Leijonborg lovar tunt - Ergo

18 Ergo #12 / 2007
Per Löwdin
Professor Tyranns härjningar
är fakultetsnämndens ansvar
Fakultetsnämnderna har enligt Högskoleförordningen ansvaret
för forskarutbildningen. Det är fakultetsnämnderna som, enligt
förordningen, antar doktorander, som prövar om det finns
finansiering för fyra års heltidsstudier, som fastställer allmänna
och individuella studieplaner.
Fakultetsnämnderna är forskarutbildningens myndigheter. I detta
myndighetsansvar ligger även att utöva tillsyn över forskarutbildningen,
att tillse att doktoranderna erbjuds en fullgod studiemiljö och bra
handledning. Samtidigt har fakultetsnämnderna utmärkta möjligheter
att styra och ställa.
Man kan fråga sig hur detta tillsynsansvar fungerar.
Uppsala universitet har sedan åttiotalet haft en professor, vi kan kalla
honom Tyrann, som systematiskt har satt sig över alla regler i decennier.
Professor Tyrann har systematiskt kört med skuggdoktorander från den
s k tredje världen. Dessa har lockats till Sverige med tjusiga annonser i
vilka de utlovats forskarutbildning.
När de väl kommit till Uppsala universitet har de inte antagits. Istället
har de omedelbart satts på experimentellt arbete utan att bli antagna.
Istället för utbildningsbidrag eller doktorandtjänst föredrar professor
Tyrann stipendier. De är billiga, eftersom de är befriade från såväl skatter
som sociala avgifter.
Professor Tyrann styr sin institution med järnhand. Genom att inte
anta doktoranderna lever de i ständig skräck, för att inte få fortsatt stipendium,
för att inte få de intyg som krävs för fortsatt visum till Sverige,
för att inte bli antagna. Ingen vågar således klaga.
I TYRANNS LABB gäller varken högskolelagen eller högskoleförordningen.
För antagning krävs flera publikationer i väl ansedda internationella
tidskrifter. Arbetsmiljön är under all kritik. Alla är rädda för professor
Tyrann. Han kräver att doktoranderna skall vara på labbet till sent på
kvällarna, och kan när som helst ringa och kontrollera att de jobbar på
med anbefalld flit.
Att äta lunch, som folk normalt gör, lyckas Tyrann skruva till så att det
framstår som utslag av otillständig lättja, något man helst bör undvika.
Lediga helger och semestrar är inte att tänka på.
Tyrann är fenomenal på “impression management”. Utanför institutionen
framstår han som en lysande stjärna på den internationella forskarhimmeln.
Utanför Sverige känner få till att resultaten i allt väsentligt
produceras av doktorander. Professor Tyrann är en flitig talare på olika
konferenser. Doktoranderna däremot får aldrig komma ut och presentera
sina resultat.
Några kurser värda namnet förekommer inte på Tyranns institution.
De skulle ju inkräkta på den experimentella verksamheten. Att vilja gå
kurser på andra institutioner uppfattas närmast som lättja. I samma
anda betraktar Tyrann högskoleförordningens stipulationer att forskarutbildningen
ska vara en fyraårig utbildning m m som byråkratiskt
trams som man inte behöver bry sig om. Studietider på sex–sju år är legio.
Ju längre doktoranderna jobbar för Tyrann, desto fler artiklar blir han
medförfattare till. Desto mer berömd och framgångsrik blir han. Tyrann
driver vad som kan närmast betecknas som en pekfabrik. Med tiden har
han blivit en mästare på att pressa doktorander till bristningsgränsen.
TROTS ATT DESSA MISSFÖRHÅLLANDEN ÄR VÄL KÄNDA inom fakulteten får
professor Tyrann hållas. Det är alldeles uppenbart att han med stor sannolikhet
begått en rad tjänstefel. Ändå prövas inte saken. Tog fakultetsnämnden
sitt tillsynsansvar på allvar skulle den, till båtnad för doktoranderna
och varnagel för professorerna, anmäla Tyrann för tjänstefel.
Underlåtelsen att ta itu med Tyrann innebär att man skickar ut en stark
signal att ständiga regelbrott är acceptabla och riskfria. I förlängningen
öppnar man för ett väl motiverat ifrågasättande av det kollegiala styrelseskicket.
Ska det kollegiala styret fungera, ha hög trovärdighet, och vara
beständigt över tid, då är det alldeles nödvändigt att man förmår sätta sig
över kollegiala band, att saklighet får råda, att man inte tvekar att vidta
disciplinära åtgärder mot dem som inte följer givna regler.
Fakultetsnämnderna har möjlighet att delegera utförandet av vissa
uppgifter. Men de kan aldrig delegera bort ansvaret för dem.
Parent – den självupptagna
föräldrademonen
(Mammus Pappus)
Du befinner dig på en fest och får plötsligt en oförklarlig lust att dra fram plånboken
och visa bilder på ett människobarn: lille Lukas, kanske. Andra samtalsämnen
rinner av dig som ketchup från en långslang. Med tryggt självförtroende
för du tillbaka samtalet till lille Lukas: du har den rätten, du är ju förälder, du
är besatt.
Dagarna spenderar du tillsammans med andra som är lika besatta som du själv: ledig, stolt
kringspatserande med ditt barn i en barnvagn som kostat mer än bilen du kör. Ni svär över
caféer som uttrycker minsta tveksamhet när ni drar in era barntransportfordon och blockerar
varje möjlighet att röra sig i lokalen. En sådan inställning är en personlig kränkning
mot dig och ditt barn.
Eventuella frågor om varför man skaffar barn bemöter du bara med ett överlägset leende.
Att folk skulle bry sig om något annat i livet är närmast obegripligt. Den som är besatt av
Parent anser att barn är så vidunderligt “naturliga” att de har rätt att vistas överallt. Endast
den som är bitter och barnlös och aldrig själv mött ett spädbarns leende kan hävda att dessa
jordens små änglar inte bör få skrika, skratta, krypa runt och välta saker på bibliotek, begravningar,
akutmottagningen, byggarbetsplatser, nobelprisutdelningen, vänster körfält
på E4:an strax norr om Mehedeby, etc etc.
Demonen angriper i första hand hjärnans sociala centrum: du längtar till exempel hem
när du är på en trevlig middag och du tycker plötsligt att en stor del av dina vänner besitter
betydligt mindre kunskap om livet än du själv.
När demonen saknar offer lever den huvudsakligen på förlossningsavdelningar. Några
mer riskbenägna exemplar kan hålla sig gömda i flygplan eller i baksätet på en taxibil.
Läte: [jollrande] “dada bubub nuttinuttgullgull”
Ovanstående är ett utdrag ur författaren Harry Roos och tecknaren Nina Hemmingssons
”Demoner – ett bestiarium” som släpps på bokförlaget Ruin den 15 november.