Den obligatoriska svenskan i Finland - en historisk analys

9. Språkkraven i högskolorna och den
s.k. tjänstemannasvenskan/-finskan
och med den stora högskolereformen 1974, samtidigt som lärarut-
I bildningen i sin helhet överfördes till universiteten, reformerades
också de allmänna språkstudierna vid dessa. I stället för de gamla
pro exercitio-proven i latin och ett modernt språk, infördes krav på
förhör och undervisning i det andra inhemska språket och minst ett
främmande språk som en del av de kraftigt utvidgade grundstudierna.
Denna del av reformen implementerades genom de nya examensförordningarna
för olika ämnesområden (fakulteter) år 1978. 48 Genom att
stadga att man redan i samband med studierna skulle tillägna sig och
uppvisa sådana kunskaper som krävdes av tjänstemän i tvåspråkiga
ämbetsdistrikt skulle de högskoleutbildade i och med sin examen automatiskt
bli språkligt kompetenta för offentliga tjänster. Man nådde
rent av tre syften samtidigt: (1) Man fann en modern ersättning för de
gamla språkproven, (2) de studerandes samhälleligt inriktade allmänbildning
och deras förmåga att tillgodogöra sig ny kunskap på andra
språk än modersmålet breddades, samt (3) man tillgodosåg utan särskilda
(andra) åtgärder landets behov av tillräckligt svensk- och finskkunniga
tjänstemän för den offentliga förvaltningens behov.
Numera ingår de sagda språkkunskapsbestämmelserna i den allmänna
universitetsförordningen (974/19.8.2004) och kan därför inte
åsidosättas i enskilda universitets examensstadgor. 49 De är således inte
juridiskt lika starkt grundade som det andra inhemska språket i de finländska
grundskolorna och gymnasierna, vilka är fastslagna i läroämnesparagraferna
i skollagarna. Kopplingen mellan den språkkunskap
som förvärvats och uppvisats i samband med studierna (den skall vara
utsatt på examensbetyget) och språklagstiftningen, samt t.o.m. med
studentexamen, är emellertid uttalad också i examensförordningen för
det s.k. tjänstemannaprovet i det andra inhemska språket, och sålunda
korsgaranterad.
För att genomföra språkundervisningsreformen i högskolorna grundades
vid dem fristående språkcentraler, som i enlighet med de olika
fakulteternas bestämmelser skulle handha språkundervisningen. Examensreformen
1974– 80 innebar därför ett betydande resurstillskott
för språkundervisningen i Finland och en avsevärd höjning av det
andra inhemska språkets status. De allmänna språkstudierna vid universiteten
kompenserar i viss mån förlusten av den långa skolsvenskan
för majoriteten av studenterna, alltså för dem som i den allt hårdare
konkurrensen lyckas komma in i dem.
I och med yrkeshögskolornas tillkomst utvidgades samma krav
på kunskaper i det andra inhemska språket till dessa, första gången
formellt i och med förordningen om ådagaläggande av kunskaper i
finska och svenska i högskolorna 442/1987, i dag i kraft av den nya
förordningen om yrkeshögskolor 2003. Yrkeshögskolorna är i dag
tretton till antalet, och i dem studerar sammanlagt över 20 000 studerande.
Om målet i statsrådets utvecklingsplaner, att ca 70 % av
åldersklasserna i Finland ska få högskoleutbildning, kan nås innebär
detta en väsentlig ökning av svenskkunskaperna i yrkeslivet, även
om utgångsläget för dem som kommit in i yrkeshögskolorna via den
grundläggande yrkesutbildningen vanligen är betydligt sämre än för
dem som avlagt studentexamen.
Trots universitetsreformerna 1974–80 kvarstod länge det gamla,
under Justitieministeriet lydande språkexamenssystemet från 1922,
som i praktiken innebar att den som skulle söka en offentlig tjänst, där
ifråga varande språkkunskaper krävdes, för att få ett särskilt språkintyg
måste söka sig till en adjungerad medlem av den av JM tillsatta
48 Magma pm 1 49