Fristående tillägg - Predictum

S32 Manus v14.0
har barn till fattiga haft litet eller inget hopp om en fullständig grundutbildning, än
mindre om högre utbildning. Om vi utökar gymnasiet så att alla går i skolan till 17 eller
18 års ålder och expanderar högskolor och universitet så att 40 eller 50 procent av
befolkningen kan få en högre utbildning, måste vi väl ha tagit ett stort steg mot lika
möjligheter och lika utfall?
Tyvärr inte. Den viktigaste anledningen är den effekt som massutbildning på de högre
nivåerna har på arbetsmarknaden. Förr, när endast få hade examen från högre
utbildning, kunde arbetsgivare tro att de examinerade visserligen var kloka och
kunniga, men att det också fanns åtskilliga av kloka och kunniga människor som inte
gått på universitet eller högskola. Massor av människor klarade sig bra utan högre
utbildning. Många startade på golvet och steg i graderna inom företagen.
När stora skaror börjar gå på högskolor eller universitet kommer arbetsgivare att börja
använda examen som ett redskap att sortera människor. De kommer att anta, mer
eller mindre öppet, att även om det kanske finns en eller annan med rätt färdigheter
bland dem som inte har en högre utbildning, så kommer de att vara för få för att det
ska vara mödan värt att hitta dem. Med andra ord, när väl en viss punkt i den
utbildningsmässiga spiralen är nådd kommer arbetsgivare att undvika att anställa dem
utan högre utbildning.
I hela världen har detta hänt och i hela världen är det medelklassen som har reagerat.
I absoluta tal går fler barn från fattiga familjer vidare till högre utbildning i dag än för
femtio år sedan, när bara fem procent av alla ungdomar gjorde det. Men den största
ökningen, i hela världen, är bland medelklasstudenterna. För trettio år sedan gick inte
tonåringar från medelklassen vidare till högre utbildning om de inte var akademiskt
lagda. I dag är det nästan automatiskt för dem - men inte för deras mindre bemedlade
generationskamrater. Det är inte överraskande att vi i land efter land ser hur den
sociala rörligheten ligger stilla. Enligt vissa parametrar tycks den till och med minska.
Att gå på universitetet har snabbt blivit mindre av en dörröppnare och mer av ett sätt
att åtminstone inte få dörren stängd framför ansiktet. Och när fler och fler ungdomar
upptäcker detta och flockas vid de högre utbildningsinstitutionerna, skapar samhället
nästan oöverstigliga barriärer för dem som av någon anledning inte deltar.
Tiden är kommen att stoppa denna tanklösa utbildningsexpansion och åter fundera
över vad det är vi vill att våra utbildningssystem ska uppnå.
Alison Wolf
I en mogen marknadsekonomi i posteriore riskerar alltmer omfattande
utbildningsinsatser att övergå till ren konsumtion vars politiska syfte är att upprätthålla
samhällets sysselsättningsgrad.
Mats Alvesson; Tomhetens triumf 77 (2006)
Professionsområdet utgör en guldgruva för studier av grandiositetsprojekt och sociala
nollsummespel. Vi kan se hur en uppsjö av olika yrkesgrupper och arbetsområden
söker akademisera sig. Det gäller till exempel sjuksköterskor, socialarbetare, syokonsulenter,
lärare, militärer, poliser, tandhygienister och bibliotekarier. Vi har
följaktligen inrättandet av nya vetenskapliga discipliner: omvårdnadsforskning, socialt
arbete, syo-forskning, militärvetenskap, polisforskning, oral hälsa och
biblioteksvetenskap. Dessa discipliner ger en viss teoretisk inriktning på utbildningen
till dessa yrken.
77
Kapitel 3, Dagens arbetsliv och organisationer – ledarskaps och kunskapsdriva?; En plats i solen – om professionaliseringsförsök
och andra strävanden att få status och inflytande
© 2009 - 2010 by Dan Jonsson. All Rights Reserved. / predictum.se 50