Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

En förlorad värld
BJÖRN OLSSO N
För bokens Frida och alla andra umebor innebar stadsbranden 1888 en minst sagt
omtumlande förändring. Kanske var det rentav så att staden, branden alldeles
förutan var på väg inte bara mot ett nytt sekel men också en ny tid. Sjuttio år efter
branden har staden måhända funnit sig i sitt viloläge, men än en gång står stora
förändringar för dörren. Idéhistorikern Björn Olsson hittar paralleller mellan sin
egen barndoms Umeå och Frida Åslunds.
Att åter läsa om Frida och hennes värld blir för
mig en resa drygt femtio år bakåt i tiden. En
tidsresa som återkallar minnet av lördagarna
1958 i klass 3A på Backens skola. Minnet består
av ”roliga timmen” som brukade avsluta lördagens
skolarbete. Då avbröts tragglandet med
matteboken eller veckans psalmförhör och disci
plinen och den inrutade skoldagen förbyttes i
− som vi barn tyckte − ett nästan karnevalslikt
lättsinne, då fröken drog ut sin låda i katedern
och tog fram ett väl tummat, hundöronförsett
exemplar av Frida Åslunds bok Folke och Frida
och högläste ett kapitel.
Detta var sannerligen en högtidsstund, som
vi sexton elever sett fram emot ända från det vi
stigit upp på lördagsmorgonen. Den som under
högläsningen råkade hosta, skrapa med stolen
eller på annat sätt bryta den förtätade tystnaden,
fick ta emot förgrymmade blickar och ilskna
hyssjningar från övriga elever.
Vad var det som gjorde att denna berättelse
fängslade oss så mycket mer än Selma Lagerlöfs
religiösa legend Fågel Rödbröst som fröken tidigare
läst ur? För oss stod det helt klart; det var
miljöbeskrivningarna från Umeå med omnejd
som gjorde boken så spännande. Ännu 1958 var
det mesta lätt igenkännligt.
Umeås stora omdaningsperiod låg fortfarande
cirka tio år fram i tiden. Fridas trästad Umeå var
ännu intakt i stora stycken. Det gick att i fan tasin
promenera med Frida och känna igen sig då hon
besökte kommersen nere på kajen eller stod i
trängseln vid Finlandsbåtarna då de anlöpte
hamnen, 1958 kom ännu Korsholm II och Korsholm
III från Vasa ända upp till kajen i Umeå.
Lika bekant var miljön när Frida gick förbi
Döbelns park, promenerade längs Suckarnas
allé i närheten, lekte i brandgatorna mellan husen
öst på stan, eller byggde kojor på Hamrinsberget.
Det var något alldeles nytt och annor-
17