Perspektiv nr 4 i pdf - Synskadades Riksförbund

Syntolkad dans _________________________________________________
Risk att man krockar
Caroline Hammar strålar av glädje efter att ha dansat sin första syntolkade
dansföreställning.
– Det känns jätteroligt, vi fick bra respons, säger hon och berättar att
gruppen hjälper varandra extra i föreställningen.
– Vi hjälper Karin i hennes rullstol, vi är flera med olika funktionsnedsättningar.
Jag som är synskadad får hjälp med det som behövs.
– Men visst, det finns risk att man krockar men så är det alltid, tillägger
Caroline och skrattar till.
Text och foto: Ragnvi Svärd
I föreställningen Perfect och Join my picnic
står dansarna för en stor del av syntolkningen,
dansen blir en sorts dansteater som utstrålar
mycket energi. Man hör också tydligt flåsanden
från dansarna när de pratar medan de
utför en del krävande rörelser.
Och visst kan det vara jobbigt att både
dansa och prata, medger Caroline.
– Det är det som är bra, det är jobbigt att
dansa, man flåsar medan man håller på. Det
är en betydelse i det. Den som tittar ser att vi
är andfådda och att vi flåsar, och det är bra att
synskadade får höra samma sak som seende
ser.
Caroline är 22 år och bor växelvis i Stockholm,
Växjö och Örebro. Hon tror att hon
är Sveriges enda synskadade professionella
dansare.
– Utomlands kan det finnas. Men personligen
känner jag ingen annan.
Caroline har dansat i nästan hela sitt liv,
och det har medfört att hon har fått bra träning
i kropps- och rumsuppfattning. I Örebro
där hon växte upp, tränade hon truppgymnastik
och dansade från sexårsåldern.
– Det var min mamma som startade gymnastikgruppen,
hon var då idrottslärare.
När Caroline var nio år upptäckte hennes
ögonläkare att hon såg så dåligt att det inte
gick att korrigera med glas.
– Efter något år fick jag diagnosen tappdystrofi.
Jag ser inget rakt fram utan måste
använda periferin.
Hon fortsatte att träna gymnastik och dansa.
När hon var 16 år sökte hon in på Kungliga
Svenska Balettskolan i Stockholm. Hon gick
klassen för modern dans där i tre år.
– Det som var svårt var teorin, lärarna har
aldrig stött på synskadade elever förr, och jag
kunde ju inte läsa i böcker. Men på scenen
och dansträningen var det inga problem.
Numera frilansar hon som dansare i olika
uppsättningar inom modern dans. I den
dansen gör man mycket tillsammans, och då
kommer man långt med rumsuppfattning
och att se i periferin.
Men visst finns det problem med att vara
dansare och bara se tio procent vid föreställningarna.
– Så fort de sätter på strålkastarna, blir jag
bländad och mer begränsad. Svårt är också
att se var tar scenen slut, var är fram och var är
bak.
20
SRF Perspektiv • 3 2011