Videons historia och utveckling

Videons historia och utveckling
Video kommer från latin och betyder ”jag ser”. Idag är det en benämning på upptagning,
överföring, lagring och återgivning av elektriska bildsignaler. Till skillnad från film som är ett
kemiskt medium, så är video ett elektroniskt medium. Man omvandlar bild och ljud till
elektriska signaler. Dessa signaler lagras på olika sätt för att sedan omvandlas till bild och ljud
igen.
Den kinematografiska filmen
Kinematografisk film, eller rörlig film, handlar om att lura hjärnan. Vi projicerar en serie
stillbilder med en viss frekvens som får oss att uppfatta sekvensen som rörlig. Vår oförmåga
att urskilja enskilda bilder ur en sådan sekvens av likartade bilder har man känt till sedan
medeltiden. I och med att den fotografiska tekniken utvecklades under 1800-talet, så började
man också experimentera med tekniker för att kunna avbilda verkligheten i rörliga bilder. De
mest grundläggande tekniska förutsättningarna för att man skulle lyckas var att utveckla en
tillräckligt ljuskänslig film på en flexibel filmbas i form av en lång remsa. Sedan måste en
mekanisk-optisk enhet tas fram för att kunna fotografera bildserier på denna remsa och
slutligen en enhet för att kunna projicera densamma. Genombrottet för den rörliga filmen kom
1895 då bröderna Lumiére startade visning av kortfilmer inför publik. Man använde sig av en
kombinerad filmkamera och projektor. Gensvaret blev enormt och sedan dess har
utvecklingen av kinematografisk filmteknik präglat hela 1900-talet.
Att visa film
För att en rörlig bildfrekvens verkligen skall kännas rörlig och inte som en serie stillbilder, så
krävs en minsta bildfrekvens. Denna minsta bildfrekvens är beroende av storleken på motivets
förändring mellan varje enskild bild (vinkelförändring). Man brukar dock säga att gränsen för
att uppfatta en bildsekvens som rörlig ligger på ca 16 Hz. Denna gräns kallas för phifenomemet
(grekiska ϕ). Den standard som man har i dag över hela världen ligger på 24 Hz
(bilder/sekund).
En annan parameter som styr vår uppfattning av en filmprojektion är temporalt flicker. Under
bytet mellan två bilder måste projektorn släckas. Detta sker med hjälp av en mekanisk slutare.
Effekten blir då en mörkerpaus mellan varje bild. Vid låga frekvenser uppfattas det som
flimmer eller flicker, ett slags stroboskopeffekt. Ögats kritiska gräns för att uppfatta temporalt
flicker beror på betraktningsförhållanden och personlig känslighet. Man brukar ange att
gränsen ligger mellan 48-75 Hz. Detta är betydligt över bildfrekvensen på 24 Hz för film. För
att råda bot på detta konstrueras projektorslutaren så att varje bild visas två gånger, eller t.o.m.
tre, innan byte till nästa bild sker. Genom detta förfarande erhåller vi en frekvens på 48 eller
72 Hz, vilket ju får betraktas som tillfredställande.
2