nya “citat” - Perfect Storm Homepage

FÖRFÖLJELSENS ELD
När Jesus avslöjade för sina lärjungar Jerusalems öde och de händelser som skulle ha
samband med hans andra ankomst, förutsade han också de upplevelser som hans folk skulle
genomgå; från hans himmelsfärd och till hans återkomst i makt och härlighet för att befria
dem. I några få korta, men mycket betydelsefulla meningar, förutsade han de prövningar som
världens härskare skulle låta drabba Guds församling. Matt 24:9, 21, 22.
Den första kristna församlingens historia bekräftar också uppfyllandet av Frälsarens ord.
Förföljelsens eld tändes. De kristna fråntogs sina egendomar och jagades bort från sina hem.
Ett stort antal av dem fick bekräfta sitt vittnesbörd med sitt blod. Ädlingar och slavar, rika och
fattiga, lärda och olärda dödades utan förskoning.
Dessa förföljelser som började under kejsar Nero (han var kejsare i Rom från år 55-68
e kr) ungefär vid den tidpunkt då Paulus led martyrdöden, fortsatte med större eller mindre
våldsamhet under flera hundra år. Falska anklagelser för de mest fruktansvärda förbrytelser
riktades mot de kristna. De blev beskyllda för att vara orsaken till stora olyckor, hungersnöd,
jordbävningar och pest. När de blev föremål för folkets hat och misstanke, stod angivare
färdiga att förråda dom oskyldiga enbart för vinnings skull. De kristna dömdes som
upprorsmän mot staten, som fiender till religionen och som en plåga för samhället. Stora
skaror kastades för de vilda djuren eller brändes levande i amfiteatrarna. Några korsfästes,
andra blev klädda i skinn från vilda djur och inkastade på arenan för att sönderrivas av hundar.
Deras straff var ofta den mest uppskattade underhållningen vid offentliga fester. Stora
människoskaror kom tillsammans för att njuta av denna syn och hälsade de döendes ångestrop
med skratt och applåder.
Överallt dit Kristi efterföljare sökte tillflykt blev de jagade som vilda djur. De försökte
gömma sig på öde, isolerade platser. Tusentals sökte sin tillflykt till katakomberna. Under
höjderna utanför Rom hade långa gallerier huggits in i berggrunden. De mörka, slingrande
gångarna sträckte sig miltals utanför stadens murar. I dessa underjordiska tillflyktsorter
begravde Kristi efterföljare sina döda. Här fann de också ett hem, när de blev misstänkta och
dömda fredlösa. När Livgivaren en gång väcker dem som har kämpat den goda kampen,
kommer många Kristi martyrer att stiga fram ur dessa dystra grottor.
Då förföljelsens eld blev tänd, beseglade ett stort antal kristna sitt
vittnesbörd med sitt blod.
3