Videons historia och utveckling

Bild 1: Kamerarör av typen Iconoscope från 1939.
Vidareutveckling skedde från att använda fotoemissionsteknik till att utnyttja
fotokonduktivitet i rören. Under årens lopp fick rören namn som Ohrtikon, Plumbikon,
Satikon och Vidikon. Rören var dyra i tillverkning, hade begränsad livslängd, krävde
kalibrering (position), ganska ljussvaga, krävde relativt stor plats och var känsliga för stötar.
Detta gjorde kamerorna till dyra och relativt otympliga pjäser. Dessutom kunde de skadas av
alltför kraftigt ljus (s.k. inbränning). En bieffekt av detta var de typiska ”eftersläpningarna”
som bildades när en kraftig ljuskälla passerade över bildytan. Det bildades en ”ljusorm” som
gjorde att ljuskällan blev utdragen i rörelseriktningen.
Figur 4: Principen för hur ett kamerarör fungerar ( i detta fall Vidicon). När
elektronstrålen sveper över den fotokänsliga ytan kommer en varierande mängd
elektroner att frigöras beroende på hur mycket ljus som projiceras via
kameraobjektivet. På så sätt skapas en varierande spänningspotential (V s ) som skickas
vidare direkt eller indirekt till en TV mottagare.
6