avgörande, SvJT 2001 s 861-884. 

Bohlin, Alf & Warnling-Nerep, Wiweka, Förvaltningsrättens grunder, Norstedts juridik AB, 

Stockholm, 2004. 

Bull, Thomas, Förvaltningsprocessen: mellan partsintressen och rättstatsideal, JT 2003-04 s 

108-113. 

Dahlgren, Göran, Allmän förvaltningsdomstols officialprövning, SvJT 1994 s 388-406. 

42

Ekelöf, Per Olof & Edelstam, Henrik, Rättegång I, 8:e uppl., Norstedts Juridik AB, Stock- 

holm, 2002. 

Ekelöf, Per Olof, Rättegång II, 8:e uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1996. 

Ekelöf, Per Olof, Rättegång III, 7:e uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2006. 

Ekelöf, Per Olof & Boman, Robert, Rättegång IV, 6:e uppl., Norstedts Juridik AB, Stock- 

holm, 1992. 

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Boman, Robert, Rättegång V, 7:e uppl., Norstedts Juridik 

AB, Stockholm, 1998. 

von Essen, Ulrik, Saken i förvaltningsprocessen, FT 2003 s 503-521. 

Fitger, Peter, Rättegångsbalken, 56:e suppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2007. 

Gregow, Torkel, Utsökningsrätt, 3:e uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1996. 

Gregow, Torkel, Förvaltningsdomstols domar och utsökningsbalken – ett genmäle, FT 1988 s 

144-148. 

Heuman, Lars, Specialprocess Utsökning och konkurs, 5:e uppl., Norstedts Juridik AB, 


Lavin, Rune, Domstol och administrativ myndighet, P.A. Norstedts & Söners förlag, Stock- 

holm, 1972 (ak.avh.). 

Lavin, Rune, Återbetalning av social ersättning, Norstedts Förlag AB, Stockholm 1986. 

Lavin, Rune, Civilprocessen och förvaltningsprocessen – en jämförelse, JT 1989/90 s 70-88. 

Lavin, Rune, Om socialförfattningarnas återbetalningsregler, FT 1984 s 261-278. 

43

Lavin, Rune, Ett fatalt misstag eller en överlagd förvaltningsrättsreform, FT 1988 s 42-53. 

Lavin, Rune, Förvaltningsdomstolarna och utsökningsbalken – än en gång, FT 1988 s 245- 

251. 

Lavin, Rune, Nytt från Regeringsrätten, FT 2007 s 1-17. 

Lindell, Bengt, Civilprocessen, 2:a uppl., Iustus förlag AB, Uppsala, 2003. 

Madell, Tom, Offentliga avgifter och ömsesidigt förpliktande avtal, SvJT 2006 s 486-506. 

Madell, Tom, Det allmänna som avtalspart: särskilt avseende kommuns kompetens att ingå 

avtal samt avtalens rättsverkningar, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1998 (ak. avh.). 

Nergelius, Joakim, Förvaltningsprocess, normprövning och europarätt, Norstedts Juridik AB, 


Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 8:e uppl., Jure förlag AB, Stockholm, 

2007. 

Strömberg, Håkan, Försäkringsrätts dom i besvärsmål som exekutionstitel, JT 1991/92 s 290- 

295. 

Strömberg, Håkan & Lundell, Bengt, Allmän förvaltningsrätt, 23:e uppl., Liber AB, Malmö, 

2006. 

Södergren, Patrik, Den förvaltningsprocessuella prövningsramen och civilrätten, FT 2007 s. 

375-396. 

Wennergren, Bertil, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 5:e uppl., Norstedts Juri- 

dik AB, Stockholm, 2005. 

Wennergren, Bertil, En förvaltningsdomstols rättskipningsuppgift, SvJT 1995 s 66-74. 

44

Prövningen av återkravsbeslut i domstol - Juridiska institutionen ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?