nya “citat” - Perfect Storm Homepage

10
Man måste se och höra det själv för att kunna tro det. Därför brukar man t ex säga: ‘Om det finns
ett helvete, så är Rom byggt ovanpå det. Det är en avgrund från vilken all slags synd strömmar
ut’.” –D’ Aubigné, band 2, kap 6.
“PILATUSTRAPPAN”
I ett nyligen utsänt dekret hade påven lovat avlat till alla som på sina knän ville gå upp för
“Pilatustrappan”. Det hävdades att Kristus hade gått ned på denna trappa då han lämnade
domsalen, och att den mirakulöst nog hade blivit överförd från Jerusalem till Rom. En dag då
Luther i andaktsfull stämning kröp upp för dessa trappsteg, var det plötsligt en röst som likt en
tordönsstämma sade till honom: “Den rättfärdige skall leva av tro.” Rom 1:17. Han sprang upp
på sina fötter och skyndade sig skamset bort från platsen. Detta skriftställe miste aldrig sin kraft
över hans själ. Från denna stund såg han klarare än någon gång den villfarelse det var att lita
på sina egna gärningar för att vinna frälsning, utan i stället behovet att hela tiden tro på Kristi
förtjänst. Hans ögon öppnades för att aldrig mer stängas inför påvemaktens villfarelser. Då
Luther vände ryggen åt Rom, vände han också sitt hjärtat bort från denna stad. I och med från
denna tid blev brytningen allt större fram till att han bröt all förbindelse med påvekyrkan.
SKRIFTENS AUKTORITET
Efter hans återkomst från Rom, tog Luther den teologiska doktorsgraden vid universitetet
i Wittenberg. Han avlade också ett högtidligt löfte om att omsorgsfullt granska och trofast
förkunna Guds ord, och inte rätta sig efter påvliga uttalanden och doktriner, så länge han levde.
Nu var han inte längre bara en munk eller professor, han upplevde sig ha fått kallelsen att med
auktoritet förkunna Bibeln. Han hävdade bestämt att den kristne inte skulle godta andra
lärosaster än de som byggde på Bibelns auktoritet. Dessa ord riktade ett slag
mot själva grunden för den påvliga överhögheten. De innehöll själva huvudprincipen i
reformationen.
I Wittenberg blev det tänt det ljus som skulle skina ända till de avlägsnaste trakter på jorden
och som skulle skina allt klarare intill tidens ände. Men ljus och mörker kan ju inte samsas.
Mellan sanning och villfarelse är det en strid som aldrig blir bilagd. Att stötta och försvara den
ene är detsamma som att angripa och kullkasta den andre. Några få år efter det att reformationen
hade begynt, säger Luther: “Gud leder mig inte, han driver mig framåt. Han bär mig iväg. Jag
är inte herre och bestämmer över mig själv. Jag önskar att leva i lugn och ro, men jag blir kastad
mitt in i tumult och omvälvningar.” –D’ Aubigné, band 5, kap 2. Slaget om reformationen var
klart till att börja.
BYGGANDET AV ST. PETERSKYRKAN
Den romerska kyrkan bedrev handel med Guds nåd. Under förevändning att man samlade
in medel till byggandet av St. Peterskyrkan i Rom, blev det med påvens bemyndigande,
offentlig försäljning av avlatsbrev, som lovade syndernas förlåtelse. För de pengar detta brott
inbringade skulle man bygga ett tempel där Gud skulle tillbedjas — hörnstenen skulle läggas
med syndens lön. Det var denna villolära som väckte Luther till handling och förde till den strid
som skakade påvens tron och riktade ett slag mot den tredubbla kronan på påvens huvud.
Den påvliga ämbetsman som hade utnämnts till att leda avlatshandeln i Tyskland,
Tetzel, var redan tidigare känd för att ha gjort sig skyldig till de grövsta förbrytelser mot
både samhället och mot Guds lag. Men efter att ha undgått straffet för sina förbrytelser,
blev han i stället använd till att befrämja påvens samvetslösa handel. Tetzel kom med de
mest hårresande lögner och fantastiska historier för att bedra ett okunnigt, godtroget och