1 - ATL

▼
VI SKOGSÄGARE 1/13
En färdig målning
och början till en
ny serie motiv
med högstubbar
och avverkningar.
På den nyanlagda skogsstigen ligger en mosaik som ett
glatt och spännande utropstecken.
omsorgen främjar sammanhållningen i byn
och allmänheten får en positiv inställning
till skogen.
EVA ÄR MÅn om att inte avfärdas som
en ”flummig konstnär”.
Gården, på det småländska höglandet,
är inriktad på ett produktionsskogsbruk
med gran. Hon sitter i Södras förtroenderåd
och för sex år sedan tog hon ett för
många överraskande kliv i karriären.
Det är inte lätt att leva bara på måleriet,
därför föll mycket på plats då hon också
fick arbete som bildlärare. Ändå valde Eva
att hoppa av för att arbeta som arbets ledare
i ett skogvårdsföretag. Hon bytte undervisning
i konst och bild mot röjsågar och planteringsborr.
FÖR ATT FÖRsTÅ är det lika bra att ta
historien från början.
Hur kom skogen in i ditt liv?
– Pappa var aktiv i bonderörelsen. Han
föddes här i Granshult, men flyttade till
Stockholm där jag växte upp. Gården var
mitt paradis på sommarloven.
När tog du över?
– Det var lite olika turer. Efter utbildningen
på konstfack köpte jag loss en del
av gården och flyttade hit med min dåvarande
make, som också är konstnär.
Därefter har jag köpt till en del. I dag består
gården av 31 hektar skog och 10 hektar
inägor.
Så insikten om skogsskötsel kom med
pappa?
– Egentligen inte. Det är klart att frågorna
alltid var närvarande i hemmet, men
jag var inte så involverad. Mitt intresse
Modellen till stolpar för
gränsmarkering.
vaknade när pappa dog och jag plötsligt
var alldeles själv med skogen. Då hände
något! Intresset blommade ut och jag blev
djupt engagerad i skogsbruket. Dessutom
har det lett till en del omvärderingar.
Vadå omvärderingar?
– Jag gick på konstfack på 1970­talet och
är ett barn av den tiden. Det formade min
ideologi och gav väldigt många värderingar
som jag fortfarande bär med mig. Men
då det gäller synen på ägandet har jag kommit
till nya insikter. Fortfarande tror jag på
samarbete och kollektiva lösningar men
njuter av att äga min egen skog och det
ägaransvar det för med sig.
Varför blev du konstnär?
– Det var inget plötsligt infall, utan något
som växte fram. Jag fick mycket uppmuntran
hemifrån och mamma arbetar med
textila bilder. Hon är nästan 90 år och fortfarande
aktiv.
Hur fungerar det att kombinera röjsåg
och målarpensel?
– Utmärkt! Efter att ha suttit still och
målat på förmiddagen känns det bra att
röja ett par timmar efter lunch. Jag rekommenderar
fler konstnärer att ha lite skog.
Fast bildlärare måste vara en ännu
bättre kombination. Varför hoppade
du av?
– Jag längtade ut i naturen och känner
mig mest hemma i skogen. Under några år
tänkte jag faktiskt omskola mig till
jägmästare. När jag fick erbjudandet att
börja med skogsvård kändes det rätt. Jag
har aldrig varit rädd för att bryta upp. Till
bilden hör att erbjudandet kom från min
särbo. När han fick arbete som inspektor
drev jag skogsvårdsföretaget själv under
ett år.
Men nu är det konst på heltid?
– Både och. Konstnärsskapet håller på
att växa ihop med skogen.
Hur då?
– Dels har jag min egen skog. Dels funderar
jag på någon form av missionerande
verksamhet för mina ideal och tankar.
Dessutom har naturen och skogen alltid
varit en inspirationskällan i målandet.
Vad menar du med missionerande?
Fortsättning nästa sida
7