Källan 1/2009 - Svenska litteratursällskapet i Finland rf.

sorna eller Eurovisionerna talar man också
om. Eller så säger man helt enkelt Viisuna
eller Schlagern. På Åland är naturligt nog
benämningen Melodifestivalen mera allmän
än i ”riket” men också där säger man
ibland Euroviisut. På Åland kan man
också tala om svenska Melodifestivalen, finska
Melodifestivalen och Eurovisionen för
svenska uttagningen, finska uttagningen
och den europeiska finaltävlingen.
Historia och nostalgi
Eurovisionens schlagertävling har redan
firat sitt 50-årsjubileum. Detta skedde
hösten 2005 i Köpenhamn. Den första internationella
tävlingen hölls 95 och var
från början uttryckligen en europeisk TV-
och mediehändelse. Finland deltog med
stora förväntningar i tävlingen 9 .
Ett tiotal år senare hade Finland redan
fått rykte om sig att vara den stora förloraren.
Uppfattningen att Finland är ett
urdåligt schlagerland smittade även av
sig på oss finländare. Detta har säkert
bidragit till att tävlingen hos oss många
gånger har haft dåligt rykte och att både
media och allmänhet har förhållit sig reserverat
och cyniskt till tävlingen.
Men i schlagerhistorien ryms också
många trevliga och positiva minnen. ”Eurovisionen
är en happening jag följt med
sedan barnsben. Jag minns t.ex. hur jag
som -åring stod framför TV:n och ’var
Agnetha’ och hejade på Abbas Waterloo”,
skrev en kvinna. Och Eurovisionens schlagertävling
är förvisso en institution. Den
är lika gammal som televisionen och det
finns därför en hel del nostalgi i svaren.
En kvinna minns tävlingen för cirka 0
år sedan: ”Jag brukade titta på tävlingen
med mina föräldrar och min syster då jag
var 0– år och min pappa brukade föra
protokoll och vi röstade lite sinsemellan.
Jag tror nog att det är av sentimentala orsaker
som jag tittar på programmet, jag
minns min ungdom och mina föräldrar.”
Också många andra skribenter minns
hur man samlades runt de svartvita TVapparaterna,
antingen hemma eller hos
någon som hade TV, för att i realtid följa
med röstningsresultatet. Det var en fläkt
av stora världens glamour med alla artister
och kändisar som kom in i ens eget vardagsrum.
En kvinna reflekterade så här
över tävlingen: ”Jag saknar orkestern från
min barndomstid. Det var fint när kapellmästaren
i sin kostym höll i trådarna och
orkestern och alla artister ackompanjerades
av samma instrument och musiker.
Idag är det mesta väldigt plastigt.”
Finlands år
År 200 skrällde det när Lordi och Finland
vann tävlingen. I media har man betonat
att finländarnas syn på tävlingen därmed
radikalt förändrades. En sådan intressesvängning
kan man definitivt inte se i det
nu inkomna materialet. Många skriver att
det självklart var en stor glädje att Finland
vann, men materialet ger ingen som helst
fingervisning om att stora skaror skulle
ha blivit eurovisionsfrälsta på grund av
detta. Tvärtom blev kritikerna ännu mera
kritiska. Här är några kommentarer om
Finlands ”framgång”: ”Det var en plåga
för trumhinnorna.” ”Det var ett fruktansvärt
scenframträdande. Det hade ingenting
med musik att göra.” ”Lordis seger
var pinsam.” ”Katastrofen i Aten.”
De som gladde sig var desto mera entusiastiska.
”Jag höll på att trilla av stolen
av förvåning och glädje!” skrev vår yngsta
frågelistsvarare, en 2-årig pojke. ”Det
var som en overklig, underbar dröm”,
skrev en medelålders kvinna, medan en
5-årig flickas reaktion var denna: ”Jag