Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

Tjappet
Det var en gång en lappojke och en lapphund.
Pojken hette Magnus-Nila och var en av pojkarna
i en stor lappfamilj, som höll på att höstflytta
från det snöprickade Gittsfjället, som
sken om morgnarna som guld mot den klara
hösthimmeln.
Magnus, han var en livad pojke må ni tro,
bruna kvicka ögon hade han och kvicka ben,
han och Tjappet, hans särskilda, ägande lapphund,
gnodde för fullt omkring på fjället om
kvällarna när renarna skulle ihop, och lasso
hade han också börjat kasta.
Tjappet, må ni tro, han hade inte latmansgöra
om dagarna. Från den tidiga morgonen, när
dimmorna ännu gungade där nere i fjälldalarna
och solen var så där morgonfrusen än och ända
till den gyllenröda kvällen då snöflaken och
den mångmilade Kultsjön lyste skära och guldglittrande,
hela den långa dan hade han ett fullt
schå. Han skulle ha ett vaksamt öga på sin del
av renarna, att de inte spriddes för långt över
fjällvågorna, han skulle vara till hands om husbond,
lappen Fjellström, ville honom något,
och han skulle se efter den bytingen Magnus.
Det fanns flera andra lapphundar i det stora
lägret, men se Tjappet, han var, som sagt, Magnus-Nilas
särskilda hund.
Men nu var det höst och nu skulle hela hjorden
och alla flytta nedåt, där skogen börjar
växa. De skulle inte så långt, de skulle gå det på
en dag. Innan kvällen skulle de slå läger vid sina
kåtor i Sattsfjället, höstvistet sitt, som de kallade
det.
Ni må tro, att det hade varit ett liv i den tidiga,
frostiga höstmorgonen, då drivorna ännu
var grå av morgonkyla och hela de vågiga jättefjällen
av mossa och lav gnistrade som av snö.
Åtta stora körrenar hade dragits in med lasso
och spänts för, för att dra allt grejet, kistor och
skrin och hudar och skinn och småbarn och allt.
Och Tjappet hade nästan måst skälla sig fördärvad,
och fått gno som en grå skottspole för
att göra sitt. Fjellström hade visat honom, att
han måste ansvara för hela vänstra flygeln av renar,
han och Magnus-Nila. Då man är åtta år och
lappojke, måste man ibland vara litet duktig, om
man ska lära sig bli en duktig renskötare och
kunna ta sig fram i skog och fjäll och bäckar och
grej.
Ni må inte tro, att det är som att sitta och
åka bil på en bekväm landsväg!
Men Magnus-Nila var storglad och livad,
han hade farit som ett nystan efter Tjappet,
han också, för att få i ordning vänstra flygeln,
som de två skulle gå med.
Och så hade de alla suttit i den frostiga morgonen
ute på fjället och druckit hett svartkaffe
med massor av renost och torkat renkött i, och
alla hundarna hade fått ett skrovmål och så
hade det i ett huj burit av. Det knäppte och
knäppte och knakade där de tågade fram och
solen rullade fram ur dimmorna och lyste på
allt det grå och barrskogen, som drog fram neröver
de vågiga kullarna.
Det var isande kallt, och Magnus-Nilas nästipp
lyste litet rödfrusen under toppmössan
39