Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

24
spel utan väljer för det mesta mindre påtagliga
och i tiden mer långsträckta former att färdas.
Ändå passar stadsbranden väl in bland händelser
som kan kallas historiens milstolpar, inte bara
genom den förödelse som följde i dess spår,
utan kanske i högre grad genom att branden
drog fram i en tid då hela Sverige och Europa
bildligt sett stod i brand och då politiska skeenden
stöpte om gamla samhällsformer.
Så oavsett om man tar sin utgångspunkt i
den materiella förstörelsen eller i de idéer som
började bemäktiga sig umebornas sinnen, kan
åren runt 1888 tas som en ungefärlig gräns
mellan ett gammalt och ett nytt Umeå. Det
nya är modernitetens framträngande, på traditionens
bekostnad. Det är ett synsätt som inte
ser förändring som något beklagansvärt, utan i
stället är förändring alltings naturbundna och
nödvändiga förlopp, enligt Darwins 1859 lanserade
evolutionsmodell. Samtidigt finns en kontinuitet
mellan det nya och det gamla samhället
som liknar en agga i älven, alltså ett strömdrag
som aldrig på en bestämd punkt ändrar kurs,
men ändå i ett bestämt ögonblick visar sig gå i
den rakt motsatta rörelseriktningen.
Den stad som slukades av lågorna hade på
många sätt varit ett samhälle som expanderat till
sin yttersta gräns och där en specifik form av social
och materiell utveckling nått sin kulmen.
Hantverkare, handelsmän, men också en stor kår
av ämbetsmän och tjänstemän inom förvaltning,
skola och läroverk bildade basen i detta samhällsbygge.
Det gamla bryggeriet där elden först
hade börjat – strax nedom den plats där hotell
Plaza i dag ligger – och omgivande hamnkvarter
hade varit ett tätt gytter av magasin, bodar och
uthus. Mellan byggnaderna hade trånga gator
och gränder slingrat. Många av husen var del i en
gammal stadsnäring av jordbruk, fiske samt
hantverk och handel. Näringarna hade sett sina
bästa dagar, men genom sin blotta existens upptog
de plats som inte kunde bebyggas med mer
avkastande näringar och etableringar.
Vid tiden för branden var Umeås centrala
delar stängda för expansion och den socioekonomiska
profilen bland invånarna hade nått en
brytpunkt under de närmast föregående årtiondena.
Stadsbranden blev en oväntad väg ut ur
denna förlamning, en scenförändring påminnande
om den antika teaterns deus ex machina. En
lösning som förstås var fasansfull för dem som
upplevde den, men som gav nya utrymmen åt
både bebyggelse och idéer att expandera.
En stadsnäring som undergrävts av ångfartygens
ankomst, och som med stadsbranden definitivt
gick i graven, var segelfartygsvarven på
Tegslandet. En gång hade de varit sex–sju, vid
branden fanns bara ett verksamt varv kvar. Segelfartygen
och hamnen hade sedan gammalt
inneburit en orientering som lika mycket gått i
öst−väst, som den i dag mer för givet tagna i
nord–syd. Rysslands huvudstad Sankt Petersburg
låg för umeborna lika nära, eller avlägset,
som den egna huvudstaden och till Trondheim
var det heller inte avskräckande långt för dem
som ville söka sig en ny framtid i Förenta staterna.
Som vanligt i äldre tid förenade vattnet
mer än det åtskilde och det fanns ett visst drag
av internationalism i den gamla umemiljön
Tåget kommer
I takt med att Umeå efter branden började vända
sitt ansikte från vattnet gjorde sig i stället en
nord−sydlig längsgående förbindelse alltmer