Våren 2013 Magasinet Dubai - SWEA International

”No Facebook!”, lyder kravet och vi nickar, vi lovar.”
Hon är en av ca 400 beduinkvinnor
som väver på traditionellt vis men
som fångats upp av Khalifa fund och
Sougha. Sougha har som uppgift att få
beduinkvinnor på landsbygden att vilja
producera föremål som västvärlden vill
köpa. Det har utvecklats till en aktivitet
där kvinnorna med sin traditionella
vävkonst och de historieberättande
mönster de sen länge använt, producerar
ipad- och telefonfodral, väskor och
portmonnäer, nyckelringar och
korthållare, och mer, mycket mer.
Kvinnorna har fått en chans att bevara
en bit kultur, och en chans att tjäna sina
egna pengar.
mönster. Med lånet har hon blivit
självständig och driftig, hon producerar
bra kvalitet, och kan ta bra betalt för sitt
arbete.
Stämningen är uppsluppen och jag vågar
fråga efter receptet på några rätter.
”Internet, internet”, ropar Maryam glatt.
Detta fann jag oerhört lustigt. Det var
receptet på currykycklingen de funnit på
internet och, varför inte? Så gör ju vi!
Ett ”måste”
som var bra
en av mina käpphästar i min prästerliga gärning so far, har varit
”lär känna dig själv och dina behov”. Alltså jag tänker som så att
man mår bättre och blir lättare att leva med om man själv inser vad
som gör en harmonisk. Vad gör tillvaron meningsfull för mig? Vad
skänker glädje, inspiration, tröst och trygghet? Mina behov kanske
inte är samma som dina... Det bästa är naturligtvis också om man
kan uttrycka dessa behov - inför sig själv och inför andra. Så som
jag förstår texten är det också en av poängerna när Jesus ger sig
ut för att fasta 40 dagar i öknen - att lära känna sig själv och sina
behov...
Någon i gruppen beskriver en bild från
ett konstgalleri; några emiratikvinnor,
beslöjade och djupt engagerade – i
var sin mobiltelefon. Jag får en idé, Innan vi rundar av med mer mat,
vill fånga detta fenomen, gamla tiden efterrätt, besöker vi Fatmas vävstuga.
möter den nya. För det är just så det är! Den enkla vävstolen tar stor plats då
Kvinnorna här glider ljudlöst omkring den måste vara så lång som bandet ska
och serverar godsaker, aldrig långt från bli. På golvet har hon två, en lite smalare
sina telefoner. Vid minsta paus är det till där band med symboler som berättar en
telefonen fokus riktas. När jag försiktigt beduins historia sakta växer fram, och
frågar om de kan tänka sig ställa upp en lite bredare där väskornas tyg skapas.
på en artistisk bild vill de först inte, Hon demonstrerar, och berättar att det
Jag kom i kontakt med Sougha och
deras representant Leila hemma
hos vår ambassadörsfru Anki Bhjur
och tänkte att det här var något för
diskussionsgruppen. Sagt och gjort,
det blev ett möte till med Leila, och en
resa ut till verksamheten för att studera
på plats. Möten med lokala människor
ramlar inte på mig som expatkvinna
vilket kanske gör att de på detta viset
förstärks, av det unika i situationen.
Vi har Nassim från Bahrain med i
vår grupp och Sougha har skickat en
representant, Qumasha, som förresten
var med att starta Sougha, vilket gör
att vi kan kommunicera med Fatma,
som inte pratar engelska. Vi får veta
hur hon startade, hur hon lärt upp sig
till stor skicklighet och att hon idag är
en av dem som producerar bäst kvalité.
Hon berättar om hur Sougha fungerar
för henne; materialet, det räntefria
lånet, inkomsterna, distributionen och
produktutvecklingen. Idag producerar
Fatma väskor i olika stilar och storlekar,
med foder och läderdetaljer från en
garvare i Al Ain. Hon gör portmonnäer,
korthållare och fodral till både Ipad och
mobiltelefoner, allt i färgkombinationer
hon själv komponerar i traditionella
men när jag förklarar att jag faktiskt vill
ha dem beslöjade, ler de glatt och gör
tummen upp.
Detta blir till en riktig skrattorgie som
slutar med att schalarna åker av och de
vackra ansiktena gör entré.
”No Facebook!”, lyder kravet och vi
nickar, vi lovar.
”You can send me photo to my
hotmail?” frågar Yalwa. Jag tänker
att världen har krympt. Vi är mitt
ute i ingenstans, som vi skämtsamt
beskriver något mycket långt bort från
storstan, vid Saudiarabiska gränsen.
Men som sagt, världen krymper; här i
”långt-bort-i-stan” finns internet och
mobiltelefoner.
Vi bjuds på en utsökt lunch. I huset
intill har man dukat upp på hela golvet.
Doften av olika biryani – fisk, kyckling
och kött, vinlövsdolmar, humus
och taboleh kittlar hungern, fast vi
egentligen är ganska mätta efter kaffe,
kakor och frukt. Fatma och hennes
syster lyfter bort sina svarta niqabs och
visar sina i mitt tycke vackra ansikten,
de vackraste ansikten jag sett här i FAe.
tar en vecka att väva färdigt en ”setup”
om hon väver 7 timmar varje dag.
Då förstår man att priserna egentligen
är låga, till vävandet ska läder- och
foderarbetet läggas till. Stolt radar hon
så upp lite alster som några beundrar
och andra köper.
Sougha, som betyder souvenir på
arabiska, är en del av regeringsstödda
Khalifa Fund. 3 kvinnor arbetar fulltid
med att underhålla och uppmuntra
beduinkvinnornas arbete, Qumasha,
Leila och Sheikha. Operationen sträcker
sig från Ras Al Khaimah till Sila med
det största antalet aktiva kvinnor i
Ghayati. Under 4 år har utvecklingen
gått från ca 10 kvinnor till idag, flera
hundra. Leila Ben Gacem är manager
och finns på Soughas huvudkontor som
ligger i Al Wahda Tower snett bakom
Al Wahda Mall. Där finns också en liten
butik om man skulle vilja titta in, och
kanske köpa. I Abu Dhabis nya Central
Souq finns också en kiosk där alstren
finns till försäljning. Man kan också
hålla ögonen öppna efter Sougha och
kvinnornas konst vid utställningar och
välgörenhetsbasarer.
Läs mer på http://www.sougha.ae/en/
story.aspx
Så kan man ju tycka att den
som ständigt ger detta råd
borde leva som den lär -
men det visade sig lättare
sagt än gjort. (Jesus gör ju det men
det är värre ställt med mig.) Det
är ett lite surt sätt att se på det jag
alldeles snart kommer att beskriva.
ett gott sätt att se det är att livet,
vid sidan av allt slit och släp, bär på
positiva överraskningar. Jag visste
inte vad jag behövde förrän det kom
i min väg.
I skrivande stund går jag en kurs i
livräddning. Inte av egen vilja utan
för att Dubai Municipality kräver
det. Den som har en pool på sitt
område - och ni som besökt norska
och svenska kyrkan i Dubai vet
att vi har en pool - behöver också
kunna bistå med livräddningskunnig
personal.
Men varför i hela världen ska det
vara jag??!! , kan jag erkänna att jag
tänkt, surt, bittert och bitskt, tidiga
mornar på Jumeira Beach Road på
väg till övningsbassängen. Sjukt
jobbigt. Och tidskrävande. Och -
som jag vill starkt betona - TIDIGT!
Tror ni inte att livet visade sig vara så
gott, att detta trista ”måste”, också
var trevligt. I skrivande stund har jag
ännu inte mitt certifikat, så kanske
är det andra tongångar i veckans
slut, men just nu har ”måstet” visat
sig vara riktigt intressant. Och det
verkade vara precis vad jag behövde.
Jag har alltid vetat att jag inte vill ha
ett stillasittande jobb, så långt har
jag kommit i självkännedom. Men
tydligen inte mycket längre...
Jag trodde att jag tyckte
säkerhetsfrågor var nödvändiga men
tråkiga. Det visade sig vara fel, jag
tycker det är kul och intressant med
säkerhetsfrågor. Sen ska jag inte
vidare tråka ut er med dessa aspekter
av tillvaron, poängen är som ni
förstår en annan.
Livets konstiga balansgång... Man
behöver veta vad man behöver för
att göra kloka val. För att vara en
människa som lever med andra
människor. Man behöver kunna säga
nej när det blir så att livet består av
plikter och måsten. Men hur kan
man veta vilket måste som jag inte
visste att jag ville ha?
Jag antar att en lärdom av att vara
fångad i måsten inte behöver
innebära själslig död - det kan
faktiskt innebära oväntad glädje.
Och om man är sjukt trött på sig
själv behöver man inte tappa hoppet
- människor är föränderliga och
överraskande. Det var inte livet som
var trångt - det var min trångsynthet
som gjorde det så obekvämt
kvävande...
Fanny Linder
Präst i svenska kyrkan i Dubai
10 VÅREN 2013 VÅREN 2013 11