GRÖNDALS- VARVET NATTGIBB PÅ PLAYZ - Situation Sthlm

och inte vet åt vilket håll det ska tippa. Hela
den balansgången är mer intressant och
fascinerande att gå in i och utforska.
Regissörer jobbar på olika sätt, är det svårt
att ställa om sig från regissör till regissör?
– Nej, det är rätt skönt. Jag tycker om att
bli utmanad och tvinga mig själv att jobba
på olika sätt. Att som nu komma från Brian
till Niels, där har vi två regissörer som
jobbar på helt olika sätt. Det känns bara
konstruktivt och tvingar mig att jobba
annorlunda och inte bli lat. Jag måste hela
tiden vara öppen för vad som händer i dag.
I går till exempel hade Colin Farrell och jag
en scen där jag skulle komma och plocka
upp honom med en tvärnit inne i ett parkeringshus.
En intensiv scen, men det är inte
förrän man befinner sig i situationen som
man känner vilka repliker som funkar. Där
var några repliker som vi strök för att situationen
är så akut. Det finns nåt annat som
är viktigare. Det är en annan situation att
jobba med Niels som är väldigt involverad
och hela tiden med i alla diskussioner kring
minsta förändring medan Brian är mer av
en betraktare som säger ”okej, prova det”
medan Niels är mitt i det man gör. Det är
skönt att jobba med olika slags människor.
Vad kan du, som senast när du nämnde Alien,
antyda om nu för filmer som har premiär om
två år?
–Brians film trodde jag skulle gå upp
om två år men den kommer redan i höst.
Filmen jag spelar in nu kanske går upp om
ett år. Och Prometheus nu i juni. Sen har
jag inte bestämt vad jag ska göra mer än att
jag ska vara ledig ett tag. Jag är lite osäker
på situationen. Just nu är jag i ett vägskäl i
livet där jag känner att mina val är nästan
viktigare än nånsin. Jag känner att jag nästan
för första gången vill ta tid till att vara
med dem jag älskar utan att hela tiden vara
ockuperad av att behöva jobba. Jag behöver
i alla fall ha några månader av frihet och
fritid och inte behöva vara bunden vid ett
projekt. Jag har precis sagt till mitt team av
agenter och min manager att hålla koll på
när alla projekt de skickar till mig ska göras.
När jag fick ett manus som skulle filmas i
juli sa jag ”vill inte ens läsa”. För jag vet att
jag kommer att vilja vara ledig då med min
familj och mitt barn.
Hur råddar man ihop det andra, riktiga livet
när man är på så mycket inspelningar?
– Ola (Rapace) och jag pusslar. Vi reser
båda mycket, så man får försöka se vad
som passar bäst i situationen. Vår son Lev
var med mig i Berlin och gick i skola där, nu
senast var han med Ola i Turkiet när han
filmade där och sen ska han vara med mig i
New York när jag filmar där. Det blir på nåt
sätt ett slags kringresande zigenarliv. Men
det funkar.
Vi går tillbaka igen till förra intervjun. Första
stora internationella Sherlock Holmes II var
på gång.
– Då hade jag inte kunnat föreställa mig
hur livet nu har förändrats. Ibland är det
lite overkligt. I går kväll när jag klev ut från
min trailer och det var mörkt var där en
paparazzo som smattrade på med bilder.
Min produktionsassistent blev så arg att
hon drog till honom med ett paraply och
skrek medan vi försökte gå in i min bil. Då
skrek han: ”Now I’m gonna be a real dick!”
Och i bilen tillbaks till hotellet satt jag bara
och garvade åt att det var så sjukt, som en
cirkus. Det blir Gökboet. Det är en sida av
att bli ett slags kändis utanför Sverige. Att
vara kändis i USA eller England är lite
annorlunda mot i Sverige för de har hela
den här kulturen med paparazzi. Det där
är lite konstigt. Men det är bara en liten del
av det hela. Den stora förändringen är att
jag nu får jobba med folk från hela världen.
Folk som jag respekterat och beundrat sen
jag var väldigt ung. Det är rätt så grymt, fantastiskt
och lite overkligt.
Har din relation till Stockholm förändrats?
– Egentligen inte. Jag har alltid haft ett dubbelt
förhållande, kanske inte till Stockholm,
men till Sverige. Alltid känt att min energi
inte riktigt passar. Jag har alltid känt, även
som liten, att folk inte riktigt förstod mig. Att
jag var… för mycket… Jag är väldigt mycket
antingen–eller. En grej blir hundra procent.
Jag tycker det är oviktigt att vara artig för
att vara artig. Det viktiga är att försöka vara
ärlig om det sker konflikter med folk istället
för att bara försöka vara omtyckt. Där jag
växte upp och som det är lite i Sverige över
lag är folk konflikträdda, det är så viktigt att
ha det mysigt i fikarummet och undvika det
som är jobbigt. Det blir väldigt provocerande
om man är som jag och plötsligt bryter mot
den konventionen. Folk vet inte hur de ska
agera. Jag skiter i att ha trevligt. Kan vi inte
prata om det som vi inte kommer överens
om? Då blir det direkt en konstig, jobbig
stämning. Och så har det varit så länge jag
kan minnas med mig i Sverige.
– Jag vet inte om det är ett slags svensk
mentalitet men det är nåt slags uppoffrande,
ett sätt att vara, att passa in i stället för
att vara sig själv. Det har liksom jag aldrig
kunnat gå med på. Så jag har alltid känt mig
lite utanför vad de andra runt omkring mig
är. Det är möjligt att jag skulle ha kunnat
känna så var jag än växte upp. Det är kan-
ske bara mig det är fel på, hehe.
DÅLIG PÅ ATT LÅTSAS
JAG HADE INTE KUNNAT FÖRESTÄLLA
MIG HUR LIVET NU HAR FÖRÄNDRATS.
IBLAND ÄR DET LITE OVERKLIGT.
Du sa till mig tidigare att du alltid velat bort…
– Ja, men det har jag. Jag bodde som liten
på Island ett tag och minns att när vi flyttade
tillbaka när jag var nio år var jag jättesorgsen.
Jag ville tillbaka till Island. I flera,
flera år ville jag dit. Jag vet inte riktigt… Jag
har ju liksom inte växt upp nån annanstans.
Det är möjligt att jag bara är en sån som inte
riktigt passar in nånstans och då är det lättare
att röra sig mellan olika länder. För då
är man ju alltid en outsider, en handelsresande,
förstår du vad jag menar? Alltid en
person på besök.
Den där känslan är lite samma som hos
narkomaner…
– Ja, hm… Jag är som en liten gatuhund…
en korsras. En hemlös byracka, haha.
Man måste också känna sig utanför
som svensk i Hollywood och amerikanska
produktioner?
– Men som i denna produktion flyger Isabelle
Huppert (hon spelar min mamma) hit
från Paris, Colin Farrell är irländare som bor
i Los Angeles och även han är lite utanför.
Hela filmvärlden är sammansatt av människor
som egentligen kommer nån annanstans
ifrån. Det är väldigt få filmare som jobbar i
sin hemstad med folk de känner.
Du sa tidigare att du skulle kunna tänka dig
att bo i London. Är det din bas nu?
– Jag har ju varit lite överallt. Jag kommer
nog att köpa ett hus eller en lägenhet i London.
Men jag har också en lägenhet i Stockholm.
Jag får se lite var jag hamnar. Jag tror
18-25 Noomi Rapace.indd 23 12-05-24 10.54.09
23