Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

Umebladet 13 juli 1877. Ångbåtstraken är intensiv och för den som stannar i
stan lockar man med ”fullständiga och oföränderliga albinos”.
22
släktled i aftonens halvskymning. Så länge som
elektriskt ljus saknades samlades folk vid fotogenlampan
och vedspisen i köket. Bostadsbristen
gjorde att ett tjog människor kunde vistas på
bara hälften så många kvadratmeter. Elektrisk
belysning kom till Umeå 1892, men var länge en
lyx för ett fåtal. Först på 1920-talet blev den
mer vanlig, och det går att påstå att i taklampans
skarpa sken skrumpnade trollen i vrårnas
skuggor ihop och sprack och berättelserna med
dem. Men för Frida var fortfarande en hel del av
den magiska världen levande genom historier
hon fick höra av hembiträdet Maria och annat
tjänstefolk.
Stadsbranden 1888
Ett känsligt sinne kan vid läsandet av umepressen
från försommaren 1888 nästan förnimma
ett stråk i luften, ett förebud om den eldkatastrof
som med tidens sätt att se, nästan obevekligt
måste drabba Umeå. Jämnt fyrtio år hade
passerat sedan den förra eldstormen gått över
staden, historiens cykliska rörelse kunde nu väl
tänkas ha fullbordat ett varv kring sin axel.
A ndra järtecken för den lyhörde var Luleås utplåning
sommaren dessförinnan och, framför
allt, branden i Umeå stads kyrka på julaftonen
halvåret tidigare som visat brandorganisationens
otillräcklighet om en större brand skulle
utbryta. Vid julaftonsbranden hade en stadsbrand
varit ett faktum om inte den stormliknande
vinden mirakulöst nog plötsligt vänt i
riktning från stadskärnan. Frida beskriver också
det kaos som kyrkbranden skapade på platsen.
Till de stämningar av oro som kunde noteras
bidrog också den torra väderleken våren och försommaren
1888. Ännu vid midsommar hade