GRÖNDALS- VARVET NATTGIBB PÅ PLAYZ - Situation Sthlm
GRÖNDALS- VARVET NATTGIBB PÅ PLAYZ - Situation Sthlm
GRÖNDALS- VARVET NATTGIBB PÅ PLAYZ - Situation Sthlm
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Räcker inte hela vägen<br />
Jacob Gordin<br />
Spunk City<br />
½ Jacob Gordin har sedan<br />
1997 släppt fyra plattor på eget<br />
bolag. Efter deltagande i True Talent<br />
förra året har han nu ett större bolag<br />
i ryggen och släpper Spunk City,<br />
13 låtar som i pressmeddelandet<br />
beskrivs som ”gatuserenader” och<br />
”rapporter från livets tjälskottsskadade<br />
gator”.<br />
Att Jacob Gordin har levt de här<br />
sångerna finns det ingen anledning<br />
att vare sig ifrågasätta eller ha<br />
synpunkter på – en tidigare inte<br />
MUSIK<br />
Jorn<br />
Bring Heavy Rock to the Land<br />
Det börjar så eländigt det kan bli.<br />
Det är ansträngt och förvirrat, såväl<br />
musikaliskt som låtmässigt. Överdramatiserade<br />
röstkrämpor och pretentiösa<br />
rader som ”I am on a mission for<br />
the rock”, ”I know my destiny – rock”<br />
och ”God bless rock” är oförlåtliga.<br />
Jag rodnar över enfalden.<br />
Och medan Jorn i sin låtsasvärld<br />
rider till kanoner och till vinden, så<br />
ligger jag övergiven på slagfältet,<br />
med irriterande gitarrslingor runt<br />
huvudet. Jorn kommer aldrig att<br />
lämna regnbågen. Men det är väl så<br />
heavy rock vill ha det.<br />
VERONIKA ÅSTRÖM<br />
okomplicerad tillvaro med missbruk<br />
och dess konsekvenser är temat i<br />
flera av sångerna. Det är dock inte<br />
en livserfarenhet och insikt som per<br />
automatik skapar stor rockmusik<br />
med briljanta, självupplevda poetiska<br />
texter.<br />
Jacob Gordin är definitivt ingen<br />
talanglös musiker – han har koll<br />
på sina tre ackord, sjunger hyfsat<br />
rent och får ihop det textmässiga<br />
hantverket på en habil nivå.<br />
Men det är heller inte mer än just<br />
så. Melodierna är inte tillräckligt<br />
originella, utmejslade och säregna<br />
Lyle Lovett<br />
Release Me<br />
Lyle Lovett överraskar oss<br />
inte längre med sina utgåvor. Nya<br />
Release Me låter som det brukar,<br />
traditionell country där klassiska<br />
standards dominerar och originalsångerna<br />
är få. Men han plockar<br />
fram några små guldkorn trots allt<br />
Allra bäst blir det när han låter<br />
sin sorgsna melankoliska sida ta<br />
överhand, som i Jesse Winchesters<br />
”Isn’t That So”. Då är det riktigt starkt,<br />
jag önskar att han gjorde en skiva<br />
med bara sådana sånger tillsammans<br />
med enkelt komp. Typ Johnny Cashs<br />
American Recordings-serie.<br />
ANDERS SUNDIN<br />
för att sångerna ska lyfta och skilja<br />
ut sig. Musikaliskt är det i princip två<br />
gitarrer, bas och trummor på varje låt,<br />
ett piano någonstans, en banjo kikar<br />
in, ett munspel, en fiol, en slidegitarr.<br />
Och texterna saknar det där<br />
personliga och skeva, det som ger<br />
tanken den näring den inte trodde att<br />
den behövde.<br />
Jacob Gordin kan säkert få ett litet<br />
torg på en stadsfest någonstans att<br />
stanna upp och lyssna till några av<br />
sångerna. Men det beror verkligen på<br />
i vilken stad. Och vilka sånger.<br />
ULF STOLT<br />
Niki & The Dove<br />
Instinct<br />
Duon Malin Dahlström och<br />
Gustaf Karlöf har tagit i från tårna<br />
och skapat en skiva laddad med stora<br />
känslor. Deras dansanta elektropop<br />
pendlar mellan eufori och melankoli.<br />
Det är bombastiskt, yvigt, naturromantiskt<br />
och emellanåt lekfullt.<br />
Niki & The Dove har redan lovordats<br />
internationellt av bland annat<br />
BBC och deras debutalbum lever väl<br />
upp till förväntningarna. Syntar, trummor<br />
och Dahlströms hesa sångröst<br />
smälter samman till en perfekt slipad<br />
ljudbild som sköljer över lyssnaren likt<br />
ett elektroniskt lyckorus.<br />
AMANDA SÄFSTRÖM<br />
JNOWEBB.SE<br />
APOKALYPSO<br />
Sångare sökes<br />
MUSIK<br />
FORNA GUNS N’ ROSES-gitarristen<br />
Slash är aktuell med sin andra<br />
soloskiva Apocalyptic Love och<br />
spelar med sitt band på Hultsfredsfestivalen<br />
14 juni. Till skillnad<br />
från förra plattan har han nu bara<br />
en sångare i Myles Kennedy.<br />
– Det är så här jag ursprungligen<br />
gör saker. Att som på förra<br />
plattan använda mig av olika<br />
sångare var en rolig engångsföreteelse.<br />
Under arbetet med den<br />
skivan mötte jag Myles Kennedy<br />
och vi gjorde två låtar. Jag hade<br />
aldrig träffat honom tidigare men<br />
han var lysande. Sen turnerade<br />
vi tillsammans och jag tänkte<br />
att ”han ska sjunga i mitt band”.<br />
Jag började komponera och gav<br />
låtarna till honom och han skrev<br />
text. Sen spelade vi in allt live.<br />
Texterna handlar bland annat om<br />
missbruk. Skrev Myles Kennedy<br />
texter utifrån sina erfarenheter?<br />
– Nej. Men han har liknande<br />
erfarenheter som jag och det<br />
framgår i texterna.<br />
Vad står skivans titel Apocalyptic<br />
Love för?<br />
– Den står för kärlek, även vid<br />
domedagen. Samtidigt är den<br />
humoristisk då den syftar på allas<br />
vår paranoia i fråga om apokalypsen.<br />
Du vet, Nostradamus<br />
profetior och sånt. Det handlar om<br />
att ifall du har en enda schysst<br />
kärlekshistoria innan jorden går<br />
under, vad gör du?<br />
Skivan är hårdare, ruffigare än<br />
den förra.<br />
– Ja. Det är bara vi som jammar<br />
i studion live. Sättet jag går till<br />
väga med ett rockband är att<br />
bara köra på men till skillnad från<br />
nåt tidigare jag har gjort spelade<br />
jag in gitarrerna live. Det gjorde<br />
plattan mer rå.<br />
Existerar ditt andra band Velvet<br />
Revolver fortfarande?<br />
– Ja. Vi ska släppa en skiva. Vi<br />
behöver bara en sångare.<br />
CYRIL HELLMAN<br />
58-68 Svepet.indd 59 12-05-24 09.28.27<br />
59<br />
PONTUS LUNDAHL/SCANPIX
Change language