Videons historia och utveckling

Videosignalen
I optiska sammanhang talar man om att en hel bild som vi upplever den är en parallell
process. D.v.s. att alla delar av bilden projiceras samtidigt över hela den aktuella bildytan.
Detta gäller också vår subjektiva upplevelse av en videobild. Verkligheten är dock en annan.
Videosignalen är linjär, vilket innebär att bilden måste ritas upp bit för bit. Vi talar om att
bilden scannas. På en datorskärm scannas bilden linjevis (s.k. linjesvep) från övre vänstra
hörnet till den nedre högra för att en bild ska uppstå (s.k. bildsvep). Denna process upprepas
ett antal gånger per sekund (t.ex. 70 Hz). Antalet linjer (linjeupplösning) kan normalt ställas
via datorns mjukvara. Denna scanning kallas för progressiv.
Figur 10:Progressiv scanning.
När det gäller det videosystem som vi använder idag, så använder vi i PAL systemet en
bildfrekvens på 25 bilder per sekund. Istället för att scanna linje för linje, så låter vi istället
elektronstrålen scanna varannan linje för att i nästa bildsvep scanna resterande linjer. Med
detta förfaringssätt krävs två hela bildsvep för att skapa en komplett bild. Med en bildfrekvens
på 25 bilder/sek skapas 50 delbilder/sek. Detta kallas för interlaced scanning och är ett arv
från tidiga CRT med begränsad ”efterglödningstid”. Fördelen med interlaced scanning är att
man kan öka bildfrekvensen utan att öka bandbredd.
Aktiva linjer
I PAL systemet använder vi oss av 625 horisontella linjer. Dock använder vi oss inte av alla
dessa linjer för att rita upp TV bilden. Istället är bildupplösningen 576 linjers vertikal
upplösning. Även horisontellt utnyttjas inte hela bandbredden för att rita upp en bild. Den del
av signalen som vi använder för att rita upp en bild kallas aktiva linjer, medan de ”osynliga”
signalerna kallas vertikalsläck respektive horisontalsläck. Dessa ”osynliga” signaler används
för att föra över tilläggsinformation till TV:n. T.ex. synkroniseringspulser och text-TV.
18