Jämlik vård - Sahlgrenska Universitetssjukhuset

More documents

Recommendations

Info

14 Informationssäkerhetens drottning. Efter 50 år i sjukvårdens tjänst har nu Bt mer tid för familjen. alla lämNar sPår Patientens integritet har förbättrats påtagligt genom åren, anser Barbro laurin. Som före detta informationssäkerhetschef på Sahlgrenska Universitetssjukhuset har hon följt utvecklingen på data området från dess början. – i de digitala system som används idag kan visserligen många gå in men alla lämnar spår efter sig. text: katarina s hallingberg bild: erik yngvesson Det har gått ett knappt halvår sen Barbro Laurin gick i pension. När SUmagasinet ringer upp för en intervju blir samtalet omkopplat till utlandet och en glad röst svarar i andra änden – ”ring mig om en vecka”. Nu sitter vi i vardagsrummet i hennes hus som ligger i Paradiset, en naturskön och högt belägen del av Partille. På bordet står nybakat bröd och Barbro berättar att hon nyligen varit ute tillsammans med sju andra damer och båtluffat i Grekland i två veckor. – För fem år sedan svarade jag på en annons som sökte ensamstående, yrkesarbetande kvinnor. Under åren har vi träffats varje månad och gjort saker tillsammans, berättar Barbro medan hon serverar kaffet. Nu är det främst hennes yrkesliv som vi ska tala om. Det som började den 3 juni 1959 på Sahlgrenska och slutade sommaren 2009, på samma ställe. Ja ni räknade rätt – Barbro Laurin har varit sjukhuset trogen i 50 år! – Det är ju lönemässigt inte direkt något man kan rekommendera, säger hon med ett snett leende. Två barnledigheter har hon haft och en operation för 30 år sedan. Men annars inte enda sjukdag. – Ja det låter ju lite otroligt. Men vi har varit väldigt friska vi 40-talister så sumagasinet 2/2009
det är inget jag personligen ska ha credit för. Hon var 17 år när hon började som sjukvårdsbiträde och blev sedan elev på centrallaboratoriet på Sahlgrenska sjukhuset. Labbmiljön gav mersmak och Barbro utbildade sig inom området, där det hänt mycket genom åren. I början räknade man celler i mikroskopet manuellt och man skapade sina egna apparater. Den första autoanalysen installerades egenhändigt av professorn själv. Efter 25 år i labbvärlden – de sista på centrallab – började Barbros arbetsuppgifter alltmer ligga åt det administrativa hållet. Hon har betat av titlar som instruktionssköterska (som skulle lära andra), sektionschef, avdelningsföreståndare och klinikföreståndare. Till meritlistan kan också läggas facklig aktivitet inom SHSTF, Svenska hälso- och sjukvårdstjänstemäns förbund. När dåvarande sjukhusdirektören Rein Roseniit gav Ragnar Nordberg, doktor i fysiologi, uppdraget att starta en dataavdelning blev Barbro Laurin dess administratör. Här arbetade hon tillsammans med tre disputerade civilingenjörer och Ragnar Nordberg. – Vi tyckte att det var så fantastiskt när vi var ute och pratade om hur många meter kablar vi dragit. Avdelningen växte snabbt. Barbro betecknar det som roliga år med en nybyggaranda där inte arbetstidsbegreppet kändes särskilt relevant. – Ragnar var en stor optimist som lovade guld och gröna skogar. Det blev många arbetstimmar men också stor frihet att uvecklas – och många fester, ler Barbro och visar bilder av glad samvaro. Hon kan inte annat än prisa hur arbetsmijön förändrades av datoriseringen – från de manuella rutinerna, där det som inte stämde hamnade i en hög, till PAX patientadministrativa system. Det blev konkurrens mellan sjukhusen om att införliva systemen och man köpte IT-tjänsterna av IT-avdelningen. – Vi gick med vinst och kunde åka på dyra konferenser. När det sedan blev fri nyttjanderätt förändrades arbetet. Då uppstod istället ett behov av kunskap om hur man skulle sitta vid datorn, hur ljuset skulle komma in och sumagasinet 2/2009 om hur viktigt det var att alla följde med i datoriseringen. Barbro menar att om man främst uppmuntrade de unga att ta del av datorutvecklingen riskerade de som höll fast vid pärmsystemet att bli dyra omplaceringsfall när de manuella uppgifterna försvann. – Många insåg för sent att de pärmar de hållit fast i faktiskt skulle försvinna – för alltid. Det var viktigt att det fattades beslut som omfattade alla, betonar Barbro. Så småningom kom hon in på det område som många av oss förknippar henne med – informationssäkerhet. – Det var ett område som bara växt. Vi skrev regler för dataanvändning långt innan Västra Götalandsregionen ens fanns. 2001 skildes säkerhetsavdelningens och IT-avdelningens vägar när säkerhetsavdelningen fl yttade till Mölndal. – Då tappade vi kontakten med verkligheten, säger Barbro lite dystert. Att vara informationssäkerhetschef är ett ensamjobb. Hon beskriver det som besvärligt och dyrt – i alla fall sågs det så inom organisationen. Barbro var också personuppgiftsombud, utsedd av styrelsen och svarande mot den för att kunna ha en kritisk distans. – Jag var sjukhusets off entliga person dit patienter, anhöriga och personal vände sig med frågor om det skett en kränkning, säger Barbro som under åren fi ck mycket kontakter med personer i frågor som rörde elektroniska journaler och sekretess lagstiftningen. Behovet av kunskap inom ämnesområdet var omättligt. Hon genomförde säkert hundra föreläsningar om off entlighetsprincipen, sekretesslagen och journaldatalagen. Ytterligare en lag skapades inom hennes område bara något år innan hon slutade – patientdatalagen. Enligt den ska patienten själv kunna reglera vad olika vårdgivare kan få ta del av i journalen. Barbro menar att det är en omöjlig lag – hur ska systemet klara av om en patient ena dagen tillåter att vårdgivaren tittar, nästa gång förbjuder det? – Det är en jättebra lag men den måste anpassas efter verkligheten, slår hon fast. Något som också förändrats under hennes tid inom sjukhusorganisationen är beslutsvägarnas längd. Förr var det ett öppnare klimat och kortare vägar. Nu har det blivit fl era led till högsta instans. Barbro passar på att varna för att budskap kan bli förvanskade utmed vägen om inte varje led har tillräcklig kunskap. – Om man är riktigt elak kan man kalla det viskeleken, ler hon knipslugt, väl medveten om sin nyvunna frihet att ta bladet från munnen. Pensioneringen var inget hon såg fram emot även om hon accepterade fattade beslut. – Jag kan ju faktiskt inte gå med rullator i korridorerna, ler hon. På väggen i sovrummet har hon bilder av barn och barnbarn som fi nns utspridda i världen. Ett fi nt gammalt sommarhus fi nns på Orust. En hel drös med vänner har gått i pension. Kvinnliga diskussionsklubben och Senioruniversitetet står till buds – trots allt verkar Barbro nöjd med tillvaron! Namn: Barbro laurin Ålder: 67 Familj: Två barn och fyra barnbarn Bor: i Paradiset i Partille Yrke: F d informationssäkerhetschef för Sahlgrenska Universitetssjuk huset. idag pensionär. Gör: massor – promenerar, hälsar på barnen, bakar, läser … Senast lästa bok: Svek av karin Alvtegen Barbro Laurin fi ck en egen kod av sina arbetskamrater när hon slutade. ”Om man är riktigt elak kan man kalla det viskeleken” Barbro laurin om dagens långa beslutsvägar 15
Page 1 and 2: sumagasinet sahlgrenska universitet
Page 3 and 4: sumagasinet 2/2009 Jämlik vård oc
Page 5 and 6: Utvecklingsfråga. Att arbeta med j
Page 7 and 8: sumagasinet 2/2009 SÄKRARE i möte
Page 9 and 10: ”Dörrmattorna är ett djävulsty
Page 11 and 12: Vården kan ha hjälp av mobilbilde
Page 13: dessa enkla förhållanden. Vid den
Page 17 and 18: miljön har skiftat på 50 år är
Page 19 and 20: - Vi hade en sjuårig flicka inneli
Page 21 and 22: Placeras i Rågården. Bakom fasade
Page 23 and 24: ningar som förenar läkande miljö
Page 25 and 26: Hur ser sahlgrenska Universitetssju
Page 27 and 28: Gustav fi ck komma hem när persona
Page 29 and 30: Ett kafé med utsikt Gårdas goda/P
Page 31 and 32: Nytt system länkar samman fl era o

Jämlik vård - Sahlgrenska Universitetssjukhuset

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?