Den obligatoriska svenskan i Finland - en historisk analys

fors eller Åbo av bekvämlighetsskäl inte ens försöker tala svenska
(eller genast byter till finska) blir det svårt för finskspråkiga att
inse nyttan av att ha tvingats lära sig språket. Lika frustrerande
är det för svenskspråkiga att i nordiska sammanhang för enstaka
finskspråkigas eller baltiska deltagares skull tvingas byta förhandlingsspråket
till engelska.
Nyttan av svenskan har betonats i yrkesutbildningen och i högskolorna,
men samtidigt är språkkraven, såsom Niemis avhandling
(2008) visar, mycket sårbara. Det kan, som sagt, vara svårt för en
blivande ingenjör eller sjukvårdare inne i landet att inse nyttan av
kunskaper i svenska framom kunskaper i t.ex. tyska eller ryska.
Påminnelser om landets officiella tvåspråkighet, arbetskraftens
rörlighet etc. övertygar inte en enskild studerande eller yrkesutövare,
om de flesta av de kunder eller patienter i närmiljön, som behärskar
finska dåligt, helst vill tala engelska, tyska eller ryska, och
om några få svenskspråkiga gott ser ut att reda sig på finska. 53
3. I beredningen av grundskolereformen blev, såsom ovan visades,
de pedagogiska frågorna, åtminstone för den högsta skolledningen
personifierad i generaldirektör och undervisningsminister
R.H. Oittinen, efter en viss tvekan det starkaste argumentet mot
obligatorisk svenska. Måhända bottnade ställningstagandet t.o.m.
i personliga erfarenheter, men de mest framhållna argumenten för
valfrihet var dock (a) att grundskolan över huvud taget inte skulle
få bli för teoretisk och (b) att alla elever inte skulle förmå eller
orka studera två språk. Både 1968 (t.ex. Virolainen) och mycket
senare, nyligen i en insändare Hbl 27.9.2010, har det sistnämnda
argumentet förlöjligats av svenskobligatoriets förespråkare: Varför
skulle de finska skolornas elever vara mindre begåvade än eleverna
i de svenska (för vilka man kunde tänka sig två obligato-
riska språk) eller t.ex. än de barn för vilka vårdnadshavaren valt
en språkskola eller en Steinerskola, där man ju börjar med två och
t.o.m. flera språk mycket tidigt?
Det gäller dock att minnas att steget från en folkskola med inget
eller bara ett språk utöver modersmålet på schemat var stort inför
grundskolan och att också senare utvärderingar och erfarenheter
visar det fanns fog för den s.k. ettspråkslinjens envishet i frågan.
Att studera nya språk systematiskt (formellt) på de högre klasserna
i skolan är arbetsdrygt och motivationskrävande; det är inte
detsamma som att lära sig ett andra språk naturligt i närmiljön,
som att ”leka in” det i dagvården eller som att använda det direkt
i lärandet av andra skolämnen (språkbad). När grundskolan infördes
och språkundervisningen tidigarelades till nioåldern, försökte
man komma ur denna knipa genom att betona att språkundervisningen
i skolorna borde bli mera praktisk, ända upp i gymnasiet.
Till de pedagogiska frågorna kan, åtminstone ur individens synvinkel,
räknas även kontinuiteten i språkstudierna. Möjligheterna
att komma in och fortsätta språkstudierna i gymnasierna och på vissa
linjer i yrkesutbildningen framhölls redan av skolreformkommittén
1966, och den har senast betonats det s.k. Kiepo-projektet. 54 Kontinuitet
i språkstudierna är emellertid svårt att förena med valfrihet,
särskilt i yrkesutbildningen, medan de studerande sprids på olika
branscher och linjer. Ett ytterlighetsexempel på detta utgör de ytterst
få åländska studerande som inte alls studerat finska, och – i betydligt
större skala – alla de som i grundskolan haft ett annat A-språk än engelska,
främst svenska eller tyska. Få av dem som har ett vitsord i Asvenska
från grundskolan kan i den grundläggande yrkesutbildningen
fortsätta studierna på sin nivå, utan de går in i undervisningsgrupper
i B-svenska, får räkna tidigare studier tillgodo eller tillåts genast tentera
undan den enda studievecka det ofta handlar om.
58 Magma pm 1 59