nya “citat” - Perfect Storm Homepage

15
med. I sitt svar uttryckte Luther sin aktning för kyrkan, sin önskan om sanningen, sin vilja till
att svara på alla invändningar mot det han hade förkunnat, och låta sina dogmer bli närmare
prövade vid de ledande universiteten. Men samtidigt protesterade han mot kardinalens sätt då
denne krävde ett tillbakatagande utan att först ha lagt fram bevis för att han tog fel.
Det enda svar han fick var: “Ta tillbaka, ta tillbaka!” Men reformatorn påvisade att hans
ställningstagande hade bibliskt stöd, och förklarade bestämt att han inte kunde avsäga sig
sanningen. Legaten, som var helt ur stånd att kunna svara på Luthers argument, överöste honom
med en storm av förebråelser, hån och smicker, blandat med citat från traditioner och
kyrkofäders utsagor, så att reformatorn inte fick tillfälle att tala. Då Luther förstod att
konferensen skulle bli fullständigt meningslös, fick han till slut en motvillig tillåtelse att lägga
fram ett skriftligt svar.
Vid nästa möte presenterade han en klar, exakt och kraftfull utläggning av sina synpunkter,
noga underbyggda med flera citat från Bibeln. Efter att ha läst sin redovisning högt, räckte han
den till kardinalen, som kastade den föraktfullt åt sidan och förklarade att det bara var en mängd
tomma ord och icke relevanta citat. Luther blev nu fullt uppeggad. Han bemötte den högmodige
prelaten på hans eget område—kyrkans traditioner och dogmer—och kullkastade fullständigt
hans påståenden.
“JAG KOMMER ATT BANNLYSA DIG”
Då prelaten såg att Luthers argument var oangripbara, miste han all självkontroll och
ropade i raseri: “Ta tillbaka! annars kommer jag att sända dig till Rom, där du kommer att bli
ställd inför domare som har befogenhet att ta hand om din sak. Jag kommer att bannlysa både
dig och dina anhängare och alla som sympatiserar med dig. Jag kommer att kasta dem ut ur
kyrkan.” –D’ Aubigné, London utg, b. 4, kap 8.
Luther drog sig genast tillbaka tillsammans med sina vänner, i det han angav att man inte
kunde vänta något återtagande från hans sida. Detta hade inte kardinalen räknat med. Han hade
smickrat sig med att han kunde skrämma Luther till underkastelse. Nu, då han stod ensam kvar
med sina understödjare, såg han från den ene till den andre i djup förargelse över att hans plan
så oväntat slagit fel.
Luthers ansträngningar var inte utan resultat. Den stora församling som var samlad hade
fått möjlighet att jämföra dessa två män, och själva bedöma den anda de lade i dagen, så väl
som styrkan och sanningshalten i deras ståndpunkter. Vilken kontrast! Reformatorn stod där
i Guds kraft med Skriften vid sin sida, medan påvens representant självgod, överlägsen,
högmodig, och oresonlig, utan ett enda bevis från Bibeln, ropade hetsigt: “Ta tillbaka, eller så
blir du sänd till Rom för bestraffning!”
Även om Luther hade skaffat sig lejdbrev planerade påvens anhängare att gripa honom och
sätta honom i fängelse. Hans vänner rådde honom att återvända till Wittenberg utan dröjsmål,
och att han måste vidta alla försiktighetsåtgärder för att planerna inte skulle avslöjas. Innan
daggryningen bröt in lämnade han Augsburg på hästryggen, följd av en vägvisare som
magistraten hade skaffat. Då han kom fram till en liten port i stadsmuren, blev den öppnad för
honom och vägvisaren, och de kunde passera utan hinder. Innan påvens ambassadör fick
kännedom om Luthers avresa var han redan utom räckhåll för sina förföljare.
Ambassadören blev utom sig av förvåning och raseri över nyheten om Luthers flykt. Han
hade väntat sig stor ära för sitt kloka och fasta handlingssätt med denna kyrkans orostiftare. I
ett brev till Fredrik, kurfursten av Sachsen, gav han uttryck för sin vrede och bittra fördömelse
över Luther, i det han krävde att Fredrik skulle sända reformatorn till Rom eller förvisa
honom från Sachsen.