Källan 1/2009 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

tion inom litteraturen, för en konsekvent
”degradering”. Det görs genom att förena
de som har en ”hög” position med ord
och fenomen som uppfattas som ”låga”.
Genom att liknas vid asfåglar, förvandlas
de ”höga” till ”låga”. Därmed vänder
författaren upp och ner på de rådande
värderingarna inom litteraturen. Samtidigt
placerar det talande jaget sig självt i
positionen som den högsta auktoriteten i
frågor om konst. Han befinner sig ovanför
dem som har en formell kompetens i
estetiska frågor, för han har makten att
genomskåda deras brist på insikt. Genom
att opponera sig mot esteterna och kritikerna
signalerar Diktonius att han har
makten och kunskapen att diskutera de
rådande estetiska kriterierna. Han iscensätter
sig själv som en talare med auktoritet
över dem som har makten inom litteraturen.
I aforismerna kullkastas inte bara den
etablerade smaken utan auktoritet och
makt produceras också på en annan nivå.
Valet av motiv och genre för Diktonius
debutbok är inte utan betydelse. Det är
svårt att föreställa sig ett ämne som är
mera centralt för det litterära fältet än just
frågorna om konsten och dess relation till
livet. Även valet av litterär genre spelar
in. Aforismen erbjuder Diktonius möjligheter
att hävda sig och skapa auktoritet. I
genrens konventioner ligger att formulera
visdomsord och sanningar, påpekar Anders
Olsson i Skillnadens konst. I aforismer
får talaren sista ordet. Dessutom är och
var genren både beprövad och uppskattad
inom den finlandssvenska litteraturen.
Mycket etablerade finlandssvenska författare,
bland andra Runeberg, har skrivit
aforismer. Man kan alltså se att Diktonius
val av genre inte alls var rebelliskt, tvärtom:
det var ett val som försåg honom med
en autoritär röst och den status som en
uppskattad genre kan ge.
30
Estetik och politik
Forskare har genomgående beskrivit Diktonius
produktion i termer av radikalitet,
trotsighet, rebelliskhet, och hans författaridentitet
har skildrats med ordet revolutionär
av forskare som Olof Enckell, Bill
Romefors, Thomas Henrikson och George
Schoolfield. Anders Olsson beskriver Min
dikt som ”en samling aggressivt stolta och
kulturkritiska aforismer” och Jörn Donner
tolkar den i Diktonius. Ett liv (2007)
som en krigsförklaring gentemot sin tids
politiska och estetiska konventioner.
Många olika förklaringar har getts till
Diktonius rebelliskhet. Den redan tidigare
citerade Olof Enckells uppfattning
representerar en så kallad biografisk förklaring.
Enligt den blev Diktonius författare
på grund av sitt medfödda konstnärstemperament.
Andra forskare, till exempel
Bill Romefors, har tolkat Diktonius rebelliskhet
som ett uttryck för ett estetiskt
val. Kullkastandet av tidigare estetiska
former och program är ett centralt spår
i modernismen, den estetiska strömning
Diktonius författarskap representerar.
Författare skulle med sin konst uttrycka
den nya tiden, som på ett grundläggande
sätt uppfattades annorlunda än den gamla.
Den traditionella konsten representerade
den gamla tiden och var föråldrad,
medan den moderna konsten skulle föra
fram nya litterära former, nya motiv, nytt
språk. För att uppnå detta mål, måste den
modernistiska konsten utföra en estetisk
revolt.
Rebelliskheten har även tolkats politiskt
eller som en kombination av estetik
och politik. Diktonius var i slutet av
9 0-talet nära vän till den kommunistiska
ledaren Otto Ville Kuusinen, vars
inflytande på Diktonius diktning och
världsåskådning har varit föremål för
forskarnas intresse. Thomas Henrikson