Den obligatoriska svenskan i Finland - en historisk analys

4. Som vi har sett bar alltså de pragmatiska och pedagogiska argumenten
mot obligatorisk svenska vid grundskolans tillkomst rätt
långt, ända in i riksdagens kulturutskott, men de fick i plenum och
i offentligheten småningom ändå ge vika för de historiska och
kulturpolitiska argumenten. I den avgörande debatten blev
dessa, särskilt det nordiska argumentet, det viktigaste (t.ex. Tallgren
och Gestrin i riksdagens plenum 2.4.1968), och det samma
hade hävdats också tidigare av Oittinen själv, innan han låste sig
för (argumenten för) bara ett språk (engelskan). Också i debatten
om valfriheten i studentexamen 2004 framhölls svenskan, av både
historiska och språkgeografiska skäl, som en naturlig och omistlig
del av allmänbildningen i Finland, starkast av SFP, t.o.m. så
starkt att den ansågs motivera att svenskan borde utgöra ett femte
obligatoriskt ämne i studentexamen, vilket tyvärr blev partiets förlorande
ståndpunkt i riksdagen.
De kulturpolitiska argumenten förefaller nu, i motsats till 2004,
att ha vunnit allt större gehör också bland finskspråkiga debattörer;
t.o.m. bland de skoldirektörer och rektorer i östra Finland
vilka av pragmatiska skäl nu vill göra svenskan utbytbar mot ryska
som B1-språk, finns det sådana som i offentligheten har erkänt att
svenskan hör till allmänbildningen i Finland (morgonteve 8.9.10).
Detta är också den nuvarande regeringens linje och främsta argument
utöver de signaler om de bristande grundkunskaper i svenska
i högskolorna, som undervisningsministern med tanke på den
officiella tvåspråkigheten förefaller ha tagit ad notam.
5. Den femte och sista argumentgruppen, de organisatoriska och
ekonomiska synpunkterna, var inte särskilt framträdande i
riksdagen vid tillkomsten av det nuvarande svenskobligatoriet i
grundskolan 1968 (1970), fastän lärarna pekade på dem. Tvärtom
ansågs då bredare kunskaper i det andra inhemska och minst ett
främmande språk vara så viktiga både för det finländska samhället
och ur jämlikhetens synvinkel också för individerna att man var
färdig att göra de ekonomiska uppoffringar detta krävde, bl.a. i
form av linje- eller nivågrupperingar och tillval på grundskolans
högstadium och senare ytterligare i form av parallella A-språk på
lågstadiet. Denna frikostighet fick beslutsfattarna dock snabbt äta
upp, första gången i sparbeslutet 1975, som drabbade hela tillvalsblocket
på grundskolans högstadium; den inkluderade också
möjligheten att i obligatoriska ämnen (såsom det andra inhemska
språket) ha undervisning utöver minimum.
Senare, vid utökandet av valfriheten 1994 och i och med omläggningen
av statsandelssystemet 1992 och 1996 delegerades
de ekonomiska övervägandena i skolplaneringen till största delen
till kommunerna, vilket för språkundervisningen del kraftigt
minskat såväl inrättandet av parallella A-språk på grundskolans
lågstadium som tillvalsspråken på grundskolans högstadium.
Nu (2010), när statsrådets timfördelningsarbetsgrupp föreslagit
skyldighet för undervisningsanordnarna att alltid bjuda ut
det andra inhemska språket och till en viss, ganska låg gräns
(minst 10 elever i hela kommunen) också förverkliga det redan
som A-språk, har både kommunförbundet och kommunala arbetsmarknadsverket
reserverat sig mot förslaget främst just av
kostnadsskäl (OKM:s PM 2010:1, s. 191–197, 200–204). Nerskärningarna
i kommunernas språkprogram och nerskruvandet
av de språkprogrampolitiska ambitionerna från 1980-talet har
nämligen skett såväl av intressebristen för språkstudier som av
ekonomiska skäl. Det är därför förståeligt att de, som måste bära
ansvaret i staten och kommunerna för kostnadsökningar, i dagens
läge tvekar inför nya pålagor, låt vara att merkostnaderna
60 Magma pm 1 61