Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

42
– Kryp lite till – så, gläfste han, så – vov – si
så där, nu ligg du bra under sten och mjukt på
mossan – nu kommer inte regnet åt dig heller.
Ja, då låg Magnus-Nila inkrupen i mörkret
och hela den svarta hjorden knäppte och knakade
förbi honom. Han tänkte grina lite men
då låg han så skönt och mjukt och Tjappet makade
sig tätt intill honom och var så varm och
mjuk och trygg, så han brydde sig inte om det.
Nog var hela världen bara mörker och hemskhet
och kuslighet och ensamhet i vilda fjällen – men
Tjappet var ju med honom – och det skulle väl
bli ljust på morgon och då kunde han väl
springa till de andra – de skulle ju tälta nånstans
här på Sattsfjället.
Mamma Gertrud brukade låta honom be en
liten lappbarns bön sedan han om kvällen snott
ihop sig på lövbädden på renhudarna hemma i
kåtan.
Gud beskydde barnen små.
Lappens barn som ofta få
uti vilda fjällen gå.
Han knäppte sina händer runt om Tjappets
hals och läste bönen. Tjappet lade sin yviga
svans helt stilla och skyddande över hela pojken,
och så borrade Magnus-Nila in sin lilla
näsa mot Tjappets varma päls och somnade
ljuvligt och gott.
Och runtom dånade stormen, och regnet
snodde, och molnet flög över de svarta bergen.
Men de små björkarna bredde ut sig så gott de
kunde framför Magnus-Nilas bädd.
– Akta er, sade de åt fjällstormen och ovädret,
skäms ni inte att leva om så olickligt – vet
ni inte, att här ligger en liten lappojke och sover
– skäms ni inte – han ska väl få sova gott i
sina egna fjäll...
Och Magnus-Nila sov medan nattens timmar
gick och det lutade mot morgonen.
Men då hade hela den stora hjorden hunnit
fram till höstvistet och mamma Gertrud och
pappa Fjellström hade litet oroliga sökt efter
pojken sin men ej funnit honom. Men just då
kom en flämtande lapphund fram och stack sin
nos mellan dem och såg på dem med sina bruna
trogna ögon.
– Var inte rädda, ni, sade de ögonen, jag har
husbondsvalpen där uppe på fjället – jag låg hos
honom tills han somnat – men jag måste ge mig
av och se efter renarna som storhusbond befallt
också...
Nu är det så, att lappar och lapphundar förstår
varandras språk, och så blev de lugna och
sade, att de skulle väl vänta till morgonljuset
kom och ta reda på renvaktarn sin. Och så satte
de ner en skål med soppa och Tjappet hann
sörpla i sig den i en faslig fart medan hela hans
kropp liksom stod på spänn. Hjorden hade lagt
sig och natteldarna lyste, de hade blivit fördröjda
av ovädret så att det var långt över midnatt.
– Ja, ge dig i väg då igen till Magnus-Nila, sade
lappfolket, vi kommer väl mot er i dagningen.
Så sätter Tjappet av som en pil igen inåt fjällmörkret
med nosen i marken. I den första grå
dagningen for han som ett grått nystan mot det
grå fjället, en ensam grå lapphund vadar över
fjällbäcken, hoppar över myrar, flyger i sträckt
trav uppför slätfjället. Och när Magnus-Nila lyfter
sina sömniga barnaögon upp mot höstmorgonen
ser han rakt in i Tjappets bruna, klara.
Han rycker honom med sina små starka bruna
händer i pälsen, han kliar honom bakom öronen
och skrattar mot honom medan han gäspar och
sträcker på sig.