Brinner för second hand - Ergo

Ergo #8 / 2010
REPORTAGE / 17
DET AKADEMISKA
KARRIÄRSYSTEMET
• Doktorandstudier tar normalt fyra år, men
kan ta längre tid
• Därefter postdoktorala studier (postdok)
utomlands eller i Sverige (dock helst vid ett
annat universitet än där man disputerade) i
två till fem år.
• Nästa steg är en forskarassistenttjänst
(FoAss) som sökes senast fem år efter avlagd
doktorsexamen och varar i fyra år. Syftet är
att etablera en självständig och unik forskningsverksamhet.
• Sedan söker man en forskartjänst (oftast i
sex år) eller anställning som lektor (varierande
längd, fasta anställningar fi nns).
• Professur och anställning som professor
därefter. Förutom fi nansiering av den egna
tjänsten söker man också pengar till drift,
alltså för att kunna anställa doktorander och
postdoks och för att kunna köpa in utrustning
och förbrukningsmaterial.
Illustration: Hanna Strandberg
– Ett stort problem är att politiker inte tänker
på att det är gamla tiders forskning som har
gett Sverige rikedomar i form av patent och industrier,
säger Maria.
Det som har hänt är, enligt henne, att politikerna
från den förra regeringen använde doktorandutbildningen
som ett sätt att slussa in
fler studenter in i högskoleutbildningen efter
mottot ”utbildning leder alltid till större chans
på jobb”. Hon tar det hela ett steg vidare, eller
snarare bakåt.
– Egentligen börjar problemet redan på
grundutbildningen. Jag upplevde att hela utbildningen
var utformad för att man skulle gå
vidare till forskningen. Det är ganska logiskt
– kurserna ges av forskare som vill rekrytera
doktorander som billig arbetskraft och institutionerna
får finansiering av staten för att de ger
kurser, säger hon.
Hon efterlyser istället en större öppenhet med
vad utbildningen leder till och hur det ser ut på
arbetsmarknaden.
– När jag började läsa var molekylärbiologi
ganska hett. Det fanns pengar och många små
företag poppade upp. Alla skulle vi bli eftertraktade
på arbetsmarknaden. Det var en bubbla
som sprack.
Var det värt att doktorera
– Jag ville inte stanna kvar i akademin och jag
blev överkvalificerad för det som fanns i industrin
när bubblan sprack. Jag ångrar att jag doktorerade.
Men skulle jag inte ha gjort det hade
jag alltid undrat om det var så häftigt som det
låter. På ett sätt är det som lumpen, man har genomlevt
det, och får en underliggande förståelse
och respekt för dem som gjort samma sak.
framtiden. Så länge han har roligt och universitet
vill ha kvar honom fortsätter han, annars
är han beredd att sluta. Han är medveten om
att det har gått bra för honom som ung forskare
men också om att han nu börjar ”tävla” med de
seniora forskarna som har mycket bättre meriter,
främst i form av antal publikationer.
En bubbla som sprack
Maria Andersson, som egentligen heter något
annat, började efter en viss tveksamhet att doktorera
i molekylärbiologi hos en handledare där
hon tidigare hade gjort ett mindre projekt. Hon
gillade idén bakom forskningen och kände ett
genuint intresse för forskningsområdet. Nyttan
för allmänheten var tydlig och därför var
hon beredd att satsa.
– Jag trodde att det skulle bli roligt och nyttigt
och att jag skulle kunna få ett bra jobb i industrin
efter disputationen, säger hon.
– Men jag blev helt desillusionerad. Jag mötte
själsdödande labbarbete och metodartat artikelskrivande
istället för ett stimulerande utbyte
av idéer mellan smarta hjärnor.
Men inte tyckte väl alla så på institutionen
– Nej, många tyckte mer om labbarbetet än jag
gjorde, säger Maria och fortsätter prata om att
ett fåtal doktorander inte var tvungna att jobba
hårt i labbet för att vara framgångsrika.
– De hade tillgång till labbassistenter som gjorde
större delen av labbarbetet. Därmed hade de
mer utrymme för problemanalys och kreativitet.
Dessa doktorander var utan undantag män.
Vi pratar en del om kreativiteten som enligt
Maria är en viktig ingrediens för att kunna prestera
bra forskning.
– Som det är nu är livssituationen för många
forskare mycket otrygg och jag tror att det hämmar
kreativiteten. Det belöningssystem som
råder idag skapar smalspåriga anslagssökare
istället för kreativa upptäckare.
Det Maria säger är ingen ovanlig kritik. En studie
från Kungliga Vetenskapsakademin visar
att forskarna lägger ned sammanlagt 80 arbetsår
på ansökningar av forskningsfinansiering
i form av tjänster och anslag ifrån Vetenskapsrådet
– per år. Bara var fjärde ansökan beviljas,
därmed läggs 60 arbetsår ned i onödan.
Vår konversation glider in i forskningspolitiken.
»Jag mötte
själsdödande
labbarbete och
metodartat
artikelskrivande
istället för ett
stimulerande
utbyte av idéer
mellan smarta
hjärnor.«
Brister i karriärsystemet
Örjan är ett exempel på en spikrak karriär. Han
fattade de rätta besluten vid de rätta tillfällena,
har en unik profil och har nyttjat den rådande
politiken och de strategiska satsningarna på
unga forskare maximalt. Men få forskare idag
har gjort en sådan karriär. De flesta berättar om
osäkra anställningar, hårt arbete och konkurrens.
Avsaknandet av mellantjänster är ett stort
problem för unga forskare som vill etablera en
egen forskningsverksamhet. Att ingå i en större
forskningsgrupp är oftast inte heller någon lösning.
Eftersom det inte finns stöd för sådana
anställningar blir man då beroende av finansiering
genom en professor och dessutom anses
det som osjälvständigt att figurera tillsammans
med en senior forskare.
Martin Wikström, programchef för forsknings-,
utbildnings- och innovationspolitik hos
Naturvetarna, är en av många som efterlyser ett
tydligare akademiskt karriärsystem.
Fortsättning på nästa sida