Landskapsanalys - Exempelbanken

Förstudie 

Götalandsbanan delen Linköping - Borås 

Genom Götalands hjärta - underlagsrapport landskap 

Underlagsrapport 1:5 

Juli 2009 

Utgåva 2: februari 2010 

diarienr: F08-12021/SA20 

1

Medverkande 

2 

Medverkande 

Landskap 

Bengt Schibbye, Schibbye Landskap AB 

Eva-Lisa Anderson, Ramböll Sverige AB 

Kulturmiljö 

Nils Blomkvist, Gotlands högskola 

Naturmiljö 

John Askling, Calluna AB 

Henrik Wahlman, Calluna AB 

Kartor 

Tobias Noborn, Radar arkitektur & planering AB 

Henrik Wahlman, Calluna AB 

Caroline Svärd, Calluna AB 

Otto Mackerle, Ramböll Sverige AB 

Desktop 

Sivan Bergenstein, Ramböll Sverige AB 

Redaktör 

Mikael Prag, Kreera Samhällsbyggnad AB 

Biträdande redaktör 

Malin Aparicio, Kreera Samhällsbyggnad AB 

Beställare 

Banverket, projekt Götalandsbanan 

Bo Lindgren Projektchef Götalandsbanan 

Mårten Zetterman Projektledare, förstudie 

Kerstin Olsson Informatör, ansvarig grafisk utformning 

Utgåva 2, 1 februari 2010 

Foto framsida: Pekka Kärppä

Innehåll 

1 Bakgrund .........................................................................4 

Läsanvisning 4 

2 Landskapets 

övergripande karaktär .....................................6 

Bakgrunden man sällan tänker på 6 

Fem landskapstyper 6 

Ett naturligt gränsland 7 

Ett landskap med många minnen 8 

3 Landskapets ekologi .......................................10 

11 500 år av natur 10 

Mammutstäppen 10 

Värmetid och ädellövskog 10 

Odlingslandskapets framväxt 10 

Taigan tränger sig på 12 

Människan och ekosystemen skiljs åt 12 

Ekosystemen idag – syntes av 11 500 år 12 

Perspektiv på klimatets förändringar 12 

Allmän beskrivning av naturmiljön 12 

Sverigenivå – De stora strukturerna 12 

Östergötland 13 

Jönköpings län 13 

Västra Götalands län 14 

Höjdpunkter av biologisk mångfald 14 

De funktionella landskapen 14 

Känsliga landskap 20 

4 Kulturarvets 

strukturer och tidsdjup ................................24 

Ett Sverigeprojekt 24 

Banans kulturella innebörd 24 

Samfärdselns linjer 25 

Samfärdsel och samhällsbyggande 25 

Vägnätet 26 

Järnvägarna 26 

De stora noderna 28 

Linköping 29 

Jönköping–Huskvarna 30 

Bogesund–Ulricehamn 31 

Borås 32 

Städerna och Götalandsbanan 33 

Försörjningslandskap och demografiskt tidsdjup 33 

Naturen bakom kulturen 33 

Häraderna som metod 33 

Lokalhistoria och landskap i fem östgötska härader 34 

Lokalhistoria och landskap i Norra Småland 40 

Lokalhistoria och landskap i i Sjuhäradsbygden 47 

Kulturarvets strukturer och tidsdjup 

– en sammanfattning 54 

5 Karaktärsanalys 

– tolv landskapskaraktärer..............................56 

Östergötland – karaktärsområden 56 

Slätten Västanstång 56 

Övergångsbygden 57 

Svartåns och Åsboåns dalgångar 57 

Hålaveden 58 

Småland – karaktärsområden 59 

Östra Vätternbranten och Sommen 

– kuperat skogs- och sjölandskap 59 

Säbydalen och Gripenberg 

– herrgårdslandskap i skogsbygd 60 

Höglandet norr om Nässjö 60 

Vätternsänkan och Jönköping 61 

Västergötland – karaktärsområden 62 

Höglandet med de stora mossarna 62 

Sprickdalar och höjder kring Nissan 63 

Sjuhäradsbygden – böljande skogs- och odlingslandskap 64 

6 Götalandsbanan i landskapet – 

hot och möjligheter .........................................66 

Höghastighetsbanor i landskapet 66 

Geometriska krav i plan och profil 66 

Kopplingspunkter och bytespunkter 66 

Troliga krav på stängsel/avskärmning 67 

Påverkan och effekter 67 

7 Slutsatser 

och rekommendationer .....................................70 

8 Metodik .........................................................................76 

Inledande karaktärsanalys 76 

Biologisk infrastruktur – tematisk analys 76 

Landskapets historiska utveckling 

– tematisk analys 77 

Kunskapsläget 77 

Klassificeringar 78 

Avgränsning och inriktning 78 

Metod 78 

Bedömning av landskapets känslighet 78 

Fortsatt arbete 78 

9 Källförteckning .....................................................80 

Innehåll 

3

1 Bakgrund 

4 

1 Bakgrund 

Denna underlagsrapport redovisar den landskapsanalys som genomförts 

som en del av förstudien för den planerade höghastighetsbanan mellan 

Stockholm och Göteborg, delen Linköping till Borås. Analysen bygger på 

en delvis ny metodik, som presenteras i kapitel 8. Metodiken tar sin utgångspunkt 

i att det krävs biologisk kunskap, historieförståelse och formkänsla 

för att avgöra hur järnvägen kan anpassas till landskapet. Dessa olika 

kompetenser har därför arbetat integrerat med att genomföra denna landskapsstudie. 

Den integrerade landskapsanalysen ska tjäna som ett av underlagen för placering 

och avgränsning av lämpliga korridorer. Dessa korridorer kan sedan 

studeras vidare i kommande skeden. Analysen identifierar dessutom 

områden, strukturer och funktioner som kräver stort hänsynstagande och 

anpassningar i kommande skeden. Dessa känsliga områden kan påverka 

projektet genom att vara kostnadsdrivande och/eller leda till en process/ 

planeringsrisk. 

Landskapsanalysen ska på ett pedagogiskt tydligt sätt skapa förståelse för 

landskapet som helhet. Det ska kunna utgöra såväl diskussionsunderlag 

som arena för olika sakfrågor såsom biologisk infrastruktur inklusive fauna, 

kulturmiljö, geotekniska frågeställningar, gestaltning, landskapsupplevelse 

och liknande som planeringsunderlag. Det behövs vid: 

• avgränsning av utredningsområde, bortval av tidigare sträckningsalternativ 

och fortsatt arbete med avgränsning av korridorer i förstudien 

• jämförandet av alternativa korridorer i kommande utredningsskede 

• utformning av åtgärder i planskedet 

Läsanvisning 

Det första avsnittet ger en överblick av den inledande, heltäckande områdesanalysen 

och redovisar en grov indelning i karaktärsområden. Indelningen 

bygger huvudsakligen på terrängens former. Efter detta följer fördjupade 

tematiska studier av landskapets ekologi och historiska utveckling. 

I kapitel 5 presenteras en integrerad karaktärsanalys, och i kapitel 6 redovisas 

järnvägens krav och den påverkan den kan ha på landskapet. Avslutningsvis 

görs en sammanvägd värdering av delanalyserna för att avgöra hur 

känsliga de olika karaktärsområdena är och vilka värden som hotas. 

Värdeskalor och begrepp som används i beskrivningar och slutsatser förklaras 

i kapitel 8 Metodik.

1 Bakgrund 

5

2 Landskapets övergripande karaktär 

6 


Bakgrunden man sällan tänker på 

En höghastighetsbana mellan Stockholm och Göteborg är starkt kopplad 

till begreppet Sverige. Om inte nationalstaten Sverige vuxit fram under tidig 

medeltid skulle dagens infrastruktur ha sett mycket 

annorlunda ut; om Kalmarunionen inte upplösts 

skulle Linköping, Jönköping och Borås troligen haft 

närmare samröre med Öresund än mot Göteborg 

och Stockholm; om 1600-talets stormaktsvälde 

levt kvar skulle det kanske ha varit snabbsvävare 

till Tallinn, Riga och Stralsund som planerades 

i stället för en järnväg mellan Stockholm och 

Göteborg. Därför handlar projektet 

Götalandsbanan om en framtidstro på 

Kärnsverige i ett kommande regionernas 

Europa. Det kan då ses som vård av 

Sveriges varumärke. Från den 

synpunkten kan Götalandsbanan 

snarare sägas stärka än hota 

övergripande kvaliteter i svenskt 

kulturarv. 

Götalandsbanan kan komma att 

förbinda tre av Sveriges mest 

tillväxtkraftiga urbana centra, 

Linköping, Jönköping och Borås. 

Dessa centra har alla varit 

betydelsefulla för Sveriges 

framväxt och 

Götalandsbanan blir bara 

den senaste i en lång 

historisk svit av 

kommunikationsstråk mellan 

Göteborg 

Skara 

Lödöse 

Ulricehamn 

Linköping 

Borås Jönköping 

Visby 

dem. En stark symbol för 

detta historiska samband är att 

Kalmar 

banan till stor del sammanfaller 

med den medeltida Eriksgatan, 

först vid Jönköping vek detta 

ridstråk av mot Skara, den 

tidens västsvenska huvudort, 

medan den planerade höghastighetsbanan går mot Borås och Göteborg. 

Götalandsbanan mellan Linköping och Jönköping kommer i stort sett att följa den sträckning som kungarna 

red på sin Eriksgata under medel tiden. Kungen valdes på Mora sten söder om Uppsala och red sedan 

runt i de viktigaste landskapen för att vinna erkännande och hyllas av folket. Många av de vägar längs 

vilka Eriksgatan gick finns kvar än idag. 

Örebro 

Västerås 

Uppsal a 

Stockhol m 

Fem landskapstyper 

Mellan Linköping och Borås kan Götalandsbanan komma att passera fem 

skilda landskapstyper: östgötaslätten, övergångslandskapet, småländska 

höglandet, Vätternsänkan och Västergötlands sprickdalslandskap. Ett tydligt 

band med sprickdalar går genom området, tvärs över Sverige, från Bohuslän 

mot Vättern och vidare österut genom norra Småland. Här har berggrunden 

spruckit upp och skapat stora höjdskillnader mellan slätterna på 

Vätterns båda sidor och höjdområdena söder om dessa. Den största relativa 

höjdskillnaden i hela södra Sverige finns kring Vättern, vars yta ligger 200 

meter lägre än omgivande berg. 

Västergötlands sprickdalslandskap 

Småländska höglandet 

Östgötaslätten 

Övergångslandskapet 

Förstudieområdet berör flera landskapstyper med olika karaktär, Östgötaslätten, övergångslandskapet kring Hålaveden och Sommen, småländska höglandet, Vätternsänkan och Västergötlands sprickdalslandskap. 

På den topografiska bilden över området framträder ett tydligt sprickdalsmönster genom södra Östergötland, norra Småland och Västergötland, bergsbranten längs Vätterns östra strand och slätterna i 

Öst- och Västergötland. Illustration: Olle Ekberg. 

Vät- 

Götalandsbanan möter mellan Linköping och Jönköping ett landskap som 

är representativt för hela Östergötland. Ett stycke av den rika, bördiga östgötaslätten, 

följt av övergångslandet kring Hålaveden–Sommen med större 

skogklädda partier, varefter odlingsbygden steg för steg trängs samman i 

snävare ådalar, medan landet som helhet successivt höjer sig upp mot småländska 

höglandet. 

Det småländska höglandet gör här verkligen skäl för sitt namn. Det gamla 

häradsnamnet Vedbo betyder skogsbornas härad och här finns skog och 

berg, där höjderna når över 300 meter. De norra delarna är mest kuperade, 

medan de relativa höjdskillnaderna avtar mot söder. Söder om Jönköping 

finns många mossar och sluttningarna är flacka. Detta är en bygd som nyttjats 

för jakt och fiske långt innan Sverige började odlas upp. 

ternsän-

Vätternsänkan har karaktären av djup havsvik, omgiven av förkastningsbranter 

och berg som höjer sig hundratals meter över sjön. Dalgångarna söder 

om Jönköpings stadsbygd reser sig brant upp mot det omgivande höglandet. 

Sluttningarna runt stadskärnan domineras av bostadsbebyggelse. I 

de trånga dalarna längs Tabergsån och Huskvarnaån ligger bebyggelse och 

industrier tätt. 

Söder om Västgötaslätten finns, precis som i Östergötland en övergångsbygd, 

där slätten övergår i ett mer uppbrutet odlingslandskap och Västergötlands 

sprickdalslandskap. Skogklädda höjder blir alltmer dominanta i 

söder. Landskapet är mer storskaligt böljande, med större avstånd mellan 

höjderna och med vidare dalar än i Östergötland. De nord-sydliga vattendragen 

bildar distinkta dalgångar med branta sidor, framför allt i södra delen 

av förstudieområdet, medan terrängen i norra delen är mer uppbruten. 

Ett naturligt gränsland 

På ett övergripande plan finns det i huvudsak tre strukturer som ligger bakom 

naturens karaktär inom förstudieområdet. 

Mötet mellan den barrskogsdominerade taigan och det mellaneuropeiska 

lövskogsbältet. Området utgör den nord liga utkanten av lövskogsbältet 

som är mycket betydelsefullt för många av Europas lövskogsarter, 

både växter och djur. Dessa arter har i övriga Europa blivit undanträngda 

av ständigt växande tätorter och uppodling. I detta gränsområde mellan två 

naturgeografiska regioner är variationen mycket betydelsefull. Hålaveden 

och biosfärsområdet östra Vätterbranten har störst koncentration av biologiskt 

rika skogs miljöer. Vätterns förkastningsbranter har ett klimat som 

lämpar sig för sydliga arter medan höglandet mer liknar Norrland och därför 

passar arter med en nordlig utbredning. 

Det gamla bondesamhällets sätt att bruka hagar, ängar och utmarksbeten 

medförde att den biologiska mångfalden ökade, både i skogen och 

på ängarna. Fram till andra världskriget höll man fast vid stora delar av det 

tidigare bruket men därefter har en kraftig förändring av odlingslandskapet 

ägt rum. Naturbetesmarker har övergivits, ängar har ersatts av vallodling på 

åker och utmarksbetena omvandlats till tät skog. I vissa delar av landskapet 

har det äldre och mer småskaliga jord- och skogsbruket bevarats. Till exempel 

utgör Hålaveden och övergångsbygden, mellan Östgötaslätten och 

småländska höglandet, ett av Fastlandssveriges största sammanhängande 

ängs- och hagmarksområden. 

Utmarksbeten: I det gamla bondesamhället delade man in 

markerna i inägor, som bestod av åkrar och ängar och utmarker 

som brukades som betesmarker och för gagnvirke etc. Inägorna 

stängslades in medan djuren strövade fritt på utmarken. 

Övergången från kontinentalt till oceaniskt klimat är den tredje strukturen 

som ger naturens skiftningar. Öster om Vättern är nederbörden lägre 

och klimatet mer kontinentalt. Åt väster sker en övergång till ett oceaniskt 

och nederbördsrikare klimat. Nederbörden är avgörande för många arter 

som kräver hög luftfuktighet och för att högmossar ska utbildas. Väster om 

Vättern finns ett myller av stora och små våtmarker med bland annat några 

av Sveriges största högmossar, Komosse och Dumme mosse. Genom detta 

område går också ett stort sammanhängande, nordsydligt skogsmarksområde 

som förbinder Tiveden med småländska höglandet. 

Förkastningsbrant: En förkastningsbrant är den höjdskillnad 

som uppstår då en bit av jordskorpan har rört sig relativt en 

annan. 

Vätterns förkastningsbranter har ett klimat som lämpar sig för sydliga arter medan det omgivande småländska höglandet mer liknar Norrland 

och därför passar arter med en nordlig utbredning. 

Biosfärsområde: Områden med hög biologisk mångfald som 

nomineras av nationella regeringar till FN-organet UNESCO. 

Taiga: Världens största skogsområde som sträcker sig runt 

norra halvklotet. Barrskogar dominerar. Taigan sträcker sig från 

Skandinavien genom ryska Sibirien samt vidare genom Nordamerika. 

Naturbetesmark: Är en benämning på en hagmark som inte 

konstgödslats eller brukats med plog. Ett utmärkande drag är 

hög biologisk mångfald. 


7


8 

Ett landskap med många minnen 

När ett Svearike tog form under yngre järnålder låg dess kärnbygd kring 

Mälaren. Några motsvarigheter till Birka och Uppsala fanns inte i området 

kring Vättern. Men när Sverige på 1000-talet drogs in i Europa gick utvecklingen 

fortare i de rika götaländska slättbygderna. 

Under 1100- och början av 1200-talen, när de inrikes kommunikationerna 

fortfarande var viktigast, var det dessa bygder som ledde de utvecklingen 

i riket. Näs borg på Visingsö blev kungligt huvudsäte som kontrollerade 

Öster- och Västergötland. Skara och Linköping var de snabbast utvecklande 

kristna centrumen, och klostren rund Vättern spred kunskaper och 

odlingsmetoder från mer utvecklade områden i Europa. Bakom klostrens 

tillkomst stod 1100- och 1200-talens kungaätter, vilka alla hade sitt ursprung 

i Götalanden. 

Mellan Jönköping och Borås kommer Götalandsbanan att korsa de sprickdalar 

där åarna Nissan, Ätran och Viskan rinner mot Halland. Banan kommer 

därmed att gå tvärs landskapets riktning och topografiska former. 

Dessa ådalar har varit viktiga kommunikationsleder mellan västgötaslätten 

och det tidigare danska Halland. Både Danmark och Sverige har försökt 

styra handeln i detta gränsområde. I gränstrakter kolliderar ofta kulturer. I 

Sjuhäradsbygden har detta gett upphov till en unik och tidigt startad industri- 

och handelsverksamhet. Här uppstod knallesystemet med kringvandrande 

försäljare på landsbygden. 

När järnvägarna byggdes under senare delen av 1800-talet drogs de inte 

längs de historiska vägstråken. Stambanorna gav därför upphov till helt nya 

samhällen och knutpunkter. Till exempel ledde Södra stambanans sträckning 

till uppkomsten av Alvesta och Nässjö, medan Mjölby är en frukt av 

Östra stambanan. 

Sambandet mellan Jönköping och Visingsö är en av de viktiga historiska kopplingar som finns längs 

Götalandsbanan. I förgrunden syns Huskvarna nedanför Vätterns förkastningsbrant och i bakgrunden 

skymtar Visingsö.


9

3 Landskapets ekologi 

10 


För att förstå Götalandsbanans effekter på ekologin och möjligheterna att 

mildra negativa konsekvenser behöver man en tillbakablick i vad som skapat 

det vi ser omkring oss idag. Dessa förutsättningar är både historiska 

och naturgivna. Till de historiska hör invandringen av växter och djur efter 

istiden och hur människans markanvändning skiftat. Till de naturgivna 

förutsättningarna hör berggrundens sammansättning, klimatet, topografin 

med mera. Efter denna inledning kan resan påbörjas. 

11 500 år av natur 

Mammutstäppen 

Det kan tyckas vara lite väl långt tillbaka att börja för cirka 11 500 år sedan 

för att förklara den natur som är väsentlig för Göta landsbanan. Ändå är det 

en högst lämplig tidpunkt. Kring denna tid slutade istiden tvärt 1 och klimatet 

förbättrades kraftigt. Samtidigt öppnades landbryggan till kontinenten 

då Baltiska issjön snabbt avtappades vid Billingen i Västergötland istället 

för genom Öresund. Följden blev att hela södra Sverige blev förbundet med 

Danmark och Tyskland vilket givetvis underlättade invandringen av växter 

och djur. Från att ha varit en ogästvänlig arktisk tundra vandrade växter och 

djur in i snabb följd, skogar etablerades i Skåne och i de mer isnära områdena 

uppstod en märklig blandning av stäpp- och fjällvegetation, populärt 

kallad för mammutstäpp. Utmärkande för mammutstäppen, eller stäpptundran 

som den egentligen heter, är att den hade en artrik flora med en 

blandning av nordliga fjällväxter och sydliga stäppväxter. Förutsättningen 

för uppkomsten av denna vegetation var de varma somrarna i kombination 

med kalla vintrar. Här växte viden, fjällbjörk och havtorn och örter som 

fjällsippa, blåklint, solvända och olika malörter. Att denna vegetationstyp 

försvann anses vara en av huvudorsakerna till att mammutarna dog ut 2 . 

Redan för 11 000 år sedan, då Ancylussjön bildades, hade sannolikt redan 

hälften av våra naturligt förekommande arter vandrat in 3 . För cirka 9 800 år 

sedan, vid tidpunkten för när Litto rinahavet bildas i och med att Stora Bält 

öppnas och landbryggan till kontinenten försvinner, finns större delen av 

vår kärlväxtflora och däggdjursfauna etablerad i Sydsverige. Det tidsfönster 

som landbryggan var öppen och klimatet tillräckligt gott har alltså haft 

en avgörande betydelse för hur vår natur ser ut idag. På liknande sätt har 

1 Björck, S., Kromer, B., Johnsen, S., Bennike, O., Hammarlund, D., Lemdahl, G., Possnert, G., 

Rasmussen, T. L., Wohlfarth, B., Hammer, C. U. & Spurk, M. (1996): Synchronized terrestrial- 

atmospheric deglacial records around the North Atlantic. Science, 274, 1155-1160. 

2 Liljegren, R. & Lagerås, P. Från mammutstäpp till kohage. Djurens historia i Sverige. Lund 

1993. 

3 Gustafsson L & Ahlén I (red) 1996. Sveriges Nationalatlas: Tema Växter och djur. SNA-förlag. 

Stockholm. 

tidsfönster med Baltiska issjön och särskilt Ancylussjön medfört spridning 

av de sötvattensarter som finns i våra sjöar och vattendrag. Landhöjningen 

isolerade sedan de olika sjö- och vattensystemen i sina nuvarande avrinningsområden. 

Förståelsen för spridning och invandring är perspektiv som 

är viktiga att tänka på även när det gäller barriäreffekter av en planerad Götalandsbana. 

De flesta arter från stäpptundran har försvunnit från området men några 

lever kvar. Inom förstudieområdet hittar vi till exempel fjällarten svarthö 

och stäpparterna luddvedel och fjädergräs. Stäpparterna är nästan alltid 

knutna till kalkpåverkade områden. Även de öppna mossarna liknar till delar 

fjällmiljöer och här finns nordliga arter som fjällbjörk och ljungpipare 4 

4 Länsstyrelsen i Jönköpings län 1995. Natur – Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län. 

Jönköping. 

11 500 år sedan, Baltiska issjön 

Billingen 

Öresund/ 

Stora Bält 

När inlandsisen smälte, uppstod under en period en landbrygga mellan Europas fastland och södra 

Sverige. En stor del av den fauna och flora som finns idag kom till landet under denna period. Bild ur 

Sveriges Nationalatlas, Sveriges Geografi. 

där åtminstone fjällbjörken kan betraktas som istidsrelikt. I klara och djupa 

sjöar finner vi arter som tillhörde de tidiga sötvattenstadierna av Östersjön, 

till exempel röding, harr, sik, stensimpa och kräftdjuren skorv och ismärla 

som alla förekommer i Vättern. 

Värmetid och ädellövskog 

På mindre än 1 000 år ersattes tundraklimatet med ett klimat som var betydligt 

varmare än idag. Denna period började för 9 000 år sedan och pågick till 

för cirka 5 000 år sedan. Förstudieområdet dominerades av ädellövskogar 

med ek och lind på torrare platser och alm och ask i fuktigare lägen. Endast 

de högst belägna delarna av höglandet upptogs av den nordligare tallbjörkskogen. 

Från denna tid härstammar många värmekrävande arter som blivit 

kvar i särskilt gynnsamma lägen; idegran, större barksnäcka, bokskog, skalbaggen 

reliktbock, sandödla och trumgräshoppa är alla exempel på arter 

som förekommer i förstudieområdet. 

Vätterns östra branter är i sin helhet en unik miljö med en hög koncentration 

av arter från värmetiden. Det mildare klimatet kring Vättern och de 

starkt solbelysta sluttningarna är förklaringen till det. 

Odlingslandskapets framväxt 

5 000 år innan nutid försämras klimatet något och blir fuktigare med följden 

att myrmarkerna växer till. Ungefär samtidigt övergår jägarsamhället i 

den äldre stenåldern till jordbrukarsamhället i den yngre stenåldern. Sakta 

börjar odlingslandskapet växa fram. Till en början är det betesdjuren och 

svedjor som öppnar landskapet men från järnåldern, 400 f.Kr. permanentas 

de strukturer i inägor och utmarker som på vissa platser var i bruk ända in 

på 1900-talet. Öppnandet av landskapet medförde expansion av de artrika 

naturliga gräsmarkerna och solälskande arter på lövträd. Till inägomarken 

hörde ängarna som ofta kunde hysa hamlade träd. Ängar med hamlade träd 

är förmodligen den artrikaste miljön vi har i Sverige idag. Utmarkerna användes 

som betesmark och till gagnvirke vilket i sig skapade ganska öppna 

och gläntiga skogar. Skogsbetet förbjöds i lag när den första skogsvårdslagen 

kom i början av 1900-talet och representerar idag den markanvändning 

som gått starkast tillbaka i Sverige. 

Odlingslandskapets ekosystem och arter är påtagligt i nästan hela förstudieområdet 

och särskilt framträdande är övergångsbygden i Östergötland, 

Hålaveden och trakten kring Gullered öster om Ulricehamn i Västra Götaland. 

Inom förstudieområdet uppvisar olika delar av landskapet olika typer och koncentrationer av värdefulla naturmiljöer. 

Förstudieområdets största värdetrakter av både skogs- och hagmarksmiljöer återfinns inom Hålaveden, 

medan den Östgötska övergångsbygden, Åsbodalen och Svartåns dalgångar hyser ett av fastlandssveriges största 

sammanhängande odlingslandskap. Övriga delar av landskapet som uppvisar höga naturärden är bland annat 

Sommenbygden, Vätternsänkans branter och ädellövlandskapet öster om Borås. 

⊲

Grästorp 

Fritsla 

Vårgårda 

Sandared 

Viskan Viskan 

Vänern 

Viskafors 

Vara 

Borås 

Fristad 

Gingri 

Herrljunga 

Målsryd 

Böljande skogs- och 

odlingslandskap 

Ätran Ätran 

Dalsjöfors 

Svenljunga 

Lidköping 

Viskan Viskan 

12 

Hökerum 

Skara 

Timmele 

Ulricehamn 

Åsunden 

Ätran Ätran 

Sprickdalar – 

höjder kring Nissan 

Götene 

Falköping 

Gullered 

40 

10 

Komosse 

Nissan Nissan 

Skultorp 

Bottnaryd 

Gunillaberg 

Skövde 

Mullsjö 

Tidaholm 

Hökensås 

Dumme 

12 11 10 

9 

11 

26 

Höglandet – 

stora mossar 

10 

mosse 

Habo 

Taberg 

Tibro 

Vättern 

Bankeryd 

9 

Lagan Lagan 

Vätternsänkan – 

Jönköping 

Hjo 

7 

Huskvarna 

g 

Tenhult 

Visingsö 

Skärstad 

Gränna 

8 

Karlsborg 

Forserum 

31 40 47 

Höglandet 

norr Nässjö 

Vättern 

Alvastra 

Ödeshög 

8 

4 

Nässjö 

6 

Tåkern 

E4 

Hålaveden 

Svartån Svartån 

Lommaryd 

Gripen- 

berg 

Aneby 

7 

Vadstena 

32 

Hov 

Säby 

Eksjö 

Motala 

Bjälbo 

3 

Svartån 

1 

Tranås 

Skänninge 


Boxholm 

Kuperat skogslandkap – 

östra Vätternbranten 

Borensberg 

Boren 

Mjölby 

Åsboån Åsboån 

Ö Lägern 

Solgen 

V Harg 

Mantorp 

Lillån Lillån 

Sommen 

5 

6 

2 

5 


Lillån 

4 

Säbydalen 

Vikingstad 

Kapellån Kapellån 

3 

1 

2 

Ljungsbro 

Linköping 

Malmslätt 

Hålaveden 

Roxen 

Sturefors 

Slätten Västanstång 

Övergångsbygden 

Svartåns och Åsboåns 

dalgångar 

Kuperat skogslandkap – 

Sommen 

Karaktärsområden 

Gräns för landskapskaraktärer 

Delområdesgräns 

Kisa 

Brant landskapsparti/förkastning Mariannelund 

Förstudieområde 

0 10 20 

km 

© Lantmäteriet GsdBV/1279 

Linghem 


11


12 

Taigan tränger sig på 

Vid tiden för vår tideräknings början når granen förstudieområdet. Den har 

vandrat in norrifrån och gynnats av den klimatförsämring som inträdde i 

början av järnåldern. På tusen år blir den det dominerande trädslaget på 

småländska höglandet och de ekosystem som vi är vana vid idag etableras, 

till exempel blåbärsgranskogen. 

Människan och ekosystemen skiljs åt 

Människan har alltid påverkat ekosystemen och vice versa. Utdöendet av 

flera stora däggdjur som mammuten, uroxen och jättehjorten under stenåldern 

tillskrivs människans jakt. Trots det kan man säga att människan levde 

på naturens villkor fram till 1700-1800-talet och fram till dess hade människans 

närvaro snarare ökat den biologiska mångfalden. Ett Sverige utan 

det traditionella odlingslandskapet skulle vara betydligt fattigare på arter. 

Med början i 1700-talet ägde ett antal jordbruksreformer rum varav utdikningar, 

sjösänkning, konstgödsling, förbudet mot skogsbete och övergång 

till vallodling innebar en begynnande utarmning av biologisk mångfald i 

både odlings- och skogslandskapet. 

Industrins framväxt kom att påverka våra vattendrag och skogen och när 

sedan 1900-talet kom accelererade omvandlingen av i stort sett all natur 

med undantag av fjällen. 

Ekosystem under stark press 

Idag återstår mindre än 10 procent av det äldre odlingslandskapet och för 

skogen är andelen betydligt lägre än så. Arealen sjöar och myrar har visserligen 

inte minskat så mycket men istället är de utsatta för miljöbetingad 

stress, tidigare i form av exempelvis försurning och numera övergödning. 

Resultatet ser vi i form av minksad biologisk mångfald och försämring i 

ekosystemens funktion. 

Infrastruktur som vägar, järnvägar och ledningar är en av orsakerna till förlusten 

av biologisk mångfald. Mer om detta finns att läsa i kapitel 6. 

Ekosystemen idag – syntes av 11 500 år 

Stäpptundran har delvis bidragit till kalkkärren, kalktorrängar och myrarnas 

utseende och artinnehåll. Värmetiden kan spåras i ädellövskogarna, 

hällmarkstallskogar och solbelysta bergbranter. Östersjöns tidiga sötvattensstadier 

har bidragit med flora och fauna i sjöar och vattendrag. Med 

granen flyttade taigan in och slutligen har människans brukande givit upphov 

till nya ekosystem och ivandring av nya arter och i senare tid även 

förlust av desamma. 

Utan dessa skeenden hade förstudieområdets biologiska mångfald sett helt 

annorlunda ut. Det är till dessa förutsättningar som Götalandsbanan ska 

relateras till. 

Perspektiv på klimatets förändringar 

Det är som synes små skillnader i klimatet som ger de tvära kasten mellan 

istid och värmetid. De senaste 15-20 åren har inneburit nästan en grad varmare 

medeltemperatur i förstudieområdet 5,6 vilket gör att det bara skiljer en 

till två grader till en ny värmetid. Avståndet till istiden har ökat och skillnaden 

är nu cirka sju grader i medeltemperatur. 

Klimatet har hela tiden förändrats och kommer så att göra. Vissa av förändringarna 

har gått mycket snabbt och ekosystemen har svarat nästan lika 

snabbt och förändrats till de nya förutsättningarna. Vad som är nytt under 

den pågående klimatförändringen är att ekosystemen utsätts för hård stress 

av mänskliga negativa aktiviteter. Dessa får till följd att ekosystemen fungerar 

allt sämre, ungefär som för mycket ohälsa försämrar människokroppens 

funktioner. 

Spridning är en av hörnstenarna för fungerande ekosystem och en av de 

viktigaste faktorerna för att förklara förekomst och mängd av olika arter 7 . 

Det är tack vare god spridning som arter och ekosystem kunnat anpassa 

sig till de tidigare klimatförändringarna. Idag är situationen en annan eftersom 

områden med fungerande ekosystemen förekommer som öar i form av 

till exempel naturreservat i ett i övrigt ganska ogästvänligt landskap. I ett 

sådant så kallat fragmenterat landskap påverkas särskilt spridningen. Risken 

är därför stor att ekosystemen får mycket svårare att svara på denna 

klimatförändring än de tidigare. Ur det perspektivet är det särskilt viktigt 

att analysera hur och var ny och omfattande infrastruktur såsom den planerade 

Götalandsbanan kan byggas för att inte hindra arters rörelser och 

möjligheter till spridning. 

Allmän beskrivning av naturmiljön 

Avsnittets huvudsyfte är att ge en orientering om det landskap banan rör sig 

igenom. Det ska ge en förutsättningslös beskrivning av naturmiljön i förstudieområdet. 

Således behandlas både värdefull natur i allmänhet samtidigt 

som vardagslandskapet beskrivs i större utsträckning. Redovisningen följer 

en geografisk indelning med början på Sverigenivå för att sedan fördjupas 

till län och kommuner. 

I nästkommande avsnitt Höjdpunkter av biologisk mångfald fokuseras på de 

ekologiska samband, naturtyper och landskap som bedömts vara av störst 

intresse för förstudien. Det är dessa som fallit ut av de analyser som genomförts. 

Med detta upplägg är förhoppningen att det ska bli tydligare med de 

val och bortval som skett under arbetets gång och som lett fram till slutsatserna. 

5 SMHI Faktablad nr 29, 2006. Klimat i förändring, 8 pp. 

6 Rummukainen M & Källén E, 2009. Ny klimatvetenskap 2006–2009. Skriftserien från 

Kommissionen för hållbar utveckling, Regeringskanslet. Stockholm. 

7 Edenhamn P, Ekendahl A, Lönn M & Pamilo P, 1999. Spridningsförmåga hos svenska 

växter och djur – en kunskapsöversikt för naturvårdsändamål. SNV Rapport 4964. 

Naturvårdsverkets förlag. Stockholm. 

Sverigenivå – De stora strukturerna 

Inledningsvis i kapitel 2 tas tre viktiga strukturer upp som förklarar de skiftningar 

naturen uppvisar inom förstudieområdet. Dessa är skogslandskapets 

övergång mellan taiga och ädellövskog, odlingslandskapets utbredning 

samt övergången från oceaniskt klimat i väster till ett mer kontinentalt i 

öster, vilket bland annat avspeglas i utbredningen av myrar. Eftersom den 

planerade Götalandsbanan kommer att skära tvärs genom dessa strukturer 

är det viktigt att veta hur dessa relaterar till nationella strukturer och koncentrationer 

av biologisk mångfald. 

Sveriges största koncentrationer av värdefulla barrskogsmiljöer finns inte 

helt oväntat i de fjällnära skogarna men dessa skogar är inte direkt jämförbara 

med Götalands barrskogsmiljöer. De tillhör den egentliga taigan och 

innehåller till stor del andra och mer nordligt förekommande arter. Jämförs 

istället Svealands och Götalands barrskogsområden med förstudieområdet 

framträder ett par hot spots på nationell nivå men generellt har området 

jämförelsevis låga koncentrationer. Viktigare är istället barrskogslandskapets 

övergripande nordsydliga riktning. På nationell skala löper det viktigaste 

barrskogsstråket mellan Götaland och Svealand från Dalsland via inre 

Bohuslän ner till småländska höglandets utlöpare i trakten av Borås. Detta 

stråk följer sedan gränstrakterna mellan Halland och Småland ända ner till 

Skåne. Detta bör vara den viktigaste spridningsvägen för taigans arter vilket 

även inkluderar våra stora rovdjur. Endast utkanten av stråket berör förstudieområdet. 

Det näst viktigaste skogsstråket löper från Tiveden till Småländska höglandet 

via Tibro, Hökensås och Mullsjö. Det är inte lika omfattande som det 

förra men berör denna del av Götalandsbanan och förstudien i större utsträckning. 

Koncentrationen av ädellövskogar hör definitivt till landets viktigare och 

berör delar av både östra och västra delen av förstudieområdet. De västra 

ädellövskogarna ingår i det stråk som löper längs Västkusten från Skåne upp 

till Bohuslän medan de östra är förbundna med det östgötska eklandskapet 

och i förlängningen Östersjölandskapet. 

Odlingslandskapets hagmarker är kanske den naturtyp som har störst relevans 

på nationell nivå. De största koncentrationerna inom förstudieområdet 

tillhör också Fastlandssveriges största hagmarkskomplex. 

Sjöar och vattendrag är naturligt sammanlänkade i avrinningsområden. De 

biologiskt rikaste är de stora sjöar med tillhörande vattensystem. Av den 

anledningen är Vättern högst relevant men sjöns goda vattenkvalitet gör att 

den även internationellt är att betrakta som en viktig hot spot. 

Slutligen tillhör förstudieområdets myrar södra Sveriges viktigaste koncentrationer. 

Dessa ingår i det stråk av myrar som löper från Hallandsåsen 

genom västra Jönköpings län och Halland upp till trakten av Ulricehamn 

och Jönköping. Det finns visserligen betydligt större myrkomplex norröver, 

men likt skogslandskapet har dessa en annan artsammansättning och delvis 

annorlunda hydrologi.

Östergötland 

Helheten 

Förstudieområdet berör Östergötlands södra skogsbygd samt slätten. 

Skogsbygden består av ett sprickdalslandskap och domineras av olika barrskogstyper 

samt myrar och sjöar i dalgångarna. Den västra delen av östgötaslätten 

vilar på en kalkrik berggrund från kambrosilurtiden 8 och här 

påträffas kalkkärr och stäppängar. I slättbygden förekommer flera vattendrag 

och näringsrika sjöar, varav Tåkern är den största och mest kända. 

Svartån är det största vattendraget. Mellan slätten och skogsbygden kan en 

övergångsbygd urskiljas. Denna är mycket rik på hagmarker och lövskog, 

däribland ädellövskog med stort ekinslag. Lövskogen är kulturbetingad och 

består antingen av igenväxande kulturmarker eller lövbeklädda hagmarker. 

Vättern och Vätterbranterna bildar en helt egen naturmiljö i sig med klippängar, 

ädellövskog och Vätterns särpräglade vattenmiljöer. 

Linköping 

I Östergötlands största kommun, Linköping, berör banan den västra delen. 

Från den vidsträckta slätten i norr reser sig landskapet sakta söderut. 

På slätten finns utspridda, mer eller mindre isolerade biotoper knutna till 

odlingslandskapet. Dessa var historiskt mer sammanhängande men jordbrukets 

rationalisering har under århundradena gett denna fragmentering. 

Här rinner också värdefulla vattendrag som exempelvis Kapellån med sitt 

meandrande lopp. Kapellån är vid Lagerlunda Natura 2000–klassad och 

längre västerut klassas den som ett riksintresse för naturvården. 

Längre söderut får den åkerdominerade marken ett ökat inslag av åkerholmar 

och impediment då de tjocka, bördiga jordarna från slätten successivt 

byts ut mot tunnare jordar. Söder om E4:an vidtar den småkuperade övergångsbygden 

där det östgötska eklandskapet breder ut sig. Historiskt har 

detta varit ett herrgårdslandskap och här är inslaget av naturbetesmarker 

högre och dessa blandas med små skogsområden, ofta med stort ädellövinslag. 

Söder om Linköping är delar av eklandskapet klassat som riksintresse 

och Natura 2000. I hela eklandskapet finns rikligt med värdefulla 

hagmarker, de flesta med inslag av ek där flera är skyddade som Natura 

2000 områden. 

I delar av kommunen finns stråk med kalk som ger förutsättningar för förhöjda 

naturvärden. Kalken härstammar från de sedimentära bergarter som 

skapades under kambrosilur. Inlandsisens påverkan och isälvar har transporterat 

dem söderut. Särskilt värdefulla stråk är de som avsatts vid den 

Mellansvenska israndzonen där iskanten stod stilla under flera hundra år. 

En kalkrik miljö med mycket höga naturvärden är Kärna mosse strax väster 

om Linköping. Detta rikkärr med sin karakteristiska flora av orkidéer och 

andra rara växter rymmer också en intressant snäckfauna och det är skyddat 

som ett Natura 2000-område. 

I sydligaste delen av kommunen börjar den mer storskaligt böljande skogsbygden 

med en helt annan ekologi än de norra delarna. Här finns istället 

värden knutna till äldre barrskogar. 

8 En sammanslagning av berggrund som bildats under den geologiska tidsåldern kambrium, 

ordovicium och silur för 550 - 400 miljoner år sedan. 

Mjölby 

Kommunen börjar, precis som Linköping, på slätten och sträcker sig söderut 

ned i skogsbygden. I gränsen mellan slätten och övergångsbygden finns 

intressanta geologiska formationer i form av åslandskap. Till sådana kan 

Mjölbyfältets och Ljunaområdets riksintressen räknas. De är fina exempel 

på småkulliga ås- och kullandskap på morän och isälvsgrus. De har också 

värden knutna till betade marker, lundmiljöer och källföden. I det första 

ingår Solberga Natura 2000-område med sina böljande ekhagmarker och 

gamla tallskogar. Eklandskapet löper som ett tongivande stråk genom kommunen 

med en tyngdpunkt i Västra Hargs ekhagmarker som också de är 

Natura 2000-områden. 

Kommunens största vattendrag Svartån löper djupt nedskuren i sedimenten 

genom kommunen och den är en viktig spridningsväg för djur och växter. 

Svartåns dalgång och i mindre utsträckning Lillåns dalgång är tongivande 

element i landskapet med sina uppodlade marker. Den mellansvenska 

israndzonen löper i öst-västlig riktning genom kommunen och även här 

finns områden med kalkpåverkan som ger upphov till kalkkärr där Örbackens 

kalkkärr även ett Natura 2000-område är ett fint exempel. Stäppängar 

är en annan kalkmiljö som finns i kommunen. 

Boxholm 

Boxholms kommun domineras av skogsmark men med insprängda odlingsmarker 

framförallt i de norra delarna och i dalgångarna. Svartåns dalgång 

fortsätter från Mjölby kommun och genom Boxholm till Sommen. En 

utlöpare från Svartåns dalgång är Åsboån. Längs dalgångarna finns större 

sammanhängande odlingslandskap med många djurhållande jordbruk fortfarande 

i drift. Klarvattensjön Sommen är en gammal issjö med ett djup på 

över 50 meter. Sommen dominerar landskapsbilden i de södra delarna av 

kommunen. Sjön har både ett rikt djurliv och en mycket god vattenkvalitet 

som gör den populär för friluftslivet. Sommen är riksintresse för både naturen 

och friluftslivet. I anslutning till Sommen finns flera herrgårdar med 

tillhörande odlingslandskap. 

Ödeshög 

Ödeshög har också en koppling mellan uppodlade delar på slätten i norr, 

via övergångsbygden och vidare till skogslandskapet. Övergångsbygden har 

precis som i övriga kommuner i länet höga värden knutna till odlingslandskapet. 

Ett område inom utredningsområdet som fångar övergångsbygdens 

speciella ekologi är Natura 2000-området Valla-Ingvaldstorp. Något som 

skiljer Ödehög från tidigare kommuner i Östergötland är närheten till Vättern. 

Vätternförkastningen uppstod för 600 miljoner år sedan. Själva vätterbranterna 

har ett speciellt klimat och höga värden knutna till framförallt 

ädellövmiljöer som finns ymnigt här. 

På höjderna öster om förkastningen breder Hålavedens småbrutna landskap 

ut sig med små odlingslandskap insprängda i den bitvis gamla skogen. 

Några fina exempel på sådana värdefulla odlingslandskap är Natura 

2000-områdena Bomhult, Gumby-Bultsbol och Stortorp. Här finns värden 

knutna både till skogsmiljöer av både löv och barr samt betade hagar och 

gamla åkermarker. Hela Hålaveden ligger över högsta kustlinjen vilket gör 

att det är åsar och höjder som uppodlats. 

Jönköpings län 

Helheten 

Förstudieområdet berör södra delen av Vätterbranterna, Sommenbygden 

och småländska höglandet med sina skogar samt Vätternsänkan. 

Sprickdalssjön Vättern ger landskapet dess karaktär inom stora delar av länet. 

Denna sjö med sitt kalla och mycket klara vatten och sina ishavsrelikter 

i form av bland annat röding är naturligtvis Natura 2000-klassad i sin helhet. 

De mäktiga Vätterbranterna med sin särpräglade förkastningsgeologi reser 

sig både på östra och västra sidan av Vättern. De typiska naturmiljöerna 

med klippängar och ädellövskog fortsätter från Östergötland söderut. Branterna 

blir också ännu mäktigare. På västra sidan av Vättern stiger landet i två 

etapper och här är en större del av branterna uppodlade. 

Endast de västligaste delarna av Sommenbygdens sprickdalslandskap berörs. 

Här dominerar olika barrskogstyper höjderna som leder upp mot 

småländska höglandet. 

Det småländska höglandet har ett strängare klimat vilket återspeglar sig i 

den mer barrdominerade skogen och avsaknaden av ädellövträd i stora delar. 

Framförallt den västra utlöparen av höglandet har en hög koncentration 

av mossar och myrar som exempelvis natura 2000-området Komosse. 

Vätternsänkan har ett betydligt gynnsammare klimat vilket återspeglar sig i 

den rikedom av ädellövmiljöer och uppodlad mark som finns här. 

Tranås 

De västra och östra delarna av kommunen är kraftigt kuperade och skogsdominerade 

med en tyngdpunkt av ädellöv i väster och barr med lövinslag 

i öster. Mellan dessa sveper Svartåns mjukt böljande dalgång i vilken hagmarker 

och åkrar breder ut sig. Tyngdpunkten i odlingslandskapet ligger 

kring Gripenbergs slottsmiljö. Överlag ligger de uppodlade markerna på 

sedimentjordar. 

Hålavedens varierande, småbrutna landskap sträcker sig ned i kommunen 

norrifrån och ger karaktär i de norra delarna. Sommen är kommunens mest 

dominerande sjö och den är även i Tranås kommun naturlig och väldigt 

värdefull. Noåns vattensystem som ansluter till Svartån vid Ralången är av 

riksintresse och påverkar påtagligt landskapsbilden i sydväst. 

Aneby 

Aneby kommun ligger uppe på det moränrika småländska höglandet och 

är i huvudsak en skogskommun som präglas av stora arealer produktiv 

skogsmark. På höglandet är topografin relativt plan men brant kuperade 

områden finns i kommunens nordvästra del, i de områden som ansluter till 

Biosfärsområdet Östra Vätterbranterna. Här ligger också en av kommunens 

värdefullaste sjöar, Natura 2000-området Ören. Det är en sjö i en gravsänka 

med ovanliga vegetationstyper och en rik fauna av fisk och andra djur. 


13


14 

Svartåns dalgång fortsätter in i Aneby och den har precis som i Tranås en 

betydligt högre grad av jordbruksmark och här finner arter knutna till odlingslandskapet 

en tillflykt. Svartån rinner genom sjön Ralången och dessa 

är skyddade som riksintressen. 

Jönköping 

Jönköpings kommun är långsträckt och rymmer väldigt varierande miljöer, 

både vad gäller klimat, vegetationstyper och topografi. Öster om Vättern 

finns de biologiskt mycket rika Vätterbranterna där bland annat det föreslagna 

biosfärsområdet ingår. 

Jönköping med kringland ligger i Vätternsänkan med sitt mildare klimat 

och sina rika jordar och här växer ymnigt med ädellöv. Marken har ofta en 

historia som betesmark och området är biologiskt rikt på arter knutna till 

odlingslandskapet. Nordväst om tätorten finns ett herrgårdslandskap med 

uppodlad mark och hagmarker på de terasser med isälvsmaterial som finns 

i förkastningen. I sydvästra kanten av detta område står det säregna Taberg 

som en reslig utpost. Denna mycket intressanta geologiska formation bildades 

redan för 1,2 miljarder år sedan och den är skyddad som både riksintresse 

och Natura 2000-område. Taberg har en mycket intressant ekologi 

med många värmeälskande arter men också fjällarter. 

I de västra och östra delarna når kommunen upp på höglandet och särskilt 

de västra delarna är rika på värdefulla myrmarker som de Natura 

2000-klassade Dumme mosse, Komosse och Gagnaryds mosse, för att bara 

nämna några. 

Kommunen har också en stor mängd värdefulla sjöar och vattendrag av 

olika typer. Den allra värdefullaste är den mäktiga Vättern som i sin helhet 

är Natura 2000-klassad. Inom de delar som berörs av utredningsområdet 

finns främst sandbotten. Huskvarnaån rinner genom ett stort, riksintresseklassat 

sjösystem från höglandet och ned till Vättern. Den rinner fridsamt 

genom sjöar som Ylen och Stora Nätaren för att sedan forsa mot Vättern 

genom djupa sprickor vid Huskvarna. I västra delen av kommunen finns 

Nissans dalgång. Nissans källflöden är de stora mossarna. Norr om riksväg 

40 finns också den mycket långsmala och näringsfattiga sprickdalssjön 

Stråken som också är av riksintresse. 

Västra Götalands län 

Helheten 

De delar av Västra Götalands län som berörs av förstudieområdet är de norra 

utlöparna av sydsvenska höglandet och sjuhäradsbygden. Landskapet är 

storkuperat och genomkorsas av Ätrans och Viskans dalgångar. De östra, 

höglänta delarna påminner starkt om landskapet längre österut med barrdominans 

och rikligt med myrmarker och stora mossar. De västra delarna 

och dalgångarna har ett betydligt större inslag av ädellöv och odlingslandskapet 

är mer utvecklat här med byar och gårdar längs dalsidorna. Klimatet 

präglas av närheten till havet och höjdförhållandena. 

Ulricehamns kommun 

Ulricehamns östra delar tillhör höglandet även om de också ingår i Sjuhäradsbygden. 

Natura 2000-området Dumme mosse fortsätter in i Ulricehamn 

från Jönköping och hela höglandet karakteriseras av rikligt med 

myrmarker. De riksintressanta dalgångarna Hössnadalen och framförallt 

Ätradalen bryter höglandets karaktär med sina låglänta och grönskande 

stråk. Här ökar inslaget av ädellöv väsentligt och odlingsmark med hagmarker 

och åkrar breder ut sig. Ädellövskogarna består av både ek och bok med 

inslag av andra ädla lövträd. 

Centralt i kommunen ligger den riksintressanta sjön Åsunden mitt i Ätradalen. 

Kring Åsunden finns ett herrgårdslandskap ekhagar, ädellöv och åkrar. 

De allra värdefullaste delarna av herrgårdslandskapet ligger i södra delen 

av Åsunden. Viskans dalgång löper norr om sjön Tolken och ansluter till 

Ätrans dalgång. 

Borås kommun 

Kommunen är överlag småkuperad där höjdpartierna i huvudsak är skogsklädda 

och i de större sprickdalarna ligger sjöar. Barrskogslandskapet blandas 

upp med småskaliga odlingsmarker med lövskogar och betesmarker. 

Stora sammanhängande barrskogsmiljöer med höga naturvärden är ovanliga 

i kommunen. 

Öster om Borås finns stora mängder ädellövträd som ger landskapet karaktär. 

En skillnad mot Ulricehamn är att bok och inte ek dominerar dessa ädellövbestånd. 

Det är de sista resterna av de stora ädellövskogsområden som 

en gång fanns i kommunen. De två största sjöarna är Tolken och Öresjön. 

Den näringsfattiga sjön Tolken är Viskans källa och den omges av ett odlingslandskap 

med hagmarker och ädellövskogar. Viskans dalgång går i en 

vid båge i norra delen av utredningsområdet. Precis som runt Tolken finns 

också här hagmarker och andra odlingsmarker. Mölarps- och Kröcklingshage 

Natura 2000-område hör till de mesta värdefulla delarna av Viskans 

odlingslandskap. Viskan rinner ut i Öresjön precis norr om Borås tätort. 

Precis vid inflödet till sjön ligger det riksintresseklassade Gingri med både 

en rik flora och en intressant geologi knuten till inlandsisens avsmältning. 

Höjdpunkter av biologisk mångfald 

I detta avsnitt behandlas de landskapsavsnitt som analyserats fram och bedömts 

vara av särskilt intresse för förstudien. Det rör sig om ekologiska 

samband på landskapsnivå som kan beröras av en planerad höghastighetsbana. 

Dessa samband spänner över en rad naturtyper, landskap och arter. 

Fokus har dock lagts på att redovisa landskapsutsnitt med naturtyper 

som är känsliga för påverkan en kommande höghastighetsbana. I mindre 

utsträckning behandlas enskilda arter. De arter som tas upp ska ses som 

exempelarter för ett visst landskap, naturtyp eller ekologisk funktion. Landskapen 

har värderats i en tregradig skala: funktionellt landskap, 

känsligt landskap och fragmenterat landskap och där funktionellt landskap 

representerar högst värde. Mer om metodik och definitioner finns att läsa i 

kapitel 8. 

Inledningsvis presenteras de ekologiskt funktionella landskapen Hålaveden, 

Östra Vätterbranten, östgötska övergångsbygden, Sommenbygden och 

de stora myrarna väster om Vättern. Därefter redovisas ett urval av känsliga 

landskap i geografisk ordning. I slutet och något utanför analysen återfinns 

riksintressen och skyddade områden. 

De funktionella landskapen 

I Hålaveden är helheten allt 

Hålaveden har den största sammanlagda koncentrationen av värdefull natur 

i förstudieområdet och ur det perspektivet är den skyddade arealen märkligt 

liten. I Hålaveden finns bland de största värdetrakterna av både skogs- och 

hagmarksmiljöer, se karta Värdetrakter för skogsmiljöer respektive Värdetrakter 

för ängs- och hagmarker. Utmärkande är också den stora variationen av naturtyper 

och hur landskapet hela tiden växlar utseende. Karaktäristiska är 

de mer eller mindre träd- och buskbeväxta, artrika naturbetesmarkerna på 

lite mindre bördiga marker. I dessa lever ett stort antal rödlistade kärlväxter, 

insekter och hagmarkssvampar. Mest framträdande är kanske dagfjärilarna. 

Hälften av landets arter, varav många rödlistade, förekommer i denna typ 

av miljö. Odlingslandskapet erbjuder också ek hagar, sandiga marker och 

naturligt näringsrikare betesmarker när man närmar sig slätten i norr. 

Skogsmiljöerna är på samma sätt varierade. Unika ädellövskogar finns i 

branterna mot Vättern och i det inre av Hålaveden finns gamla barrskogar, 

sumpskogar och lövrika skogar. 

Många arter utnyttjar både skogs- och odlingslandskapet. Därför får ett 

mosaiklandskap betydligt högre biologisk mångfald än rena skogs- eller 

odlingsbygder. I en särskild analys av mosaiklandskap framgår tydligt Hålaveden, 

se karta Värdetrakter för mosaiklandskap. 

• Hålaveden klassas som funktionellt landskap för både skogs- och odlingslandskap. 

• 

• Särskilt känsliga arter och artgrupper är större däggdjur, skogshöns och 

skogsmesar, dagfjärilar, större vattensalamander, vedlevande insekter 

och landsnäckor. De är i olika grad känsliga för fragmentering, störning 

och barriäreffekter. 

FAKTARUTA: RÖDLISTADE ARTER 

En rödlistad art är en art vars överlevnad av någon anledning 

inte är säker på lång sikt. Olika hotkate gorier i en så kallad 

rödlista bedömer hur hotad arten är. ArtDatabanken ansvarar 

för de svenska rödlistorna.

100 ha 

er 

(>400ha) 

er 

Grästorp 

S kala 1:500 000 (A 4) 

Vara 

Fritsla 

Vänern 

Värdetrakter för skogsmiljöer 

Vårgårda 

Sandared 

Viskafors 

Lidköping 

Andel av landskapet som utgörs 

av värdefulla skogsmiljöer 

- Låg andel 

- Mycket hög andel 

Nyckelbiotoper 


0 5 10 20 30 

km 

Borås 

Fristad 

Herrljunga 

Dalsjöfors 

Svenljunga 

Sjuhäradsbygden 

Skara 

Ulricehamn 

Åsunden 

Götene 

40 

Falköping 

26 

Skultorp 

Skövde 

Mullsjö 

Tidaholm 

Hökensås 

Habo 

Taberg 

Tibro 

Bankeryd 

Jönköping 

Hjo 

Vättern 

Gränna 

Östra Vätternbranten 

Tenhult 

Karlsborg 

Forserum 

31/40/47 

Vättern 

Ödeshög 

Nässjö 

Tåkern 

E4 

Hålaveden 

Aneby 

Vadstena 

32 

Eksjö 

Motala 

Tranås 

Skänninge 

Boxholm 

Borensberg 

Boren 

Mjölby 

Ö Lägern 

Solgen 

Mantorp 

Västra Harg 

Sommen 

Vikingstad 

Ljungsbro 

Malmslätt 

Roxen 

Linköping 

Kisa 

Mariannelund 

Sturefors 


15


16 

Östra Vätterbranten – blivande biosfärområde 

Östra Vätterbranten är det viktigaste skogsområdet. Det är en tydlig värdetrakt, 

det är stort och mycket mångformigt. Jordmånen växlar kraftigt från 

fet mylla med ädellövskog till hällmarker med martallar. Mellan dessa ytterligheter 

finns bland annat naturbetesmarker, lövängar och rasbranter där 

i stort sett alla arter av svenska lövträd förekommer. För närvarande har 

inte mindre än 231 rödlistade arter påträffats och Vätterbranterna har också 

utsetts av Världsnaturfonden (WWF) till ett av Europas 100 mest värdefulla 

skogsområden att bevara för framtiden. 

• Östra Vätterbranten klassas som funktionellt landskap för skogsmiljöer 

och känsligt för odlingslandskapet. 

• Särskilt känsliga arter och artgrupper är skogshöns, hackspettar och 

skogsmesar, vedlevande insekter i både löv- och barrträd, landsnäckor, 

hasselmus, lodjur och andra större däggdjur. Känsligheten gäller fragmentering, 

störning, barriäreffekter och mortalitet. 

En man med järnvägsanknytning var Sveriges främsta landskapshistoriker, 

Mårten Sjöbeck, som på uppdrag av järnvägsstyrelsen dokumenterade det 

svenska kulturlandskapet. Han lyckades i en målande mening fånga Östra 

Vätterbrantens natur: 

”Över de stora måtten vila regelrätta norrländska drag, 

under det att näromgivningen stundom för tanken till det 

vekaste i den skånska naturen”. 

Östgötska övergångsbygden, Åsbodalen 

och Svartåns dalgång – det rika odlingslandskapet 

Analysen av värdetrakter visar att ett mycket omfattande odlingslandskap, 

ett av de största på Sveriges fastland, finns i den östgötska övergångsbygden, 

i dalgångarna kring Svartån och Åsbodalen samt ner i Hålaveden, se 

karta Värdetrakter för ängs- och hagmarker. Karaktäristiskt är ekmiljöerna och 

de något kalkpåverkade och rika naturbetesmarkerna. Ekmiljöerna, med 

tyngdpunkten kring Västra Harg, är i sig en direkt fortsättning av det riksintressanta 

eklandskapet i Östergötland. 

• Både övergångsbygden, Åsbodalen och Svartåns dalgång klassas som 

funktionellt odlingslandskap. 

• Särskilt känsliga arter och artgrupper är dagfjärilar, större vattensalamandrar, 

vedlevande insekter, mindre hackspett och trumgräshoppa. 

Dessa arter är känsliga för fragmentering, störning och barriäreffekter. 

Sommenbygden 

På gränsen mellan Östergötlands och Jönköpings län ligger Sommenbygden. 

Sjön Sommen är riksintresse och en unik klarvattensjö med mycket 

god vattenkvalitet. Stränder och öar utgör värdefulla livsmiljöer för störningskänsliga 

fågelarter som exempelvis havsörn och fiskgjuse. I omgivningarna 

finns biologiskt rika skogar med både ädellöv- och barrträd, se 

karta Värdetrakter för skogsmiljöer. Söder om Sommen och på Torpön utbreder 

sig en värdetrakt för odlingslandskapet, se karta Värdetrakter för ängs- och hagmarker. 

• Sommenbygden klassas som funktionellt landskap för både skogs-, 

sjö- och odlingslandskap i sina östra delar, från Torpön och österut. 

Hålavedens mosaik av olika biotoper och brukningsformer har skapat ett av förstudieområdets rikaste miljöer. Foto: Pekka Kärppä. 

• Övriga delar klassas som känsliga eftersom de västra delarna redan är 

störda av vägtrafik och närheten till samhällen. 

• Särskilt känsliga arter är sjöns fåglar, främst rovfågel (störning).

Grästorp 

Fritsla 

Vänern 

S kala 1:500 000 (A 4) 

Vara 

Vårgårda 

Sandared 

Viskafors 

Borås 

System 1 (434 ha) 




Möjligt spridningsområde 


5 2 , 5 0 5 1 0 K m 

S kala 1:200 000 (A 4) 

Värdetrakter för ängs- och hagmarker 

Andel av landskapet Lidköping som utgörs 

av värdefulla ängs- och betesmarker 

- Låg andel 


Värdetrakter mosaiklandskap 

- Enstaka Herrljunga kombinerade värden 

0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 


Ängs- och betesmarker 

0 5 10 20 30 

km 

Natura 2000 

Riksintresse naturvård 

- Mycket höga kombinerade värden 


Fristad 

Dalsjöfors 

Svenljunga 

Skara 

Viskans källflöden 

Götene 

Falköping 

Ulricehamn Gullered 

40 

Åsunden 

26 

Skultorp 

Skövde 

Mullsjö 



- Låg andel 


0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 



Tidaholm 

Hökensås 

Habo 

Taberg 

Tibro 

Bankeryd 

Jönköping 

Hjo 

Vättern 

Tenhult 

Gränna 

Karlsborg 

Forserum 

31/40/47 

Vättern 

Ödeshög 

Nässjö 

Tåkern 

E4 

Hålaveden 

Gripenberg 

Aneby 

Vadstena 

32 


Eksjö 

Motala 

Tranås 

Skänninge 

Boxholm 

Mjölby 


Solgen 

Borensberg 

Boren 

Ö Lägern 

Mantorp 


Sommen 

Vikingstad 

Ljungsbro 

Malmslätt 

Roxen 

Linköping 

Kisa 

Mariannelund 

Sturefors 


17


18 

De stora myrarna – vildmarken i södra Sverige 

Väster om Vättern finns ett par av förstudieområdets största, skyddade 

områden, Komosse och Dumme mosse. Utöver dessa finns ytterligare ett 

antal stora myrkomplex mellan Jönköping och Ulricehamn, se karta Funktionellt 

habitat myrmarker. Myrarna representerar en naturtyp som i väldigt 

liten grad påverkats av människan, vilket gör dem unika. Dessutom är de 

stora och kan därmed hysa störningskänsliga och ytkrävande arter. Typexempel 

är fågelarter som ljungpipare, grönbena och storspov. Komosse är 

en av Europas finaste kvarvarande våtmarker och till skillnad från Dumme 

mosse ostörd av infrastruktur. Med sina 47 kvadratkilometer är den en av 

Sydsveriges största sammanhängande myrar. Dumme mosse är närmare 30 

kvadratkilometer stort och mycket varierat myrkomplex. 

• Myrarna klassas till följd av sin storlek som funktionella landskap i sig. 

Dumme mosse delas av riksväg 40 och kring riksvägen klassas mossen 

som känslig. 

• Särskilt känsliga arter och artgrupper är vadarfåglar, myrvegetation och 

myrlevande insekter samt större däggdjur. De aspekter dessa arter är 

känsliga för är fragmentering, störning, hydrologisk störning och barriäreffekter. 

FAKTARUTA: LJUNGPIPARE OCH STORSPOV 

Ljungpiparen är en vadare som dels lever på öppen mark i fjällen 

men också på öppna myrmarker i södra Sverige. Myrmarker 

och öppna mossar utgör även en viktig häckningsmiljö för 

storspoven. Båda arterna kräver stora sammanhängande områden 

öppen mark med mossar och myrar för att trivas. Först vid 

arealer på mer än 90 hektar öppen myrmark återfinns fåglarna 

regelbundet häckande. Fragmentering av sådan mark, utgör 

ett stort hot mot dessa arter. Den stora, orörda Komosse hyser 

exempelvis 80 par ljungpipare. Fåglarnas krav på stora arealer 

har använts för att analysera fram ekologiskt viktiga myrar på 

landskapsnivå, se karta Funktionellt habitat myrmarker.

Funktionellt habitat myrmarker 

Lidköping 

Grästorp 

Fritsla 

Vänern 

Sandared 

Vara 

Fristad 

S kala Viskafors 1:500 000 (A 4) 

Sammanhängande öppen myrmark >100 ha 

Öppna myrmarker 


0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 

Borås Ängs- och betesmarker 

Svenljunga 

Skara 

Ulricehamn 

Götene 

Funktionella system av ädellövskog (>400ha) 





Herrljunga 


Vårgårda 


5 2 , 5 0 5 1 0 K m 

S kala 1:200 000 (A 4) 




- Låg andel 


Dalsjöfors 


0 5 10 20 30 

km 


Natura 2000 


Åsunden 

40 

Falköping 

Komosse 

Skultorp 

Skövde 

Mullsjö 

Dumme mosse 

Habo 

Taberg 

Tibro 


26 

Hökensås 

Bankeryd 

Jönköping 

Hjo 



Tidaholm 

- Låg andel 


0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 



Vättern 

Tenhult 

Gränna 

Karlsborg 

Forserum 

31/40/47 

Vättern 

Ödeshög 

Nässjö 

Tåkern 

E4 

Hålaveden 

Aneby 

Vadstena 

32 

Eksjö 

Motala 

Tranås 

Skänninge 

Boxholm 

Borensberg 

Boren 

Mjölby 

Ö Lägern 

Solgen 

Mantorp 

Sommen 

Vikingstad 

Ljungsbro 

Malmslätt 

Roxen 

Linköping 

Kisa 

Mariannelund 

Sturefors 


19


20 

Känsliga landskap 

Det västgötska odlingslandskapet har en sydlig utlöpare som sträcker sig 

in i förstudieområdet i trakten av Gullered, öster om Ulricehamn, se karta 

Värdetrakter för ängs- och hagmarker”. Landskapet är känsligt för ytterligare 

fragmentering och det är viktigt att säkra de ekologiska sambanden med 

Falbygden längre norrut. 

I Sjuhäradsbygden finns värdefulla ädellövskogar mellan Borås och Ulricehamn. 

Dessa utgör de sista resterna av det stora ädellövskogsområde som 

en gång utbredde sig över landskapet under brons- och järnåldern. Paradoxalt 

nog är det i odlingslandskapet som ädellövskogen har bevarats bäst. 

Arter knutna till gamla och grova träd har kunnat leva kvar även under perioder 

då lövskogarna öppnades upp till slåtter- och betesmarker. Efter att 

odlingslandskapet börjat växa igen med bland annat ädellövskog har dessa 

arter återkoloniserat skogsmarken. Eken dominerar men även bokskogar är 

bitvis vanliga. 

De största sammanhängande systemen av ädellövskog har analyserats fram 

och framgår av karta Funktionella system av ädellövskog. Där syns tydligt ett 

större stråk från Dalsjöfors och norrut. Kring Åsunden finns ett större system 

av ekmiljöer och öster om Ulricehamn sammanfaller ett system med 

ekmiljöer med odlingslandskapet kring Gullered. 

I branterna och sluttningarna kring Vätternsänkan vid Jönköping finns en 

rad känsliga miljöer som består av odlingslandskap och ädellövskog. Området 

har också en anmärkningsvärt hög koncentration av rödlistade arter. 

I detta landskap ingår även riksintresset Vättern som med sin storlek, goda 

vattenkvalitet och speciella flora och fauna är unik för Europa. Vättern är 

i sig klassat som ekologiskt funktionellt landskap men tas inte upp särskilt 

ovan eftersom sjön i ringa grad kan komma att påverkas av den planerade 

Götalandsbanan. Ett nytt stationsläge vid befintlig station kan medföra utfyllnad 

men det sker då i de artfattigare sandiga bottnarna som redan är 

påverkade av stadens närhet.

Funktionellt habitat myrmarker 








Sandared 


Viskafors 

- Enstaka kombinerade värden 

0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 

Sammanhängande öppen myrmark >100 ha 

Öppna myrmarker 

0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 

Funktionella system av ädellövskog (>400ha) 


5 2 , 5 0 5 1 0 K m 

S kala 1:200 000 (A 4) 




- Låg andel 


0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 


Natura 2000 


Borås 



Fristad 

40 




Dalsjöfors 

26 

- Låg andel 


0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 



Ulricehamn 

Åsunden 

31/40/47 

E4 

32 

Mullsjö 


21


22 

Skyddade områden och riksintressen 

Av kartan Värdetrakter mosaiklandskap framgår även stora riksintressen och 

skyddade områden. De flesta av dessa har fallit ut vid analysen av biologisk 

infrastruktur och ingår i redovisningen ovan. Några skillnader är dock 

tydliga. Riksintressen har en arealmässig tyngdpunkt väster om Vättern 

medan nu utförda analyser visar att den högsta koncentrationen av biologisk 

mångfald återfinns öster om Vättern. Andra exempel är Hålaveden 

och övergångsbygden som inte återspeglas av förekomsten av riksintressen. 

Skillnaderna kan förklaras av att riksintressena inte kompletterats på länge 

och därmed inte innehåller modernare kunskap om biologisk mångfald på 

landskapsnivå. Detta är viktigt att beakta i den fortsatta processen.

Grästorp 


Fritsla 

Vänern 

Vårgårda 

Sandared 

Viskafors 


Värdetrakter mosaiklandskap Lidköping 

- Enstaka kombinerade värden 

Vara 

0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 



- Låg andel 


0 5 10 20 30 

km 

S kala 1:500 000 (A 4) 


Natura 2000 




Borås 

Fristad 

Herrljunga 

Dalsjöfors 

Svenljunga 

Skara 

Ulricehamn 

Åsunden 

Götene 

40 

Falköping 

26 

Skultorp 

Skövde 

Mullsjö 

Tidaholm 

Hökensås 

Habo 

Taberg 

Tibro 

Bankeryd 

Jönköping 

Hjo 

Vättern 

Gränna 

Östra Vätternbranten 

Tenhult 

Karlsborg 

Forserum 

31/40/47 

Vättern 

Ödeshög 

Nässjö 

Tåkern 

E4 

Hålaveden 

Aneby 

Vadstena 

32 

Eksjö 

Motala 

Tranås 

Skänninge 

Boxholm 

Borensberg 

Boren 

Mjölby 

Solgen 

Mantorp 


Ö Lägern 

Sommen 

Vikingstad 

Ljungsbro 

Malmslätt 

Roxen 

Linköping 

Kisa 

Mariannelund 

Sturefors 


23

4 Kulturarvets strukturer och tidsdjup 

24 


Ett Sverigeprojekt 

Banans kulturella innebörd 

Vättern 

Dragningen av den höghastighetsbanan mellan Stockholm och Göteborg 

är som nämnt i grunden motiverad av begreppet Sverige. Det mäktigaste 

samhällsbildande naturelement vi har att ta ställning till i sammanhanget 

är sjön Vättern, den näst största och för samhällsbygget näst viktigaste sjön 

i Sverige. Den största sjön är Vänern. Den för Sveriges framväxt viktigaste 

är däremot Mälaren, kring vilken rikets centralområde kom att formas. 

Vätterns roll blev utmanarens. När ett Svearike först tog form under yngre 

järnålder låg dess kärna kring Mälaren. Några motsvarigheter till Birka och 

Uppsala finns inte i Vätternområdet. Men när Sverige på 1000-talet drogs in 

i Europa, gick utvecklingen fortare i bygderna kring Vättern. 

Vättern sammanband två av rikets bördigaste slättbygder och under 1100- 

och början av 1200-talen, när interna kommunikationer fortfarande var 

viktigast, ledde de utvecklingen. Näs borg på Visingsö blev kungligt huvudsäte 

för kontrollen över Götalanden. Skara och Linköping var de snabbast 

utvecklade kristna centra, de tidigaste manliga klostren Alvastra, Nydala 

och Varnhem grundades av invandrande munkar på olika avstånd från, 

men i gruppering runt Vättern, som stora europeiseringscentra, med de 

första kvinnoklostren Gudhem och Vreta som parallella företeelser. Bakom 

dem stod 1100- och 1200-talens kungaätter, vilka alla räknade ursprung i 

Götalanden. 

När fjärrhandeln ökade vände bygden sig mot havet. Vätterns betydelse föll 

tillbaka, den hade ju till skillnad från Mälaren inget lättexploaterat utlopp. 

Men dess bygder fortsatte sakta men säkert växa, i viss mån på resurser 

kungaätterna lämnat efter sig. Under senmedeltiden växte Sveriges viktigaste 

kloster fram i Bjälboättens gamla Vadstenapalats, som centrum för den 

internationella Birgittinorden. Kring sjön fortlevde småstäderna Hjo, Gränna, 

(en kort tid) Hästholmen och Askersund, innan ett annat stort nationellt 

projekt vid 1800-talets början försåg sjön med seglingsbara förbindelser 

till haven i öst och väst. Vättern fick sin yngsta stad Motala, anlagd som ett 

teknologicentrum för byggandet av Göta kanal, medan Karlsborgs fästning 

byggdes som reservhuvudstad på Västgötasidan, och Jönköping fick möjlighet 

att utvecklas till internationell industristad. 

Vättern sammanband under 1100- och början av 1200-talen två av rikets bördigaste slättbygder. Näs borg på Visingsö, blev kungligt huvudsäte och hade en mycket strategisk placering för kontrollen över Götalanden. 

Foto: Pekka Kärpää

Götalanden 

Arbetsnamnet för höghastighetsbanan är Götalandsbanan. De uråldriga 

bygderna Öster- och Västergötland hade stor betydelse för Svearikets uppkomst, 

hur stor har varit omdiskuterat i nyare forskning, sen man uppmärksammat 

att de rivaliserande kungaätterna under 1100- och 1200-talen var 

götar, Sverkersätten från Östergötland och Eriksätten från Västergötland. 

Under samma århundraden omtalar vissa källor ett Göta rike. Vid 1200-talets 

mitt tog emellertid den östgötska Bjälboätten makten i hela Sveariket 

och höll den i ett drygt århundrade. 9 Därefter har andra dynastier följt, 

rikets omfång har växlat, nuvarande gränser fastställdes år 1809 men hela 

tiden har Svea- och Götalanden förblivit dess centralområde. 

Föreställningen att Kärnsverige från början varit två riken som förenats har 

levat kvar i statschefens titulatur fram till åren 1974 – Svea, Göta och Vendes 

konung (Venderriket var dock en ren illusion). Trots att götarna initialt varit 

framgångsrika kom det kristna Sveriges centra att läggas intill de förkristna, 

i Uppsala och småningom Stockholm. Till det bidrog det handelsuppsving 

som följde på Östersjön, sen tyskarna nått fram till dess kust. 10 En källa från 

år 1288 anför att Stockholm på senare år hade vuxit mycket mer än andra 

städer. När centralmakten från 1500-talet började bygga upp en förvaltningshuvudstad, 

sökte sig allt vad stormän hette till dess närhet, vilket har 

man menat gav upphov till en specifikt västsvensk, mindre undertryckt och 

mer fritänkande mentalitet. 11 

Samfärdselns linjer 

Samfärdsel och samhällsbyggande 

Färdvägen som enade Sverige 

De tre större städer som planeras sammanbindas med sträckan Linköping- 

Borås har varit verksamma komponenter i Sveriges framväxt. Därför blir 

sträckan Linköping till Borås och även Göta landsbanan i sin helhet bara 

den senaste i en historisk svit av sammanbindande linjedragningar. 

Påfallande är att den räta linjen mellan Linköping och Jönköping i princip 

sammanfaller med den medeltida Eriksgatan. När Sverige var valrike skedde 

enligt flertalet landskapslagar valakten vid Mora sten i Uppland. Därefter 

skulle kungsämnet rida runt de viktigaste landskapen och vid respektive 

landstingsplats vinna erkännande och hyllas av folket. 

Enligt Äldre Västgötalagen, vår äldsta lag före år 1250, skulle han från Östergötland 

rida ner till Junabäck, nu kulverterad i centrala Jönköping, där 

Västgötarna skulle möta och föra honom till Skara. 12 

9 Hagerman 1996; Blomkvist, Brink och Lindkvist 2007 s. 167-213. 

10 Blomkvist 2005 s. 572-623. 

11 Winberg 2000. 

12 De skola fara till Junabäck och möta honom. Östgötarnas gisslomän skola följa 

honom dit och bära vittne, att han har kommit in i deras land som deras lag säger 

(ÄVgL R 1, Holmbäck-Wesséns översättning). 

Enligt de yngre lagarna skulle östgötarna följa kungen till mitt på skogen 

Hålaved. 13 Där skulle smålänningarna, som nu kommit in i bilden, möta 

honom. Enligt Södermanlandslagen från år 1327 ska kungen svära sin ed 

”till virdar och alla smålänningar” och de till honom ”i Jönköping”. 

Landskapslagarnas summariska texter stakar ut de symbolhandlingar som 

legitimerade kungens makt över rikets delar; benämningen Erik, antas liksom 

namnet, betyda en som härskar ensam. Man kan utgå från att Östgötarnas 

kungahyllning ägde rum på Ljunga ting, där Linköping växte fram. 

Därifrån till Junabäck kunde man följa västra Hålvägen längs Vättern och 

östra Hålvägen genom storskogen Hålaveden. De något yngre lagarna antyder 

att man sen smålänningarna kommit in i bilden valde att färdas längs 

östra Hålvägen. 

Eriksgatan var inte någon väg, utan en 

symbolmättad resrutt. Efter Jönköping upphör 

likheten med järnvägens tilltänkta bana, 

där fortsatte Eriksgatan till den tidens 

västsvenska huvudort, Skara. Men man kan 

ändå överväga om en dragning längs detta 

färdstråk kanske snarare förstärker än stör 

dess kognitiva värde, särskilt om man i 

anslutning till en sådan dragning väljer att 

lyfta fram synpunkten. 

Medeltidens vägnät i södra Sverige ger en fingervisning om Jönköpings 

strategiska betydelse. Med mörkare färgton visas det första 

försöket att ena Småland under namn av Tiohärads lagsaga. De 

områden Götalandsbanan ska fram genom öster och söder om Vättern 

kom först efterhand att betraktas som småländska. 

13 Upplandslagen (1296) är något utförligare. Södermännen skulle föra honom till 

Svintuna (i Krokek): Där skola östgötarna möta honom med sin gisslan och följa 

honom genom sitt land till mitt på skogen Holaved. Där skola smålänningarna möta 

honom och följa honom till Junabäck. Där skola västgötarna möta honom med lejd 

och gisslan och följa honom till Ramundeboda (UL K 2, Holmbäck-Wesséns övers). 

Eriksgatan och Smålands födelse 

Östra sidan av Södra Vätterbygden,landen Vista, Vedbo och Tveta, räknades 

från början i mycket till Östergötland. Junabäcken sågs uppenbarligen 

som en gräns mellan de båda Götalanden, och dit skulle östgötarna föra 

kungen enligt vår äldsta lag. Men som nämnt hade detta ändrats i de yngre 

svealagarna, vilket hängde samman med en stor administrativ förändring, 

formeringen av landskapet Småland. 

Småland var från början inte ett landskap utan benämning på flera små 

land i gränstrakterna mot Danmark. Landskap blev det som en följd av att 

Sverige tog form som en politiskt medveten konstruktion. Vid 1160-talet 

bildades lagmansdömet Tiohärad av landen Finnveden, Värend och Njudung, 

med Nydala kloster, Växjö och Rydaholm som centralorter. Samtidigt 

skapades Växjö stift med tanken att det skulle omfatta samma territorium. 

Tidigare hade Linköpingsbiskoparnas stift sträckt sig till danska gränsen 

och de motarbetade framgångsrikt utbrytningen. Växjö stift fick därför ge- 

nomleva medeltiden med alldeles för litet underlag – bara landet Värend. 

Tiohäradsbygden betraktas fortfarande av många som det egentliga Småland, 

så av Elin Wägner i den storslagna hembygdsboken Tusen år i Småland 

från år 1940. 14 

14 Alf Åberg (1960 s. 19f) står för en annan tolkning: smålanden var östgötarnas 

benämning på småbygderna söder om deras landskap, alltså bl a Vist, Vedbo och 

Tveta, som var inlemmade i östgötarnas lagsaga, medan Tiohärads lagsaga från 

början ”inte hade något med smålänningarna att skaffa.” 


25


26 

Att ”virdarnas lagman och smålänningarna med honom” senast år 1327 skulle möta 

den nyvalde kungen på Hålaveden ”och följa honom till Jönköping, där 

kungen skulle svärja sin ed till ”virdar och alla smålänningar och de till honom”, 

visar emellertid att Smålandsbegreppet tidigt börjat expandera. Virdarnas, 

värendsbornas, lagman måste rimligen syfta på Tiohärads lagmansdöme, 

och de fyra små landen öster och söder om Vättern hade alltså vid det laget 

börjat hänföras till detta, åtminstone i vissa hänseenden. 15 

Vägnätet 

Vägen till en offentlig svensk infrastruktur 

Vägstråk hör till samhällsbildningens mest elementära nyttigheter. De började 

väl som stigar människor trampade upp mellan boplats och ställen 

där man vann sin bärgning, eller till grannar och mötesplatser. Red eller 

klövjade man, eller lät man dragdjur släpa last markerades linjen genom 

markerna allt tydligare, och bygdelagen började efterhand bana sina stigar 

till vägar, stenar och rötter togs bort, besvärande skog höggs ned, spänger, 

klövje- eller kavelbroar lades över sankmarker, däremot skulle det dröja 

innan vägarna fick någon beläggning, och uppkomsten av ett vägnät som 

systematiskt band samman orter och bygder är förstås förknippat med samhällets 

politiska organisering. 16 

Många runstenar berättar om brobyggande och vägröjning i övergångsskedet 

mellan hedniskt och kristet, också i den meningen att de rests utmed 

vägarna. De medeltida lagarna ålade allmogen att bygga kyrkvägar, kvarnvägar, 

tingsvägar och allmän landsvägar som utgjorde de stora stråken 

genom landen och med detta kom även stadganden om resenärers rätt 

till inkvartering, inköp av förnödenheter med mera. Ansvaret för allt detta 

kanaliserades via häraderna till bönderna och kontrollerades genom återkommande 

väg- och brosyner. Men normerna var en sak och verkligheten 

ofta en annan. 

Först under tidigmodern tid tog samhället ett fastare grepp om infrastrukturen, 

med början i 1561 års gästgiveristadga. Därmed tillsattes gästgivare 

under reglerade former, och till deras verksamhet knöts även skjutsstationer. 

År 1636 organiserades ett fast postväsen enligt samma princip. Särskilda 

postbönder åtog sig mot skattereduktion att befordra posten, medan 

postkontor inrättades i städerna. Vid 1600-talets mitt bestämdes att vägsträckningar 

skulle mätas och milstenar uppsättas, de kom att uppsättas på 

kvarts-, halv- och helmil (till år 1881 enligt den gamla milen om 10 689 

meter). 

Skjutshållningen utvecklades efterhand till ett offentligt transportsystem, 

där man vid gästgiverierna kunde beställa häst och en mycket enkel kärra 

som befraktade resenären till nästa håll, oftast åtföljd av ett barn som skulle 

hemföra ekipaget. Färjor tillkom vid svåröverkomliga vattendrag. Bestämmelserna 

sågs över i 1734 års lag, som även meddelar att vägarna skulle 

fyllas med sand och grus, samt avvattnas med diken. 17 

15 Levander 1976 s. 9-31. 

16 Levander 1976 s. 9-31. 

17 Atlas över Sverige 137-138. 

Därmed hade Sverige fått ett offentligt transportväsen, som skulle fungera 

till 1800-talets slut. Dess spår finns i viss utsträckning kvar. Skjutshåll och 

gästgiverier har ibland antagit nya funktioner i den moderna vägtrafikens 

tjänst, de var föregångare till bensinstationer och motell. Kring byar och vid 

kyrkor kan man ännu se stumpar av gångna sekels vägnät. Där stråken lett 

fram genom sandrik lera ses ännu hålvägar, upptrampade av oxar, hästar, 

människofötter, kärror och vagnar. 

Man kan också konstatera att det vägnät som drogs upp under medeltiden 

och ägnades så stor omsorg under tidigmodern tid i det stora hela ligger 

till grund för dagens vägnät; det är först det senare 1900-talets motorvägssystem 

som, i ordets egentliga bemärkelse, brutit nya banor. Det postväsen 

som såg dagens ljus under 1600-talet skulle blomstra fram till 1900-talets 

slut och det finns ju fortfarande kvar i tillstukad omfattning, åtminstone ett 

tag till. 

Nu följer en översikt av de viktigaste äldre landsvägstråken i utredningsområdet, 

med några kommentarer om vad de betytt. Deras sentida motsvarigheter 

ligger däremot utanför uppgiften. 

Göta landsväg och Hålavedsstråken 

Från Stockholm löper över Årstafältet medeltidens Göta landsväg, som via 

Södertälje sökte sig till Östergötland. Kungarnas Eriksgata kan antas ha följt 

Göta landsväg från Kolmården genom Östergötland, på det hela taget en 

sträckning som motsvarar biltrafikens klassiska riksväg 1. Man måste som 

nämnt förutsätta att östgötarnas edgång och kungahyllning ägde rum på 

Ljunga ting i Linköping. 

Två huvudstråk förband sen Linköping med Jönköping. Valet stod mellan 

östra och västra Hålavedsvägarna. De skiljdes åt sen man korsat Svartån vid 

kvarncentret Mjölby. 18 Det var som att välja mellan pest och kolera. Gränsskogen 

mellan Östergötland och Småland var i äldre tider främst en friktion 

i samfärdseln mellan riksdelarna. 

Det visste den danske fältöversten Daniel Rantzau som i november år 1567 

utan motstånd intagit ett övergivet och nedbränt Jönköping, när han reflekterade 

över vad han härnäst skulle ta sig för. 

Enligt krigsdagboken bestämde han sig för att pröva lyckan i Hålaveden, 

”som i hela världen beskrivs som en ointaglig fästning och mur som Gud befäst svenska 

riket med, på det att ingen fientlig krigshär skulle kunna ta sig igenom med kanoner, 

vagnar, tross och all makt, en omöjlig sak som man inte skulle ge sig på”. 19 

18 Schück 1934. 

19 Schück 1934. 

Dagboken beskriver sen detaljerat hur hären drog upp från Jönköping längs 

västra Hålavägen”med höga klippor på höger hand och med Vättern på vänster så att 

endast en trång, smal plats fanns, genom vilken hopen måste dra…”. Det gick ändå 

oväntat bra, eftersom svenskarna röjt väg för att själva kunna komma fram 

med en fullt rustad här. Efter sex dagar kom danskarna igenom med artilleri 

i behåll och 446 rustvagnar, medan 436 vagnar blivit kvar på skogen. ”Så 

har”, konstaterar dagboken, ” Gud den allsmäktige genom vår lilla hop öppnat och 

bekantgjort vägen genom Hålaveden, något som aldrig förut skett, och alltså tillintetgjort 

svenskarnas rykte och trots som de hittills förlitat sig på”. 20 

När han efter omfattande härjningar på Östgötaslätten skulle föra den visserligen 

segerrika men nu slitna hären tillbaka söderut valdes östra vägen. 

Det var i slutet av januari. ”Så snart vi kommit upp visade det sig strax i början att 

denna väg var mycket besvärligare med berg, trånga ställen, täta hemska skogar, än 

västra Hålaveden”. 21 

De rivaliserande stråken 

Från Jönköpings ravinbotten söker sig flera vägar upp mot Mo härad och 

vidare mot Västgötahäraderna Kind och Redväg. Däruppe lutar högplatån 

svagt åt sydväst varför landskapets huvudkaraktär bildas av de parallella 

vattensystem som från vattendelaren leder de fyra bekanta stigarna längs 

Lagan, Nissan, Ätran, Viskan ner mot det till år 1645 danska Halland. Detta 

område bildar en historiskt framvuxen enhet, en utmark som slets mellan 

Hallands och Västergötlands kärnbygder. Nationalstaternas framväxt gjorde 

den till gränsbygd med stora konsekvenser för invånarna. Dels lockades de 

sälja sina produkter i de danska hamnarna, vilket irriterade deras svenska 

överhet, dels fick de kontakter som kunde få politiska konsekvenser. Både 

den danska och svenska staten ägnade dem därför stor uppmärksamhet. 

Det kärnsvenska projektet har därför i Mo härad och på Sjuhäradsbygden 

fått kämpa inte bara mot rivaliserande danska intressen utan också mot 

själva naturen i sitt syfte att sammanbinda det dåvarande Sydsveriges viktigaste 

landskap. Sprickdalsvägarna har gått stick i stäv med de tidiga linjer 

som sydde samman Sverige. Ett magnifikt ”hålvägsmot” kan studeras i Timmele 

socken, Redvägs härad, där ett vägstråk från Viskans källområden gick 

samman med ridvägen, Ätrastråket, upp mot Falbygden, ett annat återfinns i 

Sandhem socken i norra utkanten av förstudieområdet, inklusive vägmotet 

vid Slättäng med gammal tingsplats och gästgivargård. 22 Det västgötska 

vägnätet var ännu centrerat mot Falköping och Skara och från dessa centra 

ner mot hamnstaden Lödöse. 

Men Jönköping fick snart efter sin uppkomst, varom mera strax, en förmedlarroll 

mellan öst och väst, varvid det tvärsgående förbindelsenätet ökade 

i styrka. År 1338 anförde Jönköpings borgare att ”de själva bor långt från havet 

och därför med möda och till stor kostnad transporterar gods och handelsvaror landsvägen 

till hamnstäderna Lödöse och Söderköping för att därifrån skeppa ut dem”. 23 

20 Daniel Rantzaus dagbok s. 20-27. 

21 Daniel Rantzaus dagbok s. 68-71. 

22 Läsa Landskap s. 116f, L Gren. 

23 Schück 1934.

Denna handel kan inte ha varit helt obetydlig, eftersom Jönköpingsborna 

år 1517 i bägge hamnstäderna gjordes ”fria och kvitta från all tull och avgift … på 

kronans eller städernas vägnar”. 24 En vägsträckning från Bogesund mot Hägna, 

Ljung och vidare mot Lödöse bör ha utvecklats under medeltiden, även om 

den inte finns med i standardverket om medeltidens vägnät. Från Unnaryd 

gick en tvärsgående vägsträckning mot Öresten och Älvsborgs slott, vid 

Göta älvs mynning, vars betydelse bör ha ökat när Göteborgs föregångare 

mot slutet av 1400-talet flyttades till mynningsområdet. 25 

Till gränslandens infrastruktur hörde även många befästningsanläggningar. 

Äldst hör vi talas om ett Kinda hus, vid Ätran i Östra Frölunda socken, som 

belägrades av danska stridskrafter under det svenska inbördeskriget mellan 

kung Birger och hans bröder Erik och Valdemar år1307. Det var en påtaglig 

gränsfästning, och återkom som sådan på 1450-talet under benämningen 

Kindaholm, när Karl Knutsson sökte rycka Sverige ur Kalmarunionen. Men 

år 1366 blev Mark och Kind ockuperade av danska stridskrafter som byggde 

nya borgar, Öresten i S. Åsarps socken i Mark och Opensten i Kind. De var 

anlagda längre från gränsen och tjänade tydligen som förvaltningsborgar 

för respektive områden både under ockupationen och den följande Kalmarunionen. 

De blev sen centra för varsitt borgfögderi. I början av 1400talet 

fanns även ett gårdsfögderi benämnt Hökerum i Ås härad. 26 

Järnvägarna 

Högenergitransporternas framväxt - ångmaskinen 

Omkring år 1800 inleddes en revolution av transportväsendet, när man 

för första gången i världshistorien började mekanisera framdrivandet av 

kommunikationsmedel. Det började med insikten att den under 1700-talet 

utvecklade ång maskinen dög till mer än att pumpa vatten ur gruvor och 

driva spinnmaskiner, den kunde sätta fart på hela fartyg, och på 1820-talet 

hade man fått klart för sig i England att ångmaskinen kunde dra tåg på räls. 

Sverige var tidigt förtroget med ångmaskinen, gruvdrift var ryggraden i landets 

ekonomi, och det var relativt tidigt med att skaffa hjulångare 27 , men 

bland de sista i Europa att införa järnvägar. 28 Den senkomna satsningen på 

kanaler är förstås en förklaring, men man trodde inte heller på nyttan av ett 

järnvägsnät, folket var för litet och fattigt, det vi producerade kunde skeppas 

på båt, hävdade skeptikerna. Motståndet var i hög grad kulturellt. Men vid 

mitten av 1840-talet slog det om. Den nya kungen Oskar I var progressiv 

och det märktes över hela samhället. 

Man prövade först att locka engelskt kapital till svenska järnvägsbyggen 

och övervägde en hybridlösning där järn vägar skulle kombineras med vattenvägar. 

Det första konkreta projektet var en järnväg Örebro–Hult, senare 

Köping–Hult som skulle binda samman de stora svealändska sjöarna med 

Vänern och Göta kanalsystemet. 

24 Schück 1934. 

25 Schück 1934. 

26 Schück 1934. 

27 Schück 1934. 

28 Schück 1934. 

Järnvägsfrågan kommer till Sverige, de första byggena 

I början av 1850-talet hade ledande instanser tänkt om. Sverige borde ha 

järnvägar och stambanorna borde, inte minst av militära skäl, vara i statens 

ägo. Riksdagen beslöt bygga stambanor mellan Stockolm och Göteborg, 

respektive Stockholm–Malmö på hösten år 1854. Uppdraget gick till Nils 

Ericson, överste vid flottans mekaniska kår. Han fick befogenheter av Oskar 

I som saknar motstycke: ”full makt och myndighet att efter eget beprövande och på 

eget ansvar ordna alla hit hörande arbeten.” 

Västra och Södra stambanorna började byggas våren år 1855. Hösten år 1862 

öppnades västra stambanan i sin helhet för trafik och hösten år 1864 skedde 

detsamma med Södra stambanan,som via Nässjö och Jönköping länkades 

till den västra vid Fal köping. Under tiden hade regering och riksdag frågat 

sig vad Sverige på sikt skulle ha för järnvägar och vilka överordnade syften 

de skulle tjäna. Den slutsats som blev förhärskande var att Sverige skulle ha 

fem stambanor, som borde dras genom bygder som saknade vattenvägar, 

vilka bara skulle korsas eller beröras vid viktiga knutpunkter. 

Järnvägsnätet i södra Sverige år 1876 efter utbyggnad av stambanorna. Källa: Atlas över Sverige 1953, 

Svenska sällskapet för antropologi och geografi 

Så tillkom Östra stambanan från Katrineholm till Norrköping år 1866 och 

vidare till Nässjö år 1874. Den blev ett viktigt komplement till de redan 

byggda banorna. Resan mellan Stockholm och Malmö kunde kortas med 

ytterligare tio timmar. Laxå–Charlottenberg (norska gränsen) och Stockholm–Storvik 

kompletterade det ursprungliga stambanenätet. 29 Det hade 

byggts ut på 20 år, till jämförelsevis enorma kostnader, men i en nationell 

entusiasm som förde Sverige in i en ny tidsålder. 

En resa Göteborg–Stockholm på 1860-talet 

Miss Howitt, en ung engelska kom i oktober år 1863 till Sverige för att 

besöka sin idol Fredrika Bremer. Hon har skildrat sin resa mellan Göteborg 

och Stockholm på den alldeles nya järnvägen. Eskorterad av en engelskspråkig 

riksdagsman och bomullsfabrikant från Gävle, av allt att döma Per 

Murén, en av grundarna till Gefle manufakturbolag, som år 1852 startat textilproduktion 

med engelsk arbetskraft. 30 

29 Schück 1934. 

30 Howitt 1867 s. 10-18. 

Järnvägsnätet i södra Sverige år 1956 då järnvägsnätet var som mest utbyggt. Källa: Atlas över Sverige 

1953, Svenska sällskapet för antropologi och geografi 


27


28 

De färdades ”långsamt och utan avbrott genom ett vilt och något ödsligt landskap” 

hon beskriver omätliga björkskogar, vidsträckta mossar där bränntorv skars, 

kärrmarker ”därefter dunkla barrskogar, varest här och där små sjöar framtittade 

mellan träden och stora gråstensblock låg kringströdda” 

”Låga trähus, målade med högröd färg, var spridda på ganska långt avstånd från 

varandra, och ibland såg man en oansenlig by med en liten, underligt byggd kyrka, 

försedd med spetsigt trätorn; så kom ånyo den mörkgröna furuskogen, björkhagar, 

sjöar, holmar och mossar”. 

Vid stationerna låstes dörrarna upp och passagerarna tog sig en promenad 

på perrongen. Allt gick i författarinnans ögon mycket sävligt till, så olikt 

brådskan i England. Vid Hallsberg mötte man tåget från Stockholm, bägge 

gjorde halt och passagerna intog en bastant lunch, till priset av en riksdaler. 

Vid en senare station anslöt en bekant till fabrikören, en överste som var ”en 

av järnvägsdirektörerna”, tydligen själve Nils Ericson som varit och inspekterat 

en bana under byggnad. 31 Innan de hunnit till Stockholm föll mörkret varpå 

31 Sjöberg 1956 s. 40-54. 

Dagens järnvägsnät i södra Sverige. Källa: Atlas över Sverige 1953, 

Svenska sällskapet för antropologi och geografi 

sällskapet upptäckte att ingen lampa fanns i kupén. Med det var översten 

mycket missnöjd och satte igång att tända tändstickor, under påpekande 

att Sverige väsentligen var ”en tändsticksfabricerande nation”. Så fann de på att 

bränna hopvirade papper och anlände ”under mycken munterhet och vid papperseklärering 

till Stockholm”. 32 

Järnvägsutbyggnaden i 

förstudieområdet för Götalandsbanan 

De spår som ännu dominerar trafiken öster, söder och väster om Vättern låg 

färdiga för 135 år sen. Linköping länkades till Östra stambanan som drog 

vidare mot Mjölby, Tranås och Nässjö. Där mötte Södra stambanan som vek 

av mot Huskvarna, Jönköping och Falköping. Ulricehamn fick en smalspårig 

bibana till Vartofta i Västergötland, och Borås sin första, likaså smalspåriga 

förbindelse till Herrljunga. 

De båda Sjuhäradsstäderna hamnade alltså vid sidan av de stora projekten. 

Men särskilt Borås gjorde sedan mycket för att kompensera förhållandet, 

som inte kan ha gynnat dess pågående, kraftfulla industrialisering 

(mera därom nedan). Staden inneslöts i ett stjärnformigt utstrålande nät av 

enskilda järn vägar. Järnvägarna fick omedelbart stora ekonomiska konsekvenser. 

Ett näringsliv som skeptikerna bara några årtionden tidigare hade 

förnekat möjligheten av, slog ut i full blom. 33 Mjölby, Tranås och Nässjö, tre 

orter som nåddes av Östra stambanan år 1874 blev några årtionden senare 

utropade till städer. 

Statens innehav av stambanorna fick på nytt avgörande betydelse när frågan 

om järnvägarnas elektrifiering uppkom under 1900-talets förra hälft. Med 

början år 1910 (Malmbanan) ledde SJ utvecklingen och på 1930-talet finner 

vi samtliga stambanesträckor i utredningsområdet elektrifierade. 34 När 

Statens Järnvägar firade sina första hundra år 1956, var områdets alla banor 

i dess ägo och järnvägsresandet hade nått sin höjdpunkt när just bilismen 

och småningom även flyget började utvecklas till var mans möjlighet väntade 

nya utmaningar om hörnet för den spårbundna trafiken. 

De stora noderna 

Linköping 

Förutsättningar 

Linköping karaktäriseras på senare tid ihop med Norrköping som Sveriges 

fjärde storstadsregion. Medan Norrköping är förknippat med industrialismen, 

och länge var avsevärt större, har Linköping under det senaste halvseklet 

gått förbi grannen genom att knyta an till traditioner som är betydligt 

äldre. 

Redan under äldre järnålder hade Linköpingstrakten börjat te sig som en 

centralbygd på Östgötaslätten – det framgår av rika vapengravar, romersk 

import och ädelmetaller. 

32 Sjöberg 1956 s. 40-54. 

33 Sjöberg 1956 s. 40-54. 

34 Sjöberg 1956 s. 40-54. 

Man har pekat på ett möjligt vårdkassystem och försvarsvallen Götavirke 

som ansatser till samverkan i vad som skulle bli landet Östergötland. När 

hela Östgötaslätten blev en politisk enhet blev Linköpingsbygden dess 

naturliga centrum. Linjer i landskapet leder dit: Stångån från söder, en rullstensås 

från sydväst till nordost, Motala ström och Roxen, vartill kommer 

den av människor och ök upptrampade huvudleden genom landskapet, 

Göta landsväg. 

Ett tidigt maktcentrum har utpekats i Odensfors fornborg i Ledberg socken, 

med storhögen Ledbergskulle som markör. Sannolikt hör det till skedet 

600–800 e.Kr, det kan ha efterträtts av Stång i stadslandskapets norra 

ytterområde, en storgård vid ett vadställe med höggravfält, en monumental 

skeppssättning och två återfunna runstenar som tidigt blev kungsgård. Men 

det är inte säkert att dessa platser berättar om ett framväxande monolitiskt 

hövdingadöme. Stadskärnan omges många tänkbara centra. Säkert är att 

Linköpingstrakten blivit centralområde för ett större land under vikingatidens 

lopp, i vissa hänseenden kanske för hela Östergötland. Mycket av 

beläggen hör till det dolda kulturarvet, och har tagits fram genom en under 

senare år intensiv arkeologisk verksamhet. 35 

Framväxt 

Men stadskärnan har inte gett många förhistoriska fynd. Där utbredde sig 

den ljunghed som uppstått i det näringsfattiga området vid rullstensåsen, 

där Liunga thing hölls under äldre medeltid och kanske ännu tidigare. Här 

bildades en handelsplats som omtalas redan omkring år 1123 som Liunga 

kaupinga, Ljungköping. Orten omtalas för att ett biskopssäte omkring år 

1100 etablerats på platsen. 36 

Landskyrkan S:t Lars tycks vara äldre än domkyrkan. Den byggdes i anslutning 

till en nekropol, en tidigkristen gravplats för ett stort upptagningsområde; 

en liknande tidigkristen gravplats har återfunnits vid Sverkerskapellet 

i Alvastra. Sådana storgravplatser har antagits vara nyttjade av samarbetande 

stormannasläkter i skedet innan kungamakten kunde renodla kontrollen 

över riket. 37 S:t Lars kan alltså ha samlingsplats för en stormannaallians, 

som satsade på Linköpings centralitet över hela landskapet. 

Det är mot bakgrunden av sådana redan etablerade maktcentra vi måste 

förstå att biskop och domkyrka sökte en plats längre västerut, som dessutom 

hade fördelen att ligga högre. Den nu befintliga gotiska domkyrkan 

började byggas på 1230-talet, elegant stod den färdig med sengotiskt kor, 

men utan torn år 1500. Strax västerut började biskopsgården byggas. Den 

skulle växa i samma takt som domkyrkan och blev mot bakgrunden av 

1400-talets inbördeskrig till sist en fyrsidigt kringbyggd fästning. 

Från 1260-talet känner vi till existensen av en katedralskola. År 1287 inrättade 

franciskanerna ett konvent vars läge var föremål för diskussion. 38 Kring 

domkyrkan och slottet utbreder sig fortfarande en seren kulturmiljö präglad 

av institutionell bebyggelse från olika århundraden. Dessa linköpingska 

latinkvarter har sina rötter i den kyrkliga stenstad som växte upp här under 

1400-talet, som åtminstone indirekt byggdes av hela det jättelika stiftet. 

35 Kaliff .och Tagesson 2005; jfr Tagesson 2002 s. 50-73; Kaliff 1999. 

36 Sjöberg 1956 s. 40-54. 

37 Ersgård 2006 s. 43-61.. 

38 I Styffe 1911 s. 243 anges utan belägg att det efter reformationen blev biskopsgård.

Den senmedeltida stenstaden 

Som nämnt sträckte sig Linköpings medeltida stift, med undantag för de 

fem häraderna i Värend, ner till danska gränsen och ut över Öland och 

Gotland. Så det var ett ansenligt stift som regerades från Linköping, vars 

biskopar rankades som nummer två i kyrkoprovinsen Uppsala. Stiftet var 

organiserat i prosterier, som motsvarade de skilda landen; fanns någon stad 

i landet brukade prostarna residera där. Östergötlands landsprostar fanns i 

Skänninge, Linköping (S:t Lars) och Söderköping. 

Småningom började detta över stiftet spridda ledarskikt ersättas med ett i 

Linköping sammanträdande domkapitel. Förutsättningen för detta var att 

höga prästtjänster, prelaturer, kanonikat, från mitten av 1200-talet inrättades 

vid dom kyrkan. Men först mot 1300-talets slut började krav ställas 

på kanikernas närvaro i domkyrkan, varför de började etablera sig i området 

kring domkyrkan, där de byggde sina stadsgårdar med stenhus, av vilka 

rester ännu kan beskådas. De till domkyrkan knutna högre prästerna var 

vid medeltidens slut ett drygt tjugotal, men där fanns också många lägre 

präster, som skötte frånvarande kanikers altartjänst. 39 Byggboomen, man 

byggde även på domkyrkan, slottet och en institutionsbyggnad för domkapitlet, 

satte även fart på det svagt utvecklade näringslivet i stans östra del 

och mot 1400-talets slut förtätades den som helhet. Den tidens linköpingsbiskop 

Henrik Tidemansson tycks ha varit en medveten samhällsförändrare, 

som drev sina kampanjer i diktad form, idag så knagglig att den nog 

inte övertygar någon. Biskopen börjar med att konstatera att Sveriges städer 

ofta brunnit: 

Then ther bygger ett träde huus 

Han skall rädas som en Muus. 

--- 

The som byggja af Kalk och Stehn 

the lijda alldrigh tolket mehn. 

Så hade man det i tyska städer, hävdar han. Där eldade man allt ”opp i skyy” 

och kunde börja jobba innan solen gick upp. 40 Han måste ha gillat vad han 

såg hända omkring sig i Linköping. 

Residens- och skolstaden 

När reformationen kom stod det klerikala Linköping på sin högsta höjd. 

Ledare för stiftet var Hans Brask, principfast företrädare för kyrkans rätt, 

benhård i affärer och den som lade koppartak på domkyrkan. Han hade 

bett Kristiern II komma in i landet för att straffa Sturarna som förgått sig 

mot kyrkan, men stödde efter Stockholms blodbad Gustav Vasa och gick 

efter reformationsriksdagen i Västerås år 1527 i landsflykt. 41 Därmed tog 

Linköpings storhetstid tvärt slut. 

Efter reformationen blev Gotland eget stift, medan norra Småland utom 

Norra och Södra Vedbo lades till Växjö. Kyrkojorden reducerades och det 

medeltida domkapitlet upplöstes, alltmedan den kyrkliga stenstaden blev 

en resurs till kungamaktens förfogande. En stadsbrand och Rantzaus härjningar 

spädde ytterligare på nedgången, men under 1600-talet fann staden 

ny identitet som Östergötlands skol- och residensstad, det vi fortfarande 

kan avläsa under en promenad genom innerstaden. 

39 Schück 1959 s. 397-532; Tagesson 2002 s. 152. 

40 Svenska Medeltidsdikter och Rim s. 17. 

41 Stobaeus 2008. 

Om domkapitlen skulle få fortleva efter reformationen hade varit en öppen 

fråga, men de räddades av den kris som utbröt inom skolväsendet; även 

Gustav Vasa tyckte det drastiskt sjunkande elevantalet var betänkligt. Kapitlen 

som först reducerats till en handfull präster byggdes successivt upp igen, 

besatta med lektorer. 42 I Linköping förvandlades domskolan år 1627 till ett 

av Sveriges första och största gymnasier, år 1640 var 800 skolarer inskrivna. 

Förbindelsen mellan domkapitel och gymnasium innebar att alla lektorer 

avlönades genom prästbefattningar, som de mest upprätthöll med vikarier 

och den ägde bestånd till år 1849 då läroverksorganisationen infördes. 43 År 

1635 övertogs slottet av landshövding och länsstyrelse. På så sätt hade efter 

något århundrade en del av det skingrade medeltidsarvet kompenserats. En 

ny stadsbrand år 1700 ändrade inte detta. 

Prägeln 

Som en lite förnämare småstad återuppbyggdes Linköping och skulle så 

framleva till våra dagar. Redan mot mitten av 1600-talet hade vissa initiativ 

tagits till reglering av stadsbebyggelsen. När ny bro byggdes över Stångån 

och staden fick ny infart i öster drogs nuvarande Storgatan raka linjen fram 

till torget, medan området närmast ån indelades i rätvinkliga kvarter. Kring 

år 1660 förlängdes paradgatan upp mot slottet och domkyrkan, genom 

den senmedeltida stenstaden. Bakom strävan att införa ett rutnätssystemet 

låg landshövdingarna. Stadsbranden år 1700 erbjöd den stora chansen då 

den upprättade Karl XII:s stadsplan och kom sedan i huvudsak att vägleda 

byggnationen fram till våra dagar. En plan för utbyggnad från år 1850 fullföljde 

en del som inte blivit åtgärdat enligt den gamla planen. 44 

Det var alltså först domkyrkan, därpå statsmakten som drivit fram en ökad 

stadsmässighet i Linköping. Borgerskapet förblev jämförelsevis svagt och 

hade ena benet i myllan. Den radikale publicisten och skämtaren Henrik 

Bernhard Palmær skildrade på 1840-talet en promenad norrut från Linköping: 

Puh! Sade jag, när jag hunnit förbi logarna. Sådana bygnader finnas till stor myckenhet 

utanför stadens alla tullar och äro ett slags skyltar, hvilka med rörande uppriktighet 

annoncera, att staden hufvudsakligen lefver af landtbruk. 45 

Ännu när järnvägen nådde Linköping fanns den lilla rektangeln intakt, 

omgiven av sina jordar. Stationen lades utanför som en solitär, till vilken en 

allé förde, längs vilken man promenerade mot framtiden. Linköping saluterar 

fortfarande järnvägen med en pampig parkanläggning, fastän stationen 

numera är allt annat än solitär. 

Arvet från residens- och skolstaden präglar än i dag Linköping, som 

utgångspunkt för den dynamiska expansionen i universitetets släptåg. 

Men redan tidigt under 1900-talet hade en förändring påbörjats. År 1910 

inkorporerades S:t Lars landsförsamling i staden, som därmed plötsligen 

industrialiserades, eftersom industriorten Tannefors följde med på köpet. 

Av ålder hade dessutom två rangregementen, Östgöta Livgrenadierer, haft 

sina möten på Malmslätt. 

42 Sandberg1988.. 

43 Sandberg 1988 s. 61f. 

44 Ahlberg 2005 s. 492-95, kartbilagan s. 61. 

45 Palmær [1876] s. 139.. 

Dessa omständigheter förenades till att ge Linköping det nya ansikte staden 

bär i dag; för många är Saab och Malmslätt det som främst kännetecknar 

Linköping, de namn till vilka det svenska flygvapnet i hög grad knyter sin 

historia. 

Jönköping–Huskvarna 

Det spektakulära läget 

Vid Vätterns sydända möter idag två städer och flera tätorter som i motsats 

till Linköping–Norrköping bildar en samlad stadsbygd. Huskvarna blev 

visserligen stad i rättslig mening först år 1911, men var långt dessförinnan 

en komponent i det ”maktens landskap” som kom att prägla denna strategiska 

bygd. Det hus som är namnets förled var Rumlaborg, uppfört på 1360talet 

vid Huskvarnaåns nedre lopp istället för Jönköpings hus som förstörts 

tidigare under 1300-talet. I Daniel Rantzaus krigsdagbok från åren 1567–68 

heter det om den nyss brända staden: ”Jönköping är en fin köpstad belägen på ett 

trevligt, älskvärt och bekvämt ställe vid den stora sjön Vättern som sträcker sig 14 mil 

i längd in i Östergötland. Landet är mycket bördigt”. 46 Det är inga överord. Läget 

är spektakulärt och har lockat till otaliga beskrivningar. Allra åskådligast är 

kanske följande: 

Dunkehallar till vänster och Husqvarnaterasserna till höger – likt kulissrader på 

ömse sidor om den mitt emellan liggande skådebanans plats. Vättern innehade 

orkesterns rum. Men Jönköpings stad utgjorde själva teatern. De åkande sutto uppe i 

backarna, liksom i en loge på tredje raden, och blickade med iver, längtan och glädje 

dit ned på scenen. 47 

46 Daniel Rantzaus dagbok s. 16. 

47 Almqvist 1842–43. 

Linköpings stad växte fram under medeltiden, men rutnätsreglerades först under tidigmodern tid. Kartan 

visar östra stambanans anknytning till den gamla staden på 1870-talet. Utsnitt ur häradskartan. 


29


30 

Det urbanisatoriska skådespel som här utspelats ska vi nu försöka följa 

genom tre akter som vi kan kalla medeltidsstaden, renässansstaden och den 

sammanväxande stadsbygden. Låt oss börja med en prolog som återför oss 

till 1200-talets senare del. 

Prolog: grundning 

Jönköping är den äldsta svenska stad, vars tillkomst man detaljerat kan följa 

i bevarade texter. Där fanns en förvaltningsborg år 1278, som detta år belägrades 

av de mot Magnus Ladulås upproriska så kallade äkta folkungarna. 

Försöket misslyckades och samma år ”drack” kungen ”jul” på Jönköpings 

hus i sällskapet ingick Linköpingsbiskopen Henrik, med vilken han gjorde 

ett jordbyte. För dennes ägor i Sanna, Jära, Runna, Ljungarum och Ryd nära 

Jönköping, gav han jord kring gränsen mellan Njudung och Aspeland, ”i en 

synnerligen perifer trakt”, konstaterar Herman Schück. ”För kyrkan måste detta 

ha varit ett ytterst oförmånligt byte”. 48 Meningen var väl att anslå dessa jordar 

till borgen. 

Säkert var det även nu staden tillkom. Aktiviteter hade sannolikt pågått här 

sedan länge. Aadel Vestbö-Franzén har pekat på sambandet mellan Visingsö 

och järnfyndigheterna i Tabergstrakten. Jönköping ligger på rak linje mellan 

de båda platserna. 49 Stadens betydelse låg annars i gränsläget mellan de 

båda Götalandskapen. Dit ringlade inte mindre än åtta vägar stjärnformigt 

från Östergötland, Västergötland och Småland; eriksgatans återkommande 

ritual har redan nämnts. År 1283 etablerades ett Franciskankonvent, ett 

tämligen säkert tecken på liv och rörelse. 50 Sedan följde en vacker rad av 

privilegier som tydligt anger stadens grundare. 

Den 18 maj år 1284 gav Magnus Ladulås från Alsnö hus Jönköpings byborrätt 

att årligen hålla två marknader. Kungen uppmanade alla som vill köpa 

eller sälja något att besöka dessa marknader. 51 Samma år men okänt datum 

förbjöd han från Bjälbo bönder och köpmän i Småland att driva handel och 

hålla marknad på landsbygden. Det fick bara ske i torgstaden och ville man 

driva yrkesmässig handel måste man bo där. Köpmän från andra städer förbjöds 

att handla där utan Jönköpingsbornas samtycke. 52 Tydligt är att något 

förmått kungen att ge staden starkare skydd mot konkurrens. 

År 1288 kom ett mer omfattande privilegiebrev utfärdat på Visingsö. Borgarna 

skulle välja tolv rådmän att styra staden, vilka skulle skydda staden 

från eld, fiender ”och annat sådant mer”, genom att tillsätta nattvakter. I samma 

brev fick de ”en marknad eller byte”, kanske åsyftas här en veckomarknad, för 

det närmaste omlandet. Samtidigt tillsatte kungen en växlare, och förbjöd 

hantering av silver utan denne ämbetsmans tillstånd. Redan i kungens testamente 

från år 1285 omnämns ett myntverk i Jönköping. Man fick bara 

handla för enbart kungens Jönköpingsmynt. 53 

48 Schück 1959 s. 289f 

49 Genom muntligt meddelande, för vilket jag tackar. 

50 Medeltidsstaden 58, T. Areslätt s. 10. 

51 PSS I: 3. 

52 PSS I: 4. 

53 Man känner från Magnus Ladulås tid åtta olika mynt, som alla prytts med bokstaven M i 

olika utförande. De antas komma från de åtta myntverk som nämns i testamentet; se 

Lagerqvist och Nathorst-Böös 1968 s. 111f; Klackenberg 1992 s. 185. 

Slutligen följde ett par bestämmelser om stadens jurisdiktion och en ospecificerad 

gåva av de närmast liggande byarna som fäbete. 54 

Första akten- medeltidsstad 

Detta äldsta Jönköping bredde ut sig mellan Munksjön i öster och Junabäcken 

i väster. Kartskisser från 1600-talets början antyder att gatunät, torg 

och tomtstruktur varit tämligen regelbundna i de centrala delarna, vilket 

ytterligare kunde styrka att Jönköping varit en enhetligt anlagd stad. Om 

kungen velat grunda en för tiden modern stad kan vi bara spekulera över, 

men ett faktum är att hans förbindelser med Nordtyskland, där regelbundet 

byggda städer förekom,blev allt intimare under 1280-talet. Under inbördeskriget 

mellan hans söner förstördes Jönköpings hus år 1309. Det finns olika 

uppfattningar om var det legat. 55 

Sen Albrekt av Mecklenburg kommit till makten anlades Rumlaborg vid 

Huskvarnaån, till vilket ett större fögderi knöts. 56 Borgen låg strategiskt på 

en udde nära åns utlopp med full kontroll över den norrgående landsvägen, 

men tycks ha varit en enkel timmerkonstruktion omgiven av vallar, gravar 

och en palissad. Den intogs flera gånger under medeltiden. Miljön är idag 

hårt trängd av E4:an och närliggande bebyggelse. Gustav Vasa återförde fögderiet 

till Jönköping, där en ny borg byggdes kring det nedlagda franciskankonventets 

byggnader, med moderna bastioner och vallgravssystem. 

Läget väster om Munksjön var intakt under 1500-talet. Det var den staden 

Rantzau beundrade år 1567, trots att den just bränts av försvararna. Samma 

sak hände år 1612 under Kalmarkriget, varefter staden blev svår att försvara 

i kanonernas tidevarv och flyttades österut till det smala området Sanden 

mellan Munksjön–Rocksjön och Vättern. Spåren av den äldsta staden 

förstördes till större delen när 1800-talets växande Jönköping på nytt tog 

området i anspråk, men den kan sägas leva kvar i Viktor Rydbergs Vapensmeden, 

den märkliga roman som koncentrerar 1520-talets alla idékonflikter 

till en handfull arketypiska personligheter i och kring staden mellan 

Munksjön och Junabäcken. 

När läsaren bjuds utblickar från höjderna kring staden och får följa med in 

bland husen, är det nämligen ingen frihandsteckning skalden gjort. Som en 

av de första hade han undersökt kartmaterialet, och även publicerat sina 

rön. Man har dragit fram ett entusiastiskt brev där Rydberg skriver: ”Hvar 

kyrkan, hvar det gamla slottet, hvar franciskanklostret legat --- kan nu uppgivas på 

alnen, och man kan nu genom de forskningar jag gjort, göra sig hemmastadd snart 

sagdt i alla knutar av den gamla medeltidsstaden. Det är ett nyupptäckt Pompeji.” 

Hans arbete är uppenbarligen inte utan vetenskapligt värde även om forskningen 

funnit problem med de slutsatser han dragit. 57 

54 PSS I: 4. 

55 Medeltidsstaden 58, T. Areslätt; Hansson 2008 s. 127f. 

56 Fritz 1973 s. 94f; Hansson 2008 s. 79–81. 

57 Rydberg, 1881; G. Weiler 1952; Medeltidsstaden 58, Jönköping, T. Areslätt s. 82. 

Andra akten - renässansstad 

Slottet blev kvar när staden i övrigt flyttade tvärs över Munksjön och återges 

på bilder från 1600-talet som en ståtlig anläggning. Det skadades allvarligt 

på 1730-talet 58 , men ägde i någon mening bestånd in i 1800-talet, då 

Rydberg växte upp som son till en slottsvaktmästare. Han har själv skildrat 

hur han som gymnasist smög undan för att läsa förströelselitteratur invid 

en gammal bastion. 59 

Staden hade återuppbyggts på Sanden enligt en till topografin anpassad 

renässansplan, väsentligen kring en större och en mindre långgata, Storgatan 

och Smedjegatan, båda lätt böjda längsefter Vätterstranden. Väsentligen 

var det en trästad, men med flera karaktärsbyggnader – främst Göta hovrätts 

palats vid Stora torget och det närbelägna rådhuset, vilka ännu kan 

beskådas. Rocksjön anordnades som inre hamn, som nåddes via Munksjöns 

kanaliserade utflöde. Intill hamnen uppstod hantverkarkvarteren 

Tyska och Svenska maderna. 60 

Beslutet år 1634 att förlägga Göta hovrätt till Jönköping är ett bland flera 

tecken på att man hyste stora planer för staden. Annat, som att staden skulle 

befästas, lämnade aldrig ritborden. 61 Efter Sveriges förvärv av Skånelanden 

miste den sin strategiska betydelse. Hovrättens lokalisering hit var då redan 

verkställd och fick kvarblivande betydelse, inte minst genom att en krans av 

herrgårdar vilkas innehavare inte i första hand levde på jordbruk växte fram 

i närområdet. De Jönköpingsorienterade herrgårdarna blev ett första och i 

det distinkta landskapet mycket åskådligt tecken på hur det urbana kunde 

spränga stadsområdets snäva gränser. 

58 Medeltidsstaden 58, T. Areslätt s. 19, 21f 

59 Lönnroth och Delblanc 1993 s. 291. 

60 B och K 1988 s. 128f; Ahlberg 2005 s. 437-43, kartbilagan s. 29-33. 

61 Ahlberg 2005 s. 439-42. 

Skiss från omkring år 1611 över det nya tänkta Jönköping som även visar den förstörda stadens borg (f 

d franciskankonvent) och kyrka: KrA SFP Jönköping 2.

Tredje akten - flerkärnigt stadslandskap 

De stora nivåskillnaderna kring Jönköping gav tidigt upphov till industriella 

aktiviteter. Dunkehallaån drev flera kvarnar. Under 1600-talets första hälft 

anlades borr-, slip- och polerbruk, jämte valk- och sämskstampar för Jönköpings 

faktori. Vid mitten av 1800-talet fanns femton vattendrivna verk i 

drift utmed ån .62 

Även vid Huskvarnaån växte tidig industri fram. År 1680 flyttades gevärsfaktoriet 

hit och därefter en krutkvarn som sprang i luften på 1790-talet, 

och sedan inte återställdes. Under senare delen av 1800-talet diversifierades 

vapenfabrikens produktion mot konsumtionsvaror som symaskiner, cyklar 

och senare även motorcyklar. Vid Ådalsfallen anlades i början av 1900talet 

Ebbes elkraftverk, med monumental nationalromantisk exteriör. Kring 

dessa anläggningar uppstod ett brukssamhälle som mot slutet av 1800-talet 

började anta stadsmässighet, och som nämnt fick stadsrättigheter år 1911. 63 

Redan under medeltiden hade järnframställning tagit fart i Tabergstrakten. 

År 1621 fick Tabergs bergslag privilegier som tillät det fungera som en 

självständig administrativ enhet vid sidan av staden. Vid mitten av 1800talet 

tycks verksamheten ha stått som högst, då hela fem hyttelag bildades 

i Måsarps, Sandseryds och Barnarps socknar. 64 Senare tillkom Norrahammars 

bruk. 

62 Medeltidsstaden 58, T. Areslätt s. 23. 

63 B och K1988 s. 64, 96f, 126f, 150f. 

64 B och K1988 s. 117f. 

Förslag på återuppbyggande av Jönköpings medeltidsstad från omkring 1612. Förslaget genomfördes inte 

men planen kan ge ett intryck av den äldre stadens struktur. KrA SFP Jönköping 5. 

Jönköping omgavs alltså tidigt av ett flerkärnigt industriellt intensivområde. 

Visserligen kunde det skapa oreda i resursflödena, så att den tidens 

regleringar kunde motverka varandra. Så kunde stadsborgarna klaga på 

att Tabergs bruks privilegier användes till förfång för Jönköpings handel. 65 

Men på det hela taget och i det långa perspektivet måste staden ha stimulerats 

av näringslivet i omgivningarna. Det blir uppenbart när Jönköping vid 

mitten av 1800-talet inledde sitt tredje utvecklingssprång som skulle få hela 

det flerkärniga tätortsområdet att växa samman under 1900-talet. 

Till förutsättningarna för det hör öppnandet av Göta kanal, denna i viss 

mening föregångare till den planerade Götalandsbanan, som stod färdig år 

1832. Borgerskap och bruksägare svarade slag, med en utbyggnad av Jönköpings 

hamn. En smärre handelsflotta bildades och kanalnyttjandet fick 

fart under 1840-talet. Stapelvaror som järn, smide och gjutgods, spannmål 

och trävaror utskeppades till Göteborg och Stockholm. Samtidigt blev Jönköping 

införselcentrum för spannmål från Vista, Vedbo och delar av Östergötland; 

det vidaresåldes till Tabergs bergslag och de spannmålsfattiga 

häraderna i nordvästra Småland. 

År 1845 etablerades Jönköpings tändsticksfabrik, som snart skulle sätta 

staden på världskartan. Lokaliseringen var märklig, eftersom den enda 

råvara som fanns tillgänglig lokalt var aspvirke, medan stångsvavel köptes 

från Sicilien, stenkol och andra komponenter från England eller Tyskland, 

papper fick man från Göteborg, svart sand från Skåne, med mera. Bakom 

initiativet stod två bröder, Janne och Karl Lundström och det var tydligen 

deras hemkänsla i staden, och Göta kanal som låg bakom att fabrikationen 

förlades dit. Redan på 1850-talet kunde man avsätta närmare 80 procent av 

produktionen i England. 

Snart tog bröderna patent i flera länder på innovationen Säkerhetständstickan, 

vilket gjorde fabriken världsledande. Ur detta framväxte Svenska 

Tändsticksaktiebolaget AB som ledande aktör på världsmarknaden. Ett stort 

modernt industriområde uppbyggdes vid Vätterstranden i stadens västra 

del. Bröderna låg även bakom Jönköpings Mekaniska Werkstad och Munksjö 

pappersbruk. Under 1800-talet tillkom också Sahlströms spinnerifabrik, 

och ett flertal snickeriföretag, vilket ledde till att själva staden redan i början 

av 1900-talet hade omkring 4000 fabriksarbetare. 66 

Men utvecklingen var inte problemfri. Att liberaliseringens förlorare hantverkare 

och gesäller kastade sten på länsresidenset revolutionsåret år 1848, 

var i sammanhanget en paradox. Ute i Europa var det industrins nya proletariat 

som revolterade detta år. Och år 1855 knakade det redan i industristaden 

Jönköpings fogar. Mot bakgrunden av Krim kriget och svaga skördar 

ledde ökande matpriser till kravaller riktade mot spannmålshandlare och 

brännerier. Borgmästare och polis tappade kontrollen, Jönköpings regemente 

kallades in. Konflikten spreds till Gränna och Huskvarna. En notis i 

Västmanlands läns tidning inspirerade till upplopp ända borta i Västerås. 67 

De nya kommunikationerna spred konflikter, klasskampens enkla frontbildning 

var redan på väg. 

65 PSS VI: 250, 255. 

66 Berglund 1990 s. 59-132; af Geijerstam 1968 s. 129-45. 

67 Adolfsson 2007 s. 177 

Prägeln 

Den flerkärniga stadsbygd som idag uppfyller dalbottnen och klättrar upp 

längs de omgivande branterna berättar alltså om en ovanligt omskiftande 

historia, som senare ska visas började långt före stadsgrundningen. Det är 

redan trångt kring dess förtätade, värdefulla miljöer. Och det förefaller som 

om Götalandsbanans konstruktörer här står inför sin allra största utmaning, 

som kanske bäst kan lösas genom att man söker samspela med och 

förstärka platsens rika arv. 

Bogesund–Ulricehamn 

Förutsättningar och framväxt 

Ulricehamn bär sitt drottningklingande namn sedan 1741. Under det gamla 

namnet Bogesund finns den omtalad sedan 1307. År 1371 nämns orten på 

sätt som tyder på att den fått stadsrättigheter, men det är först på 1470-talet 

som den klart och tydligt kallas stad. Mycket få medeltida fynd har gjorts 

och stadens uppkomst är något av en gåta. 

Fornlämningar av järnålderskaraktär är talrika i grannsocknarna, men saknas 

i Ulricehamn, vars socken av gränsfiguren att döma är en utbrytning 

ur den fornminnesrika Vists socken. Henrik Klackenberg har föreslagit att 

traktens stormannaätter, främst Vinstorpaätten, kan ha önskat en merkantil 

hållpunkt vid Ätra-stigen. Ätten hade vid 1500-talets mitt ett godskomplex 

med över 70 gårdar i trakten, varav en större lantgård i själva Bogesund. 68 

Strax norr om tätorten mynnar Ätran ut i Åsunden. Ortnamnet Bogesund 

har antagits betyda det besvärliga sundet och syftar på själva utloppet. En 

viktig del i stadens ekonomi var driften av i trakten uppköpta oxar genom 

Västergötland mot Närke. Men staden hade också handelsförbindelser över 

danska gränsen och var av det skälet djupt hatad av Gustav I som sa sig vilja 

sätta eld ”på det prackarenästet”. 69 I anslutning till striderna på Åsundens is 

1520 och Daniel Rantzaus fälttåg till Västergötland 1566 brändes staden 70 , 

något som gör att de mycket låga befolkningssiffror – cirka 200 personer 

– man diskuterat från 1520- och 30-talen respektive från 1570-talet kan 

utgöra lågvattenmärke i dess utveckling. 

Prägeln 

Det gamla Bogesund var av allt att döma djupt involverat i gränshandeln 

ner mot Halland, men Borås skulle efter tillkomsten på 1620-talet snabbt 

överflygla sin granne. Ulricehamn hade endast obetydligt inflytande på 

hemproduktionen och gårdfarihandeln i omgivningen, utom under första 

hälften av 1800-talet, då staden likställdes med Borås. 

Då fick också Ulricehamn rätt att utfärda handelspass; från år 1822 fick 

man även ursprungsstämpla varorna. Dessa reformer fick till följd att Ulricehamns 

befolkning mer än fördubblades från omkring år 1815, eftersom 

många knallar skenskrev sig där. Glädjen blev dock kortvarig, för när nya 

liberala näringslivslagar antogs år 1846 och år 1864 flyttade de raskt ut på 

landet igen. 

68 Medeltidsstaden 42, H. Klackenberg. 

69 Winberg 1997 s. 81–83. 

70 Norborg 1997 s. 71-78; Lindqvist, G. 1987 s. 8f. 


31


32 

Därefter sjönk Ulricehamn tillbaka i en position som merkantilt centrum 

för en herrgårdsbetonad trakt till den grad att ståndspersoner men inte borgare 

besatte stadens högre ämbeten. Det antas ha motverkat utvecklingen 

av industrier. Mer i samklang med den styrande gruppens intressen var att 

staden också utvecklades till kurort. Den fick en perifer och sen anslutning 

till järnvägsnätet och dess tillväxt har förblivit blygsam .71 Byggnadsbeståndet 

har tillkommit efter en omfattande brand år 1788, men bär ändå 

en ålderdomlig prägel genom att äldre kvarters- och tomtindelning på det 

hela taget finns kvar. 

Borås 

En ovanlig stadsgrundning 

Borås tillkom enligt stadens äldsta och uttalat provisoriska privilegium år 

1621. Några invånare i Marck och Winheredh (Vedens härad) som brukat 

sälja traktens produkter över hela riket hade i underdånighet förklarat sig 

beredda att slå sig ner vid Torpa kyrka i Veden och där grunda en stad. Nöjd 

med detta beviljade Gustav II Adolf dem rätten till stadslag, att utse borgmästare 

och ämbetsmän, samt driva handel, han gav dem dessutom några 

bondgårdar och medgav preliminär skattefrihet på två år. 72 Man ska veta 

att det hörde till tidens sed att förmå den berörda befolkningen att i underdånighet 

be kungen att få grunda stad, även om det vore det sista de ville. 

Följande år kom fullständiga privilegier, ställda till de trogna undersåtar 

som på kungens förslag velat slå sig ned i Torpa och bygga stad. Platsen vid 

kyrkan var redan utstakad av landshövdingen. Folk som bodde där måste 

flytta. De förut beviljade rättigheterna bekräftades. Kungen hade även tänkt 

ut ett stadsvapen åt dem: ”twå vllesaxer, den ene med vdden nedh åt och den andre 

med vdden vp wändhe och fastslog att staden effter denne dagh skall Boeråås kalladh 

blijwa.” För att staden också skulle få tillräckliga jordar trängdes ännu fler 

bönder undan, som skulle kompenseras på annat håll; de nya boråsarna 

fick nyttja marken för fäbete, vedhuggning, åker och äng mot en avgift till 

staden, och pengarna brukas till dess bästa. Man fick två frimarknader som 

endast svenskar och inrikes boende skulle få besöka, men ingen främmand 

eller vthlandsk och så mycket som 12 års skattefrihet. 

Så långt är detta ett ganska normalt stadsprivilegium från denna av talrika 

stadsgrundningar präglade tid, men frihetsåren var ovanligt många och 

förbudet för utlänningar på frimarknaderna signalerar något ovanligt. Det 

blir efterhand tydligt att Borås fått en speciell uppgift att lösa. Här fanns 

bestämmelser som motverkade att arv, särskilt att fast egendom tillföll folk 

på landsbygden. Lanthantverkare förbjöds inom fyra mils radie, ville de 

fortsätta fick de flytta till Borås och den som en gång blivit borgare där 

var nästan livegen där och endast till stora kostnader kunde han efter lång 

karantän göra det. 

Det kommer också en motivering för de många specialbestämmelserna, här 

återgiven med normaliserad stavning: ”Efter vi synnerligen igenom denna stads 

fundation därefter har traktat och sökt, att vi måtte avskaffa de vthlöpare som härtill 

71 Norborg 1997 s. 73–75; Ahlberger 1997 s. 107–19. 

72 PSS VI: 59. 

av allmogen på landet om deras varor uti linne- och ylleväv, smide och träkärl är 

krediterade blivna och således härtill har varit städerna såväl som vår handelsordinantia 

till prejustis och förfång, därför stadga vi nu härmed om förbemälta vthlöpare 

således: att ingen av dem efter dessa privilegiers datum må eller ska ha lov eller tillstånd 

till sådant yttermera vthlåp kring om riket utan skall sig i staden nedsätta och 

därsammastädes burskap vinna”. Skulle en utlöpare därefter påträffas skulle 

han berövas sitt lager till stadens bästa. 73 

Vändningen 

Men den ambitionen hade varit för hög och i april år 1624 retirerade 

kungen. Boråsarna fick unika rättigheter att bedriva ”dörraköp” med traktens 

produkter: ”att de efter deras privilegiers lydelse måge besöka vad ort de har 

lust här i vårt rike med sina wharur, som är allehanda hemgiordt smide och af trä 

giordt arbete, sampt huadh elliest der nedre vthi landzenden göres och tilarbetes, och 

dett hoos huem dem täckes förytra och försälia i städerne och åå landet”.Gårdfarihandeln 

fick alltså bli kvar om den bedrevs från staden. 

Året därpå fick ståthållaren på Älvsborg order se till att hantverkarna 

inom fyra mils radie äntligen skaffade sig burskap i Borås. Om de tredskades 

fick han ta in dem i knektehopen. Kungen förklarade även att när 

Borås borgare betalt lilla tullen (inrikestullen) hemmavid skulle de vara 

tullfria i rikets andra städer. År 1627 förtydligades reglerna (normaliserad 

stavning): ”Alltså skall var man som ifrån Borås ankommer, till vilken stad det 

helst vara kan, specialiter bevisa alla de partzeler (varor) med en viss (äkta) tullsedel 

förtullat ha, och sedan måge de med samme sin köpenskap i alla andra städer fria bli 

efter hans Kgl Maj:ts brev”. 74 

Med dessa förutsättningar kunde Borås snart inta en unik ställning i det 

svenska stadsväsendet. Dess rykte beskrivs på följande sätt av en ironisk 

kommentator från upplysnings tidens Stockholm: 

Borås är vida kändt för handel, folk och makt, 

Dit munter arbets flit har rika skatter bragt. 

Fast vilda ocean dess kölar ej få skära, 

Och till en upptäckt verld det Svenska jernet bära; 

Dock hvilar handlen där på mera stadig fot, 

Den räds ej vågens svall, ej vexelcoursens hot. 

Man ser ifrån Borås hvart år en idog skara, 

Med tusend’ foror kring i hela Sverge fara, 

Som sén ny rikedom med sig tillbaka drar: 

Kort sagdt, uti Borås vårt land ett Tyros har. 75 

Strofen förutsätter viss kunskap om den rådande näringslagstiftningen. 

Borås var visserligen ingen stapelstad med rätt att driva utrikeshandel, 

men heller ingen underordnad uppstad som samordnade handeln med 

ett mindre omland och det hade sin egen tillverkning och hela Sverige 

som marknad. 

73 PSS VI: 59. 

74 PSS VI: 124 

75 Olof Rudbeck den yngste, Boråsiade. Poeme i fyra sånger (1776), Borås 1966 s. 10. 

Prägeln 

Den stad som växte fram på Viskans östra strand fick närmast triangulär 

form, anpassad till två åkrökar av ungefär ع-form, varigenom den till hälften 

kom att omslutas av vatten. Den fick redan från början ett rutnätsmönster. 

Bogesundsvägen förvandlades till genomgående gata som via ett torg 

nådde den enda bron över Viskan. Stadens staket inskrev ett fåtal byggnader 

vid brofästets västra sida. Torpa kyrka låg inom stadsområdet, omgiven av 

tresidigt gatunät som bildade triangelns topp. 76 På 1660-talet byggdes kyrkan 

ut kraftigt och gavs namnet Caroli kyrka, men den innehåller ännu 

rester av Torpa sockens medeltidskyrka. 77 

Efter en stadsbrand år 1681 tillkom en betydligt större plan som säger sig 

ange hur den är funderad och hur gator och tomter blivit regulerade efter 

branden. Den är kvadratisk till formen och uppvisar regelbundet gatunät, 

kyrkan ligger på samma plats, medan torget antingen blivit felritat eller 

påtänkt att flyttas en kvartersbredd österut. Den genomgående gatan förbinder 

fortfarande Bogesunds- och Göteborgsvägarna, men låg numera 

sydligt i staden. Det är tydligt att denna plan är ett utkast och bara kom 

att genomföras öster om Viskan, medan den bergiga västsidan successivt 

togs i anspråk under friare former. Vad den emellertid säger är att man nu 

dimensionerade för en betydligt större stad. 78 Borås brann igen åren 1727, 

1822 och 1827, men återuppbyggdes varje gång i 1682 års plans anda, även 

om gatorna breddades och planen utvidgades mot väster och söder, särskilt 

efter den senaste incidenten. ”Trots omfattande ombyggnader under efterkrigstiden 

är denna planstruktur i huvudsak bevarad”, konstaterar Nils Ahlberg. 79 

Med sina undantagsregler hade Borås vuxit snabbt. År 1680 lokaliserades 

landshövdingen i Älvsborgs län hit, men efter stadsbranden flyttades residenset 

till Vänersborg. Under 1700-talets senare del kärvade utvecklingen 

och invånarantalet gick tillbaka något. Från denna tid hör vi även talas om 

folkliga oroligheter i Boråstrakten, som en Stockholmsyngling ironiserade 

över i en skämtsam antiktravesti kallad Boråsiaden, ur vilken redan citerats. 

80 

Men ekonomiskpolitiskt behöll den sin särställning till år 1803, då knallehandeln 

sågs över i en mot Borås kritisk anda, vilket som nämnt slutade 

med att Ulricehamn fick motsvarande rättigheter, till dess förutsättningarna 

ändrades i grund med näringslivsreformerna åren 1846 och 1864. Under 

tiden hade textilslöjden i Marks och Vedens härader börjat organiseras i 

industriell riktning. Den första fabriken öppnades av den legendariske förläggaren 

Sven Eriksson i Rydboholm år 1834. 

Förläggare och fabrikörer importerade bomull och traktens tillverkning 

ersatte textilimport. Industrialiseringen hade alltså sin början på landsbygden, 

som en direkt avknoppning av förläggarväsendet. 

76 Uppmätningar från 1640-talet – en stadsplan och lantmäterikarta över stadsjorden som 

endast återger bebyggelsen summariskt – tycks stämma någorlunda överens, se vidare 

Ahlberg 2005 s. 392–94 (Kartbilagan s. 8f). 

77 Våra kyrkor s. 205. 

78 Ahlberg 2005 s. 394f (Kartbilagan s. 9). 

79 Ahlberg 2005 s. 395. 

80 För sjunkande befolkning, se Urbaniseringsprosessen i Norden, 2, Sverige, B. Ericsson 1977 s. 

121; för Boråsiaden, se under Vedens härad nedan.

Men Borås svarade på näringsreformerna med att dra till sig industrier. 

Staden hade ju alltid haft en nära men kanske problematisk relation till lantproduktionen. 

Under följande period utvecklades den explosivt när området 

väster om Viskan fylldes med fabriker; mellan åren 1875 och 1910 växte 

deras antal från 16 till 97 och staden blev, vid sidan av Norrköping, rikets 

ledande textilcentrum. Textilindustrin har konkurrensutsatts under senare 

årtionden, men lever kvar i nischer. Borås är också centrum för svensk 

postorderhandel, vilket säkert är en modernare version av knallarnas gamla 

vandringar. 81 

Städerna och Götalandsbanan 

Linköping, Jönköping och Borås kommer att angöras av Götalandsbanan, 

vilket i samtliga fall medför betydande utmaningar. Som kulturmiljöer bär 

de var för sig prägel av sin respektive uppkomst och historia, som har den 

egenheten att vara väsensskilda men ändå leda till mycket likvärdiga städer. 

Linköping växte fram på en uråldrig mötesplats, en smula trögt men 

aldrig hotat tack vare sin naturliga centralitet. Jönköping var ursprungligen 

en gränsstad mellan de båda Götaländerna, med vissa förutsättningar att i 

Visingsös efterföljd utveckla dominans över dem båda och lokaliseringen 

av Göta hovrätt hit var en uttalad viljeyttring i denna riktning; Borås anlades 

av kungamakten i en från statsekonomisk synpunkt anarkisk utmark, 

stadens egentliga uppdrag var polisiärt, vilket visade sig inte fungera istället 

fick den enastående fördelar och lyckades med dem centralisera gränslandens 

hushållsflit och gårdfarihandel. 

Idag är Linköping, (Stor)Jönköping och Borås tre fullt jämförbara städer, 

alla numera kunskapscentra med högteknologisk industri och akademiska 

utbildningar. 

81 Östblom, Hjelm och. Helmfrid 2004 s. 82-85, 

Borås 1646-47, utsnitt. LMV:O4:50-4. 

I alla tre miljöerna sitter den historiska dimensionen trångt, det är naturligt 

att så är fallet i så komplexa och dynamiska miljöer, men förhållandet genererar 

samtidigt en utmaning för Götalandsbanans byggare att inte ytterligare 

utarma dem. Hur lösningarna ska se ut kommer att kräva särskilda utredningar, 

som inte här kan föregripas. 

Även Ulricehamn förutsätts få en direkt beröring med den planerade Götalandsbanan, 

här är utgångspunkten delvis annorlunda. Kulturmiljövärdena 

består i högre grad av det känsliga samspelet mellan bebyggelsen och 

den berättelsedigra naturen, Ätrastigen, Åsunden och allt vad dessa namn 

påminner om. 

De städer som blev frukten av Östra stambanans tillkomst på 1870-talet – 

som nämnt Mjölby, Tranås och Nässjö och kan också på olika sätt förutsättas 

bli påverkade, framför allt om de får indirekt förbindelse till Götalandsbanan. 

Men det har inte ingått i förstudiens uppdrag att närmare pröva 

konsekvenserna av dessa eventualiteter. 

Försörjningslandskap och 

demografiskt tidsdjup 

Naturen bakom kulturen 

Försörjningslandskapet, människans grundläggande ekonomiska organisering 

av sitt territorium, har vuxit fram ur mötet mellan hennes förväntningar 

och kunskaper och de förutsättningar naturen erbjuder. Vi kan utgå 

från att människans förhållande till landskapet har avsett att kombinera 

olika slags resurser. Därför ligger de mänskliga biotoperna normalt på tvärs 

över olika naturtyper. 

Boplatsen, gården, byn, eller mer generellt den primära enheten, har genom 

den hittillsvarande historien varit människans funktionella bas. För att reglera 

grannrelationer, ägande och lösa ömsesidiga problem har sekundära, 

eller om man så vill, högre indelningar skapats. De primära enheterna grupperades 

redan i förhistorisk tid i större samhällen, där vi på sekundär nivå 

urskiljer härader och på mer övergripande land(skap). Det var först möjligheterna 

till högenergitransporter och koncentrerat boende i vidsträckta 

stadslandskap som under 1900-talet löste upp den direkta kopplingen mellan 

ett fungerande lokalsamhälle och dess invånares försörjning. 82 Därför 

kommer försörjningslandskapet och det demografiska tidsdjupet här att 

redovisas med den historiska häradsindelningen som bas. 

Häraderna som metod 

Historien har avsatt spår av centrum/periferirelationer och cykliska processer 

på flera nivåer, men för ett studium av lokal samhället har häraderna den 

särskilda fördelen att vara direkt konstruerade för att kärnbygdens invånare 

skulle ha tillgång till utmarksresurser (häradsallmänningen), samtidigt som 

deras tusenåriga existens erbjuder en robust ram för att följa processers 

gång i landskapet. 

82 Blomkvist 2007 s. 53-65. 

Häraderna verkar dessutom vara den gruppering, inom vilken primärenheternas 

invånare tidigast började samlas för att angripa gemensamma problem. 

83 

Termen härad är omdiskuterad, men ett förslag är att den avser en skara 

som rider till samma tingsplats. Indelningen i härader går ibland tillbaka på 

urgamla stamområden och de bär i vissa fall namn efter vad som redan var 

välavgränsade bygder när indelningen gjordes. Andra häradsnamn nybildades 

i samband därmed, och fick då ofta namn som anspelade på själva 

tingsplatsen. I Västra Östergötland, där naturliga gränser inte så lätt framträder, 

verkar häradsindelningen ha lagts ut ovanifrån redan under förhistoriskt 

tid. 84 

Häradstinget var den institution där den lilla historien konfronterades med 

den stora. Där tillämpades lagen, tidigast landskapsvis, från 1300-talets mitt 

också på riksnivå, där utkämpades en seg dragkamp mellan det skrivna 

ordets ny modigheter och de av alla kända men oskrivna sedvänjorna; där 

såldes och köptes mark medelst skötning (säljaren lade en torva av den i 

köparens sköte) inför menighetens ögon, där skulle budkavlen skäras upp 

om fiender nalkades och frid stiftas mellan tvistande släktkretsar. 

Där tog steg för steg den centrala makten kommandot över lokalsamhället. 

Tingsställen var ofta fast etablerade i anslutning till mötesplatser av förhistorisk 

ålder, men kunde i vissa härader skifta mellan flera ställen. Från 

1500-talet blev häradernas avtryck i landskapet tydligare, tingsplatsen blev 

efterhand bebyggd med tingshus. För vårt område är det av betydelse att 

Göta hovrätt år 1638 uppdrog åt landshövdingarna att se till att häraderna 

fick ett permanent tingsställe. Ibland kan tidsdjupet vid gamla tingsplatser 

vara hissnande, särskilt när de ligger i anslutning till monumentala fornminnen. 

I häraderna fanns en häradshövding som ursprungligen var just en hövding, 

rekryterad ur den lokala eliten, men med tiden blev yrkesdomare. 85 

Ur medeltidens fogdeväsende organiserades häradsfogdar (kronofogdar), 

vilka år 1634 lades under de nyskapade länsstyrelserna. Kronofogden hade 

tillsyn över vägväsende, gästgiverier och annan infrastruktur, kronoskogar 

och allmänningar, vakade över lag och ordning, samt bar upp skatten; där 

den bestod av naturaprodukter lades dessa in i ett särskilt kronomagasin. 

Han kommenderade för dessa syften ett antal länsmän och fjärdingsmän. 

Häradsskrivarämbetet var däremot sidoordnat. Dess innehavare deltog i 

skatteuppbörden och hade som väsentlig uppgift att kontrollera att fogden 

inte försnillade den. 86 För alla dessa befattningshavare inrättades boställen, 

där kronans landbor var dagsverkspliktiga. 

Andra centralfunktioner tillkom som föranledde representativt byggande, 

som ibland kunde samverka med varandra, exempelvis kyrkans motsvarade 

funktioner, gästgivargårdar eller indelningsverkets officersboställen 

som skulle forma ett slags elitära landsbygdsmiljöer. 

83 Socknarna är i allmänhet för små, för att kunna användas på detta sätt. 

84 MEL RB 1–2; Andersson 1965 s. 167f, 350; Claëson 1987 s. 163–66, 178–80; Reinholdsson 

1998 s. 180–96. 

85 Claëson 1987; Reinholdsson 1998 s. 73-77, 127-46.. 

86 Westerhult 1965; Tegengren 1943; Bergström 1993 s.119-23. . 


33


34 

Där de finns intakta äger sådana miljöer stort värde, som exempel på det 

förindustriella samhällets organisering, karaktär och mentalitet. Ofta blev 

de i ett senare skede innovationscentra i samhällets förvandling. 

Ett exempel: I Väderstads kyrkby, Göstrings härad, på den plats där landsvägen 

Linköpin–Mjölby korsar den nordsydliga häradsvägen, ligger enligt 

häradskartan från 1870-talet kyrkoherdebostället sida vid sida med häradsfogdens 

boställe, och ett avvecklat komministerboställe, allt intill kyrkan 

och skolhuset. I närheten har en postanstalt öppnats, ett tegel bruk anlagts, 

och i den näraliggande byn Östad finns gästgivargård. Längs häradsvägen 

finns åtskilliga småställen. Här håller en tätort på att ta form. 

Nu följer en totalhistorisk skiss av de 15–17 härader i Östergötland, Småland 

och Västergötland som kan komma att konfronteras med Götalandsbanan. 

Vikingstad socken i Valkebo härad, utsnitt ur Häradskartan. 

R A P P E S T A D S S N 

S J Ö G E S T A D S N 

G A M M A L K I L S N 

N Y K I L S S N 

U L R I K A S N 

Sjögestad 

Rappestad 

Gammalkil 

Ledberg 

Vikingstad 

Ulrika 

Valkebo härad i Östergötland, med ingående socknar och 

centralplatser/-funktioner. Illustration: Stephan Schumpp. 

Nykil 

L E D B E R G S S N 

R Å K E R E D S 

S O C K E N 

V I K I N G S T A D S N 

N Y K I L S S N 

Tingsplats 

Sätesgård 

Sockencentrum 

Kyrkoherdeboställen etc. 

I följande kapitel återkommer ofta klassificeringsbenämningarna upplevelselandskap 

(ett kulturlandskap som så att säga talar för sig självt), inlevelselandskap 

(som fordrar kunskap för att kunna ”läsas”), samt dokumentlandskap 

(som bevarar värden punktvis men där helheten gått förlorad). Mer 

om metodik och definitioner finns att läsa i kapitel 8. 

Lokalhistoria och landskap i fem östgötska härader 

Helheten 

Götalandsbanans sydvästliga huvudriktning från Linköping mot Jönköping 

möter ett landskap som är representativt för hela Östergötland. Ett stycke 

av den rika, bördiga slätten, följs av övergångslandet med större skogklädda 

partier, varefter bygden steg för steg sammanträngs i snävare ådalar, framför 

allt Svartåns dalgång, medan landet som helhet successivt höjer sig. 

För att använda de historiska benämningarna består utredningsområdet av 

Hanekinds, Valkebo, Vifolka, Göstrings och Lysings härader i Östergötland 

Västanstång, det senare en gammal fiskal benämning som erinrar om den 

försvunna kungsgården Stång vid Stångån. Häraderna har haft rätt likartade 

förutsättningar och de stora dragen har utvecklats parallellt, de kan 

därför i vissa stycken beskrivas kollektivt. 

Gemensamt för dem är att de från ungefär mitten på slätten sträcker sig 

i långsmala, nord–sydliga stråk ner mot länsgränsen respektive Sommen. 

Gemensamt för dem är också att de under medeltiden grundade sockenkyrkorna 

ligger på slätten och i övergångsbygden, som tycks ha varit fullkoloniserade 

sedan yngre järnålder (600–1000 e.Kr.). Folkmängden tycks 

ha fortsatt öka fram till 1300-talet, så att östgötabygden spillde över mot 

utmarkerna. Där växte rusthållsfrälset fram under sent 1200-tal, och områdets 

herrgårdar ligger i många fall fortfarande här. 

Ett av skälen till att frälsets sätesgårdar hamnade i övergångsbygder var att 

slätten redan var upptagen av bönder. Sigurd Erixon framhåller ett annat, 

nämligen att de större höjdskillnaderna i dessa trakter erbjöd ståtligar – 

och kanske mest avgörande – var att häradsallmänningarna längst i söder 

var den markresurs som till stor del fortfarande var obebyggd. Frälset skaffade 

sig tillträde till dessa skogstrakter och utrustade nyodlare att röja för 

landbogårdar, där man bedrev boskapsskötsel och direkta utmarksnäringar 

i högre grad än jordbruk. Frälseexpansionen var emellertid större Östanstångs 

än här (i Kinda härad hade frälset vid medeltidens slut 46 procent 

av jorden). 

Efter missväxter och pestepidemier, inledda av den världsomspännande 

digerdöden 1347–52 reducerades folkmängden uppskattningsvis med 

25–50 procent. Från mitten av 1400-talet började trenden åter vända uppåt, 

och en ny kolonisationsvåg inleddes. Först från 1571 kan vi följa utveckling 

i tillförlitliga källor. 

Under tidigmodern tid fram till 1800-talets slut ökade således befolkningen 

hela tiden. Mellan åren 1571 och 1751 växte samtliga fem härader med mellan 

300 och 400 procent. Under de drygt hundra åren mellan 1751 och 

1865, ökade de ”bara”med mellan 170 och 190 procent.

Vifolka var hela tiden det tätast befolkade häradet med 6 invånare per kvadratkilometer 

år 1571 och dryga 35 invånare per kvadratkilometer år 1865. 

Under samma tid gick Lysings från drygt 4 invånare per kvadratkilometer 

år 1571 till omkring 27 invånare per kvadratkilometer år 1865, Valkebo från 

drygt 3 invånare per kvadratkilometer år 1571 till omkring 24 invånare per 

kvadratkilometer år 1865, medan Hanekinds och Göstrings härader bägge 

gick från under 3 invånare per kvadratkilometer år 1571 till 17–18 invåmare 

per kvadratkilometer år 1865. Det verkar som om dessa siffror säger något 

generellt om häradernas struktur. 

Principiell skiss för hur ett härad ”organiserades” med hjälp av ett antal 

befattningsmän. Illustration efter Bergström 1993, tecknad av Ulrik Lange. 

Tabell 1. Se faktaruta Demografiskt tidsdjup nedan 

Östergötlands län: År 1571 År 1751 År 1865 

Hanekinds hd 

330, 43 km² 

5 (7) socknar 

Valkebo hd 

411, 21 km² 

8 (7) socknar 

Vifolka hd 

294, 04 km² 

9 (8) socknar 

Göstrings hd 

710, 29 km² 

9 (12) socknar 

Lysings hd 

454, 24 km² 

8 (9) socknar 

950 3235 5607 

1356 5223 9908 

1805 6107 10428 

1883 6986 12994 

2007 6788 12364 

Folktätheten tycks motsvara att Vifolka enbart utbredde sig över slätt och 

övergångsbygd, det gjorde Lysing till största delen också men täckte även 

ett stycke av Håla veden, medan särskilt Göstrings och Valkebo härader 

innehade stora utmarker. Endast för Hanekinds härad slår denna förklaringsfaktor 

fel. 

En orsak till den kraftiga ökningen i alla härader fram till 1751 kan vara att 

folkmängden varit extremt låg år 1571, några år efter Rantzaus härjningar. 

Men att den trots stormaktstidens alla påfrestningar kunde fortsätta att stiga 

så markant, måste ha en kompletterande förklaring – möjligt är att det var 

under den tiden slättens fulla odlingspotential började komma till sin rätt. 

Slätten 

Slätten Västanstång är en av Sveriges äldsta kulturbygder, kontinuerligt 

befolkad sedan äldre stenåldern, då delar av den ännu låg under Ancylussjöns 

yta och människor sökte kustnära boplatser. Fornlämningar och fynd 

berättar att den därefter varit befolkad i alla tider. Som framgått har trakten 

spelat stor roll i svensk historia, särskilt från tidig medeltid till 1600-tal. 

Idag bär slätten mest prägel av bondeklassens starka ställning från senare 

delen av 1800-talet och framåt, genom de nya mangårds- och ekonomibyggnader 

som då uppfördes, och de efterhand allt större åkersystem som 

tagits upp. Den fortgående agrara revolutionen har omgestaltat landskapet 

och dagens industriella åkerbruk ger den bitvis ett ödsligt uttryck. Det 

gamla odlingslandskapet är med några få undantag borta. 

Påfallande är också att historiskt viktiga sockencentra, ofta mötesplatser 

sedan förkristen tid, liksom på kommando omgestaltades under sent 1700tal 

eller 1800-tal. Behovet att kraftigt förstora kyrkorna förklaras förstås 

av folkökningen. De nya kyrkor som byggdes var klassicistiska, många kan 

kallas gustavianska, i sin formgivning och kyrkplatserna tenderade att ”städas” 

för att passa. Att man ofta rev de medeltida kyrkorna tyder på att man 

tyckte sig göra framsteg. 

Östgötaslätten påminner därför om en stor scen där många minnesvärda 

föreställningar kreerats, av vilka man kanske kan uppfånga en genklang i 

kulisserna, åtminstone om man får tro ett par strofer ur en dikt: 

DEMOGRAFISKT TIDSDJUP 

Tabell 1-3 visar undersökningsområdets demografiska utveckling 

vid tre tidshorisonter. Dels vid år 1571 då den äldsta 

tillförlitliga källan upprättades (Älvsborg lösen), dels vid 1751 

då Tabellverket utförde sin första officiella folkräkning, dels 

vid 1865, ett godtyckligt valt år från det skede då landsbygden 

var som tätast befolkad. Häradernas sockental anges dels efter 

Palm 2000, där situationen kring 1750 rekonstrueras, dels också 

(parentetiskt) efter Nordisk Familjebok (2 uppl.), som belyser 

situationen vid 1900-talets första årtionden. Uppgift om yta är 


35


36 

Men minnet bor vid väg och dike 

och sagan står bak stigens krök. 

Det blommar slätter utan like 

kring runorna i Rök. 87 

Vad denne diktare väl antyder är att stora delar av slätten är ett inlevelselandskap. 

Och det kan stämma att det för den som sätter sig in i historien 

finns viktiga geografiska grunddrag, gamla bykärnor är delvis urskiljbara, 

vägnäten på sockennivå är till stor del intakta, och även om de tätt liggande 

1100-talskyrkorna blivit ombyggda till oigenkännlighet, så utgör många 

sockencentra historieöar i landskapet; så som en del mer aristokratiska 

miljöer gör i övergångslandskapet, påminner de om tidsdjupet på slätten, 

87 Axelsson 1998 s. 36. 

Häraderna är den äldsta och längst använda indelningen av Götaland. Ett härad var område för 

rättskipning, förvaltning och lokalpolitik från vikingatid till 1900-talets början. I motsats till de yngre och 

mindre socknarna byggde häradsindelningen på en ekonomisk värdering av land skapet i centralbygd och 

utmark. Foto: Bengt Schibbye 

åsänkor och enstaka bevarade rågångar hjälper till. De strödda lämningarna 

är för att tala med Holger Arbman ”minnesmärken som likt rynkorna i ett människoansikte, 

spår efter ett långt liv med dess glädje och bekymmer, ger landskapet dess 

karaktär”. 88 

Till inlevelselandskapet bidrar med all säkerhet också denna bygds starkt 

markerade andliga dimension. För många människor har det särskild vikt 

att slätten var säte för några av det katolska Sveriges viktigaste institutioner 

och har frambragt fler personer med helgonrykte än någon annan del av 

landet. 

I särklass viktigast blev den heliga Birgittas klostergrundning i Vadstena, 

en av Sveriges rikaste institutioner med en godsmassa på över 800 gårdar 

strödda land och rike runt, till stor del i det för Götalandsbanan aktuella 

området. Birgitta kanoniserades i Rom år 1391 och hennes grav blev en av 

sen medeltidens viktigaste vallfartsorter i norra Europa. 

Något århundrade senare saligförklarades även hennes dotter Katarina, liksom 

Ingrid Elovsdotter som åren 1281–82 hade grundat ett systrakloster 

av dominikanorden i Skänninge, och när till sist den med Birgitta samtida 

linköpingsbiskopen Nils Hermansson också saligförklarats kan vi konstatera 

att en hel vallfartsgeografi var under medveten utbyggnad under senmedeltiden. 

89 

Med reformationen drogs klostrens egendomar in till kronan som använde 

dem för egna investeringar (Vadstena slott), en del hamnade hos adelsätterna 

som även på andra sätt ökade sitt innehav på slätten. 

Övergångslandet, dalgångarna och utmarken 

Söder om slätten breder de fem häradernas yngre bygder ut sig, mellan tilltagande 

trädvegetation på sandiga sediment, innan den öppna bygden sammanträngs 

i dalgångar omgivna av skog och landet höjer sig. En dansk som 

reste mellan Ydre och Vadstena i början av 1800-talet gjorde jämförelser 

mellan ”små enstaka jordbitar mellan klipporna” som gav sparsamma skördar 

och ”ett frodigt sädesland”. På slätten var socknarna små och hade bara 

300–400 invånare, medan de milsvida skogssocknarna hade flera tusen, 

nämnde han. 

Inte oväntat har de knappare odlingsmöjligheterna i övergångsbygden tilllåtit 

att äldre strukturer bevarats. Här finns större sammanhängande upplevelselandskap. 

I övergångslandet utbreder sig ett av Sveriges rikaste stensträngssystem 

som utgör kvarlevor efter den äldsta odlingen på fasta tegar 

i kombination med boskapsskötsel. Där dalgångarna tränger samman bygden 

möter man välbevarade agrara miljöer med bebyggelse från 1700- och 

1800-tal. 

88 Arbman 1958 s. 42. 

89 Norborg 1958; Fröjmark 1992; Fries 1977; Helmfrid 1962; Kaliff 1999. 

Det vi säkert vet om höjdskillnaderna är att de erbjöd goda kvarnlägen. 

Sådana var eftertraktade av de stora institutionerna och det världsliga frälset. 

De skulle i många fall utvecklas till mångfacetterade industrimiljöer. Ett 

märkligt exempel är Öjebro kvarnby vid Svartån mellan Skänninge och Linköping, 

ett annat är Mjölby, båda med rötter i 1200-talet och både livskraftiga 

fram till vår tid, då Öjebro plötsligt förvandlades till ett industriminne 

genom en vattenreglering, medan Mjölby levde vidare och fortfarande är ett 

kvarncentrum. Ännu en är Boxholm, som under 1700-talet utvecklades till 

en innovativ manufaktur. 

Dokumentlandskapet 90 

Sten- och bronsålder Omkring 7000–6000 f.Kr. låg delar av slätten ännu 

under Ancylussjöns yta och kustnära boplatser bildades i bland annat Linköpingstrakten. 

Från Littorinahavets tid finns fyndkoncentrationer i bland 

annat Tåkerntrakten. Vid yngre stenålderns början (4000–3000 f.Kr.) spreds 

småskaligt, extensivt jordbruk tillsammans med boskapsskötsel, gynnat av 

milt klimat. 

Sten- och bronsåldersindikationer bildar ett band i främst övergångsbygden 

mellan Tåkerntrakten och nuvarande Linköping, där även fynd av skafthålsyxor 

användbara för lövtäkt och flintskäror vittnar om odlingens expansion 

på lättare jordar. Från yngre stenålder och bronsålder härrör revirmarkerande 

monument (hällkistor). Dessa kollektiva gravar är ibland överbyggda 

med rösen. Med bronsålderns metallimport framträder fler monumentala 

högar och rösen. Man kan tänka sig att de utmärkte stamboplatser. 

90 Huvudkälla till följande översikt är Natur och Kultur. Miljöer i Östergötland. 1983.

ttern 

d 

stad 

Gingri 

Hjo 

Herrljunga 

Huskvarna 

ing 

Målsryd Tenhult 

Visingsö 

Skärstad 

Viskan Viskan 

Dalsjöfors 

Lidköping 

Karlsborg 

Gränna 

Forserum 

Järnålder Från järnåldern berättar kontinuerligt använda gravfält om den 

ännu fortlevande bygdens struktur. I övergångsbygden bevaras omfattande 

stensträngssystem som upplevbara spår av äldre järnålderns jordbruk. De 

var hägnader kring åker och äng i moränbackarnas lätta och självdränerande 

jordar, som bildade fägator för boskapen mellan gården och betesmarkerna 

i skogen. 

Från yngre järnåldern (600–1050 e.Kr.) tätnar tecknen på organisering av 

ett större samhälle, storhögar, gravfält och runstenar vittnar om en förtätad 

bygd med internationella utblickar. 91 På kartan visas hur häraderna formats 

kring järnåldersbygderna. 

Bebyggelsen Som nämnt, förnyades agrarbebyggelsen i stor utsträckning 

under 1800-talet. Där skiftena inte föranledde utflyttningar sparades en del 

äldre hus, varför en del bykärnor har tidsdjup ner i 1700-talet, men sällan 

längre annat än genom fornminnen. Jordbrukets mekanisering har accelererat 

under hela 1900-talet, stordrift och monokultur har satts i system på 

därtill ägnade slättbygder, medan randbygdernas Borensberg odlingssystem i allt högre 

Motala Boren 

grad beskogats. Götene Det har från kulturmiljösynpunkt resulterat i att mycket 

av odlingsbygden nu är inlevelselandskap eller rena dokumentlandskap, 

medan agrara upplevelselandskap blivit ganska sällsynta, där de finns 

handlar det ofta om mer perifert liggande trakter. 

91 Selinge 1985. 

Hökerum 

Skara 

Vättern 

Alvastra 

Ödeshög 

Timmele 

Tåkern 

Falköping 

Hålaveden 


Lommaryd 

Gripenberg 

Vadstena 

Hov 

Säby 

Bjälbo 

Svartån 

Tranås 

Skultorp 

Skövde 

Skänninge 


Mjölby 


V Harg 

Tidaholm 

Boxholm 

Mullsjö 

Mantorp 


Sommen 

Habo 


Tibro 

Lillån 

Vikingstad 


Motala 

Ljungsbro 

Karlsborg 

Roxen 

92 Styffe 1911 s. 253; SEO s.v. Kind, Kinda. 

93 Andersson 1965 s. 350f; A. Ericsson 2005 s. 188f. 

Linköping 

Vadstena 

Malmslätt 

Aneby 

Gullered 

Ö Lägern 

Ulricehamn 

Dumme 

Huskvarna 

Jönköping 

mosse 

Bottnaryd 

Täthetsbild visande idag kända lämningar från stenålder i undersökningsområdet öster om Vättern. 

Åsunden 

Ätran Ätran 

Komosse 

Gunillaberg 

Hökensås 

Taberg 

Vättern 

Bankeryd 

Hjo 

Tenhult 

Visingsö 

Skärstad 

Sturefors 

Kisa 

Linghem 

Gränna 

Forserum 

Hanekinds härad – struktur och värdekärnor 

Närmast Linköping ligger Hanekinds härad inklämt mellan Stångån, 

Svartån och sjön Rängen. Namnleden -kind antas syfta på ett släktområde 

eller klanområde, kanske för en grupp som trodde sig härstamma från en 

viss Hane. Namnet på dess äldsta kända tingsställe Hanögha (år 1390) antas 

bildat från ett ursprungligt Hanes högar, nu Haninge i S:t Lars socken. 92 

I historisk tid har tinget främst hållits i Slaka sockencentrum, där en minnessten 

över detta är rest; enstaka gånger förekommer Haninge och Tinnerö 

som tingsplatser. Vid slutet av medeltiden var sätesgården Slestad under 

något århundrade häradshövdingarnas boställe. 93 

Gemensamt för de sju socknarna Slaka, Kaga, Skeda, Kärna, S:t Lars, Landeryd 

och Vist är att deras kyrkor daterar sig från 1100-talet eller 1200-talets 

början, men bara den vid Svartåns utlopp i Roxen belägna Kaga bevarar sin 

medeltida karaktär och innehåller bekanta romanska och gotiska kalkmålningar. 

Övriga kyrkor är ombyggda till oigenkännlighet under 1700- och 

tidigt 1800-tal, även om nedre tornvåningen och Borensberg något väggparti ibland 

Boren 

bevarats. Det anförda gäller även S:t Lars i centrala Linköping. 

Vättern 

Alvastra 

Ödeshög 

Tåkern 

Hålaveden 


Lommaryd 

Gripenberg 

Aneby 

Hov 

Säby 

Bjälbo 

Svartån 

Tranås 

Skänninge 


Boxholm 

Mjölby 


Ö Lägern 

V Harg 

Mantorp 


Sommen 


Lillån 

Vikingstad 


Ljungsbro 

Linköping 

Malmslätt 

Täthetsbild visande idag kända lämningar från bronsålder i undersökningsområdet öster om Vättern.. 

Roxen 

Sturefors 

Kisa 

Häradet innehåller många platser med upplevelsevärden, som på olika 

sätt illustrerar hur denna trakt blev centralbygd i Östergötland, men det 

är uppenbart att samspelet mellan dem försvåras av Linköpings sentida 

expansion. 94 

En utfart i sydvästlig riktning stöter på Slaka sockencentrum med den 

gamla tingsplatsen; kyrkan behöll sitt medeltida torn vid ombyggnaden på 

1700-talet, och här finns tre generationer skolhus; miljön sluter dessutom 

an till Lambohovs herrgård, med enhetligt 1700-talsbestånd av byggnader 

(Jean Eric Rhen) på ett dominerande parti av Slakaåsen, samt till ett järnåldersgravfält 

(riksintresse E 31). I denna riktning utbreder sig även Tinnerö 

eklandskap, med kilometerlånga stensträngssystem från äldre järnålder. 95 

Norrut möter Kaga kyrkby med dess märkliga kyrka, antagligen uppförd 

som gårdskyrka och förknippad med kung Sverker I och hans ättlingar (riksintresse 

E 34). I Kaga socken finns därutöver stora ”kungshögar” vid Sättuna 

och Allguvi (400–600 e.Kr.). Bägge dessa gårdar hade ägts av kung Valdemar 

Birgersson, som emellertid skänkte dem till domkyrkan i två omgångar 

för att läggas till grund för var sitt kanonikat. Miljön kring Svartåns utlopp 

samverkar dessutom med det på andra sidan högt belägna Vreta kloster – 

Knivinge (riksintresse E35). 

Kärna socken var sedan medeltiden nära knuten till Linköpings domkyrka, 

och var biskopsprebende åren 1558–1917. Socknen innesluter ett av Sveriges 

största järnåldersgravfält vid Tift, med omkring 600 synliga gravar, en 

provkarta på äldre och yngre järnålderns gravtyper, runda och fyrsidiga 

stensättningar, domarringar, treuddar, högar och sannolikt även kammargravar 

(riksintresse E 33). 

Linghem 

Byn Sörby i Landeryds socken bevarar en tomtindelning som karterades 

år 1691 och är bebyggd med tvillingstugor i två våningar från sent 1700-tal, 

samt ekonomibyggnader från senare sekel, dessutom finns flera järnåldersgravfält 

i området (riksintresse E 30). I Vist, medeltidens Husaby Vist, ligger 

storslagna herrgårdslandskap kring slotten Bjärka–Säby och Sturefors, 

med byggnader från åren 1600–1800-tal (riksintresse E 27 och 29), dock 

sannolikt för långt österut för att komma ifråga för en kanske kommande 

Götalandsbana. 

Vists kyrka är modern, uppförd sedan den gamla kyrkan brunnit år 1961. 

Vid Ladhungalundbro senare Kapellsbro i Vists socken fanns under senmedeltid 

ett kapell. 96 Kärna socken var nära knuten till Linköpings domkyrka 

sedan medeltiden, och utgjorde biskopsprebende åren 1558–1917. 

Det anförda gäller även S:t Lars i centrala Linköping. 

94 Tagesson 2002 s. 50-73; Kaliff 1999. 

95 A. Ericsson 2005 s. 175-77. 

96 För uppgifter om kyrkors byggnadshistoria har jag här och i det följande använt 

uppslagsverket Våra kyrkor 1990.. 


37

holm 

ökensås 

umme 

osse 


38 

Habo 

Taberg 

Tibro 

Vättern 

Bankeryd 

Hjo 

Huskvarna 

Jönköping 

Tenhult 

Visingsö 

V I S T A H D 

Skärstad 

Gränna 

T V E T A H D 

Karlsborg 

Forserum 

31 40 47 

Vättern 

Alvastra 

Ödeshög 

Tåkern 

L Y S I N G S H D 

Hålaveden 

N O R R A 

V E D B O H D 

E4 


Lommaryd 

Aneby 

S Ö D R A 

Gripen- 

berg 

V E D B O H D 

Vadstena 

32 

Hov 

Säby 

Motala 

Bjälbo 

Svartån 

Tranås 

Eksjö 

Skänninge 


Boxholm 

Borensberg 

Boren 

Mjölby 


G Ö S T R I N G S H D 

Y D R E H D 

V I F O L K A H D 

Ö Lägern 

V Harg 

Mantorp 


Sommen 


Lillån 

Vikingstad 


VA L K E B O H D 

Ljungsbro 

Linköping 

Malmslätt 

H A N E K I N D 

H D 

Roxen 

Linghem I västerut följer närmast Valkebo härad. Namnet utpekar den grupp som 

brukade samlas vid en förhöjning, en valk i landskapet. Under medeltiden 

var Gammelkils sockencentrum återkommande tingsplats i häradet, även 

om andra samlingsställen förekom. Torsten Andersson menar att den åsyftade 

”valken” var den grusås på vilken Gammalkils kyrka ligger. Norr om 

kyrkan slutar åsen i en spets som skjuter ut på slätten. År 1679 byggdes 

Stureforstingsstuga 

vid Gammalkils kyrka, år1691 flyttades dock tingsstället till Bankeberg, 

Vikingstads socken, möjligen också stugan. 97 

Kisa 

Valkebo härad – struktur och värdekärnor 

Under 1400-talet hörde de viktiga byarna Ullevi och Tornby norr om Linköping 

till Valkebo härad, som då alltså trängde fram ända till Stångån. 

Även fastigheter i Kärna socken tillhörde häradet. Enligt uppgift från 1600talet 

hade fyra härader ”ifrån urminnes tider och hedendom” underhållit Stångebro. 

Där möttes i nyare tid bara tre, Hanekind och Östanstångshäraderna 

Åkerbo och Bankekind. Man har antagit att Valkebo varit det fjärde härad 

som under medeltiden stötte samman vid den viktiga platsen. 98 

Av de sju sockenkyrkorna är Gammalkils, Nykils, Rappestads, Sjögestads 99 , 

Vikingstads (med Rackereds medeltida socken) och Ledbergs kyrkor från 

1100- eller 1200-talen, men samtliga ombyggda mot slutet av 1700- eller 

i början av 1800-talet. Ulrikas lilla träkyrka invigdes 1737, namnet apostroferar 

drottning Ulrika Eleonora som stött utmarksinvånarnas önskan 

att bilda egen socken. Från senmedeltid känner vi tre sätesgårdar i häradet, 

Ulfsberg (Gammalkil socken), Vinäs (= Duseborg), Gismesta. 

Ledbergs kyrka är en viktig markör i landskapet, den färdigställdes år1851 i 

nyklassisk stil på platsen för dess medeltida föregångare. Detta sockencentrum, 

beläget på ett åskrön äger stort tidsdjup. Den till cirka 800 e.Kr. daterade 

stora Ledbergshögen kan mäta sig med kungshögarna i Uppsala, här 

finns också en genom sina bilder märklig runsten, alltsammans anknutet till 

den närbelägna Bosgården, vars namn antyder att den varit ett ämbetsgods. 

I socknen finns även fornborgen Odensfors. Ledbergs socken, som år 1560 

överfördes från Hanekinds till Valkebo härad, hör till den täta kulturmiljön 

kring dagens Linköping. 

Vifolka härad – struktur och värdekärnor 

Vifolka härad ligger huvudsakligen utmed Svartåns högra strand. Namnet 

syftar på ”folket kring (kultplatsen) Vi” som identifierats med den stora och 

fornminnesrika byn och socknen Viby, som på medeltiden skrevs Vibyskurusten. 

Det längre namnet indikerar något naturfenomen (stenklyfta? skärning?) 

som från början intresserat människor för platsen. Kyrkan bevarar 

torn och västvägg av 1100-talskaraktär, med långhus och kor nyuppförda 

på 1770-talet. Viby återfinns vid Göta landsväg och har av allt att döma varit 

häradets ursprungliga tings- och kultplats. 

97 Andersson 1965 s. 303-27. 

98 Andersson 1965 s. 319; A. Ericsson 2005 s. 189f. 

99 Söder om landsvägen vid numera Sjögestads motell står tre runstenar längs en äldre väg 

där Sjögestads s:n i Valkebo gränsade mot Viby s:n i Vifolka; se A. Ericsson 2005 s. 182f. De 

lämnar ett bidrag till diskussionen om häradsgränsernas ålder. Häradsgränsen anges även 

av en betydligt yngre sten. 

⊳ Täthetsbild visande idag kända lämningar från järnåldern i undersökningsområdet öster om Vättern. 

Röda gränsmarkeringar avser häradsindelningen, gröna punkter visar de äldsta kända tingsplatserna.

Dessutom fanns i häradet även Västra Hargs socken, där namnelementet 

-harg också utpekar en förkristen offerplats. I V. Hargs socken tyder vidare 

ortnamnet Bosgård på kontinuitet från ämbetsgods av hög ålder. På en 

holme i den närbelägna Kilarpssjön anlade kung Magnus Eriksson borgen 

Svaneholm, som dock kung Albrekts anhängare lyckades inta. Ruinen har 

därför kallats Garpeslottet. 

Häradsting hölls under 1400-talet i Ljunga, Veta socken (ej att förväxla med 

Lionga ting i Linköping). Platsen hade naturlig centralitet i häradet, nära 

vägkorset i Gottlösa 3–4 km öster om Viby, där den östvästliga landsvägen 

korsade det nordsydliga häradsstråket från Västra Harg mot Normlösa och 

vidare norrut. Ljunga i Veta förblev återkommande tingsplats, med vissa 

undantag, fram till år 1725, då Mjölby tog över. Mellan åren 1864 och 1924 

hölls ting i Sya, därefter åter i Mjölby. 100 Under perioden åren 1691–1778 

utgjorde Normlösa n:o 1 häradshövdingeboställe, då omfattade emellertid 

domsagan flera härad. 101 

Utöver Viby är ytterligare fem sockenkyrkor i häradet helt präglade av 

om- eller tillbyggnad under 1700- och 1800-talen: Härberga, Västra Hargs, 

Normlösa, Östra Tollstads. Veta kyrka bevarar däremot till stor del sitt 

1100-talsskick, med korsarmar och klockstapel tillbyggda under 1700-talet, 

medan Sya kyrka har en del av sitt medeltida ursprung i behåll, men präglas 

till sitt yttre av om- och tillbyggnader från 1600- till 1800-tal. 102 

Mjölby medeltida kyrka förstördes av brand år 1771 var efter den nuvarande 

uppfördes. Socknen inneslöt redan då den medeltida Söderby socken. Av 

stadshistoriskt intresse är att kyrkan kom att fungera som riktmärke när 

orten började urbaniseras mot slutet av 1800-talet, genom att Stora torget 

stakades ut intill den. Den kvarnindustri som fortfarande präglar Mjölby 

har åtminstone rötter i 1200-talet, då (vatten)kvarnar omtalas, på vilka 

även ortnamnet anspelar. I den nuvarande stadens nordvästra utkant finns 

”Kungshögabacken”, ett stort gravfält som förefaller nyttjats genom hela 

järnåldern. 

Göstrings härad – struktur och värdekärnor 

Göstrings härad inskriver staden Skänninge i sin norra del, liksom furstesätet 

Bjälbo och det senmedeltida fogdesätet Hov vid Tåkern. Det påtagligt 

flerkärniga häradet hade tingsplats i Hogstads sockencentrum i stort sett 

genom hela medeltiden fram till år 1894, då funktionen flyttades till Skänninge. 

103 Häradets namn är inte genomskinligt. 

Grannby till Hogstad är ännu ett Mjärdevi, äldst nærdhawi, ’Njords kultplats’, 

som Andersson påpekar kan det gott ha funnits ett samband mellan 

denna helgade plats och lokaliseringen av häradstinget till Hogstad. 104 

100 Andersson 1965 s. 322-36.. 

101 Almquist 1954 s. 281f. 

102 Styffe 1911 s. 251f. 

103 Andersson 1965 s. 250-76; Stobaeus 2008 s. 123f. 

104 Andersson 1965 s. 250ff; Styffe 1911 s. 250f. 

Hogstads kyrka ger med sin takryttare över koret ett speciellt uttryck. Järstads 

kyrka är märklig i egenskap av Östergötlands äldsta tegelkyrka men 

utvidgad och förändrad i etapper; Rinna, Åsbo och Väderstads kyrkor är 

helt omgestaltade medeltidskyrkor (Harstads medeltida socken har uppgått 

i Väderstad); Appuna och Högby kyrkor nybyggdes i sent 1800-tal, Ekeby 

socken omgestaltades på 1600- och 1700-talen. Längst i söder uppkom Blåviks 

socken år 1873. 

Där ligger herrgården Liljeholmen vid Sommens strand, en egendom som 

år 1280 avsöndrats från Göstrings häradsallmänning och gjorts till sätesgård 

för en frälseman under namnet Ringshult. Den befintliga herrgården 

exemplifierar det svenska stormannaskiktets relativt enkla, timrade bostäder, 

även om nu bevarade former knappast är äldre än 1600-talet. 

Bjälbo kyrka bevarar ett mäktigt bostadstorn från tidigt 1200-tal, med 

flera runstenar och kvarlevor av en arkeologiskt känd stormannagård förknippad 

med Birger Jarl, som år 1250 fick sin son Valdemar vald till kung. 

Genom det högt liggande medeltida tornet markeras fortfarande Bjälbos 

”feodala” dominans över omgivande landskap, inklusive staden Skänninge. 

(riksintresse E 15.) 

Sambandet med den under medeltiden viktiga numera småstaden Skänninge 

med sitt ringlande gatunät, kyrkor och institutionella ruiner, samt 

småskalig men betydligt yngre träbebyggelse (riksintresse E 16) är bestickande. 

Bjälbodynastin satt på tronen till 1360-talet, ofta invecklad i tumultatoriska 

inre stridigheter; år 1353 gav kung Magnus Eriksson och hans mor 

Bjälbo med patronatsrätten över kyrkan till Skänninge systrakloster. 

Hovs kyrka är också märklig genom fynden av ett stort antal fragmenterade 

”Eskilstunakistor” (runristade gravtumbor från övergångstiden åren 

1060/1130 som indikerar högrestånd). Den har uppenbarligen ingått i fögderimiljön, 

som innefattade ett stenhus. Som ortnamn utpekar ”hov” förhistorisk 

centralitet, där kulthandlingar utövats för fler än gårdens folk. 105 

Den nuvarande Hovgården har huvudbyggnad från sent 1700-tal. Den förvärvades 

på 1830-talet av den kände fabrikören John Schwartz, drivande 

representant för jordbrukets kapitalisering och modernisering som bland 

annat arbetade på en torrläggning av Tåkern, täckdikning, industriell mejerihantering 

mm (miljön ingår i det stora riksintresset E 1–7, vars huvuddel 

ligger i Dals och Lysings härader). 

I Särstad–Jordfälle, Rinna och Hogstads socknar bevaras viktiga fossila 

odlingslandskap – stensträngssystemen, boplatslämningar och gravar. Det 

välbevarade fägatesystemet i Särstad, Rinne socken sammanbinder flera 

boplatser och äger utlöpare mot skogsbete. (E 92), som samspelar med ett 

liknande fossilt odlingslandskap med gravfält i Ekeby–Ryckelsby (E 19). 106 

Särskilt känsligt är det agrarhistoriska upplevelselandskapet i dalen kring 

Åsboån, där bebyggelsekontinuitet sen förhistorisk tid beledsagar ett 1700- 

och 1800-talslandskap i vilket herrgårdarna Grönlund och Strålsnäs sam- 

105 Till Hovs fögderi hörde Göstrings, Vifolka och Lysings härader, medan Hanekind och Valkebo 

den tiden lydde under Ringstaholms (nära Norrköping). 

106 SNA Kulturminnen och kulturmiljövård s. 39. 

verkar med Åsbo sockencentrum (riksintresse E 83). Dalen förknippas 

dessutom med skalden Atterbom, född i Åsbo komministerboställe. I Minnesrunor 

återvände han dit och återkallade sin mors utblick över dalen: 

Här satt den oförgätna! Detta fönster, 

med utsikt mellan lummiga syrener 

åt bergen, över däld och kvarn och gärden, 

var henne enkom kärt. 

Lysings härad – struktur och värdekärnor 

Lysings härad beläget utmed Vättern är kortare och bredare än de övriga 

fyra. Det sträcker sig från Omberg, innefattar den gamla samlingsplats och 

tidigkristna nekropol som enligt ny forskning förknippas med Sverkerskapellet, 

Sverker I:s hustru drottning Ulvhild inkallade genom kontakt med 

Bernard av Clairvaux de första cisterciensmunkarna till Sveriges, vilka år 

1143 tog plats i Alvastra. 

Häradsnamnet har föreslagits gå tillbaka på ett tingsplatsnamn *Lysinger, 

avseende en ljus öppen plats eller glänta. 107 Äldsta kända tingställe är emellertid 

Hästholmen; under 1400-talet hölls ting på en plats benämnd Haraker, 

därefter länge i Heda socken. 108 

I början av 1300-talet var Hästholmen stad, tydligen sorterande under 

Alvastra kloster, vilket kan förklara att dess stadsrättigheter, senare inte 

bekräftas. Platsen var ofta anlitad som överfartsort mot Hjo i Västergötland, 

och under mecklenburgarnas välde anlades en borg, fortfarande urskiljbar 

som ruin. 

De sju socknarna Stora Åby, Heda, Västra Tollstad (med Hästholmens medeltida 

socken), Kumla, Rök, Svanhals, Ödeshögs (med medeltidssocknen 

Svem) har alla kyrkor från 1100-talet, av vilka Kumla och Heda bevarar 

viktiga delar. Flera av dem antas byggda vid stormannagårdar före sockenbildningen. 

109 Stora Åby byggdes om på 1750-talet medan de övriga omgestaltades 

under 1800-talet. 

Häradets slätt- och övergångsbygder omfattas av det stora riksintresseområdet 

Omberg–Tåkern, vars värde förknippas med vad traktens extremt 

goda odlingsbetingelser åstadkommit över tiden. 

Redan under stenåldern var Alvastra pålbyggnad ett centrum, med inslag 

av både trattbägar- och gropkeramik – det förstnämnda indikerande bondekultur, 

det senare en kustbunden blandekonomi med sälfångst och svinskötsel, 

men benämnd efter sin karakteristiska keramik. 

107 Styffe 1911 s. 246f; SEO s.v. Lysings; Andersson 1965 s. 277f. 

108 För aristokratisk domarsymbolik i Heda k:a, se Reinholdsson 1998 s. 109–19 med anförd 

litteratur. 

109 Särskilt Heda bör lyftas fram. Kyrkan byggdes om av medeltidsromantikern 

C.G. Brunius vid mitten av 1800-talet, medan en restaurering hundra år senare gick ut på 

att återställa henne i så ursprungligt skick som var möjligt. Ett sidoskepp citerar Alvastra 

klosterkyrkas valvsystem, och den innehåller konst från 1100- och 1200-talen. När Verner 

von Heidenstam betraktade himladrottningen i Heda, en madonnabild från omkring 1200, 

hörde han henne mumla Glömd sitter jag. Damm höljer mig. Dikten heter 

Himladrottningens bild i Heda. Citerad efter Hassler, G., Röster i Östergötland s. 109. 


39


40 

Bronsåldershögar finns vid Brudkullen och Åsby kulle, liksom vid Disevids 

och Tjugby kullar i Hedatrakten, med närbelägna gravfält av järnålderstyp 

vid Jussberg, Isberga och Häggestad. Sveriges längsta och märkligaste runinskrift, 

Rökstenen finner man i närheten. Dess magistrala men svårtolkade 

text låter ana att ett hövdingasäte med utblickar åt Kontinentaleuropas 

centra legat här på 800-talet. 

Trakten hade konstitutiv betydelse för Sveriges statsbildningsprocess under 

yngre järnålder och tidig medeltid, med spår efter härifrån stammande 

kunga- och stormannaätter, men berättar också om den agrara stordrift 

som här utvecklades efter laga skiftet, där arrenderings- och sammanläggningsföretag, 

sänkningsförsöken i Tåkern, liksom de många innovationsprojekten 

mycket tydligt speglar det kapitalistiska jordbrukets inbrytning i 

Sverige under 1800-talet (riksintresse E 1–7). 

Upplevelselandskap i dalen kring Åsboån, här gården Grönlund. Notera den vackra valvbron i förgrunden. Foto: Bengt Schibbye. 

Hotbilden – möjligheter och utmaningar 

En slutsats som kan dras av genomgången av häradernas historiska struktur 

är hur rikt inlevelselandskapet på Östgöta slätten trotts allt är. Till detta 

kommer att den berättelse detta landskap ruvar på är så stark – den handlar 

i långa stycken om hur Sverige blev till. 

Det måste särskilt understrykas att det för äldre svensk historia viktiga 

inlevelselandskap som fortfarande, en smula sammanklämt, bevaras kring 

det expansiva Linköping kommer att ställa projektören av Götalandsbanan 

inför stora utmaningar. En utväg norr och väster om staden kommer i konflikt 

med tunga kulturmiljövärden. Även i övriga riktningar möter svårigheter 

och vägen ut ur staden måste utan tvekan föregås av detaljstudier. 

Likaså skulle en linjedragning genom slättdelen av de två västligaste häraderna 

inte kunna ske utan svåra kontroverser med kulturmiljön. Det stora 

riksintresset kring Omberg–Tåkern är en tydlig markering; men även det 

feodala sambandet mellan furstesätet Bjälbo och den gamla småstaden 

Skänninge är av största betydelse. Att stora vägar redan dragits genom det 

känsliga landskapet längs med Vättern ger inte någon fribiljett; snarare 

skulle en sådan dragning utmana till diskussion om vad ett sådant landskap 

tål. Här gäller det att hitta den väg som kan samsas med landskapets 

historiska dimension. Möjligt är att den kan återfinnas i en tämligen rak 

sydvästlig riktning. 

Om man inte vill korsa Sommen måste man in i Göstrings övergångsbygd, 

och där kommer nya utmaningar: stensträngssystemen, med boplatslämningar 

och gravar, vilka liksom Åsbodalen ligger som ett band på tvärs över 

den känsliga trakt där banan måste fram. Här liksom vid stadspassagerna 

måste ytterligare studier till. 

Lokalhistoria och landskap i Norra Småland 

Norra Småland består av Vista, Norra och Södra Vedbo, Tveta och Mo förutvarande 

härader. Vista och Tveta utbreder sig längs Vättern och ingår liksom 

Mo härads norra del i Jönköpings kommun. De båda Vedbohäraderna 

delas mellan Tranås, Nässjö och Eksjö kommuner. Här kommer framför allt 

Norra Vedbo i fråga. 

En översikt av de fyra häradernas befolkningsutveckling under tidigmodern 

tid fram till den tidpunkt mot slutet av 1800-talet då landsbygden 

invånartal var som störst visar följ ande: 

Tabell 2. Se faktaruta demografiskt tidsdjup sidan 35 

År: 1571 1751 1865 

Vista hd 

307, 44 km² 

5 (4) socknar 

Norra Vedbo hd 

996, 83 km² 


Tveta hd 

904, 85 km² 


Mo hd 


1943 5922 8742 

3702 10481 17382 

2910 10124 17175 

936 2838 6074 

I norra Småland var folkökningen omkring 300 procent mellan åren1571 

och 1751, åtföljd av en tillväxt i intervallet 147/214 procent mellan det 

senare årtalet och år 1865. Den var med andra ord svagare än i Östergötland 

under det äldre skedet, men i vissa trakter starkare under det yngre. 

Den övergripande tendensen är dock den samma, även om bilden inte är 

lika entydig här.

tran tran 

ran ran 

a 

amn 

amn 

Götene 

Falköping 

Gullered 

Komosse 

Falköping 

Gullered 

Komosse 

Nissan Nissan 

Nissan Nissan 

Skultorp 

Bottnaryd 

Gunillaberg 

Skultorp 

Skövde 

Mullsjö 

Skövde 

Tidaholm 

Hökensås 

Dumme 

mosse 

Habo 

Taberg 

Tibro 

Vättern 

Bankeryd 

Lagan Lagan 

Hjo 

Tenhult 

Visingsö 

Skärstad 

Gränna 

Forserum 

Vättern 

Alvastra 

Ödeshög 

Nässjö 

Tåkern 

Hålaveden 

Täthetsbild visande idag kända lämningar från stenålder (övre bilden) och bronsålder (nedre bilden) i 

Tidaholm 

Smålandsdelen av undersökningsområdet. 

Bottnaryd 

Gunillaberg 

Grästorp 

Mullsjö 

Hökensås 

Dumme 

mosse 

Habo 

Hjo 

Huskvarna 

Jönköping 

Målsryd 

Karlsborg 

K U LTibro L I N GHuskvarna S H D 

Jönköping 

Herrljunga 

Vättern 

Vårgårda 

Sandared 

Viskan Viskan 

Fritsla 

V E D E N S H D 

Bankeryd 

Tenhult 

Taberg 

M A R K S H D 

Viskafors 

Lagan Lagan 

Vara 

Fristad 

Gingri 

Vättern 

Borås 

Visingsö 

Skärstad 

Ätran Ätran 

Gränna 

Forserum 

Nässjö 


Lommaryd 

G Ä S E N E H D 

Ödeshög 

Viskan Viskan 

Å S H D 

Dalsjöfors 

Alvastra 

Gripenberg 

Vadstena 

Hov 

Säby 

Aneby 

Vadstena 

Tåkern 

Hålaveden 

Hökerum 


Lommaryd 

Aneby 

K I N D S H D 

Gripenberg 

Hov 

Säby 

Bjälbo 

Svartån 

Tranås 

Motala 

Eksjö 

Svartån 

Eksjö 

Skara 

Bjälbo 

Skänninge 


Boxholm 

Mjölby 


Ö Lägern 

Mjölby 

Boxholm Solgen 

Timmele 

Tranås 

Skänninge 

F R Ö K I N D S H D 



V Harg 

Mantorp 


Sommen 

Borensberg 

Boren 

Mantorp 

R E D VÄ GSommen Sommen S H D 

Ulricehamn 

Åsunden 

Ätran Ätran 

Ö Lägern 

V Harg 



Lillån 

Falköping 

Gullered 

40 


Lillån 

Vikingstad 


Vikingstad 


Komosse 

Linköping 

Malmslätt 

Ljungsbro 

Linköping 

Malmslätt 

Nissan Nissan 

Sturefors 

Kisa 

Roxen 

Sturefors 

Mariannelund 

Kisa 

Mariannelund 

Linghem 

Skultorp 

Linghem 

Bottnaryd 

Gunillaberg 

M O H D 

Skövde 

Mullsjö 

Tidaholm 

Hökensås 

Dumme 

mosse 

Täthetsbild visande idag kända järnålderslämningar från Smålandsdelen av undersökningsområdet. 

Röda gränsmarkeringar Solgen 

avser häradsindelningen, gröna punkter visar de äldsta kända tingsplatserna. 

26 

Habo 

Taberg 

Tibro 

Vättern 

Bankeryd 

Hjo 

Huskvarna 

Jönköping 

Lagan Lagan 

Tenhult 

Visingsö 

V I S T A H D 

Skärstad 

Gränna 

T V E T A H D 

Karlsborg 

Forserum 

31 40 47 

Vättern 

Alvastra 

Ödeshög 

Nässjö 

Järnålder Småland 

Tåkern 


Hålaveden 

N O R R A 

V E D B O H D 

E4 


Lommaryd 

Gripenberg 

Aneby 

S Ö D R A 

V E D B O H D 

Vadstena 

32 

Hov 

Säby 

Bjälbo 

Svartån 

Eksjö 


Tranås 

41 

Sk 

S 

Boxho 

G Ö S T R 

Y D R E


42 

Fram till år 1751 hade Tveta den största tillväxten, nästan 350 procent, Norra 

Vedbo den svagaste, ”bara” 283 procent. Under den senare perioden var det 

emellertid det glest bebodda Mo som växte mest, 214 procent, medan Vista 

hade minsta ökningen, 147, 6 procent. 

Folktätheten var dock hela tiden störst i Vista från drygt 6 invånare per 

kvadratkilometer år 1571, till drygt 19 invånare per kvadratkilometer år 

1751 och drygt 28 invånare per kvadratkilometer år 1865. Norra Vedbo och 

Tveta följdes åt rätt väl på en lägre nivå, 3–4 invånare per kvadratkilometer 

år 1571, 10–11 invånare per kvadratkilometer år 1751 och 17–19 invånare 

per kvadratkilometer år 1865, det ödsliga Mo stod i en klass för sig, med 1 

invånare per kvadratkilometer år 1571, 3 invånare per kvadratkilometer år 

1751 och 6 invånare per kvadratkilometer år 1865. 

Går vi med dessa inblickar i den historiska demografin till kartan, blir det 

tydligt att siffrorna även här hjälper oss förstå häradernas struktur. Det 

folktäta Vista var ett härad av samma slag som de östgötska, med Visingsö, 

Grännadalen och Skärstadtrakten som en tydlig, men inte lika sammanhängande 

centralbygd, med ett slags övergångsbygd norr om sjöarna Bunn 

och Ören, och häradets beskärda del av Hålaveden som utmark. De rätt 

jämbördiga Norra Vedbo och Tveta var där emot mer avrundade ”småland”, 

med varsin centralbygd, i Norra Vedbo var det Svartåns övre dalgång, i 

Tveta den lilla numer alldeles urbaniserade slätten nedanför förkastningsbranten; 

men medan övergångsbygden var snäv runt Norra Vedbos kärna 

och Hålaveden snart tog över, var den i Tvetas fall ganska vidsträckt i östlig 

riktning, innan höglandet tog över. För Mo härad kan vi överhuvudtaget 

inte tala om någon kärna, det utgör en tredje typ, uppbyggt kring den 

genomlöpande samfärdselns strukturer, som först under 1800-talet började 

forma en egentlig, flerkärnig bygd. Människans biotop har alltså tagit sig 

skilda uttryck i norra Smålands bygder. Här kan vi inte skildra en kollektiv 

process, utan får granska häradena ett efter ett. 

Vista härad – struktur och värdekärnor 

Det lilla Vista härad innefattar Visingsö (ursprungligen två socknar, senare 

en) samt tre fastlandssocknar, och utbreder sig i nord–sydlig riktning från 

landskapsgränsen till det spektakulära forn- och kulturminnet Vista kulle. 

Häradet präglas av två väsensskilda naturtyper. Dels Vättersänkan där kustremsan 

vid Gränna med långsträckta parallella åkerskiften och berömda 

fruktodlingar, gynnades av fördelaktigt mikroklimat. Häradet bestod i 

övrigt av västra Hålavedens berg- och skogsbygd. 

Visingsö blev senast under tidigt 1100-tal ett centrum för hela Götaland, där 

Sveriges kanske första murade slott uppfördes längst i söder vid Näs. Som 

nämnt kom det i kungarnas hand, och den makt som utstrålade härifrån 

hade föga med häradet att göra. Medeltida tingsplats var Reaby en halv mil 

söder om Gränna. Namnet Vista har antagits betyda ”den slingrande” och i 

så fall åsyfta Röttleån sträckning nära tingsplatsen. Men ting har även hållits 

i Gränna socken och Ed, Skärstads socken. 

Trakten präglas till stor del fortfarande av beslutet att införa högadliga värdigheter 

i Sverige år 1561, som gav Per Brahe d.ä. Visingsö som territoriellt 

grevskap, vilket därefter utvidgades betydligt i Vista härad. Förläningen 

ägde bestånd till år 1680. 

Visingsborgs slott, Brahekyrkan (barockombyggnad av medeltidskyrka, 

idag den enda miljö där grevskapets härlighet fortfarande kan upplevas fullt 

ut), Brahehus på fastlandsklinten, Brahälla (jaktslott 20 kilometer åt öster), 

Västanå och Östanå säterier, samt stadsbygget i Gränna, grundat år 1652, 

och Röttle kvarnby utgör tydliga fysiska spår av den feodala epok grevskapet 

utgjorde. 

Ett försök att hålla dess idé och legitimitet levande utgör de förklarande 

inskrifter Per Brahe den yngre lät sätta ut på olika bemärkta platser, tio 

på Visingsö, en på Vista kulle. 110 Fruktodlingarna i Grännadalen går med 

säkerhet också tillbaka på Braheättens initiativ, möjligen även vissa hantverkstraditioner 

(gelbgjuteri?). 

110 Wienberg 2008 s. 260-78. 

I Skärstaddalen finns dessutom ett värdefullt herrgårdslandskap med vägminnen 

till påminnelse om att uppgången mot västra Hålvägen börjar här. 

Dokumentlandskapet 111 

Gränna- och framför allt Skärstadstrakten är rika på stenåldersindikationer. 

Under bronsåldern tog Visingsö över. Här finns den största koncentrationen 

av (sannolika) bronsåldershögar i norra Småland, de ligger visserligen 

i flera fall i större gravfält och kan väl då vara från järnåldern, men på den 

särpräglade ön behöver vi inte räkna med normalitet. 

Äldre järnålder är svagt markerad i Vista, men under yngre järnålder antog 

Visingsö alltmer dominanta drag, med över 700 registrerade gravar, den 

största koncentrationen i norra Småland. 

111 Min huvudkälla här och till de följande genomgångarna av 

dokumentlandskap i nordsmåländska härader är: Bebyggelse och kulturlandskap 

(B och K). Regionalt kulturminnesvårdsprogram för Jönköpings län, 1. Småländska 

kulturbilder, 59. Jönköping år 1988. 

Vista härad präglas av två väsensskilda naturtyper. Dels Vättersänkan där kustremsan vid Gränna med långsträckta parallella åkerskiften och berömda fruktodlingar, gynnades av fördelaktigt mikroklimat. Häradet bestod 

i övrigt av västra Hålavedens berg- och skogsbygd. Del av härad med Brahehus, som är den mest kända symbolen för Braheättens strävan att etablera ett grevskap i området. Foto: Pekka Kärppä.

Möjligt är väl också att fornborgen Vista kulle kan föras till detta skede. 

Med sitt strategiska läge, utsikt över Vättern och Landsjödalen, har den vid 

den senare kända häradsgränsen kontrollerat västra Hålavägens uppgång, i 

denna framskjutet strategiska mening är den unik i Småland. 

Grännadalen och Visingsö har med rätta setts som utlöpare till Östgötaslätten 

i fråga om bebyggelse. I Hålaveden präglas bilden av mer långsam förnyelse 

av byggnadsbeståndet, rester av fritt grupperade uthus förekommer i 

samspel med intill sen tid bevarat ängsbruk. 

Processer och frågor i landskapet 

Det som slår en i Vista härad är den totala inåtvändheten, som inte återkommer 

i någon av de andra territoriella förläningarna från år 1561. Braheätten 

ville verkligen skapa en stat i staten, analogt med tyska småfurstendömen 

vid samma tid. Sedan alltsammans dragits in genom reduktionen 

kom anläggningarna snabbt i förfall. På Visingsö inhystes ryska krigsfångar 

under det stora nordiska kriget åren 1700–1721, vilket tycks ha påskyndat 

ruineringen. Att den stora omsorg och de dryga kostnader dynastin Brahe 

investerade i sitt grevskap inte attraherat någon efterföljare, av vad slag det 

vara må, statlig, regional, enskild, är också ovanligt. Det understryker den 

starkt personliga, självmedvetna karaktären i det de ville åstadkomma. 

Hoten 

Det Braheska projektet är unikt i Sverige. En mäktig upplev elsemiljö, som 

knappast tål ytterligare storskalig exploatering. Miljön längs Vättersänkans 

bräm är mycket känslig. 

Vedbohäraderna – struktur och värdekärnor 

Det ursprungliga häradet Vedbo sträckte sig från Östergötland bågformigt 

ner mot Kalmar läns gräns. Namnet är genomskinligt: ”skogsbornas härad”. 

Häradet räknades till Östgöta lagsaga och förblev ett häradshövdingedöme 

fram mot mitten av 1400-talet, medan man i administrativt hänseende börjat 

skilja mellan Norra och Södra Vedbo redan mot slutet av 1300-talet, 

sedan Norra Vedbo lagts under Rumlaborgs fögderi. Tingsplats för det samlade 

Vedbo var Bredestad kyrkby söder om Aneby, men ibland hölls ting 

också i Eksjö, dess enda stad med medeltida ursprung. 

Norra Vedbo är format kring en väl avgränsad öppen centralbygd längs 

med Svartåns övre lopp, med tyngdpunkter i Säbytrakten, Lommaryd och 

Aneby–Bredestad. Dess utmark är östra Hålaveden. Under medeltiden hölls 

ting i Svinasöla (numera Sundby), Lommaryds socken. Senare utgjorde Åby 

i Säby socken tingsplats med flera centralfunktioner –tingsplats, galgbacke, 

gästgiveri – innan byn tvangs flytta för att bereda plats åt Gripenbergs slott. 

Man återskapade centralorten någon km österut. Från år 1662 hölls ting i 

Säthälla i Säby socken, men år 1757 flyttades tingstället till Hullaryd, Lommaryds 

socken, varefter häradstinget 1910 hamnade i Tranås. 112 

Lommarydstrakten faller i ögonen även genom sin fornminnesrikedom 

(nedan) och har tydligen varit den kärna kring vilken häradet bildats. 

Sedermera, kanske avgörande först under tidigmodern tid, har tyngdpunkten 

flyttat mot Säbydalen och Aneby. 

112 Almquist 1954 s. 359. 

Säbydalen är ett rikt upplevelselandskap, en smått isolerad och avgränsad 

herrgårdsbygd, med Gripenberg, Sveriges största träslott, byggt för fältmarskalken 

Carl Gustaf Wrangel på 1660-talet. Göberga strax intill har medeltida 

anor, där bodde Wrangels hejduk överste Erik Drake, som övervakade 

byggenskapen på Gripenberg. Att bönderna i Åby, som platsen hette innan 

Gripenberg anlades, tvangs flytta och tingsplatsen med dem, ger en åskådlig 

upplevelse av stormaktstidens ståndssamhälle i funktion. 

I dalen finns dessutom Åbonäs och Restads säterier, med sedvanlig torpbebyggelse, 

Säby sockencentrum med 1100-talskyrka, välvd på 1400-talet 

och två gravkor (Witting, Wrangel) och kyrkby, Ådala handelsgård med 

omgivande hantverkarby (riksintresse F 87). 113 Dumstorp, Säby socken var 

häradshövdingeboställe 1700–1870. Med Säbydalens herrgårdar samspelar 

Botorps herrgård i Linderås socken, en 1600-talsbyggnad vid sjön Noen, 

med märkliga ekonomibyggnader, där även jaktslottet Brahälla anlagts på 

en hög klippa med vid utsikt (som naturligtvis samspelar med grevskapets 

anläggningar i Vista), samt godset Näs. 

113 Åkerman 1997 s. 55-58; 97f. 

Gripenberg –Sveriges största träslott –ligger i Säbydalen som är en tydlig herrgårdsbygd om rikt upplevelselandskap. Vykort från cirka 1940. 

Dalgångens andra tyngdpunkt återfinns kring sjön Ralången straxt norr 

om Aneby. Här finns fornlämningar av äldre och yngre järnålderstyp samt 

(numera konferensgården) Nobynäs med rötter i 1500-talet och dess märkliga 

avknoppning Stjärneborg (och Hollandshus), som i början av 1900-talet 

uppfördes av den excentriske konstnären Malte Liewen Stierngranat. 114 Vid 

sjön ligger även det gamla Bonde-godset Hästeryd, Råby, Herrestad och 

Marbäcks kyrkby i ett odlingslandskap som bevarar äldre prägel. 

Häradets övriga värdekärnor ligger i övergångsbygd, eller som kilar in i höglandet. 

Dit hör Mada gravfält med välbevarad hagmark i norr; åt Vistahållet 

marknadsplatsen Platsen (Adelövs s:n), med bevarade marknadsbodar, vid 

ett vägmot av ansenlig ålder. I närheten finns fornminnesområdet Vassrödjorna 

med flera gravfält av järnålderstyp. (riksinresse F 84). Här finns också 

välbevarade agrara produktionsmiljöer (Botilstorps, Adelövs socken, riksintresse 

F 85). 

Tingsstället Hullaryd, i Lommaryds socken, är välbevarat med representativt 

tingshus från år 1800, och välbevarad kringmiljö. 

114 Åkerman 1997 s. 77-80. 


43


44 

Kring tingsfunktionen utvecklades en tätort under 1800-talet, med flera 

karaktärsbyggnader. Här finns dessutom gravfält av yngre järnålderstyp, 

genomdragna av en hålväg (riksintresse F 80), som påminner om den tid 

när häradet bildades kring Lommarydstrakten. Hullaryd har uppenbarligen 

på nytt blivit tingsplats tack vare naturlig centralitet inom hela häradet. Värdet 

av tingsmiljön stegras av kopplingen bakåt till Svinesöla/Sundby, Åby/ 

Gripenberg och Säthälla. 

Söderut i Norra Vedbo återfinner vi storhäradets gamla tingställe Bredestad 

med medeltida stenkyrka, gästgivargård, sockenstuga, skola från 1700-talet, 

prästgård mm samt gravfält och fragment av runsten som markerar det stora 

tidsdjupet på platsen, allt i ett väl hävdat, småskaligt odlingslandskap (riksintresse 

F 82). I häradets sydostliga periferi finns Haurida med medeltida 

träkyrka med stenbyggt kor, och vad i övrigt anstår ett sockencentrum. Här 

finns också en del välbevarade odlingslandskap kring högtliggande gårdar 

(Åsens by, prästgård, riksintresse F 79). Med Haurida samspelar också den 

närbelägna träkyrkan i Vireda, av medeltida ursprung. 

I den sydöstliga övergångsbygden framträder Askeryds ursprungligen 

romanska kyrka, med valv slagna kring år 1500 och fresker (Sven målare), 

här ligger sätesgården Bordsjö som ätten Bonde bebott i 650 år. (riksintresse 

F 83 A). Den närbelägna, oskiftade radbyn Västorp har bebyggelse från tidigt 

1800-tal, ekonomibyggnader på motstående sida av bygatan, skola från 

1868 och missionshus (riksintresse F 83 B). Den slingrande vägen mellan 

Askeryd och Eksjö omges av äldre odlingsmark och bebyggelse (riksintresse 

F 47) Det samlade intrycket är att Norra Vedbos värdekärnor ger en upplevelse 

av ståndssamhället. 

Dokumentlandskapet 

Dalgången är rik på stenålderindikationer, men tyngdpunkten tycks ha 

flyttat ut mot den nuvarande övergångsmarken (Lommaryd och Bälaryd) 

under bronsåldern. Under äldre järnålder avtecknar sig två tyngdpunkter, 

en i sydväst, den andra i nordost av det uppenbarligen ännu inte samlade 

häradsområdet. I någon mening central inom det blivande häradet var däremot 

den tillflyktsborg som finns i Lommaryds socken. 115 

Den yngre järnålderns fornlämningsbild visar en bättre överensstämmelse 

med häradet. Som kärnbygd framträder Lommaryds sockenområde, där 

558 gravar av yngre järn ålderstyp inventerats, 290 högar och 268 runda 

stensättningar. 

Gravfältsfördelningen motsvaras av mönstret av inventerade fornåkrar, där 

Lommaryd återigen dominerar med 73 åkerytor fördelade på nio primärenheter. 

Den slutsats man kan dra är att vikingatiden sett en kolonisationsrörelse 

riktad mot den tidens odlingsvärda trakter, och att som en följd 

därav det bygdelag som skulle komma att bilda (främst Norra) Vedbo härad 

höll på att formas. 116 

115 Att märka är att även S. Vedbo hd har en ”centralt” belägen tillflyktsborg 

(i N. Solberga s:n), medan annars utöver ovannämnda Vista kulle inga fornborgar 

känns från Småland. (B och K 1988 s. 24 (karta), s. 28). 

116 B och K 1988 s. 26-32. 

Några få sätesgårdar bildades i Norra Vedbos övergångsbygd under medeltiden. 

Svartådalens förvandling till herrgårdslandskap skedde under 1600talet. 

De östliga Hålavedstrakterna i Linderås, Adelöv, Vireda och Haureda 

socknar inrättade sig som periferi. 


Det är ingen tillfällighet att Hålaveden omges av dessa klasar av herrgårdar, 

både i Vista och Vedbo härader. Den var en attraktiv jaktmark. Norra Vedbo 

ger en tydlig bild av adelns expansion under Sveriges stormaktstid. Bygden 

har inlevelsevärden som speglar ståndssamhället i dess helhet – byar och 

tingsplatser som flyttas runt, bondebruk som sprids centrifugalt över magrare 

utmarker. 117 

Märkligt är att bönderna i dessa trakter samtidigt kan förknippas med en 

innovation av betydande räckvidd. Under 1500-talet började nämligen en 

omgestaltning av bondejordbruket i Vedbo och vissa angränsande härader, 

som från oregelbunden trädning övergick till tresäde. Tresädet har annars 

förknippats med det feodala jordbrukets tidigmedeltida expansion i västra 

Europa och England, med det då danska Skåne som enda exempel på den 

Skandinaviska halvön. 

Aadel Vestbö-Franzén som undersökt det västsmåländska tresädet menar 

att omläggningen var en följdföreteelse av den senmedeltida agrarkrisen, 

som efterlämnade många ödegårdar i dessa trakter. Man började odla svedjeråg 

på dem, som ett första led i deras återanvändning som ängs- och hagmarker. 

Från mitten av 1500-talet drev statsmakterna på återuppodlingen, 

samtidigt som svedjning motverkades, varför höstrågen fick flytta till inägomarken. 

Där prövade man sig fram till ett odlingssystem där träda följdes 

av höstråg, följt av korn eller vårhavre, följt av ny träda. 

Denna omställning sammanhängde också med en förändring i kosthållet, 

införandet av förrådsbrödet som bereddes i rationella storbak och kunde 

förvaras lång tid. Vestbö-Franzén menar att den nya inriktningen utvecklades 

av bondebefolkningen utan nämnvärd påverkan uppifrån, lättare i små 

byar och ensamgårdar, och med större friktion i stora byar med komplicerade 

skiften. 118 

117 Vedbos befolkning engagerade sig i Dackefejden 1542-43, vars epicentrum annars var 

sydöstra Småland (Åberg 1960 s. 102-105, 107f). 

118 Vestbö-Franzén 2004 


Herrgårdsstråken längs Svartån tål knappast 2000-talets snabbtåg. Övergångsstråkens 

små förtätade kommunikationsmiljöer, småskaliga centra 

och odlingslandskap än sämre. Men där finns rätt stora ytor emellan. Öppningarna 

finns antingen mellan övergångszonen och höglanden, eller mellan 

centralbygd och övergångszon. 

Södra Vedbo härad kan väl beröras perifert. Det centrerar kring den välbevarade 

trästaden Eksjö, som spåret inte bör komma i närheten av. Däremot 

är kanske det av tidigare järnvägar skapade Nässjö, en möjlig kontaktpunkt. 

Tveta härad, struktur och värdekärnor Tveta härad har haft en liten men 

markant centralbygd i ravinsänkan vid södra Vätterstranden, där stadsbygden 

som ovan skildrats gått hårt åt ett tidigare herrgårdslandskap. Häradets 

mellanbygd är tämligen utdragen åt öster, där den efterhand övergår i högland, 

i väster är den närmast obefintlig, och övergången sker abrupt. 

Med en sådan utbredning är det naturligt att häradets tyngdpunkt vacklat 

mellan en för hela området central plats och den för stora delar därav 

avlägsna centralbygden. Som tingsplatser omtalas i tur och ordning Rogberga, 

Jönköping, Ingaryd och Jönköping igen. Häradsnamnet innehåller ett 

gammalt ord thvet som betydde ”uthuggning eller röjning i skogen”, man 

har föreslagit att det på ett ungefär skulle betyda nybyggarlandet. 

Tvetas sammanträngda centralbygd, dagens stadslandskap, innehåller flera 

anmärkningsvärda upplevelse- och inlevelsemiljöer. 

Ett tiotal bronsåldershögar är kända från trakten, de flesta inom Ljungarums 

socken. Åtskilliga fynd av bronsföremål har även gjorts vid gravundersökningar, 

vartill kommer ett depåfynd om tjugotalet slitna föremål, 

vilka tolkats som en bronsgjutares lager. Särskilt uppmärksammad är Sagaholmshögen 

som vid undersökning visade sig innehålla sandstenshällar 

med ristningar, vilka daterats till intervallet 1445–1185 f.Kr. den förefaller 

utpeka ett maktcentrum över ett vidsträckt område. 

Tabergs bergslag, Norrahammars socken är ett industrihistoriskt Mecka, 

där lågteknisk järnframställning har bedrivits baserad på rödjordstäkt och 

myrtäkt sedan omkring 700 AD. Spår av kolmilor, kolgropar (gropkolning) 

och smältplatser, samt förhöjda halter av järn och mangan i Melansjöns 

sediment bär vittne om det. Det mineralrika Taberg började brytas senast 

under 1400-talet. 119 Därtill kommer Norrahammars bruk, bergsmansbyn 

Kåperyd med rester av masugn som kan ha anlagts mot slutet av 1400-talet 

jämte flera kringmiljöer, allt i samspel med protoindustrin vid vattenfallen, 

inte minst vapensmedjorna vid Huskvarna- och Dunkelhallaåarna. 

Herrgårdslandskapet kring Järstorp sockencentrum är en attraktiv trakt i 

stadsmiljöns närhet, men är dessutom ett inlevelselandskap, som minner 

om uppkomsten av herresäten på ”pendlingsavstånd” från ämbetsmannastaden 

(riksintresse F 67). En tidig exponent för det utgör lämningarna av 

sätesgården Stensholm med efterföljaren Stensholms säteri och fornlämningsmiljön 

Lundaberget i Hakarps socken (F 68-71). 

119 Königsson och Qvarfort 1988 s. 49–69; Hansson 2008 s. 40f.

I övergångszonen finner vi en betydande värdekärna med gravfält i ängs- 

och hagmarker i Östra Höreda, Lekeryds socken (Riksintresse F 72), det välbevarade 

ålderdomliga odlingslandskapet samt gravfält av yngre järnålderstyp 

längs Huskvarnaåns övre dalgång i Djuvarp och Roestorp, Svarttorps 

socken (Riksintresse F 73). Allmänna värden i övriga sockencentra Bankeryd, 

Barnarp, Forserum, Månsarp, Nässjö, Rogberga, Sanda försvunna 

socken, delad mellan Ljungarum och Hakarp, Sandseryd, och Öggestorp. 


Sten- och bronsålder Jönköpingsdalen framträder redan i stenåldersmaterialet 

som ett kärnområde. Under bronsåldern blir denna bild ännu tydligare. 

Märklig är den nyss nämnda bronsålderskoncentration som spåras i 

främst Ljungarums socken. 

Järnålder Under äldre järnålder (500 f.Kr. – 600 e.Kr.) tycks en omsvängning 

ha skett. De flesta arkeologiska indikationerna från denna tid har återfunnits 

ovanför Vättersänkans bräm, i socknar som Sandseryd, Månsarp 

och särskilt Ödestugu i Lagans källområden. 

Under yngre järnålder verkar däremot tyngdpunkten ha förflyttats till det 

blivande häradets östliga delar – i trakterna, småningom socknarna, Svarttorp, 

Gärdsnäs och Lekeryd, medan Jönköpingsdalen ter sig föga betydande 

vid denna tid. Här måste visserligen den källkritiska synpunkten besinnas 

att just detta område blivit hårt exploaterat, så att risken för bortodling 

och skingrade fynd varit ovanligt stor, men det verkar ändå obestridligt att 

expansionen under yngre järnålder i det blivande häradets östliga trakter 

snarast varit en utlöpare av kolonisationen i Norra Vedbo. 

Bebyggelsebilden utanför Vättersänkan präglas fortfarande av 1800-talets 

agrarbebyggelse fördelad på oftast relativt små byar och kring rätt små 

centralorter, ofta sockencentra och stationssamhällen som fått växa till sig 

under 1900-talet. I skogsbygderna lever månghussystemet ofta i fri gruppering 

i förening med fragment av gammaldags ängsbruk. 120 


En betydande tyngdpunktsförskjutning från väst mot öst skedde alltså 

under järnåldern. Att fornlämningsbilden från yngre järnålder inte stämmer 

närmare överens med häradsgränserna tyder snarast på att häradet kan 

vara yngre än de i Östergötland. Samtidigt ger förhållandet ett uppslag till 

förståelsen av namnet Tveta. Kanske skildes det från kärnbygden i Vedbo 

medan det just var ett nybyggarland, någon gång under 1000- eller 1100talen. 


Det rika, redan hårt pressade upplevelselandskapet i och kring Jönköping är 

en veritabel hot spot. Dess värde ligger inte i att allt är välbevarat utan i att 

mänsklig logik är så tydligt avläsbar här på grund av de stränga regler själva 

landskapet har satt. 

120 B och K 1988 s. 78–91. 

Mo härad – struktur och värdekärnor 

Mo härad hörde av ålder till Västergötland och tillhör ännu Skara stift, men 

lades vid slutet av 1300-talet till Rumlaborgs län, därefter till Oppenstens 

fögderi i Västergötland, för att på 1500-talet återföras under Jönköpings 

slott och definitivt införlivas i Jönköpings län med 1634 års länsorganisation. 

Norra delen ingår i Jönköpings kommun, den södra i Gislaveds 

kommun. 

Namnet Mo anspelar på ”sandig mark”. Äldsta belägg Moaherath är från 

år 1259. Jordmånen har karakteriserats som den minst bördiga i Jönköpings 

län. På den sandiga marken växer barrskog och gamla vägstråk har 

sjunkit samman till hålvägar. Följande diktrader illustrerar rätt väl första 

intrycket. 

Se landets linjer! Såsom runor, skurna 

med eld och stål, mot gryningen de stå. 

Se skogarna! Av starka skuldror burna, 

de hålla vakt där våra vägar gå. 121 

Som diktaren antyder är vägar och färdleder Mo härads starkaste kulturmarkörer. 

I sin östra del genombryts trakten av Nissans dalgång som leder 

ner mot Halmstad. I norr lutar den mot Västgötaslätten. Där rinner Tidan 

upp och söker sig tämligen rakt norrut innan den i en vid båge faller ut i 

Vänern vid Mariestad. Men genom häradet har också de stråk dragits som 

förbinder Sveriges östliga huvudbygder med de västliga. 

121 Mats Magni Granström, cit. i Allhems landskapsböcker: ”Ett bildverk om Småland” 1964. 

Namnet Mo anspelar på ’sandig mark’. Jordmånen i Mo härad har karakteriserats som den minst bördiga i Jönköpings län. På den sandiga marken växer barrskog och gamla vägstråk har sjunkit samman till hålvägar. 

Foto: Bengt Schibbye. 


45


46 

Mo härad har varit och förblir en transportsträcka i samma mån som Hålaveden, 

men också något mer, ett strategiskt vägmot där politiskt och ekonomiskt 

viktiga vägar har korsat varandra. 

Överhuvudtaget är det i den spröda bebyggelse längs vägstråken som kulturlandskapets 

värdekärnor återfinns. 

En antydan till centralbygd finns uppe kring vattendelaren. Ting har i äldre 

tid hållits i Ryd. Traktens huvudort i modern tid, serviceorten Bottnaryd, 

ligger där fyra gamla vägar möttes. Socknen omtalas sedan 1300-talet. Efter 

reformationen inkorporerades de medeltida kyrksocknarna Nackebo och 

Älgaryd i Bottnaryd. Vid sidan av Bottnaryd framträder Norra Unnaryds 

socken neråt Nissastigen som en tyngdpunkt i häradet. Här har hållits ting 

och marknad under senare århundraden fram till 1900-talets början. 122 

Här finner vi ett agrarhistoriskt upplevelselandskap fördelat på flera samverkande 

värdekärnor. Öster om kyrkbyn ligger omkring 40 långsmala fossila 

åkerytor, begränsade av terrasser, stenvallar eller stensträngar. Här har 

man under delar av första årtusendet e.Kr. odlat upp omkring 40 hektar. 

Denna miljö samspelar med Vallgårda (år 1363) ”fossila” sockencentrum, 

en ödekyrkogård och tre husgrunder från en likaså ödelagd kyrkby (och 

en mer sentida torpgrund). Vallgårda gick upp i Norra Unnaryds socken 

efter reformationen. Sockennamnet betyder ”inhägnad mark”, som möjligen 

kan anspela på de 35 långsmala fossila åkertegar, de flesta terrasserade, 

som sträcker sig från bytomten ner mot Nissan. De båda miljöerna (riksintressena 

F 63 och F 64) väcker frågor om järnålderns agrara kolonisation, 

odlingssystem, äganderätt och sockenbildning .123 

Genomgående är kyrkorna i Mo härad panelade timmerbyggnader från 

1600-talet, även om de haft medeltida föregångare. Angerdshestra 124 och 

Mulseryds sockencentra har allmänna värden. En Hede socken (omtalad år 

1363) försvann före reformationen (om det inte var ett äldre namn på Mulseryd). 

Det finns en plats med relativt stora husgrunder och lämningar av 

en brygga i Mulserydssjön som kallas Heda. Där kan den medeltida kyrkan 

ha stått. 125 Också Jära medeltida socken, som även kallades Västra socken, 

har uppgått i Mulsaryd. 

Printzminnena och den svenska kolonialhistorien 

Bottnaryds kyrka är förknippad med socknens store son Johan Printz, en 

verklig profil från svensk stormaktstid, som även lät uppföra herresätet 

Gunillaberg i socknen, en karolinsk mangårdsbyggnad med stora upplevelsekvaliteter. 

122 Almquist 1954 s. 348f, 358. 

123 I Norra Unnaryds s:n ligger också den ålderdomliga byn Remma vars 

ryggåsstugor ger en god bild av en välmående boplats under 1700-talet. Den hade varit 

frälsejord som blev överstelöjtnantsboställe efter reduktionen, men kom i bondeägo kring 

1770, då fyra mot varandra ställda mangårdsbyggnader bildade en torgby. Sedan ett av 

husen rivits har emellertid karaktären av boställe i viss mån återkommit, genom att 

ett av husen har två våningar och därigenom dominerar, det uppges emellertid vara 

yngre (1856). Byn har upplevelsevärden och är byggnadsminne. Remma var studieobjekt för 

etnologipionjären Sigurd Erixon vilket även ger den vetenskapshistoriskt intresse. 

124 Namnet betyder Arngärds skottskog. 

125 Styffe 1911 s. 135. 

Särskilt väcker den frågan vad denna herrskapsboning gör här i bolagsskogen, 

inklämd bland mossmarker och kalhyggen. Miljön är så långt ifrån 

herrgårdslandskap som tänkas kan. Svaret har att göra med upphovsmannen 

och vi måste dröja inför honom. 

Johan Björnsson Printz var prästson från Bottnaryd. Han föddes år 1592, 

upptäcktes år 1620 när Gustav II Adolf övernattade i prästgården och fick 

stipendium och kunde fullborda universitetsstudier i Tyskland. Där enrollerades 

han efterhand i ett venetianskt, flera tyska och ett danskt krigsförband. 

Fortsatte krigarbanan i Sverige, steg i graderna, dabbade sig visserligen 

år 1640 och ströks ur rullorna, men fick den svårrekryterade posten 

som guvernör i Nya Sverige (åren 1642–53). 

Därmed adlades han och fick ett par gårdar i hemtrakten. I Delaware blev 

Printz en färgstark och framgångsrik guvernör, höll fred med traktens 

indianer och har kommit att ses som ”urfader” för vad som skulle bli staten 

Pennsylvania. Sverige orkade inte hålla kolonin, men Printz kom hem 

berömd, fortsatte sin karriär och blev 1658 landshövding i Jönköping. Från 

den positionen bebyggde han sin egendom. Namnet Gunilla hade burits av 

hans mor, prästfru i Bottnaryd. 

När Karl X Gustav avlidit i Göteborg år 1660 inväntade Printz liktåget vid 

länsgränsen och förde änkedrottningen med uppvaktning till Gunillaberg, 

där de övernattade. Printz dog på Jönköpings slott i maj år 1663 sedan han 

fallit av hästen på vägen från Gunillaberg. Han antas ligga begravd i Bottnaryds 

kyrka, där också flera Printzska familjeporträtt förvaras. 

Herresätet Gunillaberg vid Bottnaryd ligger enskilt belägen bland skogar och mossmarker, ett landskap som inte alls kan karaktäriseras som ett herrgårdslandskap. Foto: Pekka Kärppä.

Gunillaberg visar sig alltså vara ett av de Jönköpingscentrerade godsen, kanske 

det yttersta. Det är byggnadsminne och står i starkt mentalt samband 

med Bottnaryds kyrkomiljö. Den man som lett koloniseringen av Delawareflodens 

tassemarker kan inte ha uppfattat platsen som särskilt ödslig. Mo 

härad lämnar därmed sitt lilla bidrag till den stora historien om Nordamerikas 

kolonisering. 126 


Fornminnesbilden i Mo härad är mycket speciell. Här finns några av de 

äldsta fynden från jägarstenåldern (mesolitikum) i form av ljusterspetsar av 

ben från Dumme mosse. Över 20 stenåldersindikationer har gjorts i Bottnaryd, 

30 brons åldersindikationer gör samma socknen till en viktig miljö i 

det sammanhanget, ungefär lika många som de övriga socknarna tillsammans. 

Äldre järnålderns gravtyper relativt rikhaltiga i Mulseryd, Bottnaryd och 

Angerdshestra. Däremot är antalet kända gravar av yngre järnålderstyp bara 

omkring 50 – av länets närmare 11 000. 127 

Bebyggelsen består mest av enkelgårdar och små byar. Det traditionella 

byggnadsbeståndet är envånings bostadshus – ibland med framkammare, 

bodbyggnader – ibland med utskjutande övervåning, träbyggda fähus, 

logar, särskilda stall och en del småhus som sammanhänger med binäringar, 

exempelvis smedjor. 


Området befolkades uppenbarligen redan under jägarstenålder och sannolikt 

infördes ett extensivt jordbruk under neolitikum, det förblev befolkat 

under bronsålder och äldre järnålder då man även såg ett mer organiserat 

åkerbruk på fasta tegar spridas upp efter Nissan, men avfolkades tydligen 

under järnålderns lopp. 

Det är mot den bakgrunden anmärkningsvärt att tolv socknar bildas här 

uppe under medeltiden. Saken tyder på snabb återkolonisation, denna 

gång från Västergötland. Ortnamnen berättar ju om röjningar, lövskog och 

bodar, vilket tyder på att nybyggarna etablerade sig för att bedriva jordbruk 

i någon form. 

Efter reformationen avvecklades fyra eller fem socknar. Det är känt att kyrkorna 

i Västergötland byggdes i tätare kluster än på andra håll och man fick 

tidigt rätt att lägga ner dem som blivit övertaliga. På 1500-talet fanns som vi 

sett bara omkring 1 000 invånare i häradet. De kyrkor man behöll fick byggas 

om i större format hundra år senare. 

Det vore att vänta att en så mager trakt utvecklade ett differentierat och 

påhittigt näringsliv. Under äldre tid sysslade man med tjärbränning, kolning, 

pottaskeberedning i sådan skala att Vestbö-Franzén väcker frågan om 

126 SBL s.v. Printz, Johan, K. Tarkiainen; Åkerman 1997 s. 53-55. Printz gifte sig 1622 med 

Elisabet Bock av borgerlig tysk släkt, och – efter hennes död – 1641 med Maria von Linstow, 

31-årig tysk adelsdam redan två gånger änka. Familjen Printz öden har även engagerat 

amerikansk publik. Jfr Chilstrom Meixner1965.. 

127 B och K 1988 s. 14-31. 

ordet binäringar är berättigat. ”Kanske har skogen tidigt kommit att utgöra den 

viktigaste källan till försörjning”. 128 Man hade länge också god avsättning av 

skogsprodukter i Jönköping och vid Taberg. 

Men år 1834 anlades masugn vid Norra Unnaryd, följt av ett järnbruk vid 

Vallgårda år 1836, tydligen motiverat av tillgången på skog. Detta var i den 

klassiska bruksrörelsens slutskede och anläggningarna drevs i knappt femtio 

år, med förödande verkan på skogsbeståndet. Anders Franzén visar i en 

fallstudie över Norra Unneryds socken att det var svårt att få fram det byggnadsvirke 

som det parallellt pågående laga skiftet skapade behov av. 

När försöken att bilda industri på gammalt sätt kollapsade mot 1800-talets 

slut gick luften ur denna trakt, många emigrerade, andra återföll i traditionella 

utmarkssysslor som tillverkning av laggkärl, enklare möbler och 

husgeråd. Medan dynamiken grep omkring sig på närbelägna orter som 

Gnosjö och Gislaved, stagnerade uppenbarligen Mo härad och uppvisar 

drag av reliktområde. 129 


De större kulturmiljösystemen återfinns i Bottnaryds och Unnaryds socknar; 

på bägge ställena finns platser som samspelar med varandra som kan 

skadas om mer påtagliga barriärer upprättas i landskapet. Även övriga sockencentra 

bör undvikas. De sydligare socknarna i Mo härad kommer antagligen 

inte i fråga för den planerade Götalandsbanan. 

Lokalhistoria och landskap i i Sjuhäradsbygden 

Översikt 

Trakten kring Borås består av de sju häraderna Redväg, Kind, Mark, Bollebygd, 

Veden, Ås och Gäsene. Begreppet är känt sedan 1600-talet. Området 

avvattnas av Ätran och Viskan som utmynnar i det till år 1645 danska Halland. 

De nordliga häraderna Redvägs, Ås och Vedens härader bildar en möjlig 

korridor in mot Borås. De ytmässigt större Kinds (Ätradalen) och Marks 

(Viskadalen) kan komma ifråga i sina norra delar. Bollebygds och Gäsene 

härader berörs däremot knappast i denna fas av linjedragningen. 

Det finns en nordsydlig karaktärsskillnad i Sjuhäradsbygden. De delvis 

kuperade och skogiga häraderna Redväg och Ås är liksom nordliga delar av 

Vedens och Kinds härader kulturhistoriskt sett mellanbygder (semiperiferi) 

till den rikt utvecklade Västgötaslätten, vilket framgår av runstenar, medeltida 

stenkyrkor och sätesgårdar med mera. 130 Om uppkomsten senast under 

1300-talet av staden Bogesund (nu: Ulricehamn) har tidigare talats. 

De sydliga, skogiga och höglänta Kinds och Marks härader ter sig däremot 

inte som västgötsk periferi, utan mer som gränsland mot Halland med ett 

mått av kulturellt oberoende. Mark och Kind är båda gamla bygdenamn; det 

förstnämnda är en över hela det germanskspråkiga området förekommande 

benämning på gränsområden, det senare syftar på inbyggarna i en sluten 

bygd, som beboddes av en särpräglad ätt eller stam. 131 

128 Vestbö-Franzén 2004 s. 106-08. 

129 Franzén 2008 s. 181-90. 

130 Ekre 1997 s. 37–42. 

131 Andersson 1965 s. 142–62 

Det finns också en östvästlig tudelning av ekonomisk art. I Bogesundstrakten 

har befolkningen varit inriktade på boskapsskötsel och handel 

med boskap – bland annat medverkade man i de bekanta oxdrifterna upp 

mot Mellansverige och Bergslagen. Kontroversiellt var däremot avsättning 

söderöver, så länge Halland var danskt. 

I Sjuhärads västliga delar – den blivande Boråstrakten – fanns en inriktning 

på hantverk och handel och redan under 1600-talet. I samband med 

Borås grundning år 1621 talas, med syftning på Marks och Vedens härader, 

upprepade gånger om hemproduktion av textilier, träkärl och smidesföremål, 

men också befolkningen vandrade runt på landsbygden och avyttrade 

dessa varor. 

Som framgått grundades staden för att få slut på denna mot tidens doktriner 

stridande handel, men resultatet blev istället att handeln gynnades, 

under förutsättning att den bedrevs från staden. Det ledde till ett ömsesidigt 

beroende mellan land och stad, där handlare och hemhantverkarna åtminstone 

i någon mening måste ha hemortsrätt i staden, även om de tydligen 

ofta nöjde sig med att vara borgare på papperet. 

Ur detta växte västgötaknallarnas dörrhandel fram. Idealbilden av västgötaknallen 

är följande: ”Alnmåttet hade han under armen, stor, tvådelad säck över 

axeln, hemmavan och bekant var han överallt, och otaliga äro historierna om hans 

knipslughet och hans kvicka svar”. 132 

Under 1700-talet förvandlades hemspånaden och väveriet till förlagssystem, 

och på 1830-talet till fabrikstillverkning. Kärnområde för denna 

utveckling var Marks härad, där en kronolänsman år 1842 rapporterade: 

”Binäringar finnas, då bomullsvävnaden numera såsom huvudnäring måste antagas, 

inga”. 133 Demografin präglas av traktens särpräglade och för Sverige unika 

ekonomiska historia. 

132 Levander 1976 s. 58-60. Man ska dock inte underskatta gårdfarihandelns omfattning. En 

ögonblicksbild från Linnés västgötska resa ger ett mer dynamiskt intryck: ”Västgötar mötte 

oss trenne stycken, som drevo 21 lösa hästar, lastade med Västgötagods” (cit. efter Levander 

1976 s. 61). 

133 Jämförelsen mellan östra och västra Sjuhäradsbygden följer Ahlberger 1997 s. 107–13. 


47


48 

Tabell 3. Se faktaruta Demografiskt tidsdjup sidan 35 

År: 1571 1751 1865 

Redvägs hd 

629, 96 km² 


Kinds hd 

2207 km² 


Ås hd 

Arealuppgift saknas 

16 socknar 

Marks hd 

1412, 48 km² 


Vedens hd 

355, 28 km² 

7 (6) socknar 

2894 6276 12254 

5498 14567 31346 

3029 6210 12666 

5656 14112 35818 

1633 3713 8025 

Denna bild skiljer sig från vad vi mött i Östergötland och Småland, med 

reservation för Mo härad som i mycket påminner om Sjuhärad. Tillväxten 

mellan åren 1571 och 1751 stannade här vid omkring 200 procent, 

högst i Mark (249, 5 procent), lägst i Kind (195 procent). Men å andra 

sidan höll denna trend i sig så att Marks härad år 1865 växt med ytterligare 

254 procent. Svagast tillväxt mellan åren 1751 och 1865 uppvisar 

Redväg med 195 procent. 

Folktätheten stannade kring 4–5 invånare per kvadratkilometer år 1571, 

utom i Kind där den underskred 3 invånare per kvadratkilometer men 

år 1865 uppvisade Marks härad över 25 invånare per kvadratkilometer, 

Vedens närmare 23 invånare per kvadratkilometer, medan Kind och 

Redväg låg kring 13–14 invånare per kvadratkilometer. Siffrorna bekräftar 

därmed industrialiseringens kraftiga genomslag. 

Redvägs härad – struktur och värdekärnor 

Redvägs härad är Västergötlands högst belägna trakt. Dess centralbygd 

är Åsunden med staden Ulricehamn (medeltidens Bogesund) och en 

omskriven herrgårdsbygd, gårdarna kring sjön, vilka samspelar med 

Torpa stenhus i Kinds härad. 

Ätradalen är bemärkt som huvudled mellan Halland och Falbygden i 

äldre tid och vanligtvis anger man att det stråket ligger bakom häradsnamnet 

Redväg. Det är nu inte hela sanningen. 

Den parallellt flytande Viskan har nämligen sina källsjöar Mogden och 

Tolken bara omkring 5 kilometer från Ätran och man har påvisat ett gammalt 

huvudstråk som länkade Fristadsbygden (vid Viskan) över Tolkabro 

till Ätran norr om Åsunden. 

Införseln av sten- och bronsålderns ”massvaror” verkar ha följt detta stråk 

upp mot övre Ätradalen, där ett distributionscentrum gentemot Falbygden 

förefaller ha funnits under långliga tider. Enligt Eva Weiler finns däremot 

nästan inga spår av sten- och bronsålderns långväga kontakter i Ätradalen 

söder om Åsunden. 

Den ”ridväg” som namngivit häradet är därför kanske framför allt den som 

utgår från ”hålvägsmotet” i Timmele, nära ett vadställe över Ätran, och följde 

samma spår upp emot Humla som idag riksväg 46; där lämnade den Ätran 

och fortsatte norröver ”genom ett brett stråk av förhistoriska gravar”. 134 

Tillkomsten av två parallella rid- och gångvägar mellan Halland och Västergötland 

var däremot en politisk akt, signerad Gustav Vasa (landsvägsförordningen 

år 1540). 

134 Östmark 1997 s. 136; E. Weiler 1997 s. 28-30. 

Att märka är att Sveriges kanske allra märkligaste arkeologiska föremålsfynd 

har gjorts här, den sjuringade guldhalskragen från Yttergården, Möne 

socken, med 424 miniatyrer av djur och människor och en vikt på 820 gram. 

Ett annat märkligt föremålsfynd från ridvägens trakter är den s.k. Timmelegudinnan, 

en statyett av påtagligt keltiskt kynne påträffad vid S:t Annas 

källa, Källeberg, i Timmele socken. 

Redvägs härad bestod enligt sockenförteckningen i Västgötalagen av 24 

socknar. 135 Det var flerkärnigt och utvecklade ingen fast tingsplats under 

medeltiden. Som tingsställen omtalas under 1400-talet Dalum, Nörene, 

Kolshald, Hössna, Kilaby och Haraldstorp. Senare blev Timmele fast tingsplats. 

År 1843 flyttades tinget från Timmele till Ulricehamn. 136 

135 Styffe 1911 s. 135-37; Almquist 1954 s. 213. 

136 Huvudkällor till dokumentlandskapet är i detta och följande häradstexter Weiler, S. 

Sjuhäradsbygden har en mycket intressant industrihistoria. Ett speciellt inslag i Sjuhäradsbygdens bebyggelsemiljö är de så kallade förläggargårdarna. Gårdarna drevs av traktens mer besuttna bönder och fick särskilda 

rättigheter av staten. Förläggargårdarnas typiska utseende är mangårdsbyggnad i två eller två och en halv våningar samt stora flygelbyggnader. Foto: Pekka Kärppä.

Ätrans dalgång är ett starkt upplevelselandskap kring en mångtusenårig 

samfärdselled mellan Västergötland och Halland. I Dalen, Silarp och Övre 

Vång finns talrika rösen, hällkistor från sten- och bronsålder, samt järnåldersgravfält, 

jämte Blidsbergs, Brunns, Böne, Dalums, Humla, Kölaby, Timmele 

med den medeltida socknen V. Vångs, Marbäcks och Gällstad sockencentra. 

Blidsberg är en odlingsbygd med tätt fornlämningsbestånd, i Kölaby 

ligger tio gravfält kring det med kristendomen etablerade sockencentret. I 

Marbäck–Gällstad på östra sidan finns ytterligare kulturhistoriskt värdefull 

odlingsbygd med bland annat Källebacka och Bäckagården som betydelsebärare. 

I sin sydliga del tillhör denna centralbygd Kinds härad (riksintresse 

f.d. P 49). 

Åsundens strandtopografi med Ulricehamns stadskärna är av särskilt värde 

som scenen för en avgörande drabbning i Nordens historia. Den 19 januari 

1520 drog en dansk armé fram över Åsundens is, där den möttes av en 

svensk. Under striden ådrog sig rådskonstitutionalismens ledare Sten Sture 

den yngre skador som senare tog hans liv. Därmed öppnades vägen för Kristiern 

II in mot Sveriges kärnbygder, en väg som ledde till Stockholms blodbad 

senare på året. När Sveriges ledarskikt hade topphuggits fanns utrymme 

för en oprövad ung ledare, en av de få som fanns kvar, Gustaf Eriksson Vasa. 

Han skulle efter bara några år föra Sverige ur den nordiska unionen, ur 

katolicismen och in i absolut monarki med merkantilistiska förtecken. Sjön 

och de höga berg som omger sundet gör det fortfarande lätt att föreställa sig 

det dramatiska förloppet denna vinterdag. Miljön har samma dignitet – och 

ingår i samma ”berättelse”, som Vasaminnena i Dalarna. Namnet Skotteken 

har bevarat minnet i folkfantasin, och en år1914 rest sten med inskription 

har permanentat det. 

Höga värden förknippas även med Vinstorpa (Vinsarp) som ursprungligen 

låg i Böne socken (nu: Gammelgården). Egendomen kan följas från år 1323, 

då en Sigge Djäkn köpte den. Hans ättling Ingrid Karlsdotter gifte sig med 

Udd Matsson, som hade Redvägs härad med staden Bogesund i förläning. 

Från dem utgick den så kallade Vinstorpaätten. Deras son Bengt Uddson, 

som var häradshövding i Redvägs år 1412 och ännu år 1424, förvärvade 

gods i Dalums socken på motsatta sidan av Vinstorpasjön, som han kallade 

Nya Winzatorp, nu: Vinsarp. Här finns delar av ett medeltida stenhus bevarat. 

Ättlingarna ingick i det under unionstiden framvuxna gränsfrälset och 

deltog intensivt i 1400- och det tidiga 1500-talets dansk-svenska konflikter, 

vilket givit Vinsarp en brokig historia. 137 (riksintresse f.d. P 49.) 

Andra värdekärnor är Gullereds sockencentrum (vars församling inkorporerat 

Tissereds medeltida socken) med värdefull bybebyggelse i anslutning 

till betydande ålderdomligt odlingslandskap (Riksintresse f.d. 49). Utöver 

de utpekade riksintressena utgör även övriga sockencentra kulturhistoriska 

värdekoncentrat: Norra Åsarps, Bjättlunda (vars socken inkluderar en del av 

Timmele socken), Fifflereds, Hössna (vars församling inkorporerat Kinnareds 

medeltida socken), Knätte, Kölingareds (vars församling inkorporerat 

Ingareds medeltida socken), Liareds (vars församling inkorporerat Igelsreds 

medeltida socken, men som ”fordom” tillhört Frökinds härad), Smula (som 

också ”tydligen” delvis hörde till Frökinds härad), Solberga, Strängsered 

samt Vists sockencentra. 

1997:Almquist 1954 s. 237. 

137 Styffe 1911 s. 136; ÄSF I:1 s. 95, 102-05. 


Fornlämningsbilden Lämningar från sten-, brons- och järnålder finns 

rikligt i Ätradalen, samt längs med vattendelaren. Stora stenrösen av bronsålderstyp 

framträder som monumentala prestigemarkörer för släkter eller 

stammar i hela norra Sjuhäradsbygden. Det största gravröset är Björnarp 

i Blidsbergs socken, andra finns på Trollö i Åsunden, i Knätte med mera. 

Karaktärslämningar är de talrika hålvägssystemen som förekommer särskilt 

rikligt i Timmeletrakten, ”ridvägen” utmärks dessutom av broplatser, vad, 

runstenar och flera medeltida borglämningar. Fossila odlingslandskap med 

Vänern 

Götene 

stort tidsdjup är också karakteristiska för trakten, järnålder, medeltid och 

fortfarande i våra dagar hävdade ålderdomliga tegsystem, med stenmurar, 

röjningsrösen, diken och fägator, samt ängs- och hagmark; särpräglade är 

de dikade madåkrarna i Hössna med omnejd. 

Bebyggelsebilden Övre Ätradalsbygden innefattar såväl mellan- som 

Skara 

skogsbygd ovanför högsta kustlinjen. Dalgången kring Ätran omges av 

högre terräng med mossar och sjöar. Trakten är utomordentligt bördig och 

dagens odlingsbygd sträcker sig upp längs dalsidorna mot höjdkrönen. 

Åtskilliga bykärnor återfinns i gamla lägen på höjderna. Här möts öst- och 

västsvenska byggnadstraditioner, exempelvis kan parstugor uppträda i säll- 

Vara 

skap med framkammarstugor och gammaldags timrade ekonomibyggnader. 

Man byggde i två våningar både före och efter laga skiftet, då det västsvenska 

dubbelhuset kom att bli dominerande. Anmärkningsvärd är en nybyggnadsdrive 

cirka åren1915–35, där ladugårdar med brutna tak, stora skullar 

Falköping 

och murade körbroar tillkom. I anslutning till betydande före detta mossodlingar 

återstår fortfarande åtskilliga madlador i Hössnatrakten. 

Grästorp 


Herrljunga 

Staden Bogesund tycks ha tillkommit på 1300-talet men utan att dominera 

häradet, vars egentliga tyngdpunkt verkar ha legat uppe vid Timmele och 

upp Vårgårda mot gränsen till Ås härad. Häradet har därigenom fått en något onaturlig 

konfiguration. 

Sandared 

Viskan Viskan 

Fritsla 

Viskafors 

Borås 

Fristad 

Gingri 

Målsryd 

Ätran Ätran 

Viskan Viskan 

Dalsjöfors 

Svenljunga 

Lidköping 

Hökerum 

Timmele 

Ulricehamn 

Åsunden 

Täthetsbild visande idag kända lämningar från Stenålder i Västergötland. 

Ätran Ätran 

Gullered 

Komosse 

Nissan Nissan 

Vadstena 

till känna i landskapet, Tibro vilket understryker det unika i ätten Brahes anord- 

Skövde ningar på och kring Visingsö. 

Skara 

Vättern 

Skövde 

Skänninge 

Grästorp Hotbilden – möjligheter och utmaningar 

Hov Bjälbo 

Skultorp 

Tåkern 

Skultorp 

Bottnaryd 

Gunillaberg 

Mullsjö 

Stråket Viskan-Mogden-Timmele tycks i själva verket utpeka en centralbygd 

i gränstrakterna mellan Ås och Redvägs härader, vilket antyder att 

det funnits en mer vidsträckt äldre bygdelagsgruppering. Ett tecken på 

äldre centralitet utgör den närbelägna Södra Vings märkliga 1100-talskyrka, 

förknippad med samhällsbyggaren biskop Bengt och med en under 

1200-och1300-talen inflytelserik frälsesläkt (Vingätten). På drottning Margaretas 

tid blev orten faktiskt formellt centrum för en större trakt när ett 

gårdsfögderi lokaliserades till Hökerum vid Mogdens strand. 138 Även Bogesundstrakten 

blev på 1560-talet förlänad som grevskap av Erik XIV; inne- 

Motala 

Vänern 

Lidköping 

Götene 

havare blev Gustav Johansson Tre Rosor Karlsborg och det upprätthölls tills ätten dog 

ut på svärdssidan på 1610-talet. Grevskapet återupplivades år 1651 och tilldelades 

riksrådet Fredrik Stenbock, men drogs definitivt in år 1680. 139 Det 

kan konstateras att grevskapet Bogesund inte på något påtagligt sätt ger sig 

Götalandsbanan har att korsa de längs Ätradalen och Mogden–Tolkenområdet 

koncentrerade kulturvärdena. Kanske är en passage nära Åsundens 

nordända möjlig, medan Hjo en dragning längre norrut 

Vara 

Alvastra skulle skapa stora svå- 

righeter. Möjligt är att en gång söder om Åsunden skulle vara lättast framkomlig 

från kulturmiljösynpunkt. 

Tidaholm 

Hökensås Vårgårda 

138 Fritz 1973 s. 71-73. 

139 Winberg 1997 s. 83. 

Vättern 

Habo 

Taberg 

Bankeryd 

Målsryd Tenhult 

Gränna 

Forserum 

Ödeshög 

Ås härad – struktur och värdekärnor 

Falköping 

Ås härad sträckte sig från Falköpingsslättens övergångsbygd i nordost ner 

mot Borås utkanter i sydväst. I norr är landskapet kring några av Lidans 

källflöden böljande och småkulligt men stiger i mittpartiet Hålaveden till höglandster- 

räng, för att på nytt sänka sig mot Viskans dalgång och det ändå rätt kupe- 

Herrljunga 

rade Borås. 

Dumme 

mosse 

Sandared 

Viskan Viskan 

Fritsla 

Borås 

Lagan Lagan 

Visingsö 

Skärstad 

Fristad 

Gingri 

Huskvarna 

Jönköping 

Viskafors 

Ätran Ätran 

Viskan Viskan 

Dalsjöfors 

Svenljunga 

Hökerum 

Timmele 

Ulricehamn 

Åsunden 

Nässjö 

Täthetsbild visande idag kända lämningar från bronsålder i Västergötland. 

Ätran Ätran 


Lommaryd 

Gripenberg 

Aneby 

Gullered 

Säby 

Komosse 

Svartån 

Tranås 

Eksjö 

Nissan Nissan 


Borensberg 

Boren 

Mjölby 


Tidaholm 

Boxholm 

Bottnaryd 

Gunillaberg 

Mullsjö 

Ö Lägern 

Dumme 

mosse 

Solgen 

V Harg 

Hökensås 

Mantorp 


Sommen 

Habo 

Taberg 



Tibro 

Lillån 

Bankeryd 

49 

Lj 

M 

Vikingst 


Vättern 

H 

Jönköping 

Lagan Lagan


50 

Grästorp 

Man har övervägt om namnet anspelar på traktens allmänna höjdsträckning, 

eller på en specifik ås, varvid föreslagits ortnamnet Tingmark på gränsen 

mellan Hällstads och Möne socknar, men om det råder ingen säkerhet. 

140 Trakten ger allmänt intryck av böljande skogs- och odlingslandskap. 

Häradet var under medeltiden något större än senare, sedan socknen 

Dövene delats mellan K Ugrannsocknarna, L L I N G S H D varav några låg i Frökinds härad. 

Ännu på 1500-talet fanns ansenliga bokskogar Herrljunga i häradets sydliga delar, 

bland annat i allmänningen Gälaveden på gränsen mot Kind. Ting hölls 

under medeltiden i de varandra närbelägna socknarna Härna och Tärby, 

vilket antyder att övre Viskadalen var häradets centralbygd. 

Vårgårda 

140 Andersson 1965 s. 129. 

Sandared 

Viskan Viskan 

Fritsla 


Vara 

Borås 

Viskafors 

M A R K S H D 

Fristad 

Gingri 

Målsryd 

Ätran Ätran 

Viskan Viskan 

Å S H D 

Dalsjöfors 

Svenljunga 

Täthetsbild visande idag kända lämningar från järnålder i Västergötland. 


Hökerum 

K I N D S H D 

Skara 

Skövde 

Som fast tingstad hade man sedan mitten av 1600-talet Hällstad, med läge 

på vattendelaren. Under 1680-talet flyttades tingsstället till Väby, som kvarstod 

in i 1900-talet, innan alltsammans flyttades till Borås år 1920. 141 

Falköping 

Tidaholm 

Att märka är att de nämnda socknarna på ett tidigt stadium börjat specialiseras, 

så blev forkörning Hällstads och Tärbys profil, medan knallehandel 

kännetecknade Härna och Södra Ving, med spåntakstäckning som komplement. 

142 


141 Styffe 1911 s. 139-41; Almquist 1954 s. 219-21, 239. Mellan 1696 och 1849 

utgjorde Segerstorp n:r 2, Tärby s:n, häradshövdingeboställe för en domsaga som 

innefattade flera intilliggande härader (Almquist 1954 s. 238). 

142 GIV s. 99. 

Timmele 

Ulricehamn 

Åsunden 

Ätran Ätran 

R E D VÄ G S H D 

Gullered 

40 

Komosse 

Nissan Nissan 

Skultorp 

Bottnaryd 

Gunillaberg 

M O H D 

26 

Mullsjö 

Hökensås 

Dumme 

mosse 

Taberg 

Lagan Lagan 

Hjo 

Vättern 

Ödeshög 


I anslutning till Södra Vings märkliga 1100-talskyrka och den Hålaveden märkliga 

medeltida borgruinen Vädersholm utbreder sig (i Härna och Södra Vings 

socknar, Ulricehamns kommun) två gravfält med stensättningar och en 

storhög med runsten. Kyrkan från 1130-talet är en av Sveriges märkligaste. 

Äldre Västgötalagen Visingsö anger den legendariske samhällsbyggaren biskop Bengt 

som dess upphovsman; sydportalen tillskrivs den så kallade Ottravadsmästaren. 

Under sent 1200-tal har den vidare gynnats av den så kallade Vingättens 

medlemmar, som antagligen bekostat det gotiska koret – konsolerna 

till dess valvribbor utgörs av Gränna fyra eleganta, naturtroget gestaltade manshuvuden. 

Enligt Jan Svanberg ger de uttryck för tidens riddarideal, medan 

Gripendet 

är mera tveksamt om de också porträtterar individer ur Vingätten. 

berg 

143 

Vingättens (tre sjöblad) mest framgångsrike medlem var lagmannen Gustaf 

Tunasson som under 1300-talet satt i riksrådet. 

Vättern 

Alvastra 

Tåkern 

Som nämnt faller starkt ljus på trakten kring Möne kyrka på grund av det 

enastående fynd som gjordes på 1860-talet av en guldhalsring som med 

största sannolikhet hade kultisk betydelse och i varje fall utpekar centralitet 

i någon form under folkvandringstiden. 

32 

Ett med ätten förknippat V I S T A herresäte H D var Vädersholm på en ö i den numera 

Habo 

sänkta sjön Mogden, söder om sjön finns lämningar som kan vara en 

äldre sätesgård kallad Fagranäs; på 1370-talet innehades Vädersholm av 

den mecklenburgske N O R R A 

Skärstad lyckoriddaren Heyne Snakenborg, gift med Gustafs 

Tunassons dotter Bengta. Som lojal med kung Albrekt fick han Lommaryd lämna detta 

Bankeryd komplex ifrån sig efter slaget vid Falköping år V1389. E D B O H D 

Aneby 

Huskvarna 

Jönköping 

T V E T A H D 

144 Hela denna miljö 

möjliggör fortfarande upplevelsen av hur medeltida aristokrati växte fram 

i häradets semiperiferi – med kontinuitet från äldre tider (riksintresse f.d. 

P 48). Dessutom omtalas flera medeltida sätesgårdar kring Mogden: redan 

nämnd är Hökerum på västra sidan, på norra sidan Säby och lite längre 

norrut belägna Hov (jämför ortnamnet Knapagården). Andra medeltida 

sätesgårdar i häradet var Fänneslunda i socknen med samma namn, samt 

Sundsholm vid södra änden av Tolken. 145 

Men det är inte bara högreståndsmiljöer som förtjänar uppmärksammas. Ett 

värdefullt landskap med gravfält, fossil åkermark och Gingri tidigare sockencentrum 

breder Tenhult även ut sig mot Fristads sockencentrum i Vedens härad 

S Ö D R A 

(riksintresse P 65); de båda socknarna Forserum är numera förenade till en församling. 

V E D B O H D 

Rångedala och Toarps socknar utvecklades tidigt till hantverksbygder med 

smides- och svarvarbeten som 31specialitet, 40 47 och var centra i den handel som 

bedrevs av utliggare före Borås tillkomst. Det gör deras Nässjö sockencentra och 

bybebyggelse speciellt intressanta. 

Som värdekärnor framstår även sockencentra i Brämhults, Döve (med del av 

före detta Börstigs socken i Frökinds härad), Äspereds, Fänneslunda, Grovare, 

Hällstads, Härna, Varnum, Kärråkra, Murum, Tärby, Töve (med en del 

som tidigare tillhört Södra Vings socken) socknar. 

143 Svanberg & Hernfjäll 1991 s. 12. 

144 Ekre 1997 s. 49f. 

145 Styffe 1911 s. 140f 

E4 


Hov 

Säby 

Bjälbo 

Svartån 

Tranå 

Eksjö 

B 

G Ö 

Y


Fornlämningsbilden Rösen av bronsålderstyp är rikligt förekommande i 

krönlägen, liksom vid Mogden (Södra Vings s:n), stensättningar och gravfält 

är av järnålderstyp. Runstenar och flera befästa medeltida sätesgårdar i övre 

Viskadalen, markerar att häradets historiska kärnområde utvecklats i samspel 

med Västergötlands storbygder. 

Bebyggelsebilden Ås och det västerut belägna Gäsene härader framstår 

som gränsområde mellan sydligt och västligt byggnadsskick. Med tillgång 

till ädellövträd har man i områdets nordliga delar byggt i ek med skiftesverksteknik. 

Ovanligt mycket finns kvar av ett byggnadsbestånd med rötter 

i 1600- och 1700-tal: framkammarstugor, enkelstugor med sidokammare 

och låga ryggåsstugor. Efter skiftena tog de västliga influenserna överhanden; 

det västsvenska dubbelhuset gjorde entré. En typisk gård i Ås och 

angränsande trakter har en syrenomgärdad mangård, salsbyggnad från sent 

1800-tal med bostadsflygel, fägårdslänga med lagård, stall med överbyggd 

skulle till vilken en murad körbro leder, loge, lada, magasin, brygghus, vagnbod, 

vårdträd, gräsrundel, hävstångsbrunn (exemplet Dållebo, Övergården, 

Varnums s:n). Påfallande är en sen nybyggnadsoffensiv från 1910-talet fram 

till andra världskriget. 146 


Liksom norra delen av Redväg utgör Ås en känslig, svårhanterad trakt med 

höga kulturvärden. Notervärt är det stråk av kulturvärden som följer Viskan 

från Mogden mot Boråstrakten. Bansträckningen bör i görligaste mån 

undvika detta. Utrymme synes finnas söder därom. En eventuell linjedragning 

genom Ås måste ägnas närmare studium. 

Vedens härad – struktur och värdekärnor 

Häradets namn har antagits beteckna en skogrik trakt, dess invånare ”skogsborna” 

eller en bestämd tingsplats. 147 Det hade så långt tillbaka vi kan se 

ungefär samma utsträckning som i modern tid. Dess naturliga huvudbygd 

var Viskans dalgång, idag ett utpräglat industrilandskap med tätorter som 

pärlor på en tråd. I övrigt dominerar produktionsskog medan jordbruket 

sedan århundraden spelar en underordnad roll. I äldre tider bedrevs hemhantverk 

och kommers på de magra gårdarna. Kring år 1800 började man 

tillverka tyg av importerad bomull, enligt det så kallade förlagssystemet 

(därmed kunde man ersätta importen av färdiga textilier). Förläggarna köpte 

råvara i Göteborg och lämnade ut den till väverskor i traktens backstugor. 

En del förläggare började därefter tillverkning i mer fabriksmässiga former; 

en pionjär var Sven Eriksson som år 1834 anlade väveri i Rydboholm, något 

som blev inledningen till en snabb industrialisering av Sjuhäradsbygdens 

västra del, tillsammans med andra förläggare grundade han därpå ett spinneri 

i Rydal. 

Produktionen fann avsättning genom Västgötaknallarna, intill dess näringsfriheten 

1864 och bristen på bomullsråvara genom inbördeskriget i Nordamerika 

ställde dem inför djup kris. 148 

146 GIV s. 99f, 102. 

147 Andersson 1965 s. 132f. 

148 Läsa landskap s. 80f, L Palmqvist; Östblom, Hjelm & Helmfrid 2004 s. 82-85. 

Krisen innebar slutet på förlagssystemet och drev på industrialiseringen av 

Viskadalen, vars ortnamn återfinns i många av den svenska textilproduktionens 

varumärken. 

Från 1490-talet känns tingsplatsen Longhem (Längjum?). Vedens tingsplats 

var från 1600-talets mitt Åslätt. På 1680-talet flyttades tingsstället till Borgstena 

och därifrån in till Borås år 1835. Påtorp vid sjön Ärtingen var stamgods 

för den vid medeltidens slut framträdande ätten Gylta. 

Även Röll nordväst om Öresjö var en senmedeltida sätesgård. Sockencentra 

i Borgstena, Bredared, Fristad, Sandhult under vilket Hedareds medeltida 

socken, senare ”kapell”, lyder, Tämta och Vänga socknar. 

Viskans dalgång har varit en viktig förbindelselänk mellan Västgöta slätten och kusten. Vägstråket från 

Timmele (vid Ätran), via Hökerum till Gingri är rik på lämningar från olika tidsepoker. Gingri med 

Öresjö i bakgrunden. Foto: Pekka Kärppä. 

Ett speciellt inslag i den byggda miljön utgör förläggargård arna. Deras kärnområde 

är Viskadalen och Häggåns dalgång med tyngdpunkten i Marks 

härad. De drevs av traktens mer besuttna bönder, som tidigt blev ett slags 

industrialister. Förläggargårdarnas typiska utseende är mangårdsbyggnad i 

två eller två och en halv våningar i detaljrik träpanelarkitektur med enkel 

planlösning och jämnt placerade fönsteraxlar, samt stora flygelbyggnader. 


Fornlämningsbilden Järnåldersgravfält finner man vid äldre bebyggelselägen. 

Vedens härad är inget jordbruksintensivt område, men just därför 

bevarar det förhållandevis många fossila rester, däribland odlingsrösen av 

svårbestämd ålder alltifrån det allra äldsta någorlunda bofasta jordbruket 

ända in i medeltiden; dessutom finns lämningar av det entydigt bofasta 

jordbruket från järnåldern och framåt i form av stensträngar, terrasserade 

åkrar och bandparceller. Därtill kommer fullt av spår av äldre tiders utmarksnäringar. 

Bebyggelsebilden I dalstråken längs vattendragen bildades byar under 

medeltidens lopp. På höglandet dominerar ensamgårdar. Trots den dynamiska 

utvecklingen i Viskans dalgång återstår ännu bevarade exempel på 

hur den förindustriella bebyggelsen sett ut: framkammarstugor, långloftsstugor, 

högloftsstugor och tvåvåningsstugor från tidigt 1800-tal. Ett karaktärsdrag 

för äldre manbyggnader i området bildar de så kallade nyckelhålskônkarna 

(förstubroar). Äldre ekonomibyggnader är ofta heltimrade. 

De ålderdomligaste av dem samspelar med mycket välbevarade rester av 

de senare århundradenas småbruk med stenmurar, odlingsrösen, hamlade 

träd (exempelvid. Upptröst och Älmås). 149 

Under det sena 1900-talet drabbades den svenska textil industrin av en 

djupgående strukturell kris, varigenom många av traktens företag blev 

utslagna från marknaden, och nedlagda textilfabriker utgör numera ett delvis 

svårhanterligt kulturarv. 


Samspelet mellan Borås stad och de omliggande socknarna kunde uppenbarligen 

vara spänningsfyllt. 

År 1766 utbröt ett folkupplopp i Vedens härad, med utlöpare åt Mark och 

Bollebygd. Det leddes av Sven Hoffman från Torpa, lantsocknen vid Borås, 

som blivit utsedd till riksdagsman men blivit avvisad av myndigheterna. 

Tillbaka i Västergötland samlade han flera hundra åhörare i ”en gammal kyrkoruin 

i Fristad” (Gingri?), där han höll brandtal om hur riksdagsherrarna 

kringskurit den bondevänlige kungen och ledde därefter ett spontant 

”fälttåg” mot Borås, som dock kom av sig på tredje dagen. Hoffman blev 

tillfångatagen i Borås, eventuellt av sina egna, och avrättades sedermera i 

Stockholm, vid sidan av några medhjälpare. 150 

149 GIV s. 153. 

150 Den av historiker föga uppmärksammade episoden skildras lite skiftande. Enligt Adolfsson 

2007 s. 72-74 hade den lokale häradshövdingen vägrat utfärda nödvändiga handlingar för 

att Hoffman skulle få tillträde till riksdagen. Enligt NF s.v. Hofman, Sven var han en 

”bondeadvokat” som svartlistats av Göta hovrätt. 


51


52 

Från huvudstadsperspektiv skrev Olof Rudbeck den yngste en komisk hjältedikt 

om det hoffmanska ”oväsendet”, som trycktes år 1776 under titeln 

Boråsiade, och därefter kom i flera upplagor. Handlingen är till mest men 

enligt Nordisk Familjebok präglas dikten av ”ledig versifikation och den kontrast, 

som det episka maskineriet med gudar och gudinnor bildar mot själva ämnet”. 151 

Även om man vid den tiden inte kommit längre än till så kallade förlagsindustri 

i Sjuhäradsbygdens vävarbälte, är det möjligt att dessa händelser i 

någon mening speglar de motsättningar som utmärker den tidiga industrialismen. 

Knallebygderna var beroende av de hemtillverkade varornas avsättning 

och 1765–66 var kritiska tider, präglade av spekulationsanda. Den 

riksdag Hoffman skulle deltagit i blev även utan hans medverkan tumultartad, 

när de radikala yngre mössorna tog makten från det egenmäktiga hattpartiet. 

152 

En annan aspekt på Sjuhäradsbygdens industrihistoria har lyfts fram av ett 

forskarlag vid Göteborgs universitet: att arbetarrörelsen hade mycket svårt 

att göra sig gällande vid dessa textilfabriker. Arbetarna kom direkt från ett 

strängt religiöst bondesamhälle där föreställningar om arbetets höghet och 

den enskildes ansvarskänsla var centrala. Det har setts som en komponent i 

den specifika västsvenska mentalitet man velat lyfta fram. 153 


Problemen i närheten av Borås liknar dem som gäller in- och utfarten ur 

Linköping och Jönköping. 

Kinds härad-helheten 

Om Götalandsbanan av någon anledning inte skulle komma att angöra 

Ulricehamn kunde norra delen av Kinds härad möjligen komma ifråga för 

linjedragningen mellan Jönköping och Borås. Detta är dock en spekulation 

i förändrade förutsättningar varför behandlingen här görs tämligen summarisk. 

Det i så fall aktuella området är socknarna Dalstorp, Dannike, Finnekumla, 

Grönahög, Gällstad, Hillared, Hulared, Ljungsarp, Ljushylt, Länghem, Marbäck, 

Mossebo, Månstad, Nittorp, Sexdrega, Tranemo, Tvärred, Södra Åsarp, 

Ullasjö och Ölsremma, med andra ord drygt hälften av häradets 36 socknar. 

Trakten är kuperad och höglänt, men genombruten av Ätrans och biflödenas 

ådalar. Idag är främst dalsidorna uppodlade, men kvarlevor finns av 

höglandets småskaliga jordbruk, hårt trängda av det industriella skogsbruket. 

Häradet hade från mitten av 1600-talet tingsställe i Svenljunga. 154 

151 NF s.v. Rudbeck 4. 

152 Jfr Strindberg, A(xel) 1978 s. 95 ”1760-talet var ju en orolig tid. Bankrutter noterades titt 

och tätt; inom affärslivet blomstrade allsköns ohederlighet, och såväl samtida tidskrifts- 

som skönlitteratur tjäna som vittnesbörd om en allmänt spridd korruption. Efter mössornas 

seger kommo ju vid deras stora räfst de underligaste saker i dagen.” 

153 Ahlberger & Malmstedt 1993; Winberg 2000 s. 31-70. 

154 Almquist 1954 s. 211. 

I nära samspel med det stora riksintresset Ätrans dalgång, ligger den medeltida 

sätesgården Torpa i Kinda härad (och numera Tranemo kommun), 

med ett av de två medeltida stenhus som överlevt till vår tid, det omges av 

kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i odlingslandskap av äldre typ (riksintresse 

f.d. P 53). Av stort värde är även miljön kring Openstans borg, Södra 

Åsarps socken (riksintresse f.d. P 67). 

Tåstarp, Tranemo socken, är en rik fornlämningsmiljö med gravanläggningar 

från olika tider (riksintresse f.d. P 52); Tyggestorp, Tranemo socken 

är en upplevelsemiljö avseende förhistorisk järnframställning (riksintresse 

f.d. P 54); Dalstorp gamla kyrkplats (riksintresse f.d. P 55); det ålderdomliga 

odlingslandskapet i Månstad (riksintresse f.d. P 56). 

Mellan åren 1705 och 1876 var Ånarp i Ullasjö socken anslaget häradshövdingeboställe 

den domsaga som omfattade Kind och Redvägs härader. 155 

I Gölingstorps by, Nittorps socken ovanför Jälmåns dalgång i nordöstra 

Kind finns en samlad miljö som väl illustrerar agrarlandskapets förändring 

under senare delen av 1800-talet: fina exempel på hur man vid denna tid 

förvaltade den regionala byggnadstraditionen i Norrgården och den mitt 

emot belägna Näbbagårde. Mellan dem löper den gamla färdvägen från 

Jönköping ner mot Opensten. Näbbagården var gästgiveri och i anslutning 

till näringslivets liberalisering etablerades här en marknadsplats på 1860talet. 

Dess heltimrade bodlänga är fortfarande i behåll. 156 


Fornlämningsbilden Norra Kind är rikt på fornlämningar, med bondestenålderns 

hällkistor och bronsålderns högt liggande rösen som karaktärsmarkörer. 

Järnåldersgravfälten demonstrerar den nuvarande bebyggelsens 

ursprungsområden. Flera platser för lågteknisk järnframställning är kända. 

Enligt arbetet Gårdar i Västergötland (år 2004) är Ätradalen ”ett av landets i 

särklass rikaste områden vad gäller fossila odlingslandskap från förhistorisk 

tid och medeltid”. Bestånden innefattar stora arealer röjningsrösen, exempelvis 

vid Röstorp, och många lokaler med stensträngar, terrasskanter och 

bandparceller i anslutning till kvarstående gårdar, som i Läggared, Hillareds 

socken och Rösered, Månstads socken. 

Bebyggelsebilden Den agrara bebyggelse består till stor del av ensamgårdar, 

vilka ibland samlas till löst grupperade byar; några större byar återfinns 

i höjdlägen vid dalgångarna. 

Byggnadsskicket var in i sen tid mycket ålderdomligt och ännu kan man 

träffa på högloftstugor, framkammarstugor i två våningar, långloftstugor, 

loftbodar, kallmurade gråstenskällare av 1700- och tidig 1800-talskaraktär. 

I anslutning till höglandets gårdar finns hävdade stråk av dessa århundradens 

odlingslandskap, med röjningsrösen, småtegar, fägator, diken, mossodlingar 

och stenmurssystem. 157 

155 Almquist 1954 s. 237. 

156 GIV s. 182-85. 

157 I huvudsak efter GIV s. 168-79. 

Marks härad - helheten 

Karaktären i detta härad motsvarar den som beskrevs för Veden. Endast de 

nordligaste socknarna Kinnarumma och Seglora i Marks omfattande härad 

kan komma att beröras av Götalandsbanan. Och inte ens det är särskilt sannolikt. 

Beskrivningen blir därför summarisk även här. 

Segloras kulturhistoriska berömmelse sammanhänger med att dess välbevarade 

1700-talskyrka av timmer med spånklätt tak flyttades till Skansen 

1916, sedan den tagits ur bruk. Det har sitt vetenskapliga värde att man är 

varsam med den miljö den tidigare tillhört. 


Fornlämningsbilden Hällkistor återfinns mellan Öresjöarna och Tolken. 

Rösen och stensättningar i krönlägen. Flera järnåldersgravfält, av yngre 

järnålderstyp invid byar och gårdar i nedre Viskadalen. De redan berörda 

borgarna Öresten och Kinnaborg utgör betydelsebärande lämningar av den 

stora historien. Åtskilliga välbevarade småskaliga odlingslandskap, med en 

rikedom på stenmurar. Eklandskap finns här och var, bland annat vid Örestens 

borg. 

Bebyggelsebilden I Mark finns åtskillig bevarad äldre bebyggelse där västsvensk 

tradition blivit utmanad söderifrån. Den agrara bebyggelsen präglas 

av 1800-talets tillskott, och dess karaktärsmiljöer är de herrgårdsliknande 

förläggargårdarna. 

Gäsene härad - helheten 

Det är osannolikt att bansträckningen kommer att överhuvudtaget beröra 

häradet, som därför bara ska omnämnas i korthet. Det gamla bygdenamnet 

Gäsene är bildat av fågelbenämningen ”gås” och namnelementet ”vin” 

som betyder betesmark. 158 Har inte undergått någon förändring sedan 

1400-talet, men var tidvis förenat med Vedens härad. Tingsplatsen låg från 

1600-talets mitt vid Ljung. 159 

Ett problematiskt kulturarv 

Häradet var känt för sin stora fattigdom. Vid Tånga hed och Remmene och 

ner mot Fristad i Vedens härad finns betydande rester av den landskapstyp 

som på 1700- och 1800-talet kallades Svältorna. Trakten var av ålder inriktad 

på boskapsskötsel, med ett komplementärt årderbruk. 

Det hårda betestrycket gav upphov till skoglösa ljunghedar. Svältorna hör 

till det problematiska kulturarvet, och det kan kanske förklara att mycket 

av denna naturtyp tidigt beskogades. Kring stormossarna i Skölvene, Hällestad 

och Börstig finns karakteristiska madladulandskap bevarade. 160 

158 SEO s.v. Gäsene. 

159 Styffe 1911 s. 218, 221. 

160 GIV s. 98f. 

”Jernvägar framkalla alltid en anda af framåtskridande”.

Den förut nämnda unga engelska som 1863 befor den splitt nya stambanan 

från Göteborg till Stockholm fick ”omkring sex mil från Göteborg” en 

stor, avlägsen hed utpekad för sig av sin kunnige reskamrat. ”Der ligga Svältorna”, 

förklarade han, ”och de göra skäl för namnet, ty jorden giver knappt 

ett grönt strå till näring åt de stackars kreaturen. Så har likväl ej i alla tider 

varit förhållandet: sköna ekskogar växte där fordom och, tack vare jernvägen, 

börjar man nu åter plantera kring närmaste station, för att göra naturen 

– som vi säga i England – litet comfortable. Jernvägar framkalla alltid en 

anda af framåtskridande, av förbättringar, och detta är skälet hvarför jag 

förfäktar dem”. 161 

Med dessa ord, yttrade på förmodligen brusten engelska av en textilfabrikör 

från Gävle för snart 150 år sen 162 , kan det passa att sluta. 

161 Howitt 1867 s. 13. 

162 Per Murén var inte bara en anhängare av Nils Ericsons planer. Hans egen insats för 

tillkomsten av den första stora enskilda järnvägen, Gefle-Dala järnväg, var utslagsgivande. 

Karlström 1974 s. 94f. 


53


54 

Kulturarvets strukturer och tidsdjup 

– en sammanfattning 

Götalandsbanans kommande sträckning leder som framgått genom trakter, 

vilka spelar stor, i vissa fall utslagsgivande roll i Sveriges framväxt. Dagens 

dynamiska Linköping har på de senaste 50–60 åren expanderat ut över bördiga, 

historiskt rika trakter. Det har inte kunnat undvikas att historien blivit 

hårt åtgången av det. Människans historia går här tillbaka på strandbosättningar 

vid Ancylussjön. En centralbygd blev Linköpingstrakten under äldre 

järnålder (500 f.Kr. – 600 e.Kr.), kanske i samband med att det blivande Östergötland 

börjat integreras. Som mötesplats för ett stort område drog trakten 

till sig en kungsgård och omkring år 1100 ett biskopssäte. Domkyrkans 

ekonomiska styrka under medeltiden gjorde att en handelsstad utvecklades. 

Med reformationen förföll allt detta, men Linköping återuppstod snart 

som skol- och residensstad och med Malmslätt som militär mötesplats. Ur 

detta växte, men först i vår tid, dagens blomstrande Linköping fram. 

På motsvarande sätt har jordbrukets fortgående rationalisering skett på 

bekostnad av spåren av äldre odling på slätten ”Västanstångs”. Men den vid 

första anblicken sterila slätten visar sig vid närmare påseende bevara ett 

inlevelselandskap, som berättar om dessa trakters stora roll när Sverige blev 

till, med platser som Alvastra, Bjälbo, Skänninge, Hov och Vadstena som 

upplevbara höjdpunkter. 

Den lokala historien låter sig bäst avläsas med stöd av häradsindelningen. 

De fem häraderna Hanekind, Valkebo, Vifolka, Göstring och Lysing ligger 

i parallella stråk från en ungefärlig mittlinje på slätten söderut mot sjön 

Sommen och Hålavedens bergiga skogar. De gamla tingsplatserna och sockencentra 

med rötter i medeltiden ligger alla på slätten och i randen till övergångsbygden. 

Gamla, lokala vägar finns i stor utsträckning kvar, och bygden 

är i själva verket rik på fornminnen. I övergångsbygden möter spåren av 

det första jordbruket på fasta tegar i ett par av Sveriges mest omfattande 

stensträngssystem från äldre järnålder. Svartå- och Åsbodalarna bevarar ett 

mer traditionellt agrarlandskap av 1700-talsprägel. Med Hålavedens backar 

börjar redan Småland. 

Den småländska bygden är inte på samma sätt enhetlig. Vista härad behåller 

Östgötaslättens karaktär i sina kärnbygder Grännadalen, Visingsö och Skärstadstrakten. 

Även här går tidsdjupet ner i stenåldern. Visingsö hör också till 

berättelsen om hur Sverige blev till, som 1100- och 1200-talets kungasäte, 

mitt emellan de två Götalanden. Men gränsen till den småländska naturen 

är tvärbrant, och ovanför Vättersänkan vidtar Hålaveden, förr främst ett 

hinder för passage, men idag ett värdefullt reliktområde. Hela trakten präglas 

än idag av Braheättens försök att förvandla sitt här förvärvade grevskap 

till en kulturell stat i staten, som sådant unikt i Sverige (åren1561–1680). 

Norra Vedbo härad har en påtaglig kärna i övre Svartå dalen. Där växte på 

1600-talet ett herrgårdslandskap fram med Gripenberg som främsta företrädare. 

Men Norra Vedbo var en tydligt avgränsad bygd långt tidigare, med 

Lommarydstrakten som kärnområde, vilket visas av en stor koncentration 

järnåldersgravar. 

Adelsätternas invasion av den avsides liggande Svartådalen skapade ett 

upplevelselandskap, som illustrerar det tidigmoderna ståndssamhällets 

kynne. Man kan fortfarande uppleva en spänning mellan herrgårdslandskapet 

och kvarlevor av det magra åkerbruket i närbelägna skogstrakter. 

Tveta härad centrerar i den trånga Vättersänkan, som kanske även här kan 

karaktäriseras som ett stycke utslängd östgötaslätt. Det är en bördig dalgång, 

som varit ett stort bronsålderscentrum. Här anlade Magnus Ladulås 

på 1270-talet Jönköping. Närheten till Visingsö hörde till förutsättningarna, 

och Jönköping skulle även senare bli föremål för satsningar, tänkta att ge 

den en viktig roll i den stora historien. De stora höjdskillnaderna drog 

tidigt också till sig manufakturer, som Smålands Taberg försåg med råvara. 

Dalgången blev därför redan under tidigmodern tid (åren 1500–1800) 

ett flerkärnigt centralområde som under 1900-talet växte samman till ett 

stadslandskap. I övrigt förefaller Tveta härad vara ett förhållandevis ungt 

kolonisationsområde, snarast en utmark till Norra Vedbobygden. Namnet 

Tveta antas betyda något i stil med nyodlarbygd. Det var först järnvägen 

som på 1860-talet öppnade häradets periferi med järnvägsknuten Nässjö 

som främsta exempel. 

Av namnet Mo härad framgår hur mager odlingsmarken är. Ändå var den 

tidigt befolkad från jägarstenålder till äldre järnålder, varefter en avfolkning 

tycks ha följt. Återkolonisationen tycks ha börjat först under medeltiden. 

Kulturspåren sammanhänger här främst med samfärdslederna, där historiskt 

sett en spänning har förelegat mellan det svenska rikets behov av öst– 

västliga samband och Nissans dalgång, som lockat till handelsfärder mot 

det till år 1645 danska Halland. 

Samma problematik återfinns i den västgötska Sjuhäradsbygden, där Redvägs, 

Ås och Vedens härader genomströmmas av de likaså mot Halland rinnande 

Ätran och Viskan. Gränsproblematiken motsvaras av en betydligt 

äldre dragkamp mellan Hallandskusten och Falköpingsslätten. Dalgångarna 

befolkades från bägge håll och de var uppenbarligen influerade av den 

mäktiga kulturutvecklingen på Falbygden under sten- och bronsålder. Man 

kan betrakta Redvägs härad och de norra delarna av Ås härad som mellanbygder 

i förhållande till Falbygden. Här fanns en tidig etablering av sätesgårdar 

och betydande frälsesläkter härstammar från dessa trakter. 

Marks och Kinds härader hade av ålder en tämligen självständig karaktär, 

delvis sammanhängande med att de både var skogstrakter och gränsland. 

Det magra jordbruket ledde till diversifiering, som redan på 1600-talet gav 

upphov till manufaktur och handelsverksamhet. Det på 1300-talet under 

namnet Bogesund framvuxna Ulricehamn kan ha anlagts av en frälseätt 

för att utnyttja gränshandeln. Det 1621 anlagda Borås fick däremot den 

omvända uppgiften att bringa manufaktur och handelsvandringarna under 

svenska kronans kontroll. Med hjälp av betydande privilegier blev Borås på 

kort tid en betydande handelsstad samtidigt som den svenska erövringen 

av Halland undanröjde gränsproblemet. Under 1700-talet fick textilslöjden 

industriella drag, först enligt det så kallade förlagssystemet. Under 

1800-talets förra del byggdes de första fabrikerna. De skapade en hel kedja 

av tätorter, medan efterhand allt fler fabriker flyttade till Borås.

Förstudieområdet berör flera bygder med stort tidsdjup, vilket bilden visar Koncentrationer 

av fornlämningar finns kring Linköping och i övergångslandskapet, Åsbodalen och 

Vänern 

längs Ätrans Vänern vattensystem. Det syns tydligt att Lidköping varje härad har sin fornlämningsrika Götene 

centralbygd och sin glesare befolkade utmark. Kring Jönköpinghar staden expanderat ut 

över tidigare generationers spår, som därmed inte finns kvar annat än som små rester. 

Fornlämningsbilden är inte komplett. Framförallt saknas kunskap om den äldsta tiden 

(tidig stenålder). Möjligen kan man hitta intressanta nya fynd i trakterna kring dåtidens 

strandlinjer, det vill säga i gränsen mellan övergångsbygden och Hålaveden. 

Grästorp 

Vårgårda 

Sandared 

Viskan Viskan 

Fritsla 

Vara 

K U L L I N G S H D 


Borås 

Viskafors 

M A R K S H D 

Fristad 

Gingri 

Herrljunga 

Målsryd 

Ätran Ätran 

Viskan Viskan 

Å S H D 

Dalsjöfors 

Svenljunga 


K I N D S H D 

Hökerum 

Skara 


Timmele 

Ulricehamn 

Åsunden 

Ätran Ätran 

R E D V Ä G S H D 

Falköping 

Gullered 

Komosse 

Nissan Nissan 

Skultorp 

Bottnaryd 

Gunillaberg 

M O H D 

Skövde 

Mullsjö 

Tidaholm 

Hökensås 

Dumme 

mosse 

Habo 

Taberg 

Tibro 

Vättern 

Bankeryd 

Hjo 

Huskvarna 

Jönköping 

Lagan Lagan 

Tenhult 

Visingsö 

Skärstad 

Gränna 

T V E T A H D 

Karlsborg 

Forserum 

Vättern 

Ödeshög 

Nässjö 

Tåkern 


Hålaveden 

N O R R A 

Alvastra 

V E D B O H D 


Lommaryd 

berg 

Aneby 

S Ö D R A 

Gripen- 

V E D B O H D 

Vadstena 

Hov 

Säby 

Motala 

Bjälbo 

Svartån 

Tranås 

Eksjö 

Skänninge 


Boxholm 

Borensberg 

Boren 

Mjölby 


G Ö S T R I N G S H D 

Y D R E H D 

Ö Lägern 

Solgen 

V I F O L K A H D 

V Harg 

Mantorp 


Sommen 


Lillån 

Vikingstad 


V A L K E B O H D 

Ljungsbro 

Linköping 

Malmslätt 

H A N E K I N D 

H D 

Roxen 

Sturefors 

Kisa 

Sammanfattning kulturmiljö 

V I S T A 

H D 

! 

F 

! 

Fornlämningstäthet per km² 

- Hög 

- Låg 

Riksintresse för kulturmiljövården 

Häradsgräns/häradsnamn 

Kyrka/kyrkoruin 

Tingsplatser, äldre/yngre Mariannelund 


0 10 20 

km 


Linghem 


55

5 Karaktärsanalys - tolv landskapskaraktärer 

56 

5 Karaktärsanalys – tolv landskapskaraktärer 

Östergötland – karaktärsområden 

Götalandsbanan möter mellan Linköping och Jönköping ett landskap 

som är representativt för hela Östergötland. Ett stycke av den rika, bördiga 

slätten, följt av övergångslandet med större skogklädda partier, varefter 

odlingsbygden steg för steg trängs samman i snävare ådalar, medan landet 

som helhet successivt höjer sig. 

Bygden väster om Linköping kallades för Östergötland Västanstång. Anledningen 

till detta är att det funnits en kungsgård som hette Stång vid Stångån. 

Bygden var uppbyggd av härader och här berörs Hanekinds, Valkebo, 

Vifolka, Göstrings och Lysings härader. 

De fem häraderna finns i en av Sveriges äldsta kulturbygder. Här visar fornlämningar 

och fynd att det bott människor sedan inlandsisen smälte undan 

för cirka 10 000 år sedan. Delar av området var då en sjö och människorna 

bodde vid kusten. Östgötaslätten har varit viktig i svensk historia, särskilt 

från tidig medeltid till 1600-talet. Under första delen av medeltiden tog 

Sverkerätten och Bjälboätten från Östergötland kungamakten i Sverige. 

Götalandsbanan kan komma att i Östergötland sträcka sig genom ett 

mycket variationsrikt naturlandskap. Slätten med sina särpräglade miljöer 

som kalkrika orkidékärr och torrbackar, ståtliga ädellövträd i alléer och 

samt meandrande vattendrag. I övergångsbygden finner vi fortsättningen 

av det östgötska eklandskapet som är Sveriges viktigaste område för ek. Här 

ligger också gårdar med boskapsdrift tätt vilket har skapat en för Sveriges 

fastland närmast unik täthet med hagmarker. Det biologiskt rika odlingslandskapet 

fortsätter sedan ner i dalgångarna längs Svartån och Åsboån och 

ner i Hålavedsbygden. Hålaveden har i hög grad bibehållit ett odlingslandskap 

som påminner om 1800-talets Sverige och här finns också några av de 

värdefullaste hagmarkerna i Östergötland med en rik flora och mängder 

med rödlistade insekter. 

I Hålaveden finns också en stor mängd nyckelbiotoper och ett värdefullt 

skogslandskap som består av både ädellövskog, ren barrskog och sumpskogar. 

Sommen är vid sidan av Vättern den värdefullaste sjön längs Götalandsbanans 

sträckning. Det är en utpräglat näringsfattig sjö med mycket klart 

och rent vatten.Se karta Karaktärsområden i kapitel 3. 

Slätten Västanstång 

Detta är en stor och mycket flack fullåkersbygd på djup, bördig lera och 

sand. Mellan de stora fälten finns många av de tidiga vägarna kvar, från vilka 

många utblickar ges över slätten och alla moderna vindkraftverk. Vägarna 

förbinder slättens gårdar och byar med E4 och järnvägen i södra delen av 

området. Till dessa miljöer hör också de biologiskt intressanta ädellövträden 

som finns i alléer, parker och trädgårdar. 

Mellan Linköping och Mjölby ligger samhällena tätt längs både den gamla 

riksvägen och järnvägen. Samhällena påverkas av närheten till det växande 

Linköping och efterfrågan på tomtmark är stor. Utbyggnaden av orterna 

tränger sig också på det äldre landskapet i Linköpings närhet och hotar 

stora värden. Här finns ett stort antal och mycket värdefulla lämningar av 

den centralbygd som staden vuxit fram ur, exempelvis Sveriges största järnåldersgravfält 

vid Tift. 

Över slättens rationellt brukade åkrar höjer sig Skänninge kyrka och silotorn. Östgötaslättens stora historiska betydelse kan inte upplevas direkt, men spåren i form av vägnät, byar och kyrkor gör det möjligt att berätta 

historien på plats. Foto: Bengt Schibbye.

Intill Malmslätt finns Kärna mosse som är en av Östergötlands viktigaste 

kalkkärr med en mängd sällsynta orkidéer och andra växter. 

Nedskurna i sedimenten, slingrar över slätten åar som Svartån, Kapellån 

och Lillån. Åarna har till stor del kvar sitt naturliga, meandrande lopp och 

hyser bland annat en riklig musselfauna. Kring Svartån finns kvarnmiljöer 

som var eftertraktade redan på medeltiden, och från dessa har flera industrimiljöer 

vuxit upp, exempelvis Öjebro och Mjölby. 

Bönderna hade en stark ställning under senare delen av 1800-talet. De nya 

bostadshus och ladugårdar som byggdes då och de större systemen av åkrar 

har format slättens utseende. Sedan dess har jordbrukets utveckling påverkat 

landskapsbilden och nu kan åkermarken nästan se öde ut. Det gamla, 

småskaliga odlingslandskapet är nästan helt borta. Det innebär att stora 

delar av åkermarken, ur kulturhistorisk synvinkel, är ett inlevelselandskap*. 

De gamla bykärnorna kan man delvis se och de gamla mindre vägarna finns 

till stor del kvar och kyrkorna finns kvar. I området finns fortfarande många 

fornlämningar trots att en mängd lämningar nu är bortodlade. Ändå är den 

upplevda känslan av traktens historiska betydelse stark. Den berättelse 

detta landskap ruvar på handlar i långa stycken om hur Sverige blev till. 


”först lera allt intill Skänninge, där sanden begynte, som räckte intill hålvägen. Således 

har man närmast intill höga berg merendels alltid sand och längre därifrån lera, 

en tydelig effekt av forna havets stränder”. (Ur Linnés Skånska resa) 

Övergångsbygden är ett mosaiklandskap* som präglas av den successiva 

övergången från den öppna, flacka och storskaliga slätten i norr till det 

högre belägna och kuperade, skogsdominerade landskapet i söder. Hela 

området ligger under högsta kustlinjen och den odlingsbara jorden finns 

ofta i dalgångarna. Utblickarna begränsas av relativt låga kullar och skog. 

Enstaka mindre vattendrag rinner genom området, och några mindre sjöar 

finns i söder. Bebyggelsen är samlad i dalstråken och ofta placerad i gränsen 

mellan jordbruksmarken i dalbotten och skogs- och hagmarkerna på 

höjderna. Här ligger hagmarkerna tätt och inslaget av lövträd (bland annat 

grova ekar) är stort. Det finns alla typer av hagmarker i området, från ekhagarna 

med stolta sparbanksekar via björkhagar, enbuskmarker till den helt 

öppna hagen. På samma sätt skiftar flora och fauna och särskilt insektsfaunan 

med alla dagfjärilar är rik. 

Övergångsbygden har varit svårare än slätten att odla och de äldre spåren 

har därför bevarats bättre. Detta ger landskapet högre upplevelsekvaliteter. 

Här finns ett av Sveriges rikaste stensträngssystem som utgör spår efter 

den första brukningsformen då människan kombinerade fasta tegar med 

boskapsskötsel. Där den uppodlade bygden trängs samman i dalgångarna 

finns välbevarade jordbruksmiljöer med bebyggelse från 1700- och 1800tal. 

I övergångsbygden finns också aristokratiska miljöer som ger en påminnelse 

om landskapets tidsdjup. Det var i övergångsbygden som det så kallade 

rusthållsfrälset växte fram under 1200-talet. Rusthållsfrälset gavs skattefrihet 

men också riddare och väpnare och bidrog till att en första överklass 

bildades. En anledning till att de gårdarna byggdes i övergångsbygden var 

att åkermarkerna på slätten redan var upptagna. De stora höjdskillnaderna 

kunde dessutom ge vackrare gårdsplatser och därmed större möjlighet att 

visa sin makt genom ståtliga byggnader i exponerade lägen. 

Svartåns och Åsboåns dalgångar 

Dessa dalgångar har en tydlig riktning, vilket skiljer dem från det omgivande 

övergångslandskapet. Dalbottnarnas sandiga och leriga jordar är ofta 

uppodlade och landskapet öppet, sånär som på lövridåer närmast åarna 

och hagmarkernas stora lövträd. 

Övergångsbygdens pastorala landskap med bland annat ekhagar rymmer välbevarade äldre jordbruksmiljöer och en unik biologisk mångfald. 

Bild från Rinna öster om Mjölby. Foto: Håkan Ignell. 

Läget söder om slätten har gett marken i dalgångarna ett högt kalkinslag 

då inlandsisen tagit med sig kalkhaltiga sediment från slätten. Kalkinslaget 

gör att vi även i dessa dalgångar finner både kalkkärr och kalkrika torrbackar. 

Vägar, järnvägar och bebyggelse följer dalgången, ofta i gränsen mellan 

odlingen och skogen på de ganska branta dalsidorna. Höjdskillnaderna 

mellan dalgångar och höjder är ofta över 50 meter. Kring fallen i Svartån 

uppstod tidigt kvarnar och industrier, bland annat det industrihistoriskt 

intressanta Boxholms bruk. 

Bebyggelsen i Åsboåns dalgång har funnits länge och även odlingslandskapet 

har kvar en ålderdomlig prägel, med både ängar och naturbetesmarker, 

avgränsade av trägärdesgårdar. Hagmarkerna har mycket höga naturvärden. 

Åbodalen kopplas ofta ihop med skalden Atterbom som föddes i Åsbo. 


57


58 

Hålaveden 

Hålaveden är rikt på små element: små sjöar, små odlingsområden, små 

mossar med mera. Större delen av detta småkuperade, skogsdominerade 

mosaiklandskap ligger ovanför högsta kustlinjen. De relativa höjdskillnaderna 

är ofta mindre än 30 meter, men ökar i östra delen för att öster om 

Sommen bli över 50 meter i ett än mer sönderskuret landskap. Dalgångar 

och höjder har oftast en nordsydlig orientering, men den är inte särskilt 

tydlig. Små byar, ensamgårdar och torp ligger nära de odlade markerna. I 

den västra delen av området förekommer odling och bebyggelse tätare än i 

den östra, där skogen är mer dominant. 

Denna mosaik av landskapselement har skapat en mängd olika biotoper, 

varav några har uppmärksammats och ingår i nätverket Natura 2000. De 

biologiska värdena är högre i de västra delarna av området, några kilometer 

väster om Svartåns dalgång. Hålaveden präglas liksom Åsbodalen av 

ett ålderdomligt landskap som påminner om Astrid Lindgrens småländska 

odlingsbygd, något som till följd av igenväxning till stor del försvunnit från 

Småland. Till Hålaveden hör också ett rikt skogslandskap. Det mest särpräglade 

är de ädellövrika branterna mot Vättern. 

Åsbodalen med Åsbo kyrka. Foto: Pekka Kärppä. 

De är kalkrika och har ett synnerligen gott mikroklimat vilket gjort att särskilt 

den lägre faunan är rik. 

Sommen, som delas av Småland och Östergötland, är en klarvattensjö med 

mycket god vattenkvalitet. Här finns röding och relikter från Baltiska issjön. 

Kring sjön finns värdefulla skogsmiljöer med stort inslag av ädellövträd. 

Söder om Sommen utbreder sig ett rikt odlingslandskap med en stor mängd 

hagmarker. 

Kulturhistoriskt sett är Hålaveden utmarker till de långsmala häraderna 

som har sina centra på Östgötaslätten och längs Vättern. I dessa utmarker 

har utvecklingen gått långsammare och äldre bebyggelse har bevarats i 

större omfattning än på den bördiga slätten. Vid Sommens skapades några 

enstaka herrgårdar genom kungliga förläningar, liknande den utveckling 

som skedde i övergångslandskapet och i Åsbo dalen. 

Småland – karaktärsområden 

Det småländska höglandet gör här verkligen skäl för sitt namn. Det gamla 

häradsnamnet Vedbo betyder ”skogsbornas härad”, här finns skog och 

berg, och höjderna når över 300 meter. De norra delarna är mest kuperade, 

medan de relativa höjdskillnaderna avtar mot söder. Söder om Jönköping 

finns många mossar och sluttningarna är flacka. Detta är en bygd som nyttjats 

för jakt och fiske långt innan Sverige började odlas upp. 

Även en annan del av Småland berörs av förstudieområdet: Vätterns södra 

delar med lövskogsklädda branter över böljande åkrar och den växande 

stadsbebygglsen i Jönköping-Huskvarna. 

Hålaveden består av en mosaik av sjöar, myrar, skogar och öppen mark. Höjdskillnaderna är relativt små. Foto: Håkan Ignell

Östra Vätternbranten och Sommen 

– kuperat skogs- och sjölandskap 

Området präglas av stora skillnader i höjd. I väster är branten mot Vättern 

extremt tydlig. Landskapet reser sig från Vätterns 89 meter över havet upp 

till bergstoppar på höjder upp till 300 meter över havet. Mellan dessa toppar 

ligger dalgångar och sjöar på höjder mellan 150 och 200 meter över havet. 

Den smala stranden med sina berömda fruktodlingar närmast Vättern kontrasterar 

starkt mot den magra barrskogen uppe på de höga bergen. 

Detta storkuperade landskap har en tydlig sprickdalskaraktär i huvudsakligen 

nordvästlig till sydöstlig riktning, ofta med långsmala sjöar i dalbotten. 

Kring sjöarna finns öppna odlingsmarker, vägar och bebyggelse. På höjderna 

finns också odlingar och mindre gårdar. 

Detta är typiskt för bygder ovanför högsta kustlinjen, även om denna karaktär 

är vanligare lite längre söderut. Det bergiga sprickdalslandskapet kring 

Sommen och öster om denna stora sjö har en liknande karaktär. 

De branta bergssidorna, öppna dalgångarna och stora sjöarna innebär en 

variation som gynnar den biologiska mångfalden. Här finns utrymme för 

värmekrävande arter samtidigt som taigans natur finns i närheten. Vätternbranterna 

i Småland är”vilda” och hyser skogsmiljöer som knappt brukats 

av människan. I dessa orörda delar finns en stor mängd rödlistade och sällsynta 

arter. Även öster om branterna in mot höglandet är variationen stor 

och området rymmer hällmarkstallskogar, blåbärsgranskogar och alkärr. 

Kring Gränna och Grännaslätten finns ett eklandskap av stort värde och 

detta återkommer i branterna vid Huskvarna. 

Östra Vätternbranten är namnet på både förkastningsbranten på bilden och på det storkuperade landskapet i öster. Utblickarna från E4 är välkända och uppskattade. Foto: Pekka Kärppä 

Trakten har rika fynd från vår tidigaste historia, med stenåldersfynd kring 

Skärstad och lämningar från brons- och tidig järnålder på Visingsö. Den 

nordvästra delen av området, Vista härad, har en för Sverige unik historia. 

Området påverkas till stor del fortfarande av ett beslut från år 1561, som gav 

Per Brahe den äldre Visingsö (och senare även större delar av Vista härad) 

som grevskap. Visingsborgs slott, Brahekyrkan, Brahehus på fastlandet, 

Brahälla slott, Västanå och Östanå säterier samt stadsbygget i Gränna och 

Röttle kvarnby är tydliga spår av detta. Per Brahe den yngre försökte att hålla 

liv i grevskapet genom att sätta ut inristningar på olika platser, bland annat 

tio på Visingsö, en på Vista kulle, två i Dimbotrakten i Västergötland, och 

några i Uppland. Braheätten ville verkligen skapa en stat i staten, ungefär 

som de tyska småfurstendömena vid samma tid. Staten tog sedan tillbaka 

marken och de olika byggnaderna blev sedan ganska snabbt i dåligt skick. 


59


60 

Säbydalen och Gripenberg 

– herrgårdslandskap i skogsbygd 

Mellan Tranås och Aneby rinner Svartån genom en väl avgränsad, öppen 

centralbygd. Under isavsmältningen uppstod i dessa trakter en stor issjö vilket 

förklarar förekomsten av relativt stenfria och lättodlade sediment i botten 

av dalgången och längs dess sidor. Det uppodlade landskapet ger många 

för Småland ovanligt goda utblickar över landskapet, framför allt från höjderna 

som reser sig cirka 50 meter ovanför dalen. Huvuddelen av bebyggelsen, 

vägarna och även järnvägen följer dalgångens sidor. På omkringliggande 

höjdryggar finns också gårdar och torp placerade nära det småskaliga 

vägnätet och odlingsmarkerna. 

Det mest utpräglade när det gäller naturmiljön är knutet till odlingslandskapet. 

Här finns en stor koncentration av värdefulla hagmarker, dels kring 

Gripenberg och dels söderut kring Aneby. 

Dalgången är rik på lämningar och fynd från stenåldern, men tyngdpunkten 

tycks ha flyttat ut mot Lommaryd och Bälaryd under bronsåldern. 

Senare blev dalgången centralbygd i Norra Vedbo härad med tyngdpunkt i 

Säbytrakten och Aneby-Bredestad, som också är av riksintressen för kulturmiljövården. 

Sundby var tidigt en tingsplats (”Svinasöla” på gamla kartor), 

men senare flyttades tingsplatsen till Åby där det också fanns galgbacke och 

gästgiveri. Åby tvingades flytta på 1660-talet för att bereda plats åt fältmarskalken 

C G Wrangels jaktslott Gripenberg. 

Gripenberg är ett unikt herrgårdslandskap på Småländska höglandet. Under inlandsisens avsmältning bildades här en stor sjö, i vilken avsattes stora mängder finkorniga jordar. De har gett upphov till den bördiga, 

stenfria jorden som finns längs sluttningarna. Foto: Bengt Schibbye. 

Gripenbergs slott är Sveriges största herresäte av trä, ritat av tidens främsta 

arkitekter. Häradscentrum flyttades då först till Säthälla, sedan till Hullaryd 

för att slutligen hamna i Tranås 1910. 

Under 1600-talet förvandlas dalgången till den typiska herrgårdsbygd som 

är så tydlig än idag. Det är ingen slump att det finns flera herrgårdar runt 

Hålaveden. Orsaken var främst de goda möjligheterna till jakt. 

Höglandet norr om Nässjö 

I de norra delarna av detta område är sprickdalslandskapet framträdande. 

Mot söder går dessa över i ett landskap med mer böljande bergkullar och 

där sluttningarna är flackare och landskapets riktningar är otydliga. Hela 

området ligger mellan 240 och 340 meter över havet. Här passeras vattendelaren 

mellan Svartån, som rinner norrut och Huskvarnaåns vattensystem 

som rinner mot sydväst. Sjöar är vanliga i terrängens lågpunkter. 

Jordtäcket domineras av moränjordar med inslag av sandiga och moiga jordar. 

De lätta sandjordarna togs tidigt i bruk av människor, och gravfält från 

järnålder finns i Höreda öster om Lekeryd. Kring de stora sjöarna finns 

herrgårdar, vars historia påminner om de kring Säbydalen. Då sandjordarna 

i alla tider lämpat sig väl för odling är bebyggelse och odlingsmark knutna 

till de sandiga dalstråken. 

Gårdar och torp återfinns även i höjdlägen, precis som i övriga Småland. 

Höjderna är glest bebyggda och domineras främst av mindre mossar och 

flack skogsmark. 

Det småländska höglandet har förvånansvärt lite skogliga värden jämfört 

med både Hålaveden och Östra Vätternbrant erna. Detta hänger säkerligen 

samman med att det är flackare och därmed varit mer lättbrukat. Likaså är 

odlingslandskapet relativt utarmat på grund av att brukandet har minskat 

betydligt och hagmarker och ängar vuxit igen. Ett typiskt utseende kring 

dagens gårdar är att åkermarken brukas som vall och till bete och de tidigare 

hagmarkerna nu är bevuxna med yngre lövskogar. Här stämmer bilden 

av ”det mörka Småland” då landskapet är på väg att växa igen. Trots detta 

finns inslag av värdefulla naturmiljöer. En av dessa är Huskvarnaåns vattensystem 

kring vilket det finns flera sjöar och våtmarker av riksintresse.

Vätternsänkan och Jönköping 

Detta område karaktäriseras främst av närheten till Vättern, som snarast har 

karaktären av djup havsvik, omgiven av förkastningsbranter och berg som 

höjer sig hundratals meter över sjön. Dalgångarna söder om Jönköpings 

stadsbygd reser sig brant upp mot det omgivande höglandet. Sandiga och 

moiga isälvssediment dominerar och har i västra delen av området skapat 

ett böljande, öppet och lövrikt landskap med flera herrgårdar. I de trånga 

dalarna längs Tabergsån och Huskvarnaån ligger bebyggelse och industrier 

tätt. Tenhultsdalen är öppnare med vissa jordbruksmarker. Sluttningarna 

runt stadskärnan domineras av bostadsbebyggelse. 

Vätternsänkan kring Jönköping är biologiskt mycket rik trots att tätorten tar 

en stor yta i anspråk. Koncentrationen av rödlistade arter är hög och högt 

rankade miljöer som ädellövskogar och hagmarker förekommer. Vättern 

är, där den möter Jönköping sandig och därmed en artfattig vattenmiljö. 

Vättern är i övrigt en helt unik sjö med stort djup, många kallvattensarter 

(inklusive den omtalade vätternrödingen) och en mycket god vattenkvalitet. 

Vättern ingår i det europeiska Natura 2000-nätverket och en av de utpekade 

vegetationstyperna är de mycket speciella kransalgsängarna. Dessa har 

en stor utbredning bland annat nedanför Östra Vätternbrant erna. 

Jönköpingstrakten har präglats av mänsklig närvaro gen om hela historien. 

Ett karaktärsdrag är dess kontinuerliga utveckling, där vi än idag kan se spår 

(om än hårt trängda) av tidigare epokers nyttjande. Den medeltida stadskärnan 

flyttades efter ödeläggelse år 1612 till det trånga området Sanden, vars 

1600-talsstruktur ännu finns kvar. 

Jönköping i nordost. I förgrunden Munksjön och industrier, till vänster syns delar av Jönköpings centrum. Bangården i bilden är en av tre utredda platser för ett nytt resecentrum i staden. Foto: Pekka Kärppä. 

Det ursprungliga stadsområdet bebyggdes igen när staden på 1840-talet 

inledde sin kraftiga industrialisering. Det numera helt sammanvuxna flerkärniga 

stadslandskapet har även gått hårt åt det odlingslandskap av herrgårdskaraktär, 

vars rester finns kvar i västra delarna kring Järstorp. Många 

vägar och järnvägar löper in mot centralorten, och flera vägsträckningar har 

lång historia. 

Sedan järnåldern har järnframställning bedrivits i området som idag kallas 

Tabergs bergslag. Järnhanteringen har skapat flera industrier som exempelvis 

Norrahammar och Huskvarna. 


61


62 

Västergötland – karaktärsområden 

Västgötaslätten, precis som Östgötaslätten, övergår i söder i ett övergångslandskap 

där det storskaliga flacka området övergår i ett mer böljande, uppbrutet 

odlingslandskap. Skogklädda höjder blir alltmer dominanta ju längre 

söderut vi färdas. Detta landskap är mer storskaligt böljande, med större 

avstånd mellan höjderna och med vidare dalar än i Östergötland. De nordsydliga 

vattendragen bildar distinkta dalgångar med branta sidor, framför 

allt i södra delen av förstudieområdet, medan terrängen i norra delen är 

mer uppbruten. Riksväg 40 löper nära denna gräns. 

På denna karta redovisas också Mo härad som egentligen är en del av Småland. 

De magra områdena kring de stora mossarna närmast Jönköping och 

Nissans sandiga dalgång kontrasterar starkt mot de bördigare delarna i Västergötland. 

Höglandet med de stora mossarna 

Söder och väster om Jönköping ligger ett glest befolkat flackt område. Det 

är den nordliga utlöparen av ”Smålandsskölden”, den berggrundsplatta som 

sträcker sig från kusten söder om Kalmar tvärs genom Småland. De stora 

flacka mossarna avbryts av skogklädda oftast svagt sluttande moränryggar 

i en huvudsakligen nord-sydlig riktning. Längs moränryggarna går många 

vägar och all bebyggelse och odling är knuten till dessa höjdlägen. Utblickarna 

kan vara storslagna över Nissans och Lagans dalgångar, som bryter 

genom landskapet. 

Naturvärdena i detta område är knutna till de stora mossarna Komosse och 

Dumme mosse, som hyser en fauna och flora som är beroende av stora 

öppna orörda områden. Här häckar vissa fåglar som annars bara påträffas 

i fjälltrakterna. 

Riksväg 40 skär rakt över Dumme mosse och innebär en allvarlig störning för fågellivet i området. I denna höglänta terräng ligger bebyggelsen ofta samlad på moränhöjder som höjer sig över mossar och myrar, som till 

höger i bilden. Foto: Pekka Kärppä 

En förutsättning för mossarna är den rikliga nederbörden som i denna del 

av landet är orsaken till dessa så kallade högmossar. Dessa är helt beroende 

av regnvattnet och saknar kontakt med omgivande grundvatten. En mosse 

som Komosse välver sig högt över omgivningen och ger nästan intrycket 

av fjällnatur. Kring mossarna är skogsmarken välbrukad och de biologiska 

värdekärnorna få. 

Denna del av västra Småland kallas Mo härad. Häraden tillhörde först Västergötland 

och är fortfarande en del av Skara stift. Här finns några fornlämningar 

från stenåldern och området var rikt befolkat fram till äldre 

järnåldern. Därefter indikerar lämningarna på avfolkning och bygden återbefolkades 

sedan inte förrän under medeltiden. Odlingsmarken i det karga 

området gav små skördar som kompletterades med inkomster från skogen.

Sprickdalar och höjder kring Nissan 

Riksväg 40 går på denna sträcka nära vattendelaren mellan Nissan, som 

rinner söderut till Västerhavet, och Tidan som rinner norrut till Vänern. 

Norra delen av Nissans dalgång är smal, har branta sidor och är huvudsakligen 

skogbevuxen. I norra delen finns mycket långa och smala sjöar, med 

mycket branta sidor och omgivande berg som höjder sig cirka 150 meter 

över sjöarna. Denna mycket tydliga nord-sydliga struktur avbryts bara i 

trakten kring Bottnaryd, där marken är flackare. Nissans dalgång är i sin 

helhet av riksintresse för naturvården. 

Kulturhistoriskt sett är detta en del av Mo härad och har i stort sett samma 

historia som höglandet av tidig etablering, avfolkning och återkolonisering. 

Ett viktigt centrum var Bottnaryd, där öst-västliga och nord-sydliga (Nissastigen) 

vägar möttes. 

Sjön Stråken omges av höga, branta och skogklädda berg. Foto: Pekka Kärppä. 

I närheten anlades också den märkliga 1600-talsherrgården Gunillaberg i 

ett allt annat är herrgårdsbetonat landskap. Det byggdes av Johan Printz, 

legendarisk guvernör i Nya Sverige (Delaware), som var född i Bottnaryd. 

Detta är troligen det yttersta av de Jönköpingscentrerade säterierna runt 

Vättern. 


63


64 

Sjuhäradsbygden 

– böljande skogs- och odlingslandskap 

I landskapet med sprickdalarna öster om Vättern är avståndet mellan höjderna 

i medeltal under 2 kilometer och dalgångarna är smala. I denna del 

av sjuhäradsbygden är avståndet mellan höjderna ofta över 3 kilometer och 

dalgångarna breda. Skillnaden i höjd mellan dalgångar och höjder är ofta 

mellan 50 och 100 meter. Dessa topografiska förhållanden ger landskapet 

sin böljande form. Ätrans, Viskans och Häljaredsåns dalgångar är djupa 

sprickdalar som går från nordnordost till sydsydväst. I övriga dalgångar 

finns en del åar och små sjöar mellan de bergen. Den mesta bebyggelsen 

finns i dalgångarna, kring den odlade marken eller vattendragen. En särskild 

karaktär är småindustrierna som finns i nästan varje liten by. 

Odlingslandskapet påminner en del om Hålaveden och Sommenbygden 

men gårdar och hagmarker ligger glesare. Den enda delen som har lite högre 

koncentration av hagmarker är trakten kring Gullered. I ett landskapsekologiskt 

perspektiv hänger denna samman med Falbygden genom den riksintressanta 

Ätrans dalgång och ännu längre upp i de västgötska odlingsbygderna. 

I trakten kring Ulricehamn och Borås är inslaget av odlingsmark och ädellövträd 

större än i höglandet längre öster ut. Ädellövskogarna består av 

både ek och bokskogar med inslag av både lind, ask och lönn. Den största 

koncentrationen finns kring Viskans dalgång och kring sjön Åsunden är 

ek förekomsten påtaglig. Inslaget av ädellöv kring Ulricehamn och Borås har 

delar av sin förklaring i ett något mildare klimat, men också i de kalkrika 

jordar som inlandsisen fört med sig söderut från västgötaslätten. Ett omfattande 

stråk av hagmarker löper från Gulleredstrakten i nordlig riktning upp 

till Falbygden. I Viskans källflöden finns stora arealer av ädellövskog med 

betydande andel ek och bok. 

I Sjuhäradsbygden har människor bott länge och bedrivit odling och bete 

från cirka 2000 f.Kr. Ätrans och Viskans dalgångar har alltid varit viktiga 

kommunikationsleder mellan Halland och Falbygden. Vid Timmele möts 

de två vägarna, vilket än idag återspeglas i de talrika hålvägarna i området. 

Under bronsåldern anlades stora högar som monumentala prestigemarkörer 

(hitta annat ord?), bland annat på öar i Åsunden och längs med vattendelaren. 

Åsunden och Ätrans dalgång norr om Ulricehamn utgör ett tydligt 

upplevelselandskap kring den mångtusenåriga samfärdselleden. Det gäller 

även för länken mellan Viskans dalgång i Fristad via Gingri och Hökerum 

till Timmele, en trakt full av spännande historia. 

Trakten innehåller också områden av riksintresse för kulturmiljövården. 

Kring Åsunden finns också ett omskrivet herrgårdslandskap av betydligt 

senare datum. Sjön är också förknippad med händelser av storpolitisk betydelse. 

På Åsundens is stod vintern år 1520 det ödesdigra slag under vilket 

Sten Sture d.y. blev dödligt sårad och vägen mot Stockholm öppnades för 

Kristian II. Det var den danske kung som i Sverige kallas Kristian tyrann 

och låg bakom Stockholms blodbad. 

Sprickdalslandskapet har många inslag av ädellövskogar, som här vid Målsryd. Foto: Pekka Kärppä.


65

6 Götalandsbanan i landskapet - hot och möjligheter 

66 

6 Götalandsbanan i landskapet 

– hot och möjligheter 

Höghastighetsbanor i landskapet 

Landskapsanpassning är ett uttryck för relationen mellan järnvägen och 

den fysiska omgivningen. Järnvägens lokalisering i landskapet beror ytterst 

på valet av målpunkter, det vill säga de orter som banan ska förbinda. Den 

effektivaste linjedragningen mellan målpunkterna är en rät linje. Hur stora 

avvikelser som kan accepteras beror på valet av restidsmål och hastighetsstandard. 

Geometriska krav i plan och profil 

Äldre järnvägar lokaliserades av byggtekniska skäl så att de i möjligaste 

mån följde landskapets huvudstrukturer. Det var till exempel enklare att 

bygga en järnväg längs en dalgång än tvärs densamma, och så länge kravet 

på korta restider var lågt kunde järnvägen följa dessa huvudstrukturer. En 

modern höghastighetsbana kan inte ta denna typ av hänsyn då de önskvärda 

målpunkterna (stationerna) ligger på stora avstånd från varandra och 

restiden mellan dessa ska vara så kort som möjligt. 

Höjda krav på hastighet och komfort har lett till att järn vägen blivit stelare. 

Radierna i horisontal- och vertikalled måste vara stora för att önskad hastighet 

ska kunna uppnås utan att resenärerna ska uppleva obehag. Kravet 

på horisontalradier (helst inte mindre än 6 600 m) och vertikalradier (44 000 

meter) är för Götalandsbanan större än för andra typer av järnvägar. 

En höghastighetsbana för persontransporter kan dock luta mer än en järnväg 

för tunga godståg (35 meter per kilometer, jämfört med 10 meter per 

kilometer). De geometriska kraven innebär svårigheter att anpassa banan 

till kuperade landskap. Det krävs stora ingrepp i terrängen om höjdskillnaden 

mellan en dal och omgivande höjder är stor, framför allt om avståndet 

mellan topp och dal är kort. Järnvägens stela och storskaliga geometri ska 

möta en omgivning som oftast har helt andra geometriska villkor. Denna 

relation är avgörande för landskapsanpassningen. 

Kopplingspunkter och bytespunkter 

Kopplingar mellan en höghastighetsbana och befintligt järnvägsnät tar stor 

plats. Det rör sig om kvadratkilometerstora områden för att järnvägarna 

ska kunna korsa varandra planskilt i önskade hastigheter. Valet av plats för 

kopplingspunkterna är därför av stor vikt för landskapsanpassningen. 

Stationer och resecentra ligger oftast i tätt bebyggda områden, med små 

frihetsgrader vad gäller lokalisering. Kraven på en välfungerande station 

(bytespunkt) och järnvägens stela geometri påverkar i hög grad anpassningsmöjligheterna 

till stadens och landskapets övriga strukturer och värden. 

En järnväg som byggs för höga hastigheter har en stel och storskalig geometri. Den raka och jämna banvallen för ofta med sig stora ingrepp i landskapet. Foto: Bengt Schibbye 

Järnvägen i förhållande till olika topografiska former. I ett starkt kuperat landskap krävs både stora 

broar och långa tunnlar (alternativt omfatt ande skärningar). I ett varierande och mycket småbrutet 

landskap kommer järnvägen att orsaka en mängd bankar, skärningar, broar och tunnlar. Där järnvägen 

ska ansluta till samhällen i botten av tydliga sprickdalar (som i Jönköping, Ulricehamn och Borås) krävs 

mycket långa tunnlar för att ta sig ner från de omgivande höjderna. Illustration: Eva-Lisa Andersson, 

Ramböll

Troliga krav på stängsel/avskärmning 

Den kanske mest betydande negativa effekten av en ny järnväg är den barriär 

som kan uppstå för samband tvärs sträckningen och den landskapsmässiga 

fragmentering som detta leder till. Det gäller såväl funktionellt 

som ekologiskt, kulturhistoriskt, visuellt och känslomässigt. Höghastighetsbanor 

utomlands är dessutom ofta försedda med stängsel och andra 

avskärmningar, som bullerdämpande vallar eller skärmar. De ska skydda 

människor och djur i omgivningen från att komma in på spårområdet, verka 

bullerdämpande eller helt enkelt dölja järnvägen i känsliga landskapsavsnitt. 

Även i Sverige lär det vara aktuellt med dessa åtgärder och det påverkar 

möjligheterna till landskapsanpassning. 

Järnvägsbank över dalgång i odlingslandskap. Foto: Bengt Schibbye. 

Bro över dalgång i odlingslandskap. Foto: Bengt Schibbye. 

Påverkan och effekter 

Effekter på biologisk mångfald 

Järnvägar kan ha en rad olika effekter på fauna och flora från arealmässiga 

ingreppet till barriäreffekter och störning. 

I Sverige täcker vägar och järnvägar en större areal än landets alla nationalparker 

tillsammans. Arealerna blir betydligt större om man dessutom räknar 

med buffertzoner där djur- och växtlivet påverkas negativt. I USA beräknas 

så mycket som 15-20 procent av markarealen vara ekologiskt påverkade av 

vägar och järnvägar. En rad olika negativa effekter av infrastruktur på djur 

och växter har också påvisats. Bland annat handlar det om djur som dödas 

genom kollisioner med fordon, förändrade rörelsemönster och förändringar 

av den fysiska miljön. En övervägande majoritet av alla studier har gjorts på 

större däggdjur och fåglar. Även groddjur och smådäggdjur finns relativt väl 

representerade. För ryggradslösa djur finns dock få studier och kunskapen 

är dålig om effekterna på denna grupp som är den absolut artrikaste. 

Förlust av livsmiljöer 

Förlust av livsmiljöer är den mest påtagliga effekten av en ny järnväg. Detta 

leder i första hand till att populationer av djur och växter minskar i antal. 

Om populationen i kvarvarande livsmiljö blir för liten riskerar den att dö 

ut. Om arealförlusten gör att kritiska tröskelvärden underskrids kommer 

arten sannolikt att dö ut från platsen i framtiden. För arter med begränsad 

utbredning kan det leda till lokala utdöenden, speciellt om området som 

drabbas är en sällsynt livsmiljö, t.ex. ett kalkkärr med krävande orkidéer 

och snäckor. 

I normalfallet är inte arealförlusterna betydande vid en järnvägsdragning, 

kanske något till några hektar av en livsmiljö. Det beror givetvis på att järnvägen 

är långsträckt och sällan tar en stor andel av ett område. De djur 

som har stora arealkrav, t.ex. björn, duvhök och älg, utnyttjar landskapet 

på ett sådant sätt att en minskning på några hektar av ett enskilt område 

normalt inte spelar någon stor roll (eventuella barriäreffekter och störningar 

kan dock vara betydelsefulla). För ett entite-par eller en insektspopulation 

vars livsmiljö är på några hektar kan dock minskningen av det enskilda 

området leda till minskande populationsstorlekar och lokala utdöenden. 

Organismer med ännu mindre arealkrav (10-100 m2) som t.ex. snäckor och 

daggmaskar kan ofta leva kvar även i små restområdet som blivit kvar efter 

järnvägsdragningen. En viktig slutsats av detta är att arter som har intermediära 

arealkrav är de som i normalfallet kan påverkas mycket av direkta 

förluster av livsmiljö. 

Barriäreffekter 

Arealminskningar och isolering när livsmiljöer förstörs är relativt uppenbara 

effekter av järnvägsdragningar, men järnvägar kan också ha en effekt 

på djurlivet även om inga viktiga områden för arter försvinner. Om många 

små områden som ligger nära varandra isoleras av en väg eller järnväg kan 

det leda till isolering av populationer, demografiska effekter, inavelseffekter 

och förlängningen – utdöenden. Det finns en rad studier kring hur vägar 

påverkar rörelser och tätheter hos ryggradsdjur. Svartbjörnar flyttade hemområden 

bort från vägar med hög trafikintensitet. Liknande resultat finns 

för puma, varg, grisslybjörnar, vapitihjort och många smådäggdjur. Vidare 

är det visat att en 6-10 meter bred väg med lätt trafik kan minska förflyttningarna 

hos smådäggdjur med 90 procent. I en studie av barriäreffekter på 

dagfjärilar var E4:an en tydlig barriär och reducerade förflyttningar av fjärilar 

upp till 75 procent. Det är anmärkningsvärt eftersom dagfjärilar är fullt 

kapabla att flyga den relativt korta sträcka som en motor väg utgör. Särskilt 

viktiga blir barriäreffekter när populationer isoleras från varandra så mycket 

att balansen mellan utdöenden och återkolonisering inte längre fungerar. 

En viktig aspekt när det gäller de större däggdjuren är att de negativa effekterna 

av en barriärkan verka över stora avstånd från järnvägar – ofta flera 

kilometer, och för vissa arter flera mil. Det hänger samman med att de rör 

sig mycket mer i landskapet som helhet. Sammantaget innebär detta att 

landskapet fragmenteras (styckas sönder) och att livsmiljöerna riskerar försämras 

för dessa inom ett stort område kring en järnväg. 

Att djur dödas (mortalitet) är en mycket påtaglig form av barriäreffekt. Mortalitet 

är bäst studerat vad gäller däggdjur. I jämförelse med många andra 

arter är viltarterna i allmänhet långlivade och har långsam förökningstakt. 

Detta innebär att stammarna kan vara känsliga för en ökad dödlighet, även 

om antalet dödsfall i rena siffror inte är så högt. 

Förlust av livsmiljöer, så kallade habitatförluster är den mest påtagliga effekten av en ny järnväg. Vissa 

arter, med stora arealkrav är särskilt känsliga för att förlora delar av sina habitat. Illustration: Lars 

Löfman, Calluna AB 


67


68 

I synnerhet kan effekterna bli påtagliga om dödligheten inte slår slumpmässigt 

mellan åldersklasser eller kön. Det innebär också att negativa effekter 

av mänsklig påverkan kan ta lång tid att upptäcka, och att återhämtningen 

efter sådan påverkan går långsamt såvida inte stammen kan förstärkas 

genom invandring. Även detta pekar på vikten av att viltet kan röra sig fritt i 

landskapet. På den positiva sidan kan framhållas att den relativt långa livslängd 

som de flesta viltarter uppvisar ger dem en god förmåga att ”härda ut” 

kortvariga störningar. Flera av arterna har också historiskt varit bra på att 

anpassa sig till förändringar i sin omvärld, och de lär sig relativt snabbt att 

hitta nya vägar i landskapet. 

Störningseffekter 

Störningseffekter raderar inte ut hela livsmiljöer utan gör dem mindre ekologiskt 

funktionella. För järnvägen rör det sig bl.a. om buller och förändringar 

i hydrologi. Att trafikbuller från vägar påverkar fågelfaunan är känt 

sedan tidigare men däremot är det mer okänt hur järnvägar påverkar. Därför 

grundar sig resonemangen från vägstudier. I Holland hade 60 procent av 

fågelarterna lägre tätheter i närheten av vägar. I genomsnitt var fågeltätheten 

en tredjedel lägre i den påverkade zonen intill vägarna. Trafikbuller verkar 

vara en bidragande orsak till att sjungande fåglar undviker vägar. Redan 

kring 35 dB började tätheterna hos vissa fågelarter att minska. Generellt 

tycks det finnas ett tröskelvärde kring 45–50 dB då effekterna är tydligt 

negativa. Hydrologiska förändringar rör främst våtmarker, sjöar och vattendrag 

men även andra naturtyper kan komma ifråga vid exempelvis tunnelbyggen. 

Järnvägar och vägar ger barriäreffekter som kan leda till att olika djur populationer isoleras ifrån varandra. 

Illustration: Calluna AB 

Fragmentering 

Fragmentering är den sammanlagda effekten på landskapsnivå av förlust 

av livsmiljö, barriäreffekter och störning. När naturlandskapets livsmiljöer 

minskar på grund av infrastruktur, bebyggelse, jord- och skogsbruk bryts 

landskapet upp i allt mindre bitar, det fragmenteras. Det är välkänt att artrikedomen 

minskar med minskande area och med ökande isolering mellan 

varje livsmiljö. Den här minskningen i artrikedom sker dock inte linjärt 

med minskande livsmiljöer. Simuleringar av landskap har visat att det finns 

viktiga tröskelvärden i fragmenteringsprocessen när livsmiljöerna minskar. 

Stora sammanhängande livsmiljöer försvinner när mängden livsmiljö minskar 

till cirka 60 procent av den ursprungliga ytan. Mellan 60 och 50 procent 

av ursprunglig livsmiljö minskar den maximala storleken på fragmenten 

mycket snabbt. Isolering av fragmenten är dock inte stor i ett landskap med 

mer än 40 procent av den ursprungliga miljön. När mängden understiger 20 

procent ökar dock avståndet mellan fragmenten exponentiellt, det vill säga 

en liten ytterligare minskning av livsmiljön ökar avståndet mellan fragmenten 

mångdubbelt mer än den lilla minskningen. 

Hydrologiska förändringar som uppstår vid anläggande av en järnväg kan orsaka störning på de omkringliggande 

livsmiljöerna. Hydrologiska förändringar rör främst våtmarker, sjöar och vattendrag men 

även andra naturtyper kan komma ifråga vid exempelvis tunnelbyggen. Illustration: Calluna AB 

Fragmentering är den sammanlagda effekten på landskapsnivå av habitatförlust, barriäreffekter och 

störning. Illustration: Calluna AB 

Buller från tågtrafik påverkar fågelfaunan och leder till betydligt lägre fågeltäthet i den påverkade zonen 

intill järnvägen. Illustration: Calluna AB


69

7 Slutsatser och rekommendationer 

70 


Det varierande landskapet mellan Linköping och Borås har i sina olika 

delar också olika förutsättningar och tålighet för en hög hastighetsbana. 

Detta avsnitt sammanfattar de slutsatser om möjligheter, problem, konfliktrisker 

och andra viktiga frågeställningar som identifie rats under förstudiearbetets 

landskapsanalys. Slutsatserna är riktade, det vill säga att de enbart 

tar hänsyn till sådant som är av stor vikt för avgränsning av korridorer 

inför utred ningsskedet samt i vissa fall även lokalisering och utformning 

av banan. Kommentarerna bygger på den indelning i 12 karaktärsområden 

som beskri vits i kapitel 3. 

Värdeskalor och begrepp som används i detta avsnitt förklaras i metodavsnittet 

i kapitel 8 Metodik. 

1. Slätten Västanstång 

Ett fragmenterat och starkt uppodlat landskap som dock innehåller flera 

värdefulla och för fastlandet unika naturtyper, som till exempel kalkrika 

miljöer som Kärna mosse. Dessa enskilda objekt är känsliga för direkt träff, 

vilket bör undvikas när banan lokaliseras. 

Stora delar av det historiska landskapet är bortodlat och kan inte längre 

upplevas direkt av betraktaren. Slätten är därför huvudsakligen ett inlevelselandskap 

men i vissa delar även ett dokumentlandskap. Landskapsförståelsen 

förmedlas här indirekt av det ännu läsbara sambandet mellan det 

intakta historiska vägnätet och bevarade punktobjekt. Ett av dessa viktiga 

samband är till exempel kopplingen mellan Bjälbo kyrka och Skänninge. 

Järnvägen bör lokaliseras så att visuella samband av betydelse för den historiska 

landskapsförståelsen inte bryts och så att direkta träffar på punktobjekt 

undviks. I de västra delarna närmast Linköping finns risk för konflikter 

mellan järnvägen och historiska värden , detta då det är ett område med 

höga inlevelsevärden i kombination med punktobjekt som kräver stor varsamhet. 

Slättens djupa leror är relativt fasta, men kan i vissa lägen vara tekniskt svåra 

och/eller kostsamma att hantera framförallt vid korsningar med befintlig 

järnväg eller andra vägar. Kring Malmslätt och i Linköping finns sandiga 

jordar som innehåller mycket grundvatten. Här rekommenderas noggranna 

undersökningar inför banans lokalisering, framförallt i delar där järnvägen 

behöver gå i skärning. 

2. Övergångslandskapet 

Ett funktionellt odlingslandskap med ett av fastlandssveriges största sammanhängande 

ek- och hagmarksmiljöer. Miljöerna är mycket känsliga för 

brutna samband mellan miljöerna, barriäreffekter och fragmentering. 

Övergångslandskapet är också ett av Sveriges största odlingshistoriska upplevelselandskap. 

Här finns bland annat riksintressanta spår av hägnadssystem 

från äldre järnålder som visar på att landskapet redan då nyttjades för 

odling och boskapsskötsel. Upplevelselandskapet är känsligt för fragmentering 

och visuella störningar/barriärer. Götalandsbanan kommer här att 

bli en storskalig och modern struktur i ett småskaligt landskap med stort 

tidsdjup. 

Då det är omöjligt att undvika en passage av övergångslandskapet rekommenderas 

fördjupade studier för att hitta lämpligaste lokalisering av järnvägen. 

Studierna bör omfattabåde de funktionella sambanden mellan ek- och 

hagmarksmiljöerna samt historiska samband och system av betydelse för 

upplevelsen av det historiska landskapet. 

3. Svartåns och Åsboåns dalgångar 

Historiskt och ekologiskt är dessa dalgångar en del av övergångslandskapet. 

Dalgångarna är dock tydligt visuellt avgränsade från de omgivande karaktärsområdena 

och behandlas därför för sig. Landskapet är ett funktionellt 

odlingslandskap och ett agrarhistoriskt upplevelselandskap med riksintressant 

kulturmiljöer. 

Landskapet är mycket känsligt för både fragmentering och upplevelsemässiga/fysiska 

barriäreffekter. Var och hur Götalandsbanan kommer att passera 

dalgångarna är av avgörande betydelse. En lokalisering i de centrala 

delarna av Åsbodalen bör helt undvikas. I övriga delar är det av mycket stor 

betydelse hur järnvägen passerar. 

Sedimentjordarna i dalgångens centrala delar kan vara dåliga ur grundläggningssynpunkt, 

medan de södra delarnas moränjordar troligen är bättre. 

Särskilt kärren är hydrologiskt känsliga. 

Karta: Resultat landskapsanalys 

Områden där lokalisering bör undvikas: 

2. Slätten norr om E4 

3. Rinna, stensträngslandskap 

5. Åsboåns dalgång, värdekärna 

7. Sommen, södra delen 

8. Gripenberg, kulturlandskap 

9. Norr Aneby, kulturlandskap 

10. Lommary, järnåldersmiljö 

11. Hullaryd, sockencentrum 

12. Vireda, sockencentrum 

13. Haurida, sockencentrum 

15. Hålaveden och Östra Vätterbranten 

18. Dumme mosse 

20. Komosse 

22. Timmele, kulturlandskap 

24. Hökerum, kulturmiljö 

Hänsynsområden som kräver detaljerade studier: 

1. Övergångslandskapet 

4. Svartån och Åsboåns dalgång 

6. Sommen, norra delen 

14. Område med eventuellt höga skogliga värden 

16. Sydligaste delen av Östra Vätterbranten 

17. Vätternsänkan, Jönköping 

19. Bottnaryd, Gunillaberg 

21. Gullered, kulturlandskap 

23. Ätradalen, Åsunden 

25. Öster Borås, ädellövskog/kulturlandskap

Grästorp 

Vårgårda 

Sandared 

Viskan Viskan 

Fritsla 

Vänern 

Viskafors 

Vara 

Borås 


Fristad 

Gingri 

Herrljunga 

25 

Målsryd 

Ätran Ätran 

Dalsjöfors 

Svenljunga 

Lidköping 

24 

Viskan Viskan 

Hökerum 

23 

Skara 

Timmele 

22 

Ulricehamn 

Åsunden 

Ätran Ätran 

Götene 

21 

Falköping 

Gullered 

40 

20 

Komosse 

Nissan Nissan 

19 

Skultorp 

Bottnaryd 

Gunillaberg 

26 

Skövde 

Mullsjö 

Tidaholm 

Hökensås 

Dumme 

mosse 

18 

Habo 

Taberg 

Tibro 

Vättern 

Bankeryd 

Hjo 

Huskvarna 

Jönköping 

Lagan Lagan 

17 

16 

Tenhult 

Visingsö 

Skärstad 

Gränna 

Karlsborg 

15 14 

13 

Forserum 

31 40 47 

Vättern 

12 

Alvastra 

Ödeshög 

11 

10 

Nässjö 

Tåkern 

E4 

Hålaveden 


Lommaryd 

8 

Gripen- 

berg 

9 

Aneby 

Vadstena 

32 

Hov 

Säby 

3 

Motala 

Bjälbo 

4 

Svartån 

6 

Tranås 

Eksjö 

2 

Skänninge 


Boxholm 

7 

5 

Borensberg 

Boren 

Mjölby 


Ö Lägern 

Solgen 

V Harg 

Mantorp 


Sommen 


Lillån 

1 

Vikingstad 


Ljungsbro 

Linköping 

Malmslätt 

Resultat landskapsanalys 

Områden med mycket stora 

landskapsvärden. 

Lokalisering bör undvikas. 

Hänsynsområden 


0 10 20 

km 

Roxen 

Sturefors 

Kisa 

Mariannelund 

Linghem 


71


72 

4. Hålaveden och landskapet 

norr om Sommen 

Området är ett äldre, småbrutet och funktionellt landskap med höga biologiska 

värden, avseende såväl skogsmiljöer, odlingsmiljöer och kombinationen 

av dessa. Tillsammans med övergångslandskapet utgör detta det biologiskt 

rikaste landskapet inom förstudieområdet och kan beskrivas som 

ett helhetslandskap med låg fragmenteringsgrad. Landskapet är känsligt för 

intrång, fragmentering, barriäreffekter och störning. Känsligheten ökar ju 

längre västerut banan lokaliseras. En lokalisering av Götalandsbanan i de 

västra delarna bör absolut undvikas. 

Kulturhistoriskt utgör detta landskap ett inlevelselandskap med spår från 

jägarstenålder och agrarhistoriskt intressanta områden och strukturer i 

form av till exempel östra och västra Hålavedsvedsvägarna. Götlandsbanans 

lokalisering är i detta landskap avgörande. 

Övergångslandskapet söder om Mjölby. Södra stambanan följer Svartån. Foto: Pekka Kärppä 

5. Sommenbygden 

Sjön i sig, de omgivande strandmiljöerna och odlingslandskapet söder om 

sjön utgör i stora delar ett funktionellt landskap. Värdena är högre i de östra 

delarna. Landskapet är känsligt för störning, framförallt vad gäller fågellivet. 

Rekommendationen är att undvika lokalisering i detta landskap. 

Historiskt är detta område ett dokumentlandskap där känsligheten framförallt 

ligger i direkta träffar på de historiska ”dokumenten”, främst säterimiljöer 

med träarkitektur. 

6. Säbydalen och Gripenberg 

Området är ett känsligt odlingslandskap med de högsta värdena koncentrerat 

till två områden - Gripenberg och området norr om Aneby. Barriärverkan 

och fragmentering av detta landskap bör undvikas. 

Dalgången, som är av riksintresse för kulturmiljövården, är ett upplevelselandskap 

med lång kontinuitet, som särskilt tydligt illustrerar hur en 

bondebygd på 1600-talet förvandlades till ett herrgårdslandskap. En höghastighetsbana 

genom detta upplevelselandskap kommer att fragmentera 

området och bryta historiska strukturer och samband. Götalandsbanan 

kommer att ha en helt annan funktion, geometri och skala än den befintliga 

järnvägen genom området – vilket är förklaringen till att kulturlandskapet 

”tål” den befintliga järnvägen, men inte en ny höghastighetsbana. En lokalisering 

genom området bör undvikas. 

I Säbydalen kan de lösa jordarna i dalgången kräva kostsamma geotekniska 

åtgärder. 

7. Östra Vätternbranten 

Ett kuperat skogs- och sjölandskap med höga skogliga värden och riksintressanta 

naturmiljöer. Landskapet är också föreslaget som biosfärsområde. 

Landskapet är funktionellt och värdena känsliga för fragmentering, barriäreffekter 

och störning. Lokalisering i de mellersta och norra delarna av detta 

område bör helt undvikas. Det är troligt att Östra Vätternbranten har en 

fortsättning i både Aneby och Tranås kommuner men här har nyckelbiotopsinventering 

inte gjorts i samma omfattning. Detta är en viktig kunskapslucka 

att fylla i kommande planeringsskeden. 

Då en passage genom områdets södra delar är oundviklig krävs detaljerade 

studier som stöd för att hitta lämpligaste lokalisering och passage av de 

värdefulla branterna. Fördjupade studier avseende ingångsläge för tunnel 

och utformning av förskärningar/tunnelpåslag kan begränsa intrånget och 

konsekvenserna av detta. 

Kulturhistoriskt är norra delen av östra Vätternbranten ett upplevelselandskap 

innehållande värden knutna dels till den agrarhistoriska utvecklingen, 

dels till Braheättens ännu synliga försök att sätta sin specifika prägel på 

sitt 1561-1680 innehavda grevskap, att göra det till en stat i staten. Tydligheten 

i upplevelselandskapet är redan ansträngt på grund av den barriär 

E4an utgör. En höghastighetsbana genom området skulle utgöra ytterligare 

en stor barriär som riskerar att landskapet övergår från upplevelse- till ett 

inlevelselandskap. En lokalisering i det område som historiskt utgjort Vista 

härad bör undvikas. 

Götalandsbanans planerade huvudsträckning i sydvästlig riktning mot Jönköping 

innebär att höjder och dalar måste passeras tvärs deras huvudriktning. 

Detta kommer att ge stora ingrepp i form av bankar och skärningar 

(alternativt broar om järnvägen placeras högt eller tunnlar om järnvägen 

placeras lågt). En byggnadsteknisk osäkerhet är de eventuella sprickzoner 

som alltid finns i sprickdalslandskap och i anslutning till stora förkastningsbranter. 

Krosszonerna kan gå ner till stora djup vilket försvårar och fördyrar 

tunnelbyggen.

8. Höglandet norr om Nässjö 

Ett fragmenterat landskap som innehåller enskilda värdefulla objekt samt 

riksintressanta system av sjöar och våtmarker. Med klok lokalisering i kombination 

med rätt utformning och tekniska lösningar går järnvägen i detta 

landskap att förena med befintliga värden. 

Det historiska landskapet är till vissa delar ett tydligt upplevelandskap där 

värdekärnorna utgörs av gravanhopningar från järnåldern, tingsplatser och 

sockencentra som visar att Norra Vedbo härad en gång haft sin huvudbygd 

här. Upplevelselandskapet är känsligt för direkta träffar på objekt och mindre 

miljöer. 

Sommen med Tranås i bakgrunden. Foto: Pekka Kärppä 

9. Vätternsänkan och Jönköping 

Detta område är det i särklass mest komplexa karaktärsområdet längs 

sträckan. 

De branta sluttningarna på Vätterns båda sidor samt odlingslandskapet väster 

om Vättern är känsliga på grund av ädellövskogsmiljöer och stor koncentration 

av rödlistade arter. Götalandsbanan kan hota dessa värden genom 

direkta träffar och barriäreffekter. Fördjupade studier rekommenderas för 

att hitta rätt ställe att möta de branta sluttningarna på ett så skonsamt sätt 

som möjligt. Vättern i sig utgör ett funktionellt vattensystem. 

Jönköpingsområdet är ett upplevelselandskap. Området har präglats av 

mänsklig närvaro under hela historien och fungerat som centrum för större 

områden under flera epoker. Utvecklingen till stad började under 1200talet. 

Här finns en stor mängd, fortfarande läsbara spår, av olika historiska 

landskap samlade på en liten yta. Det som idag upplevs tydligast är stadens 

historia från 1600-talet och framåt samt dess samband med områdets tidiga 

industrimiljöer. 

Hoten i detta upplevelselandskap utgörs av barriäreffekter och direkta träffar 

på betydelsefulla objekt. Järnvägen kan också tydliggöra upplevelselandskapet 

genom en hög profil, vilket ger resenären perspektiv över staden. 

Ju högre profil, ju större utblickar och förståelse för stadens utveckling. 

Vätternsänkans mycket stora höjdskillnader, sprickzoner och komplicerade 

jordlagerföljder kan ställa till stora tekniska problem. Långa tunnlar 

kommer att krävas mellan omgivande höjder och ett stationsläge i staden. 

Noggranna undersökningar krävs för att hitta de mest lämpade ställena att 

bygga tunnlar. 

I området finns sammanfattningsvis både höga natur och kulturvärden, tät 

bebyggelse och komplicerade byggnadstekniska förutsättningar. Allt detta 

ställer höga krav på banans anpassning, både avseende lokalisering och 

utformning. Mer detaljerade studier krävs i kommande skeden. 


73


74 

10. Höglandet med de stora mossarna 

Landskapet som helhet är fragmenterat. De orörda mossarna (till exempel 

Komosse) är funktionella medan de redan störda mossarna (till exempel 

delar av Dumme mosse) är känsliga för ytterligare störning. Mossemiljöerna 

är känsliga för fragmentering och störning, både avseende buller och 

hydrologi. I området finns också risk för barriäreffekt på nationell nivå gällande 

stora däggdjurs rörelser mellan mellersta och södra Sverige. 

Det historiska landskapet är ett dokumentlandskap. En liten varningsklocka 

är att kända fynd och lämningar ger indikationer på jägarstenålder, 

vilket kan innebära att till exempel tidiga standlinjer och mossar kan visa 

sig innehålla värdefulla och känsliga lämningar. Studier för att utreda detta 

rekommenderas. 

Byggnadstekniskt innebär detta karaktärsområde få problem då mossarnas 

djup troligtvis inte överstiger 10 meter och då grävs ur till fast botten. 

11. Sprickdalar och höjder kring Nissan 

Området är ett fragmenterat landskap. Genom området i nord-sydlig riktning 

(bland annat längs Stråken och Nissan) går ett storskaligt stråk, för 

stora däggdjurs vandringar mellan mellersta och södra Sverige. Järnvägen 

innebär därför en risk för barriäreffekt på nationell nivå. Åtgärder för att 

minimera detta måste arbetas in i kommande skeden. 

Historiskt är området i stort ett dokumentlandskap, men fläckvis även ett 

upplevelselandskap. Dokumentlandskapet avser den äldre historien med 

spår av avfolkning, återbefolkning och spåren av att området genom alla 

tider varit en transportsträcka. Exempel på upplevelselandskapet är Gunillaberg 

och dess samband med Bottnaryd, delar vilka är känsliga för både 

direkt ”träff” och barriärverkan dem emellan. En lokalisering mellan Gunillaberg 

och Bottnaryd bör undvikas. 

En tänkt Götalandsbana måste här passera tvärs de branta höjderna och 

sprickdalarna, vilket kommer att ge upphov till ett flertal tunnlar och broar 

i den starkt kuperade terrängen. 

12. Sjuhäradsbygden 

Naturlandskapet närmast Borås och i Ätrans dalgång söder om Åsunden 

samt stråket från Målsryd upp till Hökerum är känsliga. Riskerna med en 

järnväg i detta landskap är både direkta intrång och barriäreffekter. Om 

järnvägen lokaliseras där de sammanbindande länkarna i ädellövskogssystemet 

är som smalast kan detta ge negativa effekter på systemet i sin helhet. 

Det koncentrerade odlingslandskapet kring Gullered är känsligt både för 

barriäreffekter och fragmentering. Ju längre norrut i området järnvägen 

lokaliseras desto större blir barriäreffekten – detta för att odlingslandskapets 

koppling upp mot västgötaslätten är mycket viktig. 

Sjuhäradsbygden är kulturhistoriskt sett ett område som är märkligt tomt på 

utpekade kulturmiljöer som till exempel riksintresseområden. Mitt i denna 

”tomhet” ligger Borås som i sig är en mycket kulturhistoriskt intressant ort. 

Trots frånvaron av utpekade kulturmiljöer är området att betrakta som ett 

upplevelselandskap, där upplevelsevärdena framförallt är kopplade till den 

industri- och handelshistoriska utvecklingen från 1700-talet och framåt. 

Andra upplevelsevärden inom området är kopplade till det äldre jordbrukslandskapet 

mellan Gingri och Hökerum. I dessa delar är det punktobjekt i 

landskapet i kombination med omgivande odlingsmarker som är det väsentliga 

att värna. Järnvägen kan här orsaka en barriäreffekt på de upplevbara 

sambanden. En fördjupad kulturhistorisk studie av odlingslandskapet samt 

Borås omgivningar för göras de landskapets kulturhistoria bör göras för att 

hitta en lokalisering som minimerar barriäreffekter och undviker direkta 

träffar. 

Vätternsänkan norr om Tenhult. Foto: Pekka Kärppä 

Detta landskap har en skala som är svår att hantera vid en järnvägsdragning. 

Topgrafin är storkuperad, men inte tillräckligt storkuperad och flack 

för att järnvägen skall kunna följa topografin. Detta innebär att järnvägen 

kommer att ge antingen höga/långa skärningar och långa broar alternativt 

långa tunnlar och höga bankar. 

Järnvägen skär också tvärs över landskapets huvudriktningar och skall 

tvära ådalarna vid stadspassagerna av Ulricehamn och Borås. För att nå ett 

stationsläge i Ulricehamn krävs tunnlar genom de omgivande bergen, precis 

som i Jönköping.

Noggranna undersökningar av bergets sprickzoner rekommenderas. Ett 

stationsläge vid befintliga E4:ans läge genom Ulricehamn kan tillföra värden 

till orten genom ”upprensning” av en idag ganska ”stökig” lågindustrimiljö. 

Isälvssedimenten i Borås kan innehålla mycket vatten, vilket gör det svårare 

att bygga en järnväg under staden. Även här krävs noggranna studier för att 

inte riskera höga kostnader och allvarliga konsekvenser. 

Sjuhäradsbygdens topografi är svår. En väg kan delvis följa terrängens former, men järnvägen är alltför stel. Broar eller bankar blir ofta följden. 

Foto: Kasper Dudzik 


75

8 Metodik 

76 

8 Metodik 

Denna landskapsanalys ställer landskapets förutsättningar mot vad den 

nya banan kräver. Målet är att ta fram ett underlag för planeringen som på 

ett tydligt sätt ger förståelse för landskapet som helhet. Analysen ska också 

kunna användas som ett underlag för diskussioner om olika frågor som 

natur- och kulturmiljö, gestaltning, geoteknik med mera. Den kan användas 

som underlag för att avgränsa förstudieområdet och de korridorer som 

ska studeras i järnvägsutredningsskedet, jämföra dessa korridorer samt för 

att utforma åtgärder i järnvägsplaneskedet. 

Det är av stor vikt att de analyser som görs är anpassade till uppgiften. I 

förstudieskedet är det viktigast att fokusera på det studerade områdets 

storskaliga drag. I senare skeden av planeringen (järnvägsutredning och 

järnvägsplan) finns möjlighet att göra noggrannare studier av delområden, 

avgränsade teman och enskilda detaljer. 

Det är också viktigt att ha rätt kompetens. Det krävs biologisk kunskap, historieförståelse 

och formkänsla för att avgöra hur järnvägen kan anpassas till 

landskapet. Analysen genomförs således gemensamt med alla kompetenser 

till hands. På så sätt utvecklas kunskapen om och förståelsen för såväl landskapet 

som järnvägen. 

I förstudien används resultatet av landskapsanalysen för att identifiera: 

områden som inte bör ingå i det fortsatta utredningsområdet, det vill säga 

områden där det är olämpligt att dra en ny höghastighetsbana. 

Känsliga karaktärsområden som behöver speciell hänsyn vad gäller lokalisering, 

landskapsanpassning och gestaltning av en ny höghastighetsbana. 

Inledande karaktärsanalys 

Första steget är en områdesanalys av hela landskapet, så som det uppfattas 

idag. Det kräver kompetens inom tre områden: naturmiljö (geologi, 

hydrologi och biologisk infrastruktur), kulturhistorisk utveckling, samt 

landskapets form (rumsliga och visuella förhållanden). Genom att beskriva 

områdets karaktär skapas en grund för en gemensam förståelse och för det 

fortsatta arbetet. 

Med landskapskaraktär menas Ett specifikt samspel av landskapselement som ges 

av naturförutsättningarna, den historiskt betingade markanvändningen samt de rumsliga 

och visuella förhållanden som präglar ett landskapsområde och som skiljer det från 

omkringliggande landskap. 

Arbetet innebär inläsning av tidigare utredningar och relevant litteratur, ett 

gemensamt fältbesök samt en sammanställning av detta. Resultatet blir en 

grov indelning av landskapet, så som vi uppfattar det idag, i karaktärsområden. 

Beskrivningen ska göras förklarande för att öka förståelsen: varför ser 

landskapet ut och fungerar som det gör? Indelningen bygger på en analys 

av följande delfaktorer: 

• Topografi, landskapets huvudformer och småformer 

• Övergripande struktur (här ingår även sjöar och vattensystem) 

• Bebyggelse och infrastruktur 

• Brukningssätt 

• Vegetation – skogstyp 

Biologisk infrastruktur – tematisk analys 

Det senaste årtiondet har frågor kopplade till biologisk mångfald hamnat i 

fokus. Detta beror på att naturlandskapet fragmenteras i allt högre grad, på 

grund av en ökad exploatering och ett ökat uttag av naturresurser. Idag är 

fragmentering den näst viktigaste orsaken till att arter dör ut. Infrastruktur 

som järnvägar och vägar bidrar starkt till att fragmentera landskapet. Därför 

är det viktigt att beskriva och värdera de övergripande landskapsekologiska 

samband som kan påverkas av en framtida järnväg. 

En järnväg påverkar den biologiska mångfalden på en rad sätt. Järnvägen 

kan orsaka förlust av livsmiljöer, skapa barriärer för spridning och rörelser, 

störa genom buller, öka dödligheten genom påkörning samt förändra 

hydrologi i myrar och vatten. 

Landskapsekologiska samband studeras genom att kartlägga den biologiska 

infrastrukturen. Kartläggningen tar hänsyn till att djur och växter använder 

landskapet på en mängd olika sätt och ställer olika krav på sin livsmiljö. 

Arternas krav på livsmiljön (habitatkrav) gör att olika arter trivs i olika miljöer. 

En del arter lever i lövskog, andra i vattendrag, hagmarker, grova ekar 

eller i en kombination av flera miljöer. Det är också viktigt att studera både 

vilken areal och vilka spridningsmöjligheter en art behöver för att inte riskera 

att dö ut. Därför måste en kartläggning av biologisk infrastruktur innefatta 

olika skalor, från närapå nationell skala för de stora rovdjuren till en 

mer detaljerad skala för andra djurgrupper. 

Biologisk infrastruktur beskriver funktionella samband. Några nyckelbegrepp 

är värdekärna, värdesystem och värdetrakt. (se illustration på motstående 

sida) 

Analyser av vilt ingår allmänt i analysen av biologisk infrastruktur. Fördju- 

pade studier bör göras i kommande skeden. Förutom analysen av biologisk 

infrastruktur fördjupas beskrivningarna av Natura 2000 områden. Det är 

viktigt att identifiera de områden och arter som är känsliga för den förändring 

en framtida bana kan innebära. 

FAKTARUTA: NATURA 2000 

Natura 2000 är ett nätverk av EU:s mest skyddsvärda naturområden. 

Nätverket syftar till att hejda utrotningen av arter och 

livsmiljöer. 

De EU-direktiv som styr Natura 2000 listar över 600 växtoch 

djurarter, 185 fågelarter och mer än 170 livsmiljöer som 

hotade eller unika i ett europeiskt perspektiv. Alla medlemsländer 

ska genom Natura 2000 se till att skyddsvärda naturtyper 

och arter har så kallad gynnsam bevarandestatus. Livsmiljöerna 

och arterna ska finnas kvar i livskraftiga bestånd. 

Sverige har 4 071 Natura 2000-områden som har utpekats 

av regeringen. Åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka 

miljön i ett Natura 2000-område kräver tillstånd av länsstyrelsen 

och ibland även av regeringen. 

Källa: www.naturvardsverket.se 

Underlag för analyserna har varit: 

• den rikstäckande nyckelbiotopsinventeringen (indikatorer för skogliga 

värden) 

• rikstäckande ängs- och hagmarksinventeringen (indikatorer för värdefulla 

odlingslandskap) 

• arealkrav för störningskänsliga arter (stora öppna myrar) 

• sammanvägd analys av värdetrakter för skogs- och odlingslandskap 

(mosaiklandskap – områden med bäst fungerande ekosystem överlag) 

• regionala lövskogsinventeringen i Västra Götaland (system av ädellövskog)

Landskapets känslighet ur biologisk mångfalds synpunkt redovisas i en tregradig 

skala: 

• Funktionella landskap representerar landskap med liten grad av fragmentering. 

Spridningsfunktioner och samband förväntas fungera. Arealer 

och kvalitet av viktiga naturmiljöer och habitat är tillräckliga för att 

krävande arter ska kunna överleva på lång sikt. De viktigaste landskapen 

är där samtliga ingående och naturligt förekommande huvudnaturtyper 

(skog, myr, sjö osv) har låg fragmenteringsgrad. Ny infrastruktur 

i denna typ av landskap innebär nästan alltid habitatförlust och ökad 

fragmentering 

• Känsliga landskap är ofta fragmenterade men vissa naturtyper eller 

kombinationer av naturtyper förekommer i sådan mängd eller struktur 

att det är sannolikt att det finns ekologiska samband mellan och inom 

dem. I känsliga landskap går det ofta att undvika habitatförlust och därför 

är slutsatser och åtgärder kring barriäreffekter, störning, trafikdöd 

etc viktigast 

• Fragmenterade landskap hyser ofta värdefulla objekt men dessa ligger 

mer eller mindre isolerade från varandra. Landskapet har i hög grad 

tappat sin ekologiska funktion och behöver återställas. Vid ny infrastruktur 

är landskapsnivån inte lika viktig utan arbetet koncentreras på 

att undvika habitatförlust 

Landskapets historiska utveckling 

– tematisk analys 

Avsnittet Kulturarvets strukturer och tidsdjup (kapitel 4 ovan) har gått igenom 

de landskap linjen kan komma att beröra, för att i så tidigt skede som 

möjligt signalera var den inte bör gå. Vad som i nuvarande skede har behövts 

är en övergripande och holistisk skiss av det kulturhistoriska innehållet i en 

20-40 kilometer bred korridor Linköping – Jönköping – Borås. 

En sådan skiss måste ändå bygga på vetenskapliga principer. Den ansats 

ska tillämpas som kallats totalhistoria, vilken förutsätter att historien allraminst 

framskrider i en politisk, ekonomisk, social och en kulturell dimension, 

som är ömsesidigt beroende av varandra, vi kan se dem som fyra olika 

efterlämnade berättelser om samma landskap. 163 

Det handlar om att fånga in de berättelser som finns i landskapet på olika 

tidsdjup, knutna till kända objekt och system, eller om landskapet som helhet 

(det man kallar kognitivt kulturlandskap). I första rummet gäller det 

att identifiera den äldre historiens sällsyntare och sårbarare kvarlevor, 

men den prägel modernare skeden satt kommer man inte ifrån; de är bättre 

kända, men delvis ännu inte utvärderade. 

163 Burke, P. 1992: Annalesskolan. En introduktion. Göteborg. Begreppet definieras på s. 153. 

Kunskapsläget 

Vilka förutsättningar finns? Vilken är utgångspunkten? Vi har haft en mycket 

kompetent fornminnesinventering i Sverige som finkammat landet i två 

omgångar sen 1938, första varvet med inriktning på de egentliga fornminnena, 

de gravfält, boplatser, monument som finns kvar från förhistorisk tid. 

Andra varvet lade till det ekonomiska livets lämningar, upptäckte forntida 

fägator, röjningsrösen och annat som legat bortglömt i skogarna, tillförde en 

lång förhistoria innan den nuvarande bygden började gestaltas under järnåldern. 

Sen finns det byggnadsminnen, särskilda klenoder i bebyggelsen 

som man beslutat skydda från förändring, samt mer ojämnt förekommande 

massinventeringar av den byggda miljön. 

Och till det kommer sen tjugo år tillbaka riksintressen och ett antal reservat 

för kulturmiljön, tillkomna samtidigt som verksamheten 1988 bytte namn 

från kulturminnesvård till kulturmiljövård. Därmed hade diskussionen lyft 

blicken från de enskilda monumenten och börjat betrakta den historiska 

dimensionen i landskapet. 

Det finns alltså en massa kunskap arkiverad men att dra fram den och tolka 

den inför ett sånt här projekt är ett hästjobb. Här kan bara ett holistiskt 

angreppssätt komma ifråga, att göra en ”minneslista” med erforderliga kommentarer 

och referenser, den synliga delen av ett isberg av resonemang och 

avvägningar. Listan ska belysa hur dragningen av en framtida snabbjärnväg 

kan påverka kulturmiljön, dels genom att som naturvården utpeka hotade 

värden och om möjligt gradera hoten 164 , men dels också, eftersom kulturmiljön 

är människans biotop, tala om i vilka fall dragningen skulle kunna 

stärka den. 

164 Jfr värdeskalan känslig, mycket känslig, irreparabel. 

Biologisk infrastruktur beskriver funktionella samband. I den lilla skalan finns värdekärnor som består av värdefulla områden som är viktiga för den biologiska mångfalden. En värdetrakt utgörs av ett område som har 

en högre täthet av värdekärnor än omgivande landskap. Om värdekärnorna ligger tillräckligt tätt kan djur och växter röra sig mellan dem, det finns ett ekologiskt samband. Detta kallas värdesystem, en viktig mellannivå 

som beskriver funktionella enheter i landskapet. Illustration Calluna AB 

8 Metodik 

77

8 Metodik 

78 

Klassificeringar 

Genom att relatera till historisk kontinuitet kan linjedragningen med andra 

ord appellera till vad man kallat den historiska dimensionens bruksvärde. 

I övrigt har man brukat tala om kulturmiljöers kunskaps- och upplevelsevärden. 

Inför den här uppgiften, med de många slag av landskap som skall bedömas 

likvärdigt har jag känt behovet att något förfina klassificeringen av värdena 

och lanserar försöksvis en gradering av kulturmiljöns egenskaper i grovt 

taget tre klasser: 

• upplevelselandskap, som appellerar direkt till de flesta betraktare, 

väcker frågor och känslor, givet att det handlar om synliga konstellationer 

av element i ömsesidiga samspel och/eller med naturmiljön 

• inlevelselandskap, som fortfarande är mer eller mindre läsbart och/eller 

representerar för ögat icke synbara värden, och som därför förutsätter 

kunskap för att förstås – gemensamt för upplevelse- och inlevelselandskapen 

är den pedagogiska dimension, de bär med olika stilmedel på 

en ”berättelse” 

• dokumentlandskap, där kunskapsvärden och vetenskapliga värden 

finns, medan intrycken av helheten utarmats och arkivaspekten överväger; 

dock givet att varje landskap vinner på att så långt möjligt bevara 

sitt förnimbara tidsdjup 

Avgränsning och inriktning 

Vilka frågor förtjänar att tas upp? Kulturmiljön innehåller berättelser på 

olika nivåer: man talar ibland om den stora historien, om Sverige och motsvarande 

storheter, om rikens och staters uppkomst och utveckling. 

• den stora historien handlar om politik och avgörande händelser, 

kungar, krig, freder, men också nationalekonomi, stora katastrofer, 

folkvandringar och annat sådant; 

• den stora historiens strukturella innehåll är samfärdslinjer och noder, 

olika tiders centralorter, givet att de också haft och har omland knutna 

till sig; här återfinner vi ju bland annat järnvägarnas egen kulturhistoria; 

därtill de fysiska uttrycken för dess gränser och meningsbärande 

symboler för den ifrågavarande storhetens ursprung och innehåll. 

På den lägre nivån kan man tala om lokalhistoria, dit hör 

• försörjningslandskapet (agrar- och industrihistoriens, eller överhuvudtaget 

produktionens landskap) 

• demografiskt tidsdjup, socialhistoria och mentalitet (boendet, konsumtionen, 

föreställningarna) 

Och där under finns den lilla historien, individers, familjers, släkters historia, 

men det kommer vi knappast in på annat än undantagsvis. Istället avser 

jag att försöka beakta två andra aspekter. 

• naturen bakom kulturen (som en möjlig länk till naturmiljöns värde- 

och skyddsdiskussion); 

• frågor i landskapet som vi ännu inte vet svaren på, och uttrycken för 

historiens processer. Jag menar då att miljöer – värdekärnor – kan samspela 

med varandra, utan att bilda en sammanhängande enhet. 

Metod 

Eftersom en förstudie inte medger egentlig forskning hämtas data där de 

står att få, helst så bearbetade som möjligt – främst från länens kulturmiljöprogram. 

Men litteraturen fördelar sina gracer rätt olikartat och måste 

på något sätt ”rektifieras”. En metod att göra data likvärdiga kan vara att 

relatera dem till ett centrum/periferiperspektiv och ett processperspektiv. 

Enkelt uttryckt kan man anta att mänskliga system formas kring kärnområden, 

där spår avsätts av varje tids dominanter, medan svagare, äldre former 

tenderar att fördrivas utåt. På samma sätt kan man förvänta sig att mänskliga 

system följer cykler – expanderar i början, planar ut, hamnar i kris, 

ersätts. Särskilt mycket ska inte görs av detta, men de båda perspektiven får 

bilda två tumregler för jämförelse av områden på lika villkor. 

När data ska ställas mot en rums- och en tidsaxel uppkommer också en 

skalfråga. På vilken yta och över hur lång tid blir jämförelser meningsfulla? 

Vad gäller den stora historien går blicken framför allt till de stora noderna 

och deras nätverk, med andra ord maktcentra och städer, och de kommunikationssystem 

som band dem samman. Det var genom dem Sverige blev 

Sverige. Uttrycken för de senaste århundradenas industriella, sociala och 

kulturella revolutioner, ”modernismen”, ick sin konsekvens i införandet 

av storkommuner år 1971, tämligen mönstergillt organiserade på basis av 

geografisk centralortsteori. Därmed blev Sverige en enhetlig administrativ 

”organism” i ett europeiskt och globalt perspektiv. Denna indelning bryter 

emellertid många gånger med det förflutna. För lokalhistorien har det därför 

fallit sig naturligt att arbeta utifrån häraderna, den urgamla indelning av 

Götaland som fanns före kristendomen och fortlevde till 1900-talets början, 

och försöka ”rektifiera” det inventerade materialet med hjälp av dem. 

Bedömning av landskapets känslighet 

I denna fas dras slutsatser av studierna. En gemensam analys ligger till 

grund för en värdering av landskapets ”känslighet”, hur den nya järnvägen 

kan infogas i sitt landskapliga sammanhang. Här har det resulterat i en karta 

som redovisar två typer av områden: 

• Områden där en lokalisering av ny järnväg bör undvikas eftersom landskapets 

karaktär och värden skulle förändras negativt. Det är främst 

områden med mycket stora landskapsvärden. 

• Områden där man vid en lokalisering måste ta stor hänsyn till landskapets 

karaktär och värden. Det är områden som behöver fördjupade 

studier för att hitta lämpligaste lokaliseringen av järnvägen. Områdena 

är av olika typ. Det är karaktärsområden med mycket höga värden men 

som inte kan undvikas (exempelvis övergångslandskapet utanför Linköping 

och Vätterbranten norr om Tenhult), eller sådana där bedömningarna 

idag är osäkra (exempelvis västra delarna av Aneby kommun). 

Ibland krävs också ett klargörande av järnvägens linjeföring (exempelvis 

delar av Åsbodalen, Vätternsänkan) innan lämpliga korridorer kan 

avgränsas. Inom övriga delar av förstudieområdet ska normal hänsyn 

tas till de känsliga objekt och områden som kan identifieras i de detaljerade 

analyser som ska göras i kommande skeden. 

Fortsatt arbete 

Denna karaktärisering kan användas i kommande skeden som en plattform 

för att prata om hur järnvägen kan anpassas till sin omgivning. Den kan 

också ligga till grund för detaljerade studier i kommande skeden. När de 

övergripande sammanhangen är klargjorda underlättas studier av delområden 

där det krävs med detaljerad kunskap för att avgöra bästa lokalisering 

och utformning av den nya järnvägen.

8 Metodik 

79

9 Källförteckning 

80 


Hänvisningar framgår som fotnotstexter under respektive kapitel samt som en del av redovisningen av underlag i metodkapitlet 

Adolfsson, M. 2007: Bondeuppror och gatustrider 1719-1932, Stockholm 

Ahlberg, N. 2005: Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 

1521-1721, I: Text, II: Kartor. Uppsala 

Ahlberger, C.1997: Från handelsstad till kurort, i: Bygden vid ridvägarna, 

Årtusenden kring Åsunden Ulricehamn 

Ahlberger, C. & G. Malmstedt (red.) 1993: Västsvensk fromhet, Göteborg, 

Allhems landskapsböcker: ”Ett bildverk om Småland”. Malmö 1964 

Almqvist, C.J.L. (1838) 1962: Det går an, i: Carl Jonas Love Almqvist, I urval 

av Björn Julén. Aldus klassiker 8. Stockholm 

Almqvist, C.J.L. Tre fruar i Småland, Jönköping 1842-43 

Almquist, J.E. 1954: Lagsagor och domsagor i Sverige. Med särskild hänsyn 

till den judiciella indelningen, I. Stockholm 

Andersson, T. 1965: Svenska häradsnamn. Nomina Germanica 14. Lund 

Arbman, H. 1958: Utsikt från Omberg. Östergötland. Malmö 

Atlas över Sverige, utg. av Svenska sällskapet för antropologi och geografi, 

Stockholm 1953ff. 

Axelsson, S. 1998: Gammal bygd, i: Röster i Östergötland En antologi av 

Göran Hassler. Stockholm 

B och K = Bebyggelse och kulturlandskap. Regionalt kulturminnesvårdsprogram 

för Jönköpings län, 1. Småländska kulturbilder 59. Jönköping 

1988 

Berglund, B. 1990: Den växande staden. Jönköping 1825-1875, i: Berglund, 

B., Christensen, J. & R. Thavenius, Liberalernas Jönköping. Stad i 

omvandling 1825-1875. Jönköping 1990 

Bergström, C. 1993: Ett centraliserat system, i: Blomkvist, N. m fl (red.): 

Vad berättar en by? Om äldre kulturmiljösystem i odlingslandskapet. RAÄ 

Blomkvist, N., Brink, S. & T. Lindkvist 2007: The kingdom of Sweden, i: 

Berend, N. (ed.) Christianization and the Rise of Christian Monarchy, Scandinavia, 

Central Europe and Rus’ c. 900-1200. Cambridge 

Blomkvist, Nils 2005: The Discovery of the Baltic. The Reception of a Catholic 

World-System in the European North (AD 1075-1225). Leiden & Boston 

Blomkvist, N. 2007: Primary Units as Arenas for Europeanization, i: Blomkvist, 

N. & T. Lindström (eds): The Significant Detail. Europeanization at 

the Base of Society: The Case of the Baltic Rim 1100-1400 AD. CCC papers: 

9. Visby 

Burke, P. 1992: Annalesskolan. En introduktion. Göteborg 

Chilstrom-Meixner, E. 1965: The governor’s daughter. The story of Armegott 

Printz, Chester 

Claëson 1987: Häradshövdingeämbetet i senmedeltidens och Gustav 

Vasas Sverige, Stockholm 

Daniel Rantzaus dagbok. Östergötland 1986. Linköping 1987 

Ekre, R. 1997: Den medeltida bygden – historia och arkeologi, i: Bygden 

vid ridvägarna. Årtusenden kring Åsunden. Ulricehamn 

Ericsson, A. 2005: Gränser och territoriella indelningar i Linköpingsbygden, 

i: Kaliff, A. & G.Tagesson (red.) 2005: Liunga. Kaupinga. Kulturhistoria 

och arkeologi i Linköpingsbygden. RAÄ 

Ericsson, B. 1977: De anlagda städerna i Sverige ca. 1580-1800, i: Authén 

Blom, G. (red.), Urbaniseringsprosessen i Norden, 2. Oslo, Bergen & 

Tromsø 1977 

Ersgård, L. 2006: Dödens berg och Guds hus – förfäderskult, kristnande 

och klostret i Alvastra i den tidiga medeltidens Östergötland, i: 

Ersgård, L. (red.), Helgonets boning. Studier från forskningsprojektet ”Det 

medeltida Alvastra” Lund 

Franzén, A. 2008: Skiftenas skede. Laga skiftets handlingar som källmaterial 

för byggnadshistoriska studier med exempel från Småland 1828- 

1927. Jönköping 

Fries, C. 1977: Hem till jorden. Minne och återkomst. Stockholm 

Fritz, B. 1973: Hus, land, län. Förvaltningen i Sverige 1250-1434. 2. Stockholm 

Fröjmark, A. 1992: Mirakler och helgonkult. Linköpings biskopsdöme 

under senmedeltiden, Uppsala 

af Geijerstam, S. 1968: Med utsikt över Vättern, STF:s årsskrift 1968 

GIV = Gårdar i Västergötland – en bebyggelsehistorisk översikt, Göteborg 

2004 

Hagerman, Maja 1996: Spåren av kungens män, Stockholm 

Hansson, M. 2008: Det medeltida Småland. En arkeologisk guidebok, 

Lund 

Helmfrid, S. 1962: Östergötland ”Västanstång”, Geografiska annaler, B 

44: 1-2, Stockholm 

Howitt, M. 1867: Ett år hos Fredrika Bremer, Stockholm 

Kaliff, A. 1999: Arkeologi i Östergötland, Scener ur ett landskaps förhistoria. 

OPIA 20, Uppsala 

Kaliff, A.& Tagesson, G. (red.) 2005: Liunga, Kaupinga, Kulturhistoria och 

arkeologi i Linköpingsbygden. RAÄ 

Karlskrönikan. Svenska Medeltidens Rim-krönikor 2, utg. af G.E. Klemming. 

Stockholm 1886 

Karlström, T. 1974: Gävle stadsbild. Bebyggelsehistoria och samhällsutveckling 

till 1900-talets början, Gävle 

Klackenberg, H. 1992: Moneta nostra, Monetariseringen i medeltidens 

Sverige, Lund 

Kullander, B. 1994: Sveriges järnvägshistoria, U.o 

Königsson, L-K. & U. Qvarfort 1988: Den förhistoriska järnframställningen 

på Åsamon i Tabergs Bergslag, i: Tabergs Bergslag, XV. Jönköping

Lagerqvist, L.O. & E. Nathorst-Böös 1968: Mynt. Stockholm. 

Larsson, L-O. 1987: Från den historiska tidens gryning till 1680-talet, i: 

Småländska kulturbilder 1986-87, Jönköping 

Levander, L. 1976: Landsväg, krog och marknad, Lund & Stockholm 

Lindqvist, G. 1987: Nordiska sjuårskriget, i: Daniel Ranzaus dagbok. Östergötland 

1986. Linköping 1987 

Lovén, C. 1996: Borgar och befästningar i det medeltida Sverige, Uppsala. 

Läsa Landskap. En fälthandbok om svenska kulturmiljöer, Huvudred. N. 

Blomkvist. Stockholm 1993 

Lönnroth, L. & S. Delblanc 1993: De liberala genombrotten, Den svenska 

litteraturen. III. Stockholm 

Mascher, C. (red.) 2002: Agrarhistorisk landskapsöversikt, Västergötland 

och Dalsland. Göteborg 

Medeltidsstaden 42, Bogesund. H. Klackenberg. RAÄ 1983 

Medeltidsstaden 58, Jönköping. T. Areslätt. RAÄ 1984 

MEL = Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning av Å. Holmbäck och 

E. Wessén. Rättshistoriskt bibliotek I:6. Lund 1962 

Natur – Kultur. Miljöer i Östergötland. Linköping 1983 

NF = Nordisk Familjebok (2 uppl.) 

Norborg, L.-A. 1958: Storföretaget Vadstena kloster, Lund 

Norborg, L-A. 1997: På Sten Sture den yngres tid, i: Bygden vid ridvägarna, 

Årtusenden kring Åsunden, Ulricehamn 

Palm, Andersson L. 2000: Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 

1571-1997, Med särskild hänsyn till perioden 1571-1751 Göteborg. 

Palmær, H.B. [1876]: Eldbränder och gnistor, Humoresker, Samlade och 

utgifna af A. Ahnfelt. Stockholm 1876. 

PSS = Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer, I (1251- 

1523, utg. av N. Herlitz) Stockholm 1927; VI (1626-1632, utg. av C-F. Corin 

& F. Sleman) Stockholm 1985 

Reinholdsson, P. 1998: Uppror eller resningar? Samhällsorganisation och 

konflikt i senmedeltidens Sverige, Uppsala 

Olof Rudbeck den yngste, Boråsiade. Poeme i fyra sånger (1776). Borås 

1966. 

Rydberg, V., Det forna Jönköping, skiss med 2:e stentryck. Plan af det 

gamla Jönköping samt ritning af dess franciskankloster, kalendern Svea. 

Stockholm 1881. 

Sandberg, E. 1988: Lektorskapitlen – Västerås Domkapitel 1619-1936. 

KHÅ. 

Schück, A. 1934: Sveriges vägar och sjöleder under forntid och medeltid, 

Nordisk kultur 16. Stockholm-Oslo-København. 

Schück, H. 1959: Ecclesia lincopensis, Studier om Linköpingskyrkan under 

medeltiden och Gustav Vasa. Stockholm 

Selinge, K.G. 1985: The Rune stones, Barrow, Village and Church at Högby, 

Östergötland. KVHAA, konferenser 15. Stockholm 

SEO = Svensk etymologisk ordbok, Utg. E. Hellquist. Lund 1922 

Sjöberg, A. 1956: Järnvägarna i svenskt samhällsliv, i: Sveriges järnvägar 

hundra år. Stockholm 

SNA = Sveriges Nationalatlas. Kulturminnen och kulturmiljövård, Stockholm 

1994 

Stobaeus, P. 2008: Hans Brask. En senmedeltida biskop och hans 

tankevärld, Skellefteå 

Strindberg, A(xel) 1978: Arbetare och radikaler i 1700-talets Sverige, 

Stockholm 

Styffe, C.G. 1911: Skandinavien under unionstiden med särskilt afseende 

på Sverige och dess förvaltning åren 1319 till 1521, 3 uppl. Stockholm 

Svanberg, J. & Hernfjäll, V. 1991: Södra Vings kyrka, Skara stifts 

kyrkobeskrivningar 10. Skara 1991 

Svenska Medeltidsdikter och Rim, Ed. G.E. Klemming. Stockholm 1881-82. 

SFS 25 

SBL = Svenskt biografiskt lexikon 

Tagesson, G. 2002: Biskop och stad. Aspekter av urbanisering och sociala 

rum i medeltidens Linköping, Linköping 

Tegengren, H. 1943: Häradsting och sockenstämma som självstyrelseorgan, 

Budkavlen 22, Åbo 

Thellander, Th. 1956: Statsbanornas elektrifiering, i: Sveriges järnvägar 

hundra år. Stockholm 

Upplandslagen. Svenska Landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens 

svenskar av Å. Holmbäck & E. Wessén, I. Stockholm 1979 

Vestbö-Franzén, A. 2004: Råg och rön. Om mat, människor och landskapsförändringar 

i norra Småland, ca 1550-1700. Jönköping 

Weiler, E. 1997: Byteshandel och kontakter under förhistorisk tid, i: Byg 

den vid ridvägarna. Årtusenden kring Åsunden. Ulricehamn 

Weiler, G. 1952: Fornjönköping och Viktor Rydberg. Mäster Gudmunds 

gilles årsbok 1952, Jönköping 

Westerhult, B. 1965: Kronofogde Häradsskrivare Länsman, Lund 

Wienberg, J. 2008: Det hotade grevskapet, Fornvännen 2008:4 

Winberg, C. 1997: Ulricehamnsbygden i fågelperspektiv, i: Bygden vid rid 

vägarna. Årtusenden kring Åsunden. Ulricehamn 

Winberg, C. 2000: Hur Västsverige blev västsvenskt, Göteborg 

Våra kyrkor. Västervik 1990 

ÄVgL = Äldre Västgötalagen, i: Svenska Landskapslagar tolkade och förklarade 

för nutidens svenskar av Å. Holmbäck & E. Wessén, I. Stockholm 1979 

Åberg, A. 1960: Nils Dacke och Landsfadern, Stockholm 

Åkerman, P. 1997: Slott och herresäten i Småland, Stockholm 

ÄSF = Äldre svenska frälsesläkter, Ättartavlor utg. av Riddarhusdirektionen 

genom F. Wernstedt, I:1. Stockholm 1957 

Östblom, M; Hjelm, F. & S. Helmfrid 2004: Five Districts in Västra Götaland, 

i: National Atlas of Sweden, Västra Götaland. Stockholm 2004 

Östmark, C. 1997: Från trafik på vågor till trafik på räls, i: Bygden vid ridvä 

garna. Årtusenden kring Åsunden. Ulricehamn 


81

82 

Stampgatan 34 

Box 1014 

405 21 Göteborg 

031-10 32 00

Landskapsanalys - Exempelbanken

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?