GRÖNDALS- VARVET NATTGIBB PÅ PLAYZ - Situation Sthlm

tro på karaktären och det man gör i scenerna,
även om de säger ”det måste vara så
här” kan man fråga ”kan jag inte få prova
så här, du kanske tycker det är bra”. Ofta
tycker de om känslan, så jag måste hitta ett
sätt att det blir sant.
I förra intervjun vi gjorde, för lite mindre än
två år sen, sa du ”jag skulle kunna tänka mig
att spela Alien”. Denna månad går Ridley
Scotts Alien-film Prometheus upp. Var det
här klart då?
– Nej. Ridley sa i augusti 2010 att han ville
jobba med mig så det var nog mer mina
drömmar. Han hade sett mitt arbete som
han gillade men sa att jag behövde jobba
på engelskan. ”Om du jobbar på din accent,
ditt språk, din engelska, så kan du göra vad
som helst.” En månad senare träffades vi
i London och han berättade att han snart
skulle ha ett manus jag kunde läsa. Några
veckor senare sa han rakt ut ”jag vill att du
ska spela huvudrollen i min nästa film”.
Den hade ingen titel men det blev Prometheus
så när du och jag senast pratade visste
jag inte ens om det här.
Hur var det att spela in en film som utspelas
i rymden?
– Jag var först livrädd. Både för att det är
otroligt stort och mycket press på en. Det är
ett stort ansvar och galet mycket förväntningar
på en Ridley Scott-film över lag men
sen är det här hans första science fiction
sen Blade Runner. Bara det kändes som nåt
jag var tvungen att tvinga mig bort från och
försöka ignorera alla andras känslomässiga
relation till den här filmen. Sen var jag
faktiskt rädd att jag inte skulle kunna hitta
in i en situation som är så surrealistisk. Jag
har ju aldrig varit ute i rymden eller stött
på utomjordiska varelser. Det är en fantasivärld
men ganska snabbt blev det min
verklighet, mycket på grund av det sätt som
Ridley arbetar på och att de i London byggt
upp gigantiska set i James Bond-studion
Pinewood. Det märkliga var att det fanns på
riktigt. Vi hade green screens i bakgrunden
kanske endast fyra, fem gånger. På ett sätt
blev det som vilken inspelning som helst
bara att filmen råkar utspelas i rymden.
– Det fantastiska med Ridley är att han
bryr sig om relationerna. Han vill att det
ska vara riktiga människor med relationer
som pratar som riktiga människor gör. Han
vill inte göra perfekt scifi. Vissa scifi är så
polerade, de visar perfektion men det blir
som en yta och att man därför inte kommer
in i det. Han ville att det skulle vara liv där
inne, att vi skulle svettas, ha ont och liksom
ha ett riktigt liv, bara det att det råkar utspelas
i rymden. Så det var lättare än jag trodde
att komma in i hela den världen.
Norska Babycall som nyligen gick upp på bio
är en fruktansvärt mörk, välskriven historia
om en mamma vars son har blivit utsatt för
mordförsök av sin far. Hur fann du rollen som
Anna i den?
– Precis efter att jag gjort klart Svinalängorna
fick jag manuset skickat till mig och
när jag läste fastnade det. Jag låg och tänkte
på det, drömde om det hela natten. Det var
någting som kopplade ett grepp om mig.
När jag kom till slutet av manuset, de sista
scenerna, fick jag rysningar över hela kroppen.
För den tar ju en väldigt oväntad vändning
i slutet. När det visar sig vad det egentligen
handlar om och vad som egentligen
hade hänt kändes det så fruktansvärt sorgligt,
grymt och vackert. Det är i mångt och
mycket en förvriden kärlekshistoria mellan
mamman, min karaktär Anna, och hennes
son. En kärlekshistoria som sträcker sig
mycket längre än vad livet kanske tillåter.
Kan det finnas en risk för att du här i Norden
enbart får roller som neurotisk, psykotisk,
mörk kvinna i din ålder?
– Men jag tycker om de rollerna, haha. Jag
vill ändå inte göra romantiska komedier. Jag
sörjer inte det. Jag har faktiskt fått lite såna
konstiga erbjudanden men är inte så intresserad.
Det enda jag bryr mig om när jag
läser manus och bestämmer mig för om jag
ska säga ”ja” eller ”nej” är relationerna och
karaktärerna i filmen, manus, regissören
och skådespelarna. Jag tänker inte så mycket
på om det är smart eller inte. Det är ett
dumt karriärdrag att inte göra ytterligare en
film med lyckligt slut… Men Svinalängorna
hade ju ett rätt så lyckligt slut, hehe. Även
om hennes mamma dör är min karaktär
där älskad av sin man och därmed kommer
hon att kunna bryta mönstret av destruktivitet
som hon är uppvuxen i. Skillnaden
med Babycall är att Anna där är fragil. Det
är väldigt långt ifrån till exempel Lisbeth
Salander och även Leena i Svinalängorna
som är en människa som har extremt kontrollbehov,
är driven men har blivit för
hård av det som har hänt. Hon är ändå en
människa som är funktionell och lever ett
normalt liv. Hon har liksom begravt kaoset
från sin barndom utan att ha bearbetat det.
Men Anna i Babycall är en människa som
är väldigt svag och nedbruten.
– Vår värld i dag uppskattar, prisar och
värdesätter styrka. Det är så viktigt att vara
stark, lyckad och fantastisk, att göra karriär
och uppnå massor av mål. Att ha syn-
JAG HAR JU ALDRIG VARIT UTE I
RYMDEN ELLER STÖTT PÅ UTOM-
JORDISKA VARELSER. DET ÄR EN
FANTASIVÄRLD MEN GANSKA SNABBT
BLEV DET MIN VERKLIGHET.
liga resultat som visar att man är en lyckad
människa. Anna i Babycall är inte en stark
människa. Hon har misslyckats. Hon kunde
inte skydda sin son från destruktivitet. Hon
har ett dåligt samvete som är så stort att hon
inte kan acceptera vad som har hänt i hennes
liv. Hon är en ”svag” människa. Konflikten
av att inte lyckas vara det man vill vara.
När hon flyter in i sin psykotiska verklighet
vet hon att den inte är verklig, att hon måste
tvinga sig själv att stanna i den här verkliga
världen och hitta ett sätt att kontrollera sina
psykoser. Hon vet att hon förlorar vårdnaden
om sitt barn om hon går in i det tillståndet.
Hela det psykologiska kaoset inom
henne var otroligt intressant att gå in i och
försöka förstå. Det blir liksom viktigare än
allt annat. Jag tänker inte på hur folk ska
uppfatta att jag gör en sån film.
Men alla de här tre kvinnorollerna, som du
har nämnt, oavsett om de är starka eller
svaga, så är de kvinnor på gränsen…
– Ja. Det är sant. Jag tycker att det är kampen,
oavsett åt vilket håll, som är intressant.
Det är mycket mer spännande och fascinerande.
Det är viktigare för mig att försöka
förstå en relation mellan två människor
som står på randen till en avgrund än två
människor som lever i ett funktionellt, lyckligt
förhållande. De befinner sig i gränslandet,
där man står och kämpar med grejer
18-25 Noomi Rapace.indd 21 12-05-24 10.53.45
21