Källan 1/2009 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

Brevskrivandet var under fortsättningskriget oerhört livligt. I breven kunde man ge uttryck för sina innersta
känslor, uppmuntra, stöda och hålla känslan av gemenskap uppe. SLS 1984.
stod mellan frontsoldaten och de närmaste
hemma. Men resultatet av ”isärdrivandet”
blev sannolikt mest påtagligt först
då kriget tog slut och mannen återvände
hem. Jag är, utgående från mitt material,
övertygad om att skribenterna under kriget
upplevde brevväxlandet som mycket
meningsfullt och att man verkligen försökte
skapa en känsla av gemensamt liv
trots det rumsliga och erfarenhetsmässiga
avståndet. Några tecken på detta är bland
annat att man i allmänhet skrev mycket
flitigt, att också personer som var ovana
att uttrycka sig i skrift skrev ofta och gärna
samt att man längtade efter att få brev
och ibland kände sig bortglömd och utelämnad
om det blev längre pauser mellan
breven. I det här och nu man levde i, fyllde
brevdialogen en mycket viktigt funktion i
att få och ge stöd, att skapa en känsla av
kontinuitet, att inkludera den andra i sitt
8
liv samt att via dialogen med den andra
diskutera och iscensätta sig själv.
Hemmet och familjen fick följaktligen
en stor betydelse för soldaten i hans försök
att bemästra krigets påfrestningar.
Brevledes kunde soldaten ge utlopp för
känslor som var omöjliga att på ett tillfredsställande
sätt verbalisera i den militära
miljön i frontens rum. I dialogen
kunde skribenterna väva samman sina
liv och skapa en känslomässig gemenskap.
Detta gjorde man bland annat genom
att visa omsorg och omtanke, genom
uppmuntran och tröst samt genom uppmaningar
till förtröstan och tillit. Under
krigets extrema påfrestning med dödsfaran
ständigt närvarande, accentuerades
också behovet av lojalitet, solidaritet och
hänsynstagande. För soldaten blev hemmet
en fästpunkt som erbjöd stöd och en
känsla av stabilitet och trygghet. Brevdia-