Brinner för second hand - Ergo

Ergo #8 / 2010
NYHETER / 23
FORSKNING PÅGÅR
Tillit viktig för forskning
Hur ska man hantera motsättningar inom
akademin Allt för stor anpassning kan
leda till att mångfalden går förlorad, och
om forskarna istället drar sig undan går
man miste om interaktionen. För att behålla
både mångfald och interaktion inom
akademin krävs tillit. Det menar kulturgeografen
Tobias Fridholm i en ny avhandling.
Svensk forskningspolitik har de senaste
decennierna blivit alltmer anpassad till
marknadens villkor. Det har inneburit
ökad konkurrens mellan forskare, mer
fokus på effektivitet vid universiteten och
en växande strävan mot att få akademin att samverka
med näringslivet.
Hur påverkar det de teknisk-naturvetenskapliga
forskningsmiljöerna Det diskuterar Tobias Fridholm
i sin avhandling. Han använder begreppet ”relationella
spänningar”. Dessa uppstår när olika aktörer
som samspelar med varandra har skilda perspektiv.
– Om två individer som har olika perspektiv på världen
interagerar med varandra kan båda uppleva att
deras verklighetsbild är ifrågasatt.
Tobias Fridholm undersöker både relationerna
inom akademin och mellan akademiker och företag.
Spänningarna kan härledas till individerna själva
men också till de sammanhang där individerna verkar.
– Forskarna måste tänka på sin position i akademiska
nätverk och liknande. Företagen måste försöka få
ut produkter på marknaden som kunder vill köpa.
Det kan leda till att individerna inte alltid kan närma
sig varandra fast de kanske egentligen skulle vilja.
De relationella spänningarnas följder varierar från
kreativitet, fruktsamma diskussioner och nya insikter
till destruktiva konflikter som inte leder någonvart.
Tobias Fridholm tänker sig tre huvudsakliga
strategier för att hantera de spänningarna. Den första
är socialisering.
– Man blir mer lika varandra. Det är ett klassiskt sätt
att hantera en situation där man inte riktigt passar
in. Inom akademin handlar det om att man lär sig
hur de organisationer som man jobbar i fungerar.
Om det är konkurrens kan det vara ett sätt att hanka
sig fram eller rentav nå högre positioner.
En annan form av socialisering sker vid granskningen
av vetenskaplig produktion.
– Bland mina informanter fanns exempel på forskare
som idag är etablerade men som hade haft stora
Forskare måste börja lita på varandra säger Tobias Fridholm i sin nya avhandling.
problem i början av sin karriär. De bedrev forskning
som de sedermera har baserat sina professurer på.
Den ena fick ständigt avslag på sina ansökningar och
fick leva på sin frus lön ett tag. Den andra fick till och
med sitt bidrag indraget av ett forskningsråd. När deras
rön så småningom kom in i fina tidskrifter vände
allt. Plötsligt var deras forskning bra. Så vetenskapen
är inte alltid så rationell som den ofta vill framställa
sig. De här båda forskarna har ändå lyckats hänga sig
kvar. Det är en högst hypotetisk fråga – men ändå intressant
– hur många som har slagits ut på vägen.
OM MÄNNISKOR BLIR MER LIKA varandra är det lättare
att kommunicera. Men kan man samtidigt upprätthålla
den integritet som krävs för att framsteg inom
forskning ska kunna ske
– Det tar ofta lång tid innan man når resultat. Det
behövs ett stort mått av integritet under den perioden.
Den andra strategin är avskildhet.
– Vissa forskare hanterar situationen genom att
helt enkelt dra sig undan.
Det är ett sätt att upprätthålla mångfalden i akademin.
Nackdelen är att det innebär en minskad interaktion.
– Man kan dra en parallell till forskaren i den offentliga
debatten. Om forskaren riskerar att få mycket
stryk eller bli förnedrad kanske han inte vill delta.
Det är gissningsvis inget som samhället vill.
Den tredje strategin för att hantera spänningarna
är tillit: att forskaren av sina kolleger och sin organisation
ges större frihet att agera utifrån sina intressen.
Genom tillit kan man förena interaktion med en
mångfald av perspektiv, menar Tobias Fridholm.
– Det förutsätter förstås att forskaren själv vill interagera
med det övriga samhället, tillägger han.
Tilliten kan även hjälpa forskningen framåt, exempelvis
inom tvärvetenskapliga projekt.
– Som forskare är man expert på ett mycket litet område.
Om två forskare från olika discipliner ska samarbeta
över sina ämnesgränser har de ingen möjlighet
att bedöma den andres kompetens – om det är en
medioker eller en världsledande forskare. De måste
lita på varandra, och de måste ha tålamod med att
den andre inte förstår vad de själva gör.
GUSTEN HOLM/cred@ergo.us.uu.se
Tobias Fridholm försvarade sin avhandling ”Working
Together – Exploring Relational Tensions in Swedish
Academia” den 10 september.
Foto: Gusten Holm
KRÖNIKA
YLVA FRÖJMARK
Ylva Fröjmark studerar litteraturvetenskap
och bor i radhus med fem människor och fyra
kinesiska nakenhundar.
Drömmen om en trädgård
Jag har de svartaste av fingrar och har därför
gett upp det här med krukväxter sedan
länge. Under årens lopp har jag ägt sammanlagt
nio stycken och ingen av dem har, trots
den ömmaste vård (jag pratade med dem,
gav dem vackra namn, knöt rosetter kring stjälkarna,
stoppade roliga figurer i jorden...) överlevt mer än ca
sex veckor. Nej, jag är det värsta av stadsbarn. Romantik
har för mig alltid varit doften av nylagd asfalt en
sen höstkväll, hångel på elskåp i värmen från tvättstugans
ventilationstrummor och trafikljusens spegling
i regnvåta gator. Mina framtidsdrömmar innefattade
dekadent storstadsliv i någon metropol och att bo på
mer än bekvämt gångavstånd från centrum har alltid
varit uteslutet. Graneberg och Gottsunda räknade jag
knappt som en del av civilisationen. Främre Kåbo var
jag beredd att resonera om.
Men plötsligt har allt förändrats. Det började oskyldigt
nog med att jag kom på mig själv med att snegla
på husen i de centrala villaområdena. Tänkte försiktigt
att det i alla fall bitvis nog kan vara skönt att inte
ha Råbyleden runt knuten och kanske vore det trots
allt trevligt att ha en liten trädgård att påta i Är det
svårt att få klängrosor att ta sig, tro
SEDAN SPÅRADE DET BARA UR. Jag har börjat föredra
”Odla med P1” framför H&M:s höstkatalog. Hundpromenaderna
går allt oftare till de bedårande små kolonilotterna
i Svartbäcken, Jag besöker hemsidor om självförsörjning
och läser bloggar om lantliv och husmorsrecept.
Jag tycker plötsligt att det är njutningsfullt att
vara skitig under naglarna och känner ett näst intill
maniskt behov av att bygga ett hönshus på tomten.
Åh, jag längtar efter storkok, trasmattor och morotsland!
Jag har tagit upp stickningen igen och har för
första gången i mitt liv faktiskt gett mig in i en skog
för att plocka blåbär. Tydligen en halv månad för tidigt,
men ändå. Jag hittade svamp också. Giftig, visserligen,
men befriande i alla fall att identifiera förekomsten
av mycel annat än i olivburken. Och jag har
köpt små glasburkar i vilka jag ska hälla min planerade,
hemmakokta tranbärsgelé så att jag kan ge bort
den i julklapp! (Är det någon som vet vad tranbär är,
förresten Växer de på träd, eller)
SÅ HAR MINA DRÖMMARS storslagna cityvåning sakta
men säkert förvandlats till en eko-gård där jag kan
driva mjöl, sylta smörsopp och torka nötter tills ryggen
kroknar. Där ska växa smultron och rosenknopp och
finnas ett köksland med allt från skrubbpotatis och
palsternacka till kikärt och soltorkad tomat. Sedan ska
jag skaffa exotiska djur, som kossor, kanske, och bin
och vi ska alla leva i harmoni tillsammas och odla såväl
våra själsliga som världsliga trädgårdar i äkta Voltaireanda
tills solen går ner över oss en sista gång.
Jag vet inte vad min kovändning beror på, om det är någon
slags livskris eller rent av ett första symptom på absolut
galenskap. En av mina vänner säger att jag håller
på att bli vuxen, en annan att jag håller på att bli mänsklig.
Kanske är det bara ännu ett exempel på hur historien
är en enda lång linje av reaktion och motreaktion.
Men det kan också mycket väl vara ett tillfälligt infall,
som den gången jag tänkte att jag skulle börja
med tightlacing. Eller som när jag beslutade mig för
att det skulle vara ascoolt om jag alltid pratade om
mig själv i tredje person.
Så jag tänker att jag ska börja småskaligt och införskaffade
därför i helgen två helt nya små krukväxter.
Ruth och Idgie heter de och peppar, peppar, än så länge
står de sig! Ruth kommer att bli helt bedårande tjusig
när jag limmat kitschiga bokmärken på hennes blad.