Brinner för second hand - Ergo

Ergo #8 / 2010
RECENSIONER / 29
Betygen sätts i skala 0–5
MUSIK
Försvinnande ambient
Hästoperan
”Förlorad”
(Underljud)
Hästoperans nya ep är 20 minuter lång och består av
ett spår. Jag sätter på den i Winamp och diskar, plockar
undan tidningar från rumsbordet, byter vatten till katterna
och spelar lite tv-spel. Det är först när det har gått
någon timme som jag reagerar på hur lång den är och
upptäcker att den börjat om okänt antal gånger utan att
jag märkt något. Det är svårt att hitta någon början och
slut rent spårmässigt, men även i var gränsen går mellan
musiken och ljuden den blandas med. I mitt fall ger
borrmaskinsljud från en annan del av huset och trafikbuller
en förstärkt suggestiv effekt.
Liksom tidigare rör musiken sig i utkanten av ambient
som lindar in lyssnaren i en drömsk väv för att då och då
väcka uppmärksamheten genom små nyansbrott. I utskicket
beskrivs ep:n som ny inom citationstecken. Det
tillsammans med Hästoperans senaste konsert på Brus
där han förvånade med oväntat tempofull musik gör att
jag sluter mig till att ”Förlorad” är en ny utgivning av
en gammal inspelning och att den mest är ett steg i den
riktning där Hästoperan befinner sig just nu.
ANDREAS JAKOBSSON
Mona (Sonja Richter) har en ovanlig fascination för de mordoffer hon hittar i “Ond tro”.
Foto: Hoyte van Hoytema
FILM
Inte alls så elementärt
Ond tro
Regi: Kristian Petri
Royal
Thrillern har mer och mer kommit att bli en genre
som tematiserar det rationella. Kanske är det alla polisfilmernas
fel att vi som åskådare förväntar oss att
sakligheten dominerar i mötet med det irrationella
– vilket de våldsamma dåd som fokuseras ju representerar.
Genren föreskriver överblick och logik, sedan kan
dess groteska motiv vara nog så svårfångade för en klar
tanke.
I Kristian Petris ”Ond tro” kommer dessa genrenormer
på skam från början. Hos huvudpersonen Mona (Sonja
Richter) finns inte ett spår av rationellt agerande när hon
konfronteras med offret för en seriemördare. Mona har
nyligen flyttat från Danmark till en anonym svensk stad
för att arbeta på bank. På väg till en krogkväll med kollegerna
går hon förbi ett lik. Här gör hon inte som man
brukar i sådana här filmer. Hon skriker inte, hon tillkallar
inte hjälp; istället börjar hon gräva med fingrarna i
såren efter mördarens bajonett.
Vi får inte veta mycket om Monas bakgrund eller liv.
Däremot konfronteras vi på ett närmast brutalt sätt med
hennes upplevelse av lika delar otrygghet och fascination
efter mötet med våldet. Hon blir närmast besatt av
den mordvåg som gisslar staden, och tillsammans med
enstöringen Frank (Jonas Karlsson) börjar hon följa i
mördarens spår.
”Ond tro” är en film om en rädd och besatt kvinna, men
det är också en film om staden. Om ett urbant landskap
som är välbekant och vardagligt men ändå kusligt och
främmande. Petri (och fotografen Hoyte van Hoytema)
undviker skickligt alla landmärken som skulle kunna
precisera platsen. Monas hemstad består helt av ”any
spaces whatever”, för att citera Gilles Deleuzes benämning
av den europeiska efterkrigsfilmens urbana anonymitet.
Om man vill konfronteras med en kittlande mordgåta,
eller ryckas med i en stadig berättarmässig framåtrörel-
se, så är ”Ond tro” inte att rekommendera. Kanske inte
heller om man längtar efter igenkänning och identifikation.
Däremot skänker Petris och Hoytemas bilder en
suggestiv visuell stadga som sällan skådas i dagens film.
Här möter våra bakgator och parkeringshus 1920-talets
tyska expressionism, allt medan Alfred Hitchcocks olika
hjältinnor (Anny Ondra, Tippi Hedren) går igen i stillsamt
magnifika Sonja Richter. En i bokstavlig bemärkelse
sevärd film.
Snygg men långtråkig
The American
Regi: Anton Corbijn
Visas på SF Bio.
PER VESTERLUND
Många minns nog uppståndelsen kring George Clooneys
besök i Sverige tidigare i år. All svensk media rapporterade
och det verkade som att en hel Clooney-film skulle
spelas in i Sverige. Nu är filmen som heter ”The American”
här och Sverige är med i cirka 2 minuter. Väldigt
noggrant av Anton Corbijn att spela in scenerna på plats
i Sverige för så få minuter.
”The American” är stillbildsfotografen och regissören
Anton Corbijns andra film. Hans första film ”Control”
handlar om Joy Division-sångaren Ian Curtis. Det var en
riktigt bra debut där Corbijns känsla för fotografi kom
till sin rätt. Den nya filmen är inte riktigt lika lyckad. Det
är mer eller mindre en lång transportsträcka, med några
enstaka ljusglimtar på vägen.
George Clooney spelar en avdankad lönnmördare som
misslyckas med ett uppdrag i Sverige. Han åker då till Italien
för att göra ett sista uppdrag. I en liten italiensk by
träffar han pastorn Benedetto som han har djupa samtal
med och den prostituerade Clara som han förälskar
sig i. Men i vanlig ordning går det inte riktigt som planerat.
Snart är han byte både för svenskarna och andra
skummisar som rör sig i kulisserna.
”The American” är faktiskt en ganska långtråkig film.
Corbijn har valt att skildra en lönnmördares vardag på
ett ganska typiskt sätt, men tagit bort det som vanligtvis
är spännande i den här typen av filmer. Det är först mot
slutet som det blir lite spänning i filmen. Trots det gör
den vackra omgivningen i Italien och George Clooney
det hela till en ganska behaglig resa.
Den här filmen har ett relativt snyggt och genomarbetat
foto, vilket man förväntar sig med en stillbildsfotograf
som regissör. Dock måste man säga att det svartvita
fotot i ”Control” passade Corbijns estetik bättre. När det
är i färg blir det inte riktigt lika effektfullt. Corbijn har
i en intervju sagt att han ska göra tre filmer innan han
kan avgöra om han är en filmskapare. Den här filmen
hamnar utan tvekan på minuskontot när han summerar
sin filmkarriär. Corbijn måste nog tänka om rejält och
rycka upp sig om han vill fortsätta göra film. Den här filmen
lämnar inga bestående avtryck i filmhistorien.
NICLAS GILLBERG
George Clooney som den avdankade lönnmördaren som
misslyckas med sitt uppsåt i Sverige.
Foto: SF