nya “citat” - Perfect Storm Homepage

24
DE FÖRSTA SÖNDAGSLAGARNA
Under en tid räknade man fortfarande den sjunde dagen som sabbat. Men stadigt skedde
en förändring. Då påvemakten hade etablerat sig, fortsatte upphöjandet av söndagen. Det blev
förbjudet för kyrkans män att avkunna dom i någon borgerlig strid på söndagen. Inte långt
efteråt fick alla människor, oavsett rang, ett påbud om att avstå från vanligt arbete. Straffet för
fria medborgare var böter, och för tjänarna piskslag. Senare blev det utfärdat att rika skulle
straffas med att förlora hälften av sin egendom, och att de till slut—om de fortsatte envisas med
att inte böja sig—skulle göras till slavar. De lägre klasserna skulle bannlysas för all tid.
Underverk blev också använda. Bland annat sades det att en bonde som plöjde sin åker på
en söndag och rensade plogen med ett järnstycke, fann att järnet plötsligt fastnade i handen på
honom. Och under två år måste han gå runt med detta järnstycke, “till hans stora plåga och
skam”. –Francis West, Historical and Practical Discourse on the Lord’s Day, s 174.
Påven gav senare anvisningar om att församlingsprästen skulle förmana dem som
överträdde söndagen och uppfordra dem till att gå till kyrkan och läsa sina böner, annars skulle
de dra någon stor olycka över sig själva och sina grannar. Men Kyrkorådens dekreter visade
sig otillräckliga och de världsliga myndigheterna ombads utställa ett edikt som skulle skapa
skräck hos folk och tvinga dem att avstå från att arbeta på söndagen. På en synod i Rom blev
alla tidigare beslut åter bekräftade med än större kraft och allvar. De blev också införlivade i
den kyrkliga lagen och genomförda av alla civila myndigheter över nästan hela kristenheten.
(Se Heylyn, History of the Sabbath, del 2, kap 5, sekt. 7.)
Saknaden av Bibliskt stöd för söndagsfirandet skapade ofta besvär och förvirring hos
kyrkans ledare. Människor ifrågasatte lärarnas rätt till att sätta åt sidan det uttryckliga bibliska
budet: “Den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat”, för att få dem att ära solens dag. För
att råda bot mot bristen på bibliska bevis fann man på andra förklaringar. Vid slutet av 1100talet
blev en ivrig talesman för söndagen, som besökte de engelska kyrkorna, bemött av
motstånd från trofasta sanningsvittnen till den grad att hans ansträngningar blev så resultatlösa
att han lämnade landet en tid för att försöka finna på något medel som han kunde använda sig
av för att genomdriva sin lära. Då han kom tillbaka var bristen undanröjd. Han förde med sig
ett dokument som han påstod kom från Gud själv, med den nödvändiga befallningen om