Videons historia och utveckling

Problemet med att spela in bild på samma sätt som ljud var att bildsignalens bandbredd är
betydligt större än ljudets. Ljudsignalens frekvensområde ligger mellan 20 - 20 000 Hz medan
videosignalens ligger mellan 20 - 5 000 000 Hz (MHz). Bandbredden för ljudet är ca 10
oktaver medan motsvarande bandbredd för video är 18 oktaver. (En oktav motsvarar en
fördubbling av frekvensen.) Hög frekvens medför kort våglängd. Hur kort våglängd som man
kan spela in på ett videoband beror av flera fysiska parametrar, bl.a. de magnetiserbara
partiklarnas storlek på bandet. Genom att öka bandhastigheten, så kan man ”öka” våglängden
på bandet. För att kunna registrera de korta våglängder som gällde för video, så skulle man
tvingas öka bandhastigheten till 12 meter per sekund. En timmes videomaterial skulle behöva
42 km magnettape, vilket var orealistiskt.
Charles Ginsburg och Ray Dolby, som arbetade på företaget Ampex i USA, kom på att man
kunde öka den så kallade skrivhastigheten med hjälp av att flera videohuvuden monterades på
en roterande cylinder. Genom att låta cylindern rotera mot bandtransportriktningen, så ökade
man videobandets hastighet relativt videohuvudets utan att behöva öka bandets hastighet.
Detta gjorde att man kunde erhålla tillräckligt ”långa” våglängder för att kunna spela in på
magnetbandet. Den första videobandspelaren visades den 14 april 1956.
Den använde sig av det sk Quadruplex-systemet. Den använde sig av 2” band och var en
allmänt otymplig pjäs. Den första inspelningskonfigurationen som användes kallades Arcurate
scan där bandet fick löpa utmed en roterande skiva där inspelningshuvudet placerades på
skivans periferi.
Bild 4: Arcurate scan. Mittbilden visar hur magnetspåren hamnade på bandet.
Kurvaturens radie motsvarar inspelningsskivans.
10