Videons historia och utveckling

grundämnet selen år 1817. Naturligtvis hade man då ingen aning om vilken betydelse selen
skulle ha för framtida elektronisk bildöverföring.
Den franske fysikern Edmond Becquerel upptäckte att när man sänkte ner två metallplattor i
en elektrolyt, så uppstod en elektrisk laddning mellan plattorna när dessa belystes. Trots att
Becquerel i och med detta hade upptäckt den elektrokemiska effekten under inverkan av ljus,
så hade han inga förslag på hur man praktiskt kunde dra nytta av denna upptäckt.
Nästa viktiga steg i utvecklingen kom när Alexander Bain år 1842 skissade fram funktionen
för en telefaxapparat baserad på Becquerels upptäckt. Idén gick ut på att elektriskt laddade
metallbokstäver skulle skannas av en pendel. Den elektriska strömmen som uppstod i pendeln
skulle via en telegraflina överföras till en liknande pendel, synkroniserad med den första.
Bokstäverna skulle sedan reproduceras på ett kemiskt papper som placerades under den andra
pendeln. Hans resonemang belyste flera grundläggande kriterier för elektrisk överföring av
bilder. För det första att bryta ner bildinformationen i små bitar som kan skickas seriellt som
en elektrisk ström till en mottagare. Dessutom vikten av synkronisering mellan sändare och
mottagare.
1847 patenterade F. Bakwell en kemisk telegraf byggd på Alexander Bains resonemang.
Istället för pendel använde han istället synkroniserade roterande trummor.
1873 upptäckte den brittiske telegrafisten Louia May grunderna till det som vi idag utnyttjar i
fotoelektriska ledare, nämligen det att selen ändrade sin elektriska ledningsförmåga när det
exponerades för ljus. Ledningsförmågan varierade beroende på hur stor mängd ljus som
träffade metallen.
Den slutliga länken mellan telegrafi och television gjordes av fransmannen M. Senlaq. 1878
föreslog han att selen kunde överföra dokument. Han menade att ändringen i den elektriska
strömmen som uppstod i selen när denna skannade ett dokument kunde kontrollera en penna
på magnetisk väg i mottagardelen vid en elektrisk överföring.
Den elektromekaniska TV:n
Sex år senare uppfann den tyske universitetsstudenten Paul Nipkow det som kan betecknas
som den första föregångaren till dagens video. Den kallas för Nipkows skiva och den består i
princip av två identiska skivor, en ”sändare” och en ”mottagare” med ett antal små hål som är
ordnade i spiralform. Dessa skivor roterar synkront. På den ena skivan, sändarskivan,
projiceras en liten bild som de små hålen passerar över. På andra sidan av skivan sitter en
fotocell som registrerar ljusvariationerna när hålen passerar över bilden.
Eftersom hålen är ordnade spiralformigt på skivan, så sveper varje hål över en ny sträcka intill
föregående svep på bilden. När skivan roterat ett varv, så har hela bilden skannats av.
På mottagarskivan har man placerat en lampa. Mellan lampan och skivan har man två
polarisationsfilter som styrs av fotocellen på sändarskivan. På så sätt regleras ljusstyrkan
analogt med den som fotocellen registrerar. Mottagarskivan kan på så sätt projicera en bild
motsvarande den som visas på sändarskivan. Principen att låta bilden ritas upp av en serie
linjer är densamma som används i videoöverföring idag.
4