Innehållsförteckning - Landstinget i Uppsala län

Nutrition
Under pågående cancerbehandling behöver patienten näringsriktig och energität kost för
att orka, vilken typ av behandling det än är. Näringsdrycker och extra grädde
rekommenderas ofta och för både patient och närstående har detta även en psykologisk
betydelse då viktnedgång betraktas som ett hot [2].
I sjukvården ses två fenomen som orsakar viktnedgång; det ena är en ofrivillig men
påverkbar viktnedgång på grund av en svältsituation, sekundär kakexi. Orsakerna kan
vara flera (t.ex. sår i munnen, svamp, sväljningshinder, tarmproblem) och är
behandlingsbara. Om man då får i sig näring tillgodogör man sig den, metabolismen är
inte rubbad [2].
I sent skede av t.ex. cancersjukdom, AIDS och hjärtsvikt ses i många fall en patologisk
förändring av kolhydrat- fett- och proteinmetabolismen, primär kakexi. Musklerna bryts
ned för att användas som energitillgång men ny muskelvävnad byggs inte upp även om
protein tillförs. Det finns troligen olika grader av kakexi, från lätta former till en svår
rubbning. Total parenteral nutrition (TPN) gör tyvärr ingen nytta, eftersom kroppen i
detta läge inte kan tillgodogöra sig protein och fett [2].
En tumregel som gäller för döende patienter är att ”man dör inte för att man slutar äta,
man slutar äta för att man är döende” [2].
Illamående
Många läkemedel kan ge illamående och en översyn av patientens läkemedelslista ska
vara den första åtgärden. Fysiska tillstånd beroende på grundsjukdom är också en vanlig
orsak och det finns flera preparat som dämpar illamående, ofta i kombination[3].
I den palliativa fasen när patienten är döende blir patienten ofta illamående av protein
och fett. Nu är de goda råden som gavs tidigare om näringsdrycker och extra grädde
inte längre aktuella, vilket kan vara svårt främst för närstående att ta till sig [2].
Törst
Vi vet att de flesta patienter inte känner hunger eller törst de sista dagarna i livet men
självklart ska patienten om möjligt själv tillfrågas. Förutom de motstridiga signaler som
intravenös tillförsel på dödsbädden ger, ökar vätska även kräkningstendenser, risken för
hosta, tungandning och ödem. Att sätta ett dropp på en skör patient kan ofta göra skada
men om det övervägs bör en tidsgräns sättas, till exempel att utvärdera efter ett
dygn[2].
De närståendes oro, att patienten ska törsta ihjäl, måste tas på allvar och de behöver få
förklarat att törst styrs av saltbalansen i blodet vilken oftast inte är förändrad hos
döende patienter. Det som patienten beskriver som törst är i själva verket ofta
muntorrhet. De enkla omvårdnadsåtgärder som nämns nedan kan ofta även utföras av
närstående[2].
Intravenös vätsketillförsel skall givetvis ges till det fåtal patienter som verkligen känner
törst eller om förvirring och oro tros bero på dehydrering[2].
Mål
Ej beväras av illamående, törst eller hungerkänsla
Skattningsskalor vid illamående:
VAS
ESAS
NRS
Titel
Palliativ vård
Dokumentet senast sparat 2012-06-26 08:34 LANDSTINGET I UPPSALA LÄN
Ett utskrivet dokument är alltid en kopia, giltig version finns alltid på intranätet
14