Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

Men i Kristinas och Marjas stuga sken det
röda ljuset från himmelens vintersol i kapp
med barnens ögon.
Marja stod på knä i bädden, hennes stackars
sjuka ben orkade ej ens nu bära henne ut till de
andra. Men Kristina knöt på sig huvudduken
och schalen, och hennes mun log litet hemlighetsfullt.
Och när hon gick ut genom dörren
och nickade åt Marja, så var hon alldeles lik en
vuxen allvarlig person, som stilla och värdigt
ska gå till sin kyrka.
– Ser du, Marja, nu kom Storfågeln. Jag
skickade efter honom, nu får du fara och få bot,
sade hon bara.
Och så kom det sig, att när de två herrarna
stego ner från maskinen, fingo de ej ett ljud till
svar på sina frågor, förrän Kristina kom fram.
– Goddag, gott folk, logo herrarna, det ska
vara en sjuk här i byn, som vi ska hämta.
Kyrkoherden i Strömsele sa så, när vi skulle
hämta en sjuk därifrån – att kunde vi ta en härifrån,
det var visst en barnunge – det var visst
nån, som skickat bud om det med lapparna.
Herrarna pratade och logo, men något annat
ljud hördes ej. Men alla sågo nu plötsligt mot
stigen, ty därifrån kom en liten flicka gående.
Hon gick stilla och värdigt, och hennes ansikte
lyste i solen, och framför henne gnistrade morgonskenet
som tusende skära blommor.
När hon kom fram, sågo de alla, att det bara
var Kristina, men de gåvo väg åt henne mellan
sig, och hon gick fram till de fina herrarna, och
mor och far och drängen Ante blevo alldeles
förskräckta, när flickan neg för de höga herrarna.
– Jaså, ni kommer nu, sa hon, ja, det är Marja
här, som ni ska hämta. Hon har benvärken sen
myrslåttern. Jag skickade bud med lapparna,
och jag har nog väntat!
Nu kunde mamma inte bärga sig längre.
Hon tog ett förskräckt tag i flickans schal bakifrån.
– Är du alldeles tokig, skrek hon, ska du tala
med de höga herrarna, har du skickat bud..?
Men det blev ändå så, att Kristina gick med
de höga herrarna och far och mor i spetsen före
alla de andra upp till byn in i stugan, och den
ene av dem stod snart och undersökte Marjas
ben. Ingen i hela byn visste riktigt, om de drömt
den dagen, eller om allt verkligen hänt. I ett huj
fick mor kläda Marja i hennes bästa kläder. De
höga herrarna sutto glada och vänliga och värmde
sig vid brasan i den öppna spisen, då mor
kom fram till dem.
Fick hon bjuda på kaffe och tunnbrödssmörgås
till fägnad, innan de skulle flyga igen? Och
skulle de verkligen ta Marja med sig till lasarettet
i storstaden vid havet?
Ja, då. De drucko kaffe och åto smörgåsar,
stora som brunnslock, och talade många ord
med far, den stränge far, som var liksom alldeles
bortkommen – och så på med handskar och
hjälmar och – adjö, då!
Och far, han kom bärande med stora stintan,
och hela byn, som denna morgon stått sysslolös
utanför stugan och omkring maskinen, följde
med.
Far och mor och Kristina och drängen Ante
fingo stiga upp i maskinen och se, hur Marja
fick ligga på en soffa, mjuk som mossa, en sådan,
som de aldrig förut sett. Och det enkla
fjällfolket häpnade och förundrade sig alltmer.
Mor, hon knäppte sina händer, när de åter
hunnit ut på sjön.
53