STAR-bladet nr 4 2002 - Trikeflyg.org

More documents

Recommendations

Info

Trike Vänern runt Det var pingstdagsm<strong>org</strong>on. Jag hade tänkt gå till kyrkan, det var ju en av de stora högtiderna. Nyss hade det varit Kristi himmelsfärds dag och nu firades Andens ankomst. Då ringde Tomas Jonsson från Lidköping och frågade om jag ville hänga med en tur runt Vänern. En sådan rundtur hade jag länge drömt om och det var ett av sommarens stora mål som trike-flygare, så jag kunde bara inte tacka nej. Dessutom, att bäras av vingen mellan himmel och jord, är inget dåligt sätt att fira pingst på! Sagt och gjort. Några pinaler stoppades ner i en ryggsäck och kosan ställdes mot hangaren i Skövde. Vädret var härligt med klar himmel och bara lite vind. Daglig tillsyn och full tank. Jag kan ta 60 liter bränsle i min TL2, men för säkerhets skull ställde jag en jeepdunk bakom ryggen som reserv. Så bar det av över skogen till Jerker Berg i Brännebrona, där skulle vi träffas och börja Vänerturen. Tomas kom från Lidköping i sin Air Creation smygande med den tysta 912an och Christer Olsson med sin sambo Birgitta i baksits från Bustomten utanför Trollhättan, också han i en Air Creation men mer högljudd med sin 582a. Alla tankade fullt och Jerker hivade upp sig och rullstolen i sin ensitsiga Cosmos, kanske den trike i världen som är mest ombyggd. Jerker har alltid något nytt projekt på gång. Första delen av vår resa sträckte sig längs Vänerns östra strand mot Kristinehamn. En lätt sjöbris krusade vattenytan, men i lufthavet var det lugnt och fint. Jerker låg längst ut mot Vänern och Tomas studerade topografin längst österut. Däremellan strävade Christer och jag fram på lite olika höjd. Vi hade möjlighet till ständig kontakt via radio på vår egen trike-frekvens. Jag har aldrig tidigare förstått vilken våtmark som döljer sig väster om vägen när jag många gånger åkt förbi Värmlands Säby. Här fanns massor av små öar spridda över ett stort område. Vi genade över viken vid Kristinehamn och tog sikte på Väse och Östra Fågelvik. Här följde vi dalen upp mot Gaperns sydöstra hörn. Vi skulle börja med att gästa Gunde Hjalmarsson i Böj. När vi lämnade Västgötaslätten var vårbruket för länge sedan avklarat och brodden stod grön på åkrarna. Här var vårbruket fortfarande i full gång och termiken drog upp små tromber torr jord här och var. Gunde har en egen landningsbana som sträcker sig från mitten av dalen och upp mot gården i öster. Fältet är ganska smalt och det var lite turbulent i luften, men vi hade inga svårigheter att ta oss ner. Vi fick utan problem stopp på grejorna innan ladugårdsväggen tog emot! Vi möttes av stor 4 gästfrihet med kaffe och dopp och en pratstund i solen. Gunde har på sin loge en UL-B maskin, en Scirocco, som han nogsamt poängterade tillverkats i samma fabrik som Concorde! Det var en ensitsare i plast med en Rotax 377 och skjutande propeller. De dukade vingarna är avtagbara och de hängde på väggen bredvid flygkroppen. När han ville ut och flyga var det bara att ta fram flygkroppen, montera vingarna och dra iväg. Praktiskt men för dagen omöjligt, då vårbruket hade företräde. Så lättade vi i utförsbacken, fick luft under vingarna och drog norrut. Nu fick jag för första gången flyga över mitt föräldrahem i Myra. Det kändes konstigt att se alla hemtama platser så här från ovan. Vad smått allt blir, och vad korta alla avstånd blir från luften! Det tog bara några sekunder att ta sig från Myra och upp till Snarstad, en knapp km i vanliga fall. Så girade vi vidare över Gapern mot Brattforsheden utanför Filipstad. Brattforsheden är ett gräsfält som mest används för segelflyg och fallskärmshoppning, men under andra världskriget var det en viktig del i det svenska försvaret. Några eldsjälar med Jan-Erik Clerkestam i spetsen har gjort ett stort jobb och restaurerat fältet till det skick det hade under 40-talet. Det kommer att bevaras som ett kulturminnesmärke. Clerken berättade livfullt om den verksamhet man hade på fältet under kriget och hur man nu försökt återställa området i ursprungligt skick med bunkrar, hangar och allt. Det blev en mycket trevlig stund vid klubbstugeväggen.Så vände vi kosan mot sydväst. Karlstadtornet ville inte ha med oss att göra, då bara Jerker har transponder och vi flög alltför sakta (!), så vi fick lägga kursen över centrala Karlstad och sedan följa Vänerkanten precis i kanten på Karlstad CTR. Vi korsade Värmalndsnäs på tjockaste stället, flög över Säffle och Åmål och letade oss fram till ett litet gräsfält i Tösse. Här var det också uppför i landningsriktningen, men mycket bredare och nu mot eftermiddagen lugnare i luften än i Böj. Vi möttes av Alf Alfredsson och hans vänner. Grillen tändes utanför Alfs lilla fabrik och vi stoppade i oss så många korvar vi orkade. Ingen hann räkna hur många.
Det började lida mot kvällen och vi hade fortfarande långt hem. Jerker fick med milt våld och med pratkvarnen på högvarv varligt föras mot triken. Det bar av söderut längs Vänerkanten igen. Tänk vad mycket vackert det finns att se i vårt land! Här möttes skogslandet och slätten vid Mellerud. Strax söder om Hjortens udde finns ett av de finaste småfält jag har besökt, Björkhem. Vi gjorde en kort landning för kisspaus och för att sträcka på armarna. Jag hade suttit stilla så länge att det började bli kramp i vänsterhanden av allt styrande med bygeln. Så Jättehangar på Brattforsheden, hitflyttad av frivilliga krafter från Sjöbo i Skåne gick vi till väders för sista biten. Christer och Birgitta fortsatte längs Vänerkanten mot hemmafältet i Bustomten, medan vi andra tog höjd ordentligt och på ca 700 meter vände nosen mot Hindens rev. Att flyga över öppet vatten är alltid Eldsjälen på Brattforsheden och ordföranden i KSAK Motorflygförbundet Jan-Erik Clerkestam i berättartagen. spännande, men avståndet är bara 15 km så vi höll oss inom lagens råmärken. Nu började det skymma och vi fick se underbara vyer över Kållandsö. Thomas vände sin Air Creation mot Lidköping medan Jerker och jag fortsatte i sällskap över Kinneviken och förbi Kinnekulle. Kinnekulle är det allra bästa av platå-bergen i Västergötland. Det syns överallt! Vart man än befinner sig i luftrummet på lite höjd kan man orientera sig efter den typiska profilen. Jerker genade av mot Brännebrona och jag fortsatte ensam sista biten över Billingen mot Knistafältet. Det började bli riktigt mörkt och det sista jag sade till Jerker över radion var att be honom ringa hem till min fru Karin och lugna henne, jag skulle snart vara hemma. Jag landade strax innan mörkret gjorde det samma. En härlig flygupplevelse, geografilektion och naturupplevelse var till ända. Totalt hade jag varit i luften nästa fem och en halv timme, en härlig vårdag i pingsttid. Kjell Hultsten 5
Page 1 and 2: Nummer 4 år 2002 Medlemstidning f
Page 3: VARNING !!! Detta kan hända vilken
Page 7: Ur Falu Kuriren Sveriges mest såld
Page 13 and 14: lägre, fortfarande med stormbyar m
Page 15 and 16: Här togs vi emot av Terry Acton, e

STAR-bladet nr 4 2002 - Trikeflyg.org

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?