nya “citat” - Perfect Storm Homepage

5
Till sist gick flertalet med på att sänka kraven. En förening mellan kristendom och
hedendom kom tillstånd. Men även om avgudadyrkarna bekände sig vara omvända och slöt sig
till församlingen höll de fast vid sitt avguderi. De förändrade bara föremålet för sin avgudadyrkan
genom att tillbedja bilder av Jesus, ja, till och med av Maria och “helgonen”.
För att vinna anhängare från hedendomen blev villfarelser, vidskepliga ritualer och
tillbedjan av bilder och reliker gradvis infört i den kristna gudstjänsten. Dekretet från det andra
kyrkomötet i Nicea (år 787), grundlade till slut detta system av kristen avgudatillbedjan. För
att fullborda detta ogudaktiga verk var den romerska kyrkan förmäten nog att utesluta det
andra budet—det bud som förbjuder tillbedjan av avbilder—från Guds lag, och även dela det
tionde budet i två för att behålla antalet.
Satan förgrep sig också på det fjärde budet och bestämde sig för att åsidosätta den urgamla
sabbaten, den dag Gud hade välsignat och helgat (1 Mos 2:2, 3), och i dess ställe upphöja den
festdag hedningarna firade som “solens hedervärdiga dag”. Denna förändring var inte så
uppenbar med detsamma. Under de första århundradena höll alla kristna den bibliska sabbaten.
De var ivrigt angelägna att ära Gud och de vakade noga över de heliga buden. Men Satan
verkade på ett listigt sätt genom sina redskap för att fullföra sina avsikter.
Under den första delen av tre hundratalet (ca 321 e Kr) utfärdade kejsar Konstantin ett
dekret som gjorde söndagen till en offentlig festdag i Romarriket. Solens dag tillbads av hans
hedniska undersåtar, och den blev också ärad av de kristna. Det var kejsarens avsikt att förena
hedendomens och kristendomens motstridande intressen. Detta blev han uppfordrad till av
kyrkans biskopar, som förstod att om samma dag blev firad av både kristna och hedningar, ville
detta bidra till att hedningarna lättare accepterade kristendomen. På det sättet skulle kyrkans
makt och ära förstärkas. Men även om de flesta kristna blev ledda till att betrakta söndagen som
helig, var det likväl många som alltjämt iakttog och höll den bibliska sabbaten helig i lydnad
för det fjärde budet.
Innan Kristi första ankomst hade Satan förmått judarna till att belasta sabbaten med stränga
regler och krav—något som gjorde firandet av sabbaten till en börda. Han kastade förakt över
den som en ren judisk institution fram till att söndagen till slut kom och blev ärad som en
gudomlig instiftelse, medan den bibliska sabbaten blev förklarad för att vara en kvarleva från
judendomen—och de som firade denna dagen blev till slut fördömda.
FÖRMÄTNA ANSPRÅK
I denna anda av eftergifter mot hedendomen banades vägen för ytterligare åsidosättande
av Herrens auktoritet. Nästan alla kom efterhand till att se på kyrkans synliga överhuvud
(påven) som Guds ställföreträdare på jorden, och han fick makt över både kyrka och stat.
Dessutom gav han sig själv gudomliga titlar. Han kallade sig “Herren Gud påven”, och har
förklarats ofelbar och gör anspråk på hyllning av alla människor.
Tron blev överflyttad från Kristus, den kristna kyrkans sanna grundval, till påven i
Rom. I stället för att lita på Kristus för syndernas förlåtelse och evig frälsning, vände
folket blicken mot påven och de präster och prelater till vilka han överförde makt och
myndighet. Människorna blev lärda att tro att påven var deras jordiske medlare, och att
ingen kunde närma sig Gud utom genom honom. Dessutom att han stod i Guds ställe och
därför måste han bli visad obetingad lydnad. Avvikelser från hans krav ledde till att de
olydiga blev utsatta för de strängaste straff både till kropp och själ. Genom denna
villfarelse blev människan vänd bort ifrån Gud till felande, vilsegångna människor.