Jämlik vård - Sahlgrenska Universitetssjukhuset

ningar som förenar läkande miljö med
säker vårdmiljö. Säkerheten ska vara
hög, men dold och inte provocerande.
Säkerhetskraven är till för att förhindra
rymning, hot och angrepp utifrån,
införsel av föremål, narkotika och
annat. Byggnationen står för den yttre
säkerheten, så att personalen kan fokusera
på det renodlade patientarbetet.
– Det är en förmån att få arbeta
med ett sådant här projekt, säger alla
tre.
Elsa Ivarsson berättar att majoriteten
av personalen och alla yrkeskategorier
har deltagit i programarbetet tillsammans
med arkitekten, Västfastigheter
och olika konsulter.
– Processen har präglats av nytänkande
och en korsbefruktning mellan
vår nuvarande verksamhet och framtida
planer.
Eftertanke
och omtanke
gör skillnad
”det här är en artereovenös fistel”,
säger doktorn till ett gäng frasande
vita rockar.
– Nej, jag heter Göran
Samuelsson.
Scenen utspelar sig någonstans
på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Personerna är utöver mig, en
överläkare och ett följe av läkarkandidater.
det extra tragikomiska är att
jag är blind och att scenen föregicks
helt utan presentation av sällskapet.
de bara gled in likt ett spökfölje på
mitt enkelrum.
min turné runt om på Sahlgrenska
Universitetssjukhuset, först som
inneliggande under tre månader
förra sommaren, och därefter under
mina 20-tal besök i månaden har
också glädjestunder. När man ligger
och känner sig liten och skröpplig är
det dem man lever på.
På dåvarande 121:an fanns en
ljuvlig nattskötare, som då han jobbade
frågade om man ville ha ett
glas isvatten till natten och så vände
han och luftade kudden innan han sa
god natt. På samma avdelning fanns
en avdelningsläkare som så ofta han
kunde kikade in vid 7-tiden på morgonen
och undrade hur natten hade
varit. Eller den ljuvliga handen som
smekte min rygg då jag deprimerad
satt och grät i nattmörkret på
Högsbo. det är empati.
den kanske inte var lika tydlig då
jag som blivande dialyspatient skulle
Krönikan
få min kateter inopererad i bröstet.
Jag som ”ny i gamet” lades på ett fyrbäddsrum
tillsammans med två
andra ”gröngölingar” i njurbranschen.
i den fjärde sängen låg en garvad
patient som gått igenom det
mesta – njurbäckeninflammationer,
bukhinneinflammationer, hjärtsvikt
och ett otal andra njurrelaterade
krämpor.
Hans liv var inte muntert att höra
om. mina nyligen insjuknade medpatienter,
däribland en ung kille i
20-årsåldern, och jag mådde inte bra
av egna tankar, men den extremt
sjuklige och deprimerade medpatienten
fick oss inte precis att bli mer
positiva. denna olyckliga sängplacering
betydde mycket för valet av dialysform
för mig.
Ett annat bottennapp var en
kvinnlig läkare som ville lära upp sin
student om allt kring diabetikers sexliv.
Som snäll patient ställde jag upp.
Jag märkte att studenten tyckte frågorna
var väl ingående där vi befann
oss. rummet var ett trebäddsrum
och mina medpatienter var två kvinnor!
En tygvägg skiljde mig från mina
rumskompisar. Frågorna handlade
om erektion, utlösning, hur ofta och
det mesta man kan ventilera om sex.
Nog borde väl sådana här intimiteter
avhandlas i enrum? men läkaren öste
på och jag svarade snällt – dumt nog!
Göran Samuelsson
sumagasinet 2/2009 23
foto: katarina hallingberg