Leijonborg lovar tunt - Ergo

More documents

Recommendations

Info

<strong>Ergo</strong> #12 / 2007 NYHETER / 17 FORSKNING PÅGÅR Legitimitet kan ge stabil fred FN och andra fredsmäklares beslut att ge legitimitet åt en rebellgrupp kan bli avgörande för om ett land lyckas nå stabil fred. Det visar en färsk avhandling av freds- och konfliktvetaren Mimmi Söderberg Kovacs. Sedan kalla krigets slut har antalet inomstatliga konflikter som avslutas med ett fredsavtal mellan de stridande parterna blivit allt vanligare. I samband med att fredsavtal sluts är det vanligt att rebellgrupper omvandlas till politiska partier. Men omvandlingen till ett stabilt parti lyckas bara ibland. I sin avhandling försöker Mimmi Söderberg Kovacs förklara varför. Hon har jämfört och analyserat fyra rebellgrupper som kämpat om makten med regeringen i olika inbördeskrig: Röda khmererna i Kambodja, RUF i Sierra Leone, Renamo i Mocambique och FMLN i El Salvador. I de två första fallen misslyckades rebellernas omvandling till oppositionsparti, medan den i de två senare lyckades. Mimmi Söderberg Kovacs lägger fram tre faktorer som kan förklara varför en del grupper blir framgångsrika politiska partier. För det första krävs en stark sammanhållning inom rebellgruppen kring beslutet att bli ett politiskt parti. Interna maktkamper och splittringar inom gruppen ger mindre livskraftiga partier. Gruppen behöver också ha ett relativt starkt stöd bland lokalbefolkningen. Det händer dock att folket ställer sig bakom en rebellgrupp som betett sig illa. Renamogerillan i Mocambique utövade till exempel våld mot civilbefolkningen, men fick ändå 40 procent av rösterna i valet. – Det förvånade många. Förklaringen är att Renamo kunde kapitalisera på det utbredda missnöjet med regeringen i landet, säger Mimmi Söderberg Kovacs. För det tredje krävs att det internationella samfundet – FN eller andra fredsmäklande organisationer eller stater – ger gruppen legitimitet och erkännande som politisk aktör. – De här tre förklaringsfaktorerna påverkar varandra. Har en grupp fått legitimitet av det internationella samfundet stärks ofta lokalbefolkningens stöd, och så vidare. Det blir en spiral, negativ eller positiv, säger Mimmi Söderberg Kovacs. Mimmi Söderberg Kovacs besökte fyra länder under avhandlingsarbetet. Världssamfundets beslut att stödja en rebellgrupp kan grunda sig på att man faktiskt tycker att gruppen förtjänar legitimitet, men också på rent strategiska eller instrumentella skäl. – Man kan se sig beroende av rebellgrupperna för att skapa demokrati och fred i landet. Men om rebellerna återupptar våldet eller om världssamfundet anser att gruppen snarare är ett hinder för den begynnande demokratiseringsprocessen, kan den i stället börja marginaliseras. Det hände till exempel med de röda khmererna i Kambodja. FREDS- OCH KONFLIKTFORSKNING är ett ungt ämne med en levande teoriutveckling. En drivkraft för Mimmi Söderberg Kovacs är att frågorna som hon och kollegorna jobbar med känns viktiga och att deras forskningsrön i bästa fall kan göra praktisk skillnad. – Det handlar ju om att lösa konflikter och skapa hållbar fred – det är liksom tiomiljonersfrågan. Under avhandlingsarbetet har hon dessutom fått möjlighet att resa till samtliga fyra länder hon skriver om. Hon har varit på plats ungefär en månad per land, och där intervjuat såväl medlemmar i rebellrörelserna/partierna, som personer med insyn i konflikterna. Roligt och spännande på det personliga planet, men också givande för avhandlingsarbetet, menar hon. – Till viss del fick jag annan information än det jag kunnat läsa mig till. Men framför allt gav det förståelse för det jag skriver om och för hur länderna fungerar. Kambodja var till exempel otroligt auktoritärt, det var svårt att få ut något av intervjuerna. Bemötandet från dem hon intervjuade var överlag väldigt positivt. Men det var av naturliga skäl enklare att prata med representanter för de grupper som hade blivit stabila partier. Medlemmar från de grupper som hade misslyckats upplevde sig i olika grad som stigmatiserade, och i både Sierra Leone och Kambodja pågick krigsrättegångar mot rebellgrupperna när Mimmi Söderberg Kovacs var där. HANNA LUNDQUIST/red@ergo.us.uu.se Mimmi Söderberg Kovacs försvarade sin avhandling ”From Rebellions to Politics. The Transformation of Rebel Groups to Political Parties in Civil War Peace Processes” den 6 oktober. Foto: Hanna Lundquist KRÖNIKA/NINA BRANDER Nina Brander är språkvetare, journalist och översättare Religionens tveeggade svärd Religiös förkunnelse förbjuds i friskolor”, läser jag på DN:s förstasida den 15 oktober. Alla religiösa inslag ska förbjudas, med undantag för morgonbönen. ”Eleverna måste skyddas mot varje form av fundamentalism”, säger utbildningsminister Jan Björklund. Jag tänker på min egen skoltid och undrar vad han skulle ha sagt om den. Följande scener utspelar sig förvisso inte i dagens supersekulariserade Sverige, utan i en finländsk småstad – mitt i det österbottniska bibelbältet – för nästan tjugo år sedan. Ändå häpnar jag själv när jag drar mig till minnes hur en vanlig dag såg ut. Först var det morgonbön. Vi elever fick nämna olika saker som vi ville be om, det handlade ofta om att någons sjuka farmor skulle bli frisk eller att något problem skulle lösa sig. Ibland hände det att någon slyngel ville be om materiella ting – en ny Commondore 64 kanske – men dylika önskemål ratades av fröken. Godkända böneämnen, däremot, vävdes in i hennes improviserade monolog som alltid slutade med att vi alla bad ”Fader Vår” i korus. Vid dagens slut läste fröken ”Herrens Välsignelse”, och däremellan hade vi hunnit sjunga åtskilliga psalmer och lovsånger. Fröken spelade gitarr och sjöng med det Carolaaktiga vibrato som endast en riktigt from strupe kan frambringa. NEJ, JAG ÖVERDRIVER INTE ett dugg. Och detta var alltså inte någon friskola utan en alldeles vanlig kommunal. Såvitt jag vet klagade ingen förälder. Med dessa erfarenheter i bagaget kan jag bara skratta när jag läser ett reportage från Södermalmskyrkans kristna skola (DN 14 oktober). Lite böner och disciplin – skulle detta vara fundamentalism, så förfärlig att den måste förbjudas? Snacka om att göra en höna av en fjäder! Men så minns jag barndomsnätterna då jag låg vaken i fruktan för gammaltestamentliga dödsänglar. Och lektionerna i högstadiet då vi fick lära oss att homosexualitet är en sjuk böjelse jämförbar med zoofili, frotteurism, etcetera. Och då tänker jag: ”Förbjud alltihop! Bort med det bara!” MEN SNART ÄNDRAR JAG MIG igen. För i religionen vilade också en stor trygghet. Än idag bär jag med mig ett andligt medvetande, en övertygelse om att livet rymmer mycket mer än det vi kan se, en älska-din-nästa-värdegrund. Positiva saker som i ett helt sekulariserat samhälle riskerar att gå förlorade. Att fundamentalism, liksom fördomar och propaganda, bör bekämpas är självklart. Men att fara fram över samhället med en gigantisk tavelsudd och svepa bort allt religionsutövande är knappast den rätta lösningen. All religion är inte fundamentalistisk, och all fundamentalism är sannerligen inte religiös. Jag hoppas att Jan Björklund och hans politikergelikar ser skillnad på agnar och vete.
18 <strong>Ergo</strong> #12 / 2007 Per Löwdin Professor Tyranns härjningar är fakultetsnämndens ansvar Fakultetsnämnderna har enligt Högskoleförordningen ansvaret för forskarutbildningen. Det är fakultetsnämnderna som, enligt förordningen, antar doktorander, som prövar om det finns finansiering för fyra års heltidsstudier, som fastställer allmänna och individuella studieplaner. Fakultetsnämnderna är forskarutbildningens myndigheter. I detta myndighetsansvar ligger även att utöva tillsyn över forskarutbildningen, att tillse att doktoranderna erbjuds en fullgod studiemiljö och bra handledning. Samtidigt har fakultetsnämnderna utmärkta möjligheter att styra och ställa. Man kan fråga sig hur detta tillsynsansvar fungerar. Uppsala universitet har sedan åttiotalet haft en professor, vi kan kalla honom Tyrann, som systematiskt har satt sig över alla regler i decennier. Professor Tyrann har systematiskt kört med skuggdoktorander från den s k tredje världen. Dessa har lockats till Sverige med tjusiga annonser i vilka de utlovats forskarutbildning. När de väl kommit till Uppsala universitet har de inte antagits. Istället har de omedelbart satts på experimentellt arbete utan att bli antagna. Istället för utbildningsbidrag eller doktorandtjänst föredrar professor Tyrann stipendier. De är billiga, eftersom de är befriade från såväl skatter som sociala avgifter. Professor Tyrann styr sin institution med järnhand. Genom att inte anta doktoranderna lever de i ständig skräck, för att inte få fortsatt stipendium, för att inte få de intyg som krävs för fortsatt visum till Sverige, för att inte bli antagna. Ingen vågar således klaga. I TYRANNS LABB gäller varken högskolelagen eller högskoleförordningen. För antagning krävs flera publikationer i väl ansedda internationella tidskrifter. Arbetsmiljön är under all kritik. Alla är rädda för professor Tyrann. Han kräver att doktoranderna skall vara på labbet till sent på kvällarna, och kan när som helst ringa och kontrollera att de jobbar på med anbefalld flit. Att äta lunch, som folk normalt gör, lyckas Tyrann skruva till så att det framstår som utslag av otillständig lättja, något man helst bör undvika. Lediga helger och semestrar är inte att tänka på. Tyrann är fenomenal på “impression management”. Utanför institutionen framstår han som en lysande stjärna på den internationella forskarhimmeln. Utanför Sverige känner få till att resultaten i allt väsentligt produceras av doktorander. Professor Tyrann är en flitig talare på olika konferenser. Doktoranderna däremot får aldrig komma ut och presentera sina resultat. Några kurser värda namnet förekommer inte på Tyranns institution. De skulle ju inkräkta på den experimentella verksamheten. Att vilja gå kurser på andra institutioner uppfattas närmast som lättja. I samma anda betraktar Tyrann högskoleförordningens stipulationer att forskarutbildningen ska vara en fyraårig utbildning m m som byråkratiskt trams som man inte behöver bry sig om. Studietider på sex–sju år är legio. Ju längre doktoranderna jobbar för Tyrann, desto fler artiklar blir han medförfattare till. Desto mer berömd och framgångsrik blir han. Tyrann driver vad som kan närmast betecknas som en pekfabrik. Med tiden har han blivit en mästare på att pressa doktorander till bristningsgränsen. TROTS ATT DESSA MISSFÖRHÅLLANDEN ÄR VÄL KÄNDA inom fakulteten får professor Tyrann hållas. Det är alldeles uppenbart att han med stor sannolikhet begått en rad tjänstefel. Ändå prövas inte saken. Tog fakultetsnämnden sitt tillsynsansvar på allvar skulle den, till båtnad för doktoranderna och varnagel för professorerna, anmäla Tyrann för tjänstefel. Underlåtelsen att ta itu med Tyrann innebär att man skickar ut en stark signal att ständiga regelbrott är acceptabla och riskfria. I förlängningen öppnar man för ett väl motiverat ifrågasättande av det kollegiala styrelseskicket. Ska det kollegiala styret fungera, ha hög trovärdighet, och vara beständigt över tid, då är det alldeles nödvändigt att man förmår sätta sig över kollegiala band, att saklighet får råda, att man inte tvekar att vidta disciplinära åtgärder mot dem som inte följer givna regler. Fakultetsnämnderna har möjlighet att delegera utförandet av vissa uppgifter. Men de kan aldrig delegera bort ansvaret för dem. Parent – den självupptagna föräldrademonen (Mammus Pappus) Du befinner dig på en fest och får plötsligt en oförklarlig lust att dra fram plånboken och visa bilder på ett människobarn: lille Lukas, kanske. Andra samtalsämnen rinner av dig som ketchup från en långslang. Med tryggt självförtroende för du tillbaka samtalet till lille Lukas: du har den rätten, du är ju förälder, du är besatt. Dagarna spenderar du tillsammans med andra som är lika besatta som du själv: ledig, stolt kringspatserande med ditt barn i en barnvagn som kostat mer än bilen du kör. Ni svär över caféer som uttrycker minsta tveksamhet när ni drar in era barntransportfordon och blockerar varje möjlighet att röra sig i lokalen. En sådan inställning är en personlig kränkning mot dig och ditt barn. Eventuella frågor om varför man skaffar barn bemöter du bara med ett överlägset leende. Att folk skulle bry sig om något annat i livet är närmast obegripligt. Den som är besatt av Parent anser att barn är så vidunderligt “naturliga” att de har rätt att vistas överallt. Endast den som är bitter och barnlös och aldrig själv mött ett spädbarns leende kan hävda att dessa jordens små änglar inte bör få skrika, skratta, krypa runt och välta saker på bibliotek, begravningar, akutmottagningen, byggarbetsplatser, nobelprisutdelningen, vänster körfält på E4:an strax norr om Mehedeby, etc etc. Demonen angriper i första hand hjärnans sociala centrum: du längtar till exempel hem när du är på en trevlig middag och du tycker plötsligt att en stor del av dina vänner besitter betydligt mindre kunskap om livet än du själv. När demonen saknar offer lever den huvudsakligen på förlossningsavdelningar. Några mer riskbenägna exemplar kan hålla sig gömda i flygplan eller i baksätet på en taxibil. Läte: [jollrande] “dada bubub nuttinuttgullgull” Ovanstående är ett utdrag ur författaren Harry Roos och tecknaren Nina Hemmingssons ”Demoner – ett bestiarium” som släpps på bokförlaget Ruin den 15 november.
Page 1 and 2: Foto: Christin Lenthamre Uppsala st
Page 3 and 4: Ergo #12 / 2007 LEDARSIDA / 03 VÅD
Page 5 and 6: Ergo #12 / 2007 DEBATT / 05 DECENTR
Page 7 and 8: Ergo #12 / 2007 NYHETER /07 UUS vil
Page 9 and 10: Ergo #12 / 2007 NYHETER / 09 - Det
Page 11 and 12: Ergo #12 / 2007 NYHETER / 11 Pingst
Page 13 and 14: Ergo #12 / 2007 PORTRÄTTET / 13 -
Page 15 and 16: WWW.UPPSALA.SE
Page 17: www.sulf.se SULF SÄTTER DOKTORANDE
Page 21 and 22: 20 / RECENSIONER Ergo #12 / 2007 Be
Page 23 and 24: STIPENDIE- UTLYSNING Härmed ledigf
Page 25 and 26: 24 / NATIONERNA Ergo #12 / 2007 AND
Page 27 and 28: KÅRSIDORNA Kåren kräver hållbar
Page 29: WWW.UPPSALA.SE

Leijonborg lovar tunt - Ergo

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?