nya “citat” - Perfect Storm Homepage

16
Till sitt försvar krävde Luther att ambassadören eller påven utifrån Bibeln skulle visa
honom var han hade fel. Han avlade det mest högtidliga löfte om att ta tillbaka sina dogmer om
det kunde bevisas att de var i strid med Guds ord. Luthers appell om att gå till Skriften var fast
och konsekvent. När han senare skulle möta den tyske kejsaren, Karl V, och den tyska
riksdagen för att försvara för sin tro, deklarerade han fast och bestämt:
“Eftersom ert allra högsta majestät och ni höga herrar kräver av mig ett
klart, enkelt och bestämt svar, så vill jag ge er ett sådant och det lyder: Jag
kan inte överge min tro varken till påven eller kyrkomöten, därför att det
är klart som dagen att de ofta har tagit fel och motsagt varandra. Med
mindre jag därför blir överbevisad av Bibeln's ord eller genom de
tydligaste argument, såvida jag inte blir överbevisad med hjälp av de
textavsnitt jag har citerat och om de inte utlämnar mitt samvete att bindas
med Guds ord, så kan jag inte och vill inte återkalla, för det är farligt för
en kristen att tala mot sitt samvete. Här står jag och jag kan inget annat
göra. Må Gud hjälpa mig. Amen.” –D'Aubigné, b. 7, kap 8
Fredrik, kurfursten av Sachsen, hade mycket liten kännedom om reformatorns tro, men
Luthers klara, uppriktiga ord gjorde ett djupt intryck på honom. Intill dess att det blev bevisat
att reformatorn tog fel, bestämde sig Fredrik för att stå som Luthers beskyddare. Som svar på
legatens begäran skrev han: “ ‘Sedan dr Martin har inställt sig för er i Augsburg bör ni vara
tillfredsställd. Vi förväntar inte att ni försöker få honom att ta tillbaka utan att först ha övertygat
honom att det han lär är villfarelse. Ingen av de lärda männen i vårt furstendöme har informerat
mig om att Martins lära är ogudlig, antikristlig eller kättersk.’ Vidare så vägrade kurfursten att
sända Luther till Rom eller att förvisa honom från sitt rike.” –D’ Aubigné, b. 4, kap 10.
ANTIKRIST SJÄLV?
Luther fortsatte att jämföra Bibeln med de påvliga dekreterna och förordningarna.
Han skrev:
“Jag läser påvens dekret, och ... jag vet inte huruvida påven är Antikrist
själv eller hans apostel, så mycket blir Kristus missrepresenterad och
korsfäst i dem.” –D’ Aubigné, b. 5, kap 1.
I en appell för en reformation av kristenheten, skrev Luther till Tysklands kejsare och
adeln, angående påven:
“Det är förskräckligt att se den man som kallar sig själv Kristi vikarie,
uppvisa en prakt som ingen kejsare ens kan likna. Är denne person lik den
fattige Jesus eller den ödmjuke Petrus? Det sägs att han är hela världens
herre! Men Kristus, vars vikarie han skrytsamt säger sig vara sade: ‘Mitt
rike är icke av denna världen’. Kan härskar-området till en vikarie sträcka
sig längre än hans överordnade?” –D’ Aubigné, b. 6, kap 3.
Detta upprop cirkulerade snabbt genom hela Tyskland och utövade ett stort inflytande på
folk. Hans motståndare, som brann av hämndlystnad, anmodade påven att vidta avgörande
åtgärder mot honom. Det blev bestämt att hans lära ögonblickligen skulle fördömas. Reformatorn
och hans anhängare fick 60 dagar på sig. Om de inte före denna tid utlöpte tog tillbaka sina läror,
skulle de alla bannlysas.
Reformationen var nu inne i en fruktansvärd kris. Under århundraden hade Roms domar
om bannlysning slagit mäktiga härskare med skräck och fyllt stora riken med nöd och