Videons historia och utveckling

NTSC systemet. I Japan, som mer eller mindre påtvingats NTSC systemet, började företag
som Sony, Matsushita och NHK att utveckla ett nytt TV-system med bättre bild- och
ljudkvalitet - HDTV (High Definition TV).
1986 föreslog japanerna att deras, vid det här laget långt utvecklade system, skulle bli
världsstandard för det nya HDTV-systemet. Det skulle ha 1125 TV-linjer och 60 Hz
delbildsfrekvens. Naturligtvis kunde inte europeerna med Frankrike i spetsen gå med på detta,
utan föreslog ett eget system med 1250 linjer och 50 Hz. Därmed var formatkriget i full gång
igen.
Entusiasmen inför det analoga HDTV-systemet var mycket stort. Vidfilmsbild i 16:9 format
med sex gånger tätare bildraster än en vanlig TV-bild. Den knivskarpa och detaljrika bilden
tillsammans med mycket hög ljudkvalitet var förförisk och man började hårdlansera tekniken.
Verkligheten kom dock ikapp. En TV-mottagare byggd på katodstråleprincipen skulle väga
uppemot 70 kg och priset, även vid serieproduktion, skulle hamna på 35 000:-. Den analoga
HDTV-signalen krävde enorm bandbredd, i storleksordningen 30 Mhz. Alltså sex gånger mer
än de existerande TV-systemen.
Parallellt utvecklades digitaltekniken samtidigt som marknadsundersökningar visade att
konsumenterna hellre ville ha ett större programutbud än bättre bild- och ljudkvalitet.
Dessutom kan man lättare anpassa digitaltekniken till befintliga mottagare. HDTV innebär att
allt från inspelning, bearbetning, sändningssystem mottagare och bandspelare måste bytas ut.
Europa och Japan hade fram till i början av 1990-talet satsat enorma summor pengar i det
analoga HDTV-systemet. I Europa ville man satsa på ett satellitbaserat analogt system under
beteckningen HD-MAC. Dåvarande svenska, norska och danska televerket i samarbete med
SVT presenterade 1992 ett digitalt HDTV koncept, HD-DIVINE, som skulle kunna sändas i
det befintliga telenätet. Resultatet blev att Europa lade ner HD-MAC projektet. Men istället
för att satsa på HD-DIVINE, så fokuserade man istället på en digital broadcaststandard
(DBV). USA var redan tidigt inne på att utveckla den digitala HDTV tekniken och har,
tillsammans med flera länder runt om i världen (utom Europa) ryckt åt sig initiativet vad
gäller den digitala HDTV utvecklingen. Det blev också amerikanska lösningar som
drivit den digitala HDTV utvecklingen framåt sedan den senare delen av 90-talet.
Det som man normalt menar när man pratar om HDTV är en upplösning på 1920x1080 pixlar
(1080i) (att jämföra med SDTV (Standard Definition TV) på 720x 576 pixlar) och 25 bilder
per sekund interlaced scanning eller 1280x720 pixlar progressive (720P). Det finns ytterligare
ett antal varianter på detta som alla går under benämningen HDTV. En annat HD format är
2K (2048x1526) som används vid arbete med digitala effekter, men har även blivit ett format
för s.k. E-bio.
Generellt eftersträvar man att gå ifrån interlacetekniken i HD sammanhang.
TV-skärmens format
När en gång TV skulle introduceras, så sneglade man av naturliga skäl på filmindustrin.
Stumfilmens format fixerades till proportionerna 1,33:1 där 1 alltid representerar bildhöjden.
Detta förhållande anammades av TV-världen, men man uttryckte samma bildförhållande med
siffrorna 4:3 istället. Till en början fanns en samstämmighet mellan filmens och TV
bildformat, men i och med TV:s snabba expansion så kände sig filmbranschen sig alltmer
hotad. I början av 1950 talet bestämde sig filmbolagen att satsa på filmformat som var svåra
16