Brinner för second hand - Ergo
Brinner för second hand - Ergo
Brinner för second hand - Ergo
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Ergo</strong> #8 / 2010<br />
REPORTAGE / 19<br />
räddas i sista stund«<br />
GÄSTKRÖNIKA<br />
NATALIE VON DER LEHR<br />
Är inte en lösning att minska antagningen av<br />
doktorander och istället satsa på dem som redan<br />
finns i systemet<br />
– Det är inte mitt jobb som forskningsminister<br />
att bestämma eller tycka till om antalet doktorander.<br />
Det är en fråga som universitet och<br />
högskolor får avgöra, säger han.<br />
Han har själv disputerat i statsvetenskap och<br />
rekommenderar en doktorandutbildning.<br />
– Det är väldigt roligt och stimulerande.<br />
Mattias Öyen blev säljare<br />
Ja, i många fall är det säkert roligt och stimulerande<br />
att doktorera. Men vad händer efter<br />
disputationen<br />
Mattias har bytt ut flugfiskevästen han var<br />
känd för som doktorand mot en struken skjorta.<br />
Doktorsringen glänser på den vänstra <strong>hand</strong>en.<br />
Mattias slutade forska samma dag som<br />
han disputerade.<br />
– Jag hade aldrig någon ambition att fortsätta<br />
inom forskningen. Jag är inte tillräckligt kreativ<br />
för att kunna vara en bra forskare, jag kom<br />
på det någon gång under doktorandtiden.<br />
Mattias började efter disputationen istället<br />
att jobba med teknisk support i England. Nu är<br />
han och hans fru Karin tillbaka i Sverige. Han<br />
jobbar som säljare åt ett företag som säljer reagenser<br />
till den biomedicinska forskningen.<br />
– Det är ett väldigt konkret jobb, jag kan se relevansen<br />
direkt.<br />
Är det nödvändigt att disputera för att bli<br />
säljare Mattias säger nej, absolut inte för att<br />
klara av jobbet. Däremot är jobbmarknaden<br />
mättad med disputerade biologer, därför hade<br />
han knappast fått jobbet annars.<br />
Vi pratar en stund om fokusering kontra<br />
helhetsbilden. Mattias menar att för att bli en<br />
framgångsrik forskare måste man först och<br />
främst ha förmågan att fokusera på ett problem<br />
och kunna tänka väldigt smalt för att få<br />
fram resultat. Sen, när man har etablerat en<br />
egen nisch att forska i, kan man ta sina resultat<br />
till en högre nivå och börja prata om helhetsbilden.<br />
– Jag är dålig på att fokusera, jag hämtar bitar<br />
av information överallt, säger Mattias och<br />
plockar med händerna i luften. Han börjar<br />
med en generell diskussion om vikten av att ha<br />
en bra idé i rätt tid, att långa, snygga och karismatiska<br />
människor har lättare att göra karriär<br />
och att brist på samvete mycket väl kan vara en<br />
fördel i en akademisk karriär.<br />
– Ångrar du att du doktorerade<br />
– Nej, inte alls. Labbandet tog slut och det<br />
fanns ingenting som jag var tillräckligt intresserad<br />
av, som jag kunde brinna för. Jag är nöjd<br />
med mitt liv.<br />
Fler frågor än svar<br />
Jag har kommit till en punkt där jag har fler frågor<br />
än svar.<br />
Att någonting måste förändras i det forskningspolitiska<br />
systemet är de flesta överens om.<br />
Vissa rycker på axlarna när jag ber om konkreta<br />
förslag, andra har många synpunkter. Av rädsla<br />
för att skada den egna karriären får jag en hel<br />
del ”off the record”-svar. Den akademiska världen<br />
är liten, att hamna i konflikt på grund av<br />
ett uttalande i media kan få stora konsekvenser.<br />
Gnället får stanna i korridorerna.<br />
Jag har en känsla att oavsett reaktion råder en<br />
viss resignation. De som har fått en eftertraktad<br />
tjänst är ändå glada över att ha kunnat gå<br />
vidare och fortsätter med det de tycker mest<br />
om – forskning. De som har slutat forska och<br />
satsar på annat är glada över att ha kommit<br />
ifrån forskningsvärlden.<br />
Räcker det kanske I slutändan är alla glada<br />
och nöjda<br />
Men faktum är att den efterlysta excellensen<br />
lätt kan gå förlorad i det rådande systemet.<br />
Är detta bra för svensk forskning<br />
1. Nydisputerade möter en mycket oviss framtid<br />
trots flera år av utbildning<br />
2. Billig arbetskraft går före excellens – forskningen<br />
bedrivs mestadels av doktorander medan<br />
seniora forskare är upptagna med att söka<br />
finansiering<br />
3. Systemet främjar underfinansierade minieller<br />
enmansgrupper som har en mycket oviss<br />
framtid<br />
4. Just nu satsar regeringen på forskningen.<br />
Men vad händer vid ett maktskifte<br />
Familjen Ledin får sista ordet<br />
Sist ut på min resa genom spjutspetslandet<br />
Sverige träffar jag Anna och Johan Ledin och<br />
två av deras tre döttrar på en skolgård. Barnen<br />
leker och vi får prata relativt ostört. Anna och<br />
Johan kompletterar varandra, inte bara som<br />
äkta makar utan också i det de säger om svensk<br />
forskningspolitik. Båda är beredda att sälja huset<br />
och flytta om det skulle behövas, planer om<br />
en längre utlandsvistelse i New York finns.<br />
Anna och Johan disputerade 2004 och åkte<br />
därefter till Heidelberg,Tyskland, där Johan<br />
fått en postdok-tjänst.<br />
– Jag hörde talas om European Molecular Biology<br />
Laboratory (EMBL) av en kollega och tyckte<br />
att det lät intressant. Det var egentligen mest<br />
en slump att vi hamnade där.<br />
– Men när det väl blev aktuellt kollade vi upp<br />
väldigt noga att det skulle bli bra och att det<br />
skulle passa oss som familj att bo där. EMBL har<br />
ett eget dagis, bara en sådan sak var ganska viktig,<br />
flikar hans fru Anna in.<br />
Anna var i början hemma med det nyfödda<br />
barnet nummer två, men efter några månader<br />
började hon söka jobb.<br />
– Jag var bland annat på intervju för en postdok-tjänst<br />
på EMBL-området, men där, genom<br />
fönstret, såg jag European Molecular Biology<br />
Organisation (EMBO), en organisation som jag<br />
alltid velat jobba för. Sedan var jag bara tvungen<br />
att gå in på EMBO och stå tre minuter i entrén<br />
och bara titta, säger Anna.<br />
Det låter som kärlek<br />
– Nästa gång jag var där knackade jag på dörren<br />
– och den öppnades. Jag fick börja nästan direkt<br />
och gjorde en slags administrativ postdok.<br />
Nu jobbar Anna som forskningsadministratör<br />
på Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) i<br />
Stockholm. Hennes vistelse på EMBO har gett<br />
henne en attraktiv profil.<br />
– Även som administratör är det bra att ha<br />
varit på en stor internationell organisation.<br />
Mobilitet är nyttigt eftersom man då ofta lyfter<br />
blicken och får möjlighet att se den större bilden.<br />
Detta gäller även inom administration –<br />
och mellan olika arbetsuppgifter, säger Anna.<br />
Familjen Ledin återvände till Uppsala efter<br />
tre år i Tyskland; Anna fick tjänsten på KVA och<br />
Johan en fakultets-forskarassistentjänst på<br />
Uppsala universitet.<br />
– Men då har ni ju fått ihop era karriärer ganska<br />
bra, konstaterar jag och är inte alls beredd<br />
på Johans reaktion.<br />
– Att ha en fakultets-forskarassistentjänst betyder<br />
absolut inte att jag har fått ihop min karriär!<br />
Om ett och halvt år går den ut och jag vet<br />
inte vad som händer sen. Djupt underfinansierade<br />
enmansgrupper som min kallas ibland för<br />
”living dead” – det kan sluta med en krasch.<br />
Jag kan inte låta bli att påpeka att det låter<br />
som en ganska negativ inställning. Vi pratar<br />
om halvtomma och halvfulla glas och Johan<br />
menar att det är skönt att ha bestämt att glaset<br />
är halvtomt och sedan göra det bästa man kan.<br />
– Jag har jätteroligt när jag forskar och jag vet<br />
också att det kanske dyker upp något om det<br />
går bra. Det tråkiga är att jag inte är på väg någonstans.<br />
Det som räddar mig är fatalismen.<br />
NATALIE VON DER LEHR<br />
»Jag har<br />
jätteroligt<br />
när jag forskar<br />
och jag<br />
vet också att<br />
det kanske<br />
dyker upp<br />
något om det<br />
går bra. Det<br />
tråkiga är att<br />
jag inte är på<br />
väg någonstans.<br />
Det<br />
som räddar<br />
mig är fatalismen.«<br />
Tänka fritt är stort,<br />
tänka rätt är större<br />
Mitt arbete med reportaget om<br />
unga forskare var inte det<br />
lättaste. Förutom ”off the record”-svar<br />
och känsliga citat<br />
som skulle ändras, brottades<br />
jag hela tiden med mitt egna förflutna som forskare.<br />
För det har jag varit. En ung, lovande och<br />
framgångsrik forskare på väg upp.<br />
Under min intervju med Örjan kunde jag inte<br />
annat än häpna. Allt han sade lät självklart, fastän<br />
han själv vet att det inte är det. ”Det kunde ha<br />
varit jag”, tänkte jag för mig själv.<br />
SJÄLV LÅG JAG PÅ TOPP efter disputationen.<br />
Mina resultat blev publicerade i en välrenomerad<br />
tidskrift, artiklar skrevs om min artikel och<br />
jag pratade inför många experter på en konferens<br />
i USA. Jag hade lyckats med det jag ville<br />
från början av grundutbildningen, att bli cancerforskare.<br />
Vilken segerkänsla.<br />
Jag borde sedan ha gjort en postdok utomlands<br />
istället för att stanna kvar i samma forskningsgrupp.<br />
Jag borde ha påbörjat ett eget projekt<br />
istället för att försöka producera en uppföljare<br />
till artikeln. Jag borde ha hittat en egen nisch,<br />
någonting där jag skulle ha varit bäst och unik.<br />
Borde borde borde.<br />
Jag valde att stanna där jag var för att jag ville<br />
bilda familj. För att jag hade fått en känsla av att<br />
det kanske fanns något annat i livet. För att jag<br />
hade blivit en smula trött på att leva mitt liv på<br />
labbet och att hela min identitet gick ut på att<br />
vara forskare. Skulle jag inte lyckas med forskningen<br />
skulle jag automatiskt vara en misslyckad<br />
människa – vilken hemsk känsla. Ett decennium<br />
av utbildning och slit för ingenting.<br />
ATT BYTA KARRIÄR är ingenting som är smärtfritt.<br />
Vad skulle jag kunna göra förutom att stå<br />
på labbet Ingenting, tyckte jag. Med all min<br />
kraft försökte jag klamra mig fast i forskningens<br />
korridorer. Jag skrev ansökningar för att kunna<br />
bygga upp en egen forskningsverksamhet och<br />
trivdes mycket bra i min imaginära grupp. Problemet<br />
var bara att sannolikheten att jag skulle<br />
få en tjänst var mycket liten eftersom min publikationslista<br />
inte alls kunde mäta sig med konkurrenternas.<br />
Nästa fråga var vad som skulle<br />
hända efter en eventuell forskarassistenttjänst.<br />
Den akademiska karriären blir hela tiden svårare<br />
och kvar blir – jag vet inte vem egentligen. Jag<br />
anade att det inte skulle bli jag.<br />
Men en idé till en annan karriärväg kom smygande<br />
under tiden. På en konferens i Italien träffade<br />
jag en kvinna som hade hoppat av forskningen<br />
och istället jobbade som redaktör för<br />
en välrennomerad vetenskaplig tidskrift. Hon<br />
sådde ett frö som till en början låg alldeles stilla<br />
i mitt huvud. Så småningom började det växa,<br />
till slut så mycket att det knakade och det fick<br />
mig att söka till journalistutbildningen.<br />
RESTEN ÄR HISTORIA, som man brukar säga. Ett<br />
roligt år på universitet och upptäckten att jag<br />
kan så mycket annat än att forska. Och att jag<br />
varken behöver brinna eller brinna upp för att<br />
kunna ha ett meningsfullt liv.<br />
Till slut, när jag befriade mig själv ifrån tanken<br />
att vara forskare, blev det rätt.
Change language