Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

46
inte gjorde någon hund illa och därför satt hon
tätt intill hans ben där han satt och valde och
valde. Småkräken kravlade upp på honom och
trillade ned och kravlade upp, de hade alldeles
slutat att bjäbba och kivas och leka.
Till slut låg valpen Tjirpa kvar, hopkrupen
på Antes arm, och Ante nickade åt Fjellström
och började gå utför fjället. Sarja och alla valparna
sprang efter och Sarja hoppade och
gnällde litet, men Ante böjde sig ned och klappade
henne.
– Du kan inte tro, så roligt och bra Tjirpa får
det, sade han, hon ska komma till fint herrskap
må du tro, svenskfolk, och få äta allt möjligt
gott och slippa ränna och gno ihjäl sig för att
vakta renar åt lappen.
Och så ropade Fjellström åt Sarja och då
vände hon genast och sprang till kåtan igen och
alla valparna tumlade och trillade och for omkring
henne.
Och så lade sig Sarja inne i kåtan närmast
tältpinnarna och alla valparna lade sig omkring
henne helt stilla och somnade. Men om den lilla
högen lade Sarja sitt stora grå huvud med de
vakna bruna ögonen seende in i elden. Så suckade
hon litet, för det gjorde ändå ont i hennes
hjärta att mista sin lilla lustiga valp, fast det var
Ante, som bar bort den. Men sedan slickade
hon sina små runda hundvalpar litet och slöt så
sina kloka ögon och somnade lugnt.
Men för Tjirpa började en ny tid och en ny
värld. I flera timmar gick Ante och bar henne.
Hon somnade intill hans rock och vaknade och
somnade, men alltjämt gick Ante. Han gick på
en smal stig genom en höstgul skog och utför
och utför och Tjirpa tyckte att det sken som elden
i kåtan när hon tittade ut. Men sen var det
alldeles grönt och konstigt, det var då Ante gick
genom den tjocka granskogen och det susade så
underligt. Men Tjirpa somnade riktigt och
vaknade inte förrän hon släpptes ned på ett
golv och trillade runt och skrek först i förskräckelse.
Då hade de kommit till byn som låg
vid den mångmilade sjöns ände, och solen sken
i stugan genom stora fönster och elden brann
på spisen och Tjirpas lilla nos vädrade något
gott som ångade upp ur grytan och började
gnälla av hunger.
Men vips, var det en skål med något gottluktande
som sattes på golvet av ivriga barnhänder
och klara barnögon och röster ropade och lockade:
kom, lillvalpen, och ät. Och Tjirpa lufsade
glatt fram på sina tjocka ben, hon tyckte att det
var litet hårt att springa på det, hemma i kåtan
fanns det mjuka hudar över gungande björkrismatta,
men så sörplade hon i sig den goda
vällingen och körde nosen in i ett mörkt hörn
och somnade.
Men mitt i natten, då Tjirpa låg nerborrad i
fällen hos småbarna och sov i kapp med dem,
kände hon sig lyftad och buren och en sömnig
liten hundvalp började sin långa resa instuvad
på en gammal rock på postbåten. Hon blev
klarvaken och började storskrika och fara omkring
när motorn sattes i gång och båten for ut
på den långa, blanka sjön där nattdimmorna
ännu låg. Hon kravlade och klättrade upp över
till relingen och stortjöt, hon ramlade ner och
kravlade igen – hon ville hem till mamma och
kåtan och allt. Men Ante, han skrattade och tog
det lilla sprattlande kräket en stund nu sedan
motorn kommit i gång och spann helt lugnt
och båten for som en pil. Då slöts Lill-Tjirpas
ögon och Ante lade ner henne igen och lade en