Den obligatoriska svenskan i Finland - en historisk analys

så att den länge väntade och manglade grundskolereformen inte ytterligare
skulle förhalas eller till äventyrs falla på språkfrågan. För
detta politiska uppdrag var han bättre skickad än Oittinen, vilken
som utpräglad teoretiker trots sin långa ministererfarenhet hade låst
sig i sin position. 22
De svenska skoladministratörernas och riksdagsmännens samt
också andra svenskvänligas fasthet och kampanjer i språkfrågan hade
troligen dock den betydelsen, att ambivalenta riksdagsmän småningom
tänkte om eller gav upp och röstade för den slutliga kompromissen.
Beslutet tog ju inte bort någon förmån, utan tvärtom behölls och
t.o.m. utökades valmöjligheterna i grundskolan i jämförelse med i läroverken.
I de svenskspråkiga skolorna kunde man därtill glädja sig
över den förmån den frivilliga engelskan på lågstadiet vid sidan av den
självklara finskan gav (och långt framöver skulle komma att ge) till
relativt överkomliga kostnader.
4. Konsekvenserna av grundskolereformen
och senare timfördelningsbeslut (1975–1994)
S pråkstriden inför grundskolan 1967–68 slutade alltså med en seger
för den s.k. tvåspråkslinjen. I praktiken ledde de nya stadgandena,
så som den språkpolitiska avsikten var, till att den stora majoriteten
av eleverna i de finska grundskolorna började läsa engelska som
sitt första obligatoriska språk (A-språket), de svenska i stället finska,
med vanligen två veckotimmar per klass på lågstadiet. 23 Det betydde
samtidigt att svenskan i den stora majoriteten (ca 90 %) av de finska
skolorna blev B-språk först från årskurs 7, vilket var en klar tillbakagång
i jämförelse med läroverken. Där hade ju svenskan i majoriteten
av skolorna oftast utgjort det längre (och viktigare) språket. 24
I praktiken betydde språkbesluten i grundskolereformen också att
s.g.s alla elever i de svenskspråkiga grundskolorna kom att studera
två A-språk, eleverna i de finskspråkiga bara ett. Denna fördel för de
svenska skolorna förstärktes av ett något större anslag till de svenska
skolorna i statsbudgeten, vilket på sikt kom att innebära en viktig fördel
i såväl språkprogrammet som i de konkreta språkkunskaperna.
Fördelen utjämnades formellt först vid övergången till 1990-talet, men
reellt finns den kvar ännu i dag. 25
Vad innebar då kompromissen i grundskolereformen på sikt för
de finskspråkigas skolkunskaper i svenska? Blev den en vinst eller
en förlust i jämförelse med de kunskaper läroverkens undervisning
gav? För att kunna besvara den frågan måste vi granska språkprogrammet
under perioden 1970–90 som helhet, i alla skolformer.
Den obligatoriska undervisningen i svenska, för de flesta alltså ett
treårigt studium under minst 2 (års)veckotimmar i åk 7–9, innebar
26 Magma pm 1 27