Riktlinjer för omsorg och vård vid demenssjukdom - Ålands ...

Riktlinjer för omsorg och vård vid demenssjukdom 

1 

Ålands landskapsregering 

Social- och miljöavdelningen 

Socialvårdsbyrån 

November 2012

Innehåll 

1 Sammanfattning .................................................................................................................. 4 

2 Inledning ............................................................................................................................. 5 

2.1 Arbetsgruppens uppdrag .................................................................................................. 5 

2.2 Syftet med riktlinjerna ..................................................................................................... 6 

2.3 Riktlinjernas omfattning .................................................................................................. 7 

3 Faktadel .............................................................................................................................. 8 

3.1 Demenssjukdomar............................................................................................................ 8 

3.2 Förekomst och platsbehov ............................................................................................... 9 

3.3 Samhällskostnader ......................................................................................................... 11 

3.4 Dagens vård och omsorg om personer med demens ...................................................... 11 

3.5 Lagar och regler som styr demensvården ...................................................................... 13 

3.5.1 Rättigheter som klient inom socialvården ............................................................................ 13 

3.5.2 Rättigheter som patient ........................................................................................................ 14 

3.5.3 Planer inom socialvården samt inom hälso- och sjukvården .............................................. 15 

3.5.4 Rättsskydd ............................................................................................................................ 17 

3.5.5 Den civilrättsliga ställningen hos person med demens ........................................................ 18 

3.6 Ny lag och pågående ändringar i lagstiftning ................................................................ 20 

Källor och information om var man kan läsa mera .............................................................. 22 

4 Rekommendationerna i riktlinjerna .................................................................................. 24 

4.1 Värdegrund .................................................................................................................... 24 

4.2 Förebygg demenssjukdom ............................................................................................. 25 

4.3 Att känna igen minnessymptom..................................................................................... 26 

4.4 Demensutredning på Åland ............................................................................................ 27 

4.4.1 Primärutredning .................................................................................................................. 27 

4.4.2 Sekundärutredning ............................................................................................................... 28 

4.4.3 Genetisk rådgivning ............................................................................................................. 28 

4.5 Uppföljning efter demensdiagnos .................................................................................. 29 

4.5.1 Minnesmottagningen i dagsläge .......................................................................................... 29 

4.5.2 Riktlinjer för uppföljning efter demensdiagnos .................................................................... 30 

4.6 Behandlingsformer vid demenssjukdom........................................................................ 39 

4.6.1 Läkemedelsbehandling ......................................................................................................... 39 

4.6.2 Beteendesymptom och psykiska symptom vid demens, BPSD .............................................. 41 

4.6.3 Helhetsbetonad vård lönar sig ............................................................................................. 42 

4.6.4 Somatisk akutsjukvård.......................................................................................................... 42 

4.6.5 Munhälsan ............................................................................................................................ 43 

4.7 Omvårdnad ..................................................................................................................... 44 

4.7.1 Personcentrerad omvårdnad ................................................................................................ 44 

4.7.2 Bemötandemetoder i omvårdnadsarbetet ............................................................................ 45 

4.7.3 Omvårdnad vid beteendemässiga och psykiska symptom vid demenssjukdom (BPSD) ...... 46 

4.8 Rehabilitering och stödåtgärder ..................................................................................... 47 

4.8.1 Lagstiftning .......................................................................................................................... 47 

2

4.8.2 Prioriterade åtgärder ........................................................................................................... 49 

4.9 Vård- och omsorgsnivåer ............................................................................................... 57 

4.9.1 Riktlinjer .............................................................................................................................. 57 

4.9.2 Att bo kvar hemma ............................................................................................................... 57 

4.9.3 Vård på enhet med dygnet-runt omsorg/vård ...................................................................... 67 

4.9.4 Palliativ vård i livets slutskede ............................................................................................ 70 

4.10 Begränsningar och tvång i vård och omsorg ................................................................ 72 

4.11 Personal, utbildning och kompetensutveckling ........................................................... 75 

4.12 Samarbetet mellan de olika aktörerna och gränsöverskridande teamarbete ................ 77 

4.12.1 Lagstiftning och med stöd av den utfärdade bestämmelser, anvisningar och 

rekommendationer ............................................................................................................. 78 

4.12.2 Skapa de praktiska förutsättningarna för samarbete och samverkan ................................ 79 

4.12.3 Uppdatering av riktlinjerna ............................................................................................... 80 

Källor och information om var man kan läsa mera .............................................................. 81 

3

1 Sammanfattning 

Målet med dessa riktlinjer och de rekommendationer som ingår i dem är att skapa möjligast 

optimala strukturer och innehåll i demensomsorgen och -vården utgående från ett 

helhetsperspektiv på klienten/patienten och utgående från att rätt omsorg och vård ges i rätt 

tid och på rätt plats. Enligt landskapsregeringens hållbarhetsstrategi bör utvecklingen av 

verksamheter vara i linje med social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Översatt till 

service- och vårdkedjorna för personer med demens innebär det att utveckla omsorgen och 

vården så att den är kostnadseffektiv samtidigt som den ser till klientens/patientens bästa. 

Riktlinjerna omfattar därför allt från rekommendationer om åtgärder för att stävja antalet 

personer som utvecklar en demenssjukdom till den omsorg och vård som ges på de högsta 

nivåerna i service- och vårdkedjan. 

Förutom att betona vikten av förebyggande, aktiverande och rehabiliterande åtgärder lyfter 

riktlinjerna fram behovet av ett utvecklat samarbete mellan socialvård och hälso- och 

sjukvård och behovet av en utvecklad tjänstestruktur för att tillmötesgå de krav som den 

personcentrerade omsorgen och vården ställer. I flera olika undersökningar 1 har man kommit 

fram till att den överlägset dyraste lösningen är att fortsätta med nuvarande servicestruktur 

inom äldreomsorgen där en stor del av resurserna sätts på åtgärder i den senare den av 

omsorgs- och vårdkedjan. De förslag som läggs i dessa riktlinjer kan initialt leda till större 

kostnader men medverkar på längre sikt till lägre kostnader för demensomsorgen och - 

vården. Tyngdpunkterna kan sammanfattas på följande sätt: 

1. Riskfaktorerna för demens ska beaktas och adekvata åtgärder vidtas. 

2. Ett rehabiliterande arbetssätt tillämpas i alla delar av omsorgs- och vårdkedjan. 

3. Tillsättande av demenskoordinatorer i kommunerna är av största betydelse för obrutna 

och flexibla omsorgs- och vårdkedjor. 

4. Fördjupad och mera multiprofessionell kunskap krävs i alla delar av omsorgs- och 

vårdkedjorna. 

5. Multiprofessionellt samarbete inom och över socialoch hälsovårdens verksamhetsoch 

förvaltningsgränser. 

1 Bl.a. i Vård och omsorg dygnet runt. Promemoria av arbetsgruppen Ikähoiva. Utredning 2010:28, Social- och 

hälsovårdsministeriet, Helsingfors. 

4

2 Inledning 

Landskapsregeringen fortsätter arbetet för att höja och kvalitetssäkra äldreomsorgen i 

landskapet. En del i detta arbete är att se över och komma med rekommendationer angående 

de vård- och servicekedjor som äldre berörs av. Detta är ett arbete som beräknas pågå under 

flera år. Landskapsregeringen beslöt den 5.10.2010 att tillsätta en arbetsgrupp, vilken inleder 

arbetet med att utveckla vård- och servicekedjorna genom att se över och utarbeta riktlinjer 

för de vård- och servicekedjor som personer med demenssjukdom, oavsett ålder, kommer i 

kontakt med. 

Det finns ännu ingen möjlighet att bota personer med demenssjukdomar. Den övergripande 

målsättningen är att ge förutsättningar för ett bra liv genom personcentrerade omsorgs- och 

vårdinsatser och med beaktande av anhöriga och deras behov av stöd. Genom tydliga mål för 

demensomsorgen och -vården och genom ett strukturerat samarbete mellan socialvård och 

hälso- och sjukvård skapas förutsättningar för att den demenssjuke, enligt önskemål, ska 

kunna stanna i sin hemmiljö. 

Kunskapen om demenssjukdomar och om vad som är god demensvård är omfattande redan 

idag. 

Globalt sett driver demenssjukdomarnas omfattning, det ökade antalet personer som drabbas 

av demens i och med en ökande levnadsålder och ett allt större antal äldre, på behovet av 

forskning och kunskapsutveckling. Lokalt har röster från olika håll höjts om vikten av att 

säkra tillgången på kvalitet i vård och omsorg oberoende av boningsort och oberoende av den 

vård- och omsorgsnivå man är i behov av. På Åland beräknas antalet personer med svår eller 

medelsvår demens i åldersgruppen 65 år och äldre öka med mellan 400 – 600 personer fram 

till år 2040 (se 3.2 Förekomst och platsbehov). Det ligger en stor utmaning i att så långt det är 

möjligt, genom förebyggande åtgärder, stävja den här utvecklingen, liksom i att skapa sådana 

strukturer inom vård och omsorg att rätt vård och omsorg i rätt tid och på rätt nivå kan 

erbjudas. 

Såväl ur kostnadseffektivitetssynvinkel som ur de äldres perspektiv finns det alltså orsak att 

se över vård- och servicekedjorna och överväga vilka tjänster man ska erbjuda de 

demenssjuka och deras familjer. 

2.1 Arbetsgruppens uppdrag 

Arbetsgruppens uppdrag är att utarbeta riktlinjer för de områden inom omsorgen och vården 

som är av särskild betydelse för personer med demens. Målet är att skapa så optimala 

strukturer och innehåll i demensomsorgen och -vården som möjligt, utgående från ett 

helhetsperspektiv på klienten/patienten och utgående från att rätt vård och omsorg ges i rätt 

tid och på rätt plats. 

Uppdraget omfattar en kartläggning av situationen inom demensomsorgen/vården i dag och 

det utökade omsorgs- och vårdbehovet i framtiden. Riktlinjer utarbetas åtminstone för: 

• Etik och bemötande i vården och omsorgen 

• Utredning och diagnostisering 

• Förebyggande och rehabiliterande åtgärder 

• Läkemedelsbehandling 

• Stödåtgärder såsom aktiviteter, fysisk träning och hjälpmedel 

• Stöd till anhöriga 

5

• Samarbetet mellan de olika aktörerna och gränsöverskridande teamarbete 

• Boende- och vårdnivåer och -miljöer 

• Utbildning och kompetensutveckling 

Arbetsgruppen har haft följande sammansättning 2 : ordförande Christian Andersson, ansvarig 

läkare, Ålands hälso- och sjukvård, Annika Aspholm, sjukskötare, Sunnanbergs vårdhem, 

Sofia Dahlén, ledande socialkurator, Ålands hälso- och sjukvård, Birgitta Hermans, 

klinikchef, Ålands hälso- och sjukvård, Eivor Nikander, hälsovårdsinspektör, Ålands 

landskapsregering, Lilian Nyholm, ledande vårdare, Silverängens och Mariegårds 

demensboende, Leea Söderström, klinikchef, Ålands hälso- och sjukvård, Maj-Len 

Österlund-Törnroos, socialinspektör, Ålands landskapsregering. 

Arbetsgruppen har hört följande: Mona-Lisa Björkman, sjukskötare, Minnesmottagningen, 

Ålands hälso- och sjukvård, Regina Österlund, demensrådgivare samt Harriet Lindeman, 

styrelseordförande, Ålands demensförening, Gunnar Sjöblom, överskötare, psykiatrienheten, 

Ålands hälso- och sjukvård, Marina Härtull, ergoterapeut, hjälpmedelscentralen, Ålands 

hälso- och sjukvård, Regina Santamäki-Fischer, överlärare, Högskolan på Åland, Brittmari 

Wikström, enhetschef och Jennika Kullman, fortbildningsplanerare, Öppna högskolan, Ritva 

Eklund, vårdchef, Trobergshemmet. 

Riktlinjerna skickades även för yttrande till följande remissinstanser: Kommunerna, Ålands 

hälso- och sjukvård, Ålands kommunförbund, kommunalförbundet för De Gamlas Hem, 

Ålands Omsorgsförbund, Akava-Åland r.f., FFC:s regionorganisation på Åland, FOA-Å r.f., 

TCÅ r.f., TEHY:s fackavdelning på Åland r.f. avd. 919, Ålands kommunalanställda r.f. avd. 

214, Högskolan på Åland, Ålands vårdinstitut, Mariehamns pensionärsförening, Norra 

Ålands Pensionärer, Äldrerådet i Mariehamn, landskapsföreningen Folkhälsan på Åland r.f., 

Finlands Röda kors Ålands distrikt, Ålands Handikappförbund, Stiftelsen Hemmets r.f., 

Demensföreningen på Åland r.f., landskapsregeringens socialoch miljöavdelning samt 

utbildnings- och kulturavdelning, Förtroenderådet, Handikapprådet och Rehabiliteringssamarbetskommissionen. 

Landskapsregeringen vill tacka alla som med stort engagemang och expertkunnande deltagit i 

arbetet med dessa riktlinjer och rekommendationer. 

2.2 Syftet med riktlinjerna 

Syftet med riktlinjerna och rekommendationerna i dessa är att ge förutsättningarna för en 

modern, evidensbaserad demensomsorg och -vård som är kostnadseffektiv samtidigt som den 

utgår från individen och de individuella behoven. Detta kan åstadkommas genom att: 

- skapa en större medvetenhet och kunskap om demenssjukdomar och förekomsten av dessa 

- systematiskt arbeta förebyggande, både beträffande åtgärder som kan bidra till att färre 

utvecklar demens och beträffande åtgärder som bidrar till att personer klarar sig längre på en 

lägre vård- och omsorgsnivå 

- utveckla ett välfungerande samarbete och samarbetsstrukturer inom och mellan hälso- och 

sjukvård och socialvård 

- tydliggöra var ansvaret ligger, hur strukturerna ser ut och vilket innehållet är i de olika steg 

som tillsammans bör bilda en obruten service- och vårdkedja för personer med demens och 

deras anhöriga 

2 Även Björn Krantz, medicinskt ansvarig, Ålands hälso- och sjukvård var invald i arbetsgruppen men har inte 

deltagit i arbetet. 

6

2.3 Riktlinjernas omfattning 

Riktlinjer ges angående: 

• Värdegrund 

• Att känna igen minnessymptom 

• Förebyggande arbete 

• Utredning och diagnos 

• Medicinsk behandling 

• Omvårdnad 

• Stödåtgärder till patient/klient och till anhöriga/närstående 

• Vård- och omsorgsnivåer 

• Begränsningar av rättigheter och tvång i vård och omsorg 

• Personal, utbildning och kompetensutveckling 

• Samarbetet mellan de olika aktörerna och gränsöverskridande teamarbete 

7

3 Faktadel 

I det här kapitlet beskrivs demenssjukdomarna och deras följdverkningar samt de lagar och 

regler som styr demensvården och -omsorgen. 

3.1 Demenssjukdomar 

Demens kan beskrivas som en bestående försämring av kognitiva funktioner som varat minst 

sex månader och som orsakar problem i det dagliga livet. Ett flertal sjukdomar kan orsaka 

demens. Var tredje person över 65 år upplever någon form av minnesproblem även om 

största delen av dem inte har någon demenssjukdom. De vanligaste sjukdomarna beskrivs 

kort nedan. 

Alzheimers sjukdom 

Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen (60-70 % av alla demensfall). Den 

karakteriseras av en smygande debut och ett progredierande förlopp. I lindrig fas är det först 

minnet för närliggande händelser som påverkas. Dessutom börjar förmågan till orientering i 

tid och rum försämras och svårigheter att hitta ord kan förekomma. I medelsvår fas är 

fjärrminnet och den praktiska funktionsförmågan påverkade och det är svårt att klara tillvaron 

på egen hand. I svår fas tillkommer avmagring, total inkontinens, sväljningssvårigheter, 

stelhet i kroppen, gångförmågan försvinner och patienten blir sängbunden. 

Alzheimers sjukdom förekommer ofta samtidigt som vaskulär demens, man talar då om 

Alzheimers sjukdom med vaskulära komponenter (cirka 10 % av alla demensfall). Personer 

med Downs syndrom har ökad risk att insjukna i Alzheimers sjukdom. 

Vaskulär demens 

Vaskulär demens utgör 10-20 % av alla demensfall. Vaskulär demens delas in i multi-infarkt 

demens och småkärlssjuka (även kallad subkortikal vaskulär demens). 

Vid multi-infarkt demens har patienten ett flertal små infarkter i hjärnan. De kognitiva 

symptomen beror på vilka delar av hjärnan som skadas. Till skillnad från Alzheimers 

sjukdom kan insjuknandet vara plötsligt. Progressen kan gå stegvis och patienten kan 

fluktuera i funktion och kognition från vecka till vecka. 

Vid småkärlssjuka handlar det om en mer utbredd kronisk försämring av cirkulationen i 

hjärnans små blodkärl. Debuten är smygande och symptom som långsam process-hastighet 

och problem med exekutiva funktioner dominerar i början. Med exekutiva funktioner avses 

förmåga att ta initiativ, planerings- och organisationsförmåga, tidsuppfattning, förstå orsak 

och verkan, förmåga att skapa struktur i vardagen, förmåga till automatiskt agerande, 

förmåga att motivera sig själv, förmåga att skjuta upp behovstillfredsställelse, förmåga att 

monitorera/värdera sina egna prestationer, hitta bra lösningsstrategier; inte hoppa på första 

bästa idé 

Lewy body demens 

Lewy body demens (cirka 5 % av alla demensfall) karakteriseras av progredierande 

8

minnessvaghet och parkinsonliknande symptom (främst stelhet) som debuterar inom ett år 

från varandra. 

Parkinsondemens 

Mer är 30 % av patienterna med Parkinsons sjukdom utvecklar demenssymptom. Demensen 

framträder i allmänhet i de sena faserna av sjukdomen. Parkinsondemens utgör cirka 2% av 

alla demensfall. 

Frontotemporal demens 

Frontotemporal demens är en sjukdomsgrupp med flera undergrupper som tillsammans utgör 

2-5% av alla demensfall. Sjukdomarna orsakar nervcellsskador i frontal- och temporalloberna 

i hjärnan. I allmänhet är inte minnessvaghet ett tidigt symptom utan snarare kan det röra sig 

om språksvårigheter, personlighetsförändring, bristande impulskontroll, svårighet med 

exekutiva funktioner eller passivitet. I allmänhet insjuknar man före 70 års ålder. 

Lindrig kognitiv svikt 

Lindrig kognitiv svikt (på engelska Mild Cognitive Impairment - MCI) är ett tillstånd där 

man objektivt kan konstatera kognitiva svårigheter som dock inte orsakar problem i det 

dagliga livet. Personer med lindrig kognitiv svikt har en ökad risk att utveckla 

demenssjukdom inom de närmaste åren, speciellt om minnesvårighet är det dominerande 

symptomet, men en del individer med lindrig kognitiv svikt utvecklar dock aldrig demens och 

ett fåtal kan t.o.m. bli bättre kognitivt. 

Minnessjukdom i arbetsför ålder 

I Finland finns cirka 7000 -10000 personer i arbetsför ålder (personer under 65 års ålder) med 

någon progredierande minnessjukdom. 10 % av fallen utgörs av frontotemporal demens 

(jämfört med 5 % av fallen i icke-arbetsför ålder). Ärftlighet spelar en större roll hos 

demenssjuka i denna åldersgrupp än hos äldre. 

De sociala komplikationerna vid tidigt insjuknande i demenssjukdom blir ofta ännu större än 

vid senare insjuknande, både för patienten själv och för de närstående. 

3.2 Förekomst och platsbehov 

Beräkningen av förekomst av demens varierar stort mellan olika källor. Utgår man från den 

stora europeiska studie som gjordes mellan åren 1980-1990 3 kommer man fram till att 438 

personer på Åland i befolkningsgruppen 60 och äldre, led av demenssjukdom i något stadie år 

2010. Enligt befolkningsprognosen skulle denna siffra stiga till 1130 personer år 2040. Av 

det totala antalet beräknas 73 % lida av minst måttlig demenssjukdom, dvs. 320 personer år 

3 

Enligt Eurodems undersökning av prevalensen av demenssjukdom i Europa 1980 – 1990 har 27 procent mild 

demenssjukdom, 50 procent måttlig demenssjukdom och 23 procent svår demenssjukdom (Hofman A, Rocca 

WA, Brayne C, Breteler MM, Clarke M, Cooper B, et al. The prevalence of dementia in Europe: a collaborative 

study of 1980-1990 findings. Eurodem Prevalence Research Group. Int J Epidemiol 1991;20(3):736–48). 

9

2010, 412 personer år 2020, 611 personer år 2030 och 825 personer år 2040. Vaarama m.fl. 4 

uppskattar behovet av dygnet runt omsorg till 57 % av personer med minst medelsvår 

demens. Enligt detta skulle behovet av platser ha varit 182 år 2010. Motsvarande platsbehov 

för år 2020 skulle uppgå till 235, för år 2030 till 348 och för år 2040 till 470 platser. 

Om man istället för Eurodem utgår man från det sätt att beräkna demensförekomsten som 

Vaarama m.fl. presenterar skulle antalet personer med minst medelsvår demens i 

åldersgruppen 65 år och äldre ha uppgått till 566 personer år 2010. Motsvarande antal för år 

2020 skulle uppgå till 751 personer, för år 2030 till 1027 personer och för år 2040 till 1365 

personer. Det uppskattade behovet av platser/dygnet-runt övervakning (57 % av personer 

med minst medelsvår demens) i denna ålderskategori skulle då vara 323 platser år 2010, 428 

platser år 2020, 585 platser år 2030 0ch 778 platser år 2040. 

Ytterligare ett sätt att försöka beräkna det framtida behovet är att utgå från statistik över den 

nuvarande användningen av tjänster inom social-, hälso- och sjukvårdstjänster bland äldre 

och bland personer med demens. Den statistik som Institutet för hälsa och välfärd tagit fram 

visar ålder och vårdbehov i medeltal hos klienter inom socialvården på ålderdomshem 

(motsvarar institutionsvård på Åland) och inom serviceboende med heldygnsomsorg. Av 

statistiken framgår att av 65- 74-åringar fick 0,83 % av den åländska befolkningen i samma 

åldersgrupp vård och omsorg på denna nivå. Motsvarande siffra för åldersgruppen 75-84- 

åringar var 4,22 % och för åldersgruppen 85 år och äldre 21,25 % 5 . Totalt fick 248 personer 

vård och omsorg på ålderdomshem och effektiverat serviceboende vid denna tidpunkt på 

Åland. Institutet för hälsa och välfärd har också sammanställt statistik över hur stor del av 

alla klienter, som utnyttjade vissa social-, hälso- och sjukvårdstjänster, som utgjordes av 

personer med demenssjukdomar år 2009 6 . Inom effektiverat serviceboende utgjorde personer 

med demenssjukdom 29,6 % av alla klienter, på ålderdomshem 46, 3 % och inom 

hälsocentralernas långvård 56,6 %. 

Enligt ÅHS plan för år 2011 belades 60-70 % av de dåvarande 72 bäddplatserna vid 

långvårdsenheten av långvårdspatienter år 2010. Eftersom det bland långvårdspatienterna 

troligen fanns även personer under 65 år, väljer vi här 60 %, dvs. 43 patienter som 

jämförelsesetal. 56,6 % innebär att 24 av dessa patienter skulle ha haft en demenssjukdom, 

vilket utgjorde 0,47 % av befolkningen i åldern 65 år och äldre. 

Förändringen av långvårdsenheten vid ÅHS till en geriatrisk klinik inom specialiserad 

sjukvård innebär att de kommunala institutionerna och serviceboendena kommer att ansvara 

för vården av s.k. långvårdspatienter, vilket bör beaktas vid en uppskattning av behovet av 

dygnet runt omsorg inom socialvården. 

Uppskattningen av behovet av dygnet-runt vårds/omsorgsplatser för personer med demens, 

antaget att fördelningen av tjänster och vårdnivåer skulle bibehållas enligt 2010 års nivå blir 

då: 

År Uppskattat behov av platser inom dygnet-runt omsorg 

2020 307 

2030 460 

2040 636 

4 Vaarama m.fl. (Vaarama, Marja & Luomahaara, Jaakko & Peiponen, Arja & Voutilainen, Päivi (2991) Koko 

kunta ikääntyneiden asialla. Näkökulmia itsenäisen selviytymisen sekä hoidon ja palvelun kehittämiseen. 

Stakes. Raportteja 259. Saarijärvi 2001) beräknar att ca 7 % av 65 år fyllda och 35 % av 85 år fyllda lider av 

minst medelsvår demens. Av dem uppskattas 57 % vara i behov av dygnet runt övervakning. 

5 Institutet för hälsa och välfärd: Institutionsvård och boendeservice inom socialvården 2010. Finlands officiella 

statistik. Statistikrapport 26/2011 

6 Institutet för hälsa och välfärd: Klienter med minnessjukdomar inom socialoch hälsovården 2009. 

10

Sammantaget innebär ovanstående att det är svårt att mera exakt förutse såväl förekomst som 

behov av platser. Förekomst och därav följande behov av dygnet-runt omsorg kan endast 

uppskattas ligga inom ett spann enligt följande: 

Åldersgruppen 

65 år och äldre 

Förekomst av minst 

medelsvår demens 

Behov av dygnetrunt 

omsorg 

2020 2030 2040 

399 - 751 596 - 1027 810 - 1365 

227 - 428 340 - 585 462 - 778 

3.3 Samhällskostnader 

På nationell nivå visar statistik att kostnaden för vården och omsorgen av personer med 

demens utgör sex procent av de årliga socialoch hälsovårdsutgifterna. 

Demenssjukdomar är den största orsaken till att äldre behöver socialoch hälsovårdstjänster 

och de är också huvudorsak till beslut om långvarig dygnet-runt vård. Av alla kostnader som 

demenssjukdomar orsakar, hör ca 80 procent ihop med den långvariga dygnet-runt vården. 

Fastställande av diagnos utgör endast ca en procent av kostnaderna. På nationell nivå är de 

beräknade årskostnaderna för en person i institutionsvård ca 36 300 euro medan motsvarande 

kostnader för vården av en person hemma uppgår till 14 500 euro 7 . 

I landskapsregeringens rapport från år 2011 angående socialvårdens utveckling konstateras 

att den genomsnittliga årskostnaden om 12 669 € per klient för den öppna äldreomsorgen att 

jämföra med en genomsnittskostnad för institutionsvården om nästan 53 000 € på årsnivå 

(uppgifter för år 2009) innebär att den ekonomiska potentialen är betydande då det gäller att 

sätta in rätt vård på rätt nivå i vårdkedjan och minimera institutionsvården så långt det är 

möjligt. 8 9 Rapporten slår också fast att, med ett ökat antal äldre i befolkningen och ett 

kalkylerat ökat antal vårdbehövande, stiger behovet av samordning och styrning för att kunna 

kombinera god vård med god ekonomi. 

3.4 Dagens vård och omsorg om personer med demens 

Två kommuner har meddelat att man har egna demensvårdsplatser på effektiverat 

serviceboendenivå 10 , dvs. Mariehamn (18 platser) och Kökar (5 platser). Utöver detta har 

Folkhälsan ett grupphem med dygnet-runt boende för personer med demenssjukdom vilket 

har 9 platser. 11 

Samtliga tre kommunala institutioner har idag separata demensavdelningar; De Gamlas Hem 

totalt 12 platser uppdelad i två enheter, Sunnanberg 8 platser och Trobergshemmet 14 platser. 

Särskild dagverksamhet för personer med demens tillhandahålls vid Folkhälsans dagcenter. 

Maximalt 8 personer kan samtidigt delta i dagverksamheten. 

7 Saila Sormunen & Päivi Topo; Laadukkaat dementiapalvelut (opas kunnille), Jyväskylä 2008 

8 Ålands landskapsregering, Social- och miljöavdelningen, Socialvårdsbyrån 2011: Socialvårdens utveckling 

inklusive huvudmannaskapet för missbrukarvården på Åland. 

9 År 2010 var motsvarande kostnader beträffande institutionsvården; Trobergshemmet 53 095 € och De 

Gamlas Hem 60 330 €. 

10 Landskapsregeringen; Tillsynsuppgifter för år 2010. 

11 År 2010 köpte Mariehamn 7 platser och Jomala 2 platser 

11

Korttidsvård/avlastningsvård i enlighet med de riktlinjer som ges här saknas, liksom separat 

vård och omsorg för yngre personer med demens. 

12

3.5 Lagar och regler som styr demensvården 

De personer som har en demenssjukdom omfattas av samma lagstiftning och regelverk som 

gäller generellt för alla medborgare och mera specifikt för personer i patient- eller 

klientställning. Grundlagen anger t.ex. att ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på 

grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller 

handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. 

Demenssjukdomarnas art innebär att vissa rättsprinciper får stor betydelse för förverkligandet 

av de demenssjukas rättigheter; framför allt den demenssjuka personens 

självbestämmanderätt och rätten till skydd mot rättsövergrepp. Här görs en genomgång av 

den viktigaste lagstiftningen vid vård och omsorg av en person med demens ur detta 

perspektiv medan lagstiftning gällande ett visst sakområde tas upp under ifrågavarande 

avsnitt (t.ex. rehabilitering, närståendevård osv). 

Självbestämmanderätten 

Alla personer med demens har rätt till självbestämmande. En demenssjukdom fråntar inte 

automatiskt en person hans eller hennes självbestämmanderätt. Så länge en person har 

förmåga att fatta beslut om sig själv och sin egendom, är det dessa beslut som har företräde 

framom den åsikt som den lagliga företrädaren eller en nära anhörig företräder. 

När den kognitiva förmågan försvagas hos den demenssjuka uppstår oundvikligen den 

situationen att personen inte längre självständigt kan fatta beslut om sina egna ärenden. Även 

i de här fallen bör man respektera den demenssjukas självbestämmanderätt om personen, 

medan förmågan förelåg, uttryckt sin vilja (muntligt eller skriftligt). Med tanke på den 

demenssjuka personens rättsskydd skulle det vara viktigt att sjukdomen upptäcks i ett så 

tidigt skede som möjligt. Det här ger möjlighet för den som insjuknat att påverka inte bara 

aktuella beslut som bör fattas utan att även bestämma över sin framtid genom att t.ex. göra ett 

vårdtestamente, ge fullmakt om intressebevakning eller uppgöra testamente. 

Skydd mot rättsövergrepp 

Med skydd av en demenssjuk person avses skydd, förutom från rättskränkningar utifrån, även 

från sådana som förorsakas av personen själv. Den som fattar beslutet, t.ex. en domstol, en 

myndighet eller en intressebevakare, bör sträva efter att personen i fråga inte lider 

rättsförluster på grund av någon rättshandling eller annan åtgärd han vidtagit. Man bör 

dessutom sträva efter att skydda den demenssjuka personens fysiska integritet och mot 

rättsövergrepp som sammanhänger med denna. 

3.5.1 Rättigheter som klient inom socialvården 

Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000) gäller i 

landskapet i enlighet med landskapslag (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av 

riksförfattningar om socialvård. Syftet med lagen är att främja klientmedverkan och 

förtroendefulla klientrelationer samt klientens rätt till god service och gott bemötande inom 

socialvården. 

I klientlagen stadgas bl.a. om rätten till socialvård av god kvalitet och rätten till gott 

bemötande, rätten att få en utredning om olika åtgärdsalternativ, klientens 

självbestämmanderätt och rätt till medbestämmande och om rätten för klienten och dennes 

företrädare att ta del av en handling som gäller klienten. Om en myndig klient på grund av 

sjukdom eller nedsatt psykisk funktionsförmåga eller av någon annan motsvarande orsak inte 

13

kan delta i och påverka planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls 

klienten eller de andra åtgärder som anknyter till den socialvård som ges klienten eller inte 

kan förstå föreslagna alternativa lösningar eller beslutens verkningar, skall klientens vilja 

utredas i samråd med klientens lagliga företrädare, en anhörig eller någon annan närstående. 

I lagen stadgas också om att när socialvård lämnas skall en service-, vård-, rehabiliteringseller 

någon annan motsvarande plan utarbetas, om det inte är fråga om tillfällig rådgivning 

och handledning eller om det inte i övrigt är uppenbart onödigt att utarbeta en plan. 

Socialvårdslagen (FFS 710/1982) gäller i landskapet i enlighet med landskapslag (1995:101) 

om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. 

• Göra självständigt boende möjligt 

Socialvård skall i första hand lämnas i form av verksamhet som möjliggör självständigt 

boende och som skapar ekonomiska och andra förutsättningar för personen att på egen hand 

klara de dagliga funktionerna. 

När socialvård ges ska individens och familjens problem beaktas så att åtgärderna för att lösa 

dem sammanjämkas. 

• Bedömning av behov av service 

I brådskande fall skall behovet av socialservice bedömas utan dröjsmål. 

I andra än i brådskande fall är kommunen skyldig att i fråga om en person som har fyllt 75 år 

tillhandahålla bedömning av behovet av socialservice senast den sjunde vardagen efter det att 

personen eller hans/hennes lagliga företrädare eller anhöriga eller någon annan person eller 

en myndighet, för att få service har tagit kontakt med den myndighet i kommunen som 

ansvarar för socialservicen. På motsvarande sätt ska kommunen tillhandahålla bedömning av 

behovet av socialservice i fråga om en person som får det högsta vårdbidraget från 

Folkpensionsanstalten. Syftet med behovsbedömningen är att stöda den äldres 

funktionsförmåga och boendet hemma. 

3.5.2 Rättigheter som patient 

Lagen om patientens ställning och rättigheter (FFS 785/1992) 

samt med stöd av den utfärdade bestämmelser tillämpas i landskapet Åland i enlighet med 

landskapslag (1993:61) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om patientens ställning 

och rättigheter. 

• Rätt till god hälso- och sjukvård samt till gott bemötande 

Varje patient har rätt till hälso- och sjukvård av god kvalitet. Vården skall ordnas och 

patienten bemötas så att hans människovärde inte kränks och att hans övertygelse och 

integritet respekteras. 

Patientens modersmål och individuella behov samt den kultur som han företräder skall i mån 

av möjlighet beaktas i vården och bemötandet. 

• Rätten till information 

En förutsättning för att vård ska kunna ges är att patienten samtycker till den. För att 

patienten ska kunna använda sin självbestämmanderätt måste han erhålla tillräcklig 

information som ges på ett sådant sätt att patienten i tillräcklig utsträckning förstår 

innebörden av den. 

14

• När patientens rättsförmåga är nedsatt 

När patienten inte längre kan uttrycka sin vilja och bestämma om sin vård, är det viktigt att 

man före ett viktigt vårdbeslut hör patientens lagliga företrädare, anhöriga eller andra 

närstående för att utreda hurdan vård som bäst motsvarar patientens vilja och att deras 

samtycke inhämtas. 

Vårdgaranti 

För att uppfylla bestämmelsen om god vård är det viktigt att den demenssjuka får genomgå 

adekvata undersökningar i ett tillräckligt tidigt skede. Vårdgarantin gäller i enlighet med 20 § 

i landskapslagen om hälso- och sjukvård (ÅFS 2011:114). I lagen finns fastslaget inom vilken 

tid bedömning av vårdbehov och vård inom primär- respektive specialsjukvården ska inledas. 

Vårdtestamente 

Ett vårdtestamente är en persons viljeförklaring om sin egen vård, om personen till följd av 

en allvarlig sjukdom, en olycka eller ålderdomssvaghet förlorar sin rättsliga 

handlingsförmåga. 

I vårdtestamentet fastställs de situationer när man avstår från att vidta vårdåtgärder som 

kortvarigt förlänger patientens liv genom att på konstgjord väg upprätthålla livsfunktionerna. 

Vårdtestamentet underskrivs av testamentsgivaren och två samtidigt närvarande vittnen. 

Modeller på vårdtestamente som fritt kan skrivas ut och användas finns på svenska på 

http://www.stakes.fi/SV/Palvelut/vardtestamente.htm och på 

http://www.muistiliitto.fi/fin/muisti_ja_muistisairaudet/edunvalvonta/ 

Uppgörande av ett giltigt vårdtestamente förutsätter att den som uppgör det i tillräcklig 

utsträckning förstår betydelsen av att uppgöra ett vårdtestamente och innehållet i detta. Det är 

därför bra att göra det i god tid, helst medan man är möjligast frisk. 

Om patientens självbestämmanderätt stadgas närmare i patientlagen, 6 §. 

3.5.3 Planer inom socialvården samt inom hälso- och sjukvården 

Vård-, service- rehabiliterings- eller motsvarande planer 

Såväl inom socialvårds- som inom hälso- och sjukvårdslagstiftningen finns bestämmelser om 

olika planer som vid behov ska uppgöras. Den gemensamma nämnaren för dessa är ett 

klient/patientfokuserat perspektiv där stor vikt läggs vid självbestämmanderätten och vikten 

av att även höra anhöriga och närstående när vården och omsorgen planeras. I den nya lagen 

om Ålands hälso- och sjukvård (i fortsättningen ”ÅHS-lagen”) som trädde i kraft 1.1.2012 

betonas vikten av förebyggande såväl som av rehabiliterande åtgärder, liksom vikten av 

samarbete med socialvården. Informationsutbyte i enlighet med klientens tillstånd och 

samarbete kring uppgörande av planer för vården och omsorgen av personer med demens är 

ett viktigt redskap för att uppnå dessa mål. 

15

Individuell vård- och serviceplan omfattande socialvårdstjänster 

Flera olika lagar inom socialvården slår fast att en service-, vård-, rehabiliteringseller 

motsvarande plan ska göras (Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården 

(FFS: 812/2000), Lag om tillsyn över privat socialservice (FFS 603/1996), vilka gäller i 

landskapet Åland i enlighet med landskapslag (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland 

av riksförfattningar om socialvård, Socialvårdsförordningen (FFS 607/1983), Förordningen 

om klientavgifter inom socialoch hälsovården(FFS 912/1992) vilka gäller i landskapet 

Åland i enlighet med landskapsförordning (1995:103) om tillämpning i landskapet Åland av 

riksförfattningar om socialvård. Förutom den plan som uppgörs för de tjänster inom 

socialvården som personen med demens är i behov av, ska en vård- och serviceplan också 

uppgöras såvitt ett avtal om stöd för närståendevård ingås med en anhörig till den 

vårdbehövande eller någon annan som står den vårdbehövande nära (Lag om stöd för 

närståendevård (FFS 937/2005), vilken tillämpas i landskapet Åland i enlighet med 

landskapslag (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om 

socialvård). I planen ska bl.a. omfattningen av och innehållet i den vård som 

närståendevårdaren ger framgå, liksom omfattningen av och innehållet i andra socialoch 

hälsovårdstjänster som den vårdbehövande behöver. 

Individuella planer inom hälso- och sjukvården 

Enligt nya ÅHS-lagen, 38 § ska man för genomförande av vården och rehabiliteringen göra 

upp en vård- och rehabiliteringsplan i enlighet med landskapslagen (1993:61) om 

tillämpning i landskapet Åland av lagen om patientens ställning och rättigheter (patientlagen). 

Patientlagen stadgar att en plan för undersökning, vård och medicinsk rehabilitering eller 

någon annan motsvarande plan vid behov skall utarbetas inom hälso- och sjukvården. Av 

planen skall framgå hur och enligt vilken tidtabell vården av patienten ordnas. Planen skall 

utarbetas i samförstånd med patienten, dennes anhöriga eller närstående eller lagliga 

företrädare. 

I 39 § slås fast att hemsjukvården genomförs enligt en vård- och serviceplan (vårdplan), 

såvitt det inte är fråga om tillfällig hälso- och sjukvårdsservice. 

I 42 § stadgas att behovet av medicinsk rehabilitering samt rehabiliteringens mål och innehåll 

ska fastställas i en individuell, skriftlig rehabiliteringsplan. 

Faktorer att beakta 

Socialvård respektive hälso- och sjukvård tillhör olika organisationer och styrs långt av olika 

lagar. I dessa lagar ingår dels krav på samarbete och överföring av kunskap, dels 

bestämmelser om tystnadsplikt och konfidentialitet. Det är upp till varje organisation att 

känna till gällande bestämmelser och tillämpa dessa med patientens/klientens bästa som 

ledstjärna. 

Vård- och rehabiliterings/serviceplanen och uppgörande av denna/dessa är exempel på 

situationer när de här faktorerna har stor betydelse. 

Utgångspunkten bör vara att samverka för den demenssjuka personens bästa. 

Genom att inhämta den demenssjuka personens – eller om denna inte själv kan ge sitt 

samtycke – den anhörigas eller den lagliga företrädarens samtycke, är det möjligt att hålla ett 

gemensamt möte där såväl företrädare för hälso- och sjukvården som socialvården deltar och 

planer som omfattar respektive sektors tjänster görs upp. 

Överföring av kunskap kan ske även utan samtycke om det är nödvändigt för att kunna ge 

adekvat vård och omsorg för den person det gäller. 

16

I mån av möjlighet skulle det vara viktigt att planen görs upp i personens eget hem. Det här 

gäller fram för allt rehabiliteringstjänster och de tjänster som ska utföras i personens eget 

hem/livsmiljö. 

3.5.4 Rättsskydd 

Vid missnöje med bemötande inom, innehållet i eller beslut om vård och omsorg har 

personen med demens och dennes anhöriga olika möjligheter att förfara. 

Diskussion med beslutsfattare/personal 

Den snabbaste vägen att kommunicera sina åsikter/sitt missnöje är att diskutera ärendet direkt 

med den som fattat beslut eller med personal som är insatt i ärendet. Det ger båda parter 

möjlighet att motivera och förklara och i bästa fall nå samförstånd. 

Klient- och patientombudsmannen 

Klient- och patientombudsman handhar ärenden som rör klienters och patienters ställning och 

rättigheter. Klient- och patientombudsmannen fattar inga beslut utan har som uppgift att ge 

råd, förmedla kontakter, ge hjälp rörande tillämpningen av klientlagen och patientlagen och 

även i övrigt verka för att klienters och patienters rättigheter förverkligas. 

Anmärkning 

• Socialvård 

En klient har rätt att framställa anmärkning med anledning av hur han eller hon bemötts till 

den som ansvarar för en verksamhetsenhet inom socialvården eller till en ledande 

tjänsteinnehavare inom socialvården. Anmärkningen skall besvaras inom skälig tid från det 

att den framställdes (Klientlagen, 23 §) 

• Hälso- och sjukvård 

En patient som är missnöjd med den hälso- och sjukvård som han har fått eller med 

bemötandet i samband med den har rätt att framställa anmärkning till den chef som ansvarar 

för hälso- och sjukvården vid verksamhetsenheten i fråga. Anmärkningen skall avgöras inom 

skälig tid från det den gjordes (Patientlagen, 10 §). 

Klagomål 

Klagomål kan göras över såväl socialvård som hälso- och sjukvård. Klagomålet kan 

formuleras fritt. För klagomål över hälso- och sjukvården finns också blanketter som kan 

användas. Innan man anför ett klagomål är det bra att utreda alternativa sätt att reda ut eller 

lösa ärendet i fråga (se ovan). 

Landskapsregeringen handlägger klagomål i enlighet med sitt övervakningsansvar över 

underordnade myndigheters verksamhet och beträffande hälso- och sjukvård i enlighet med 

Republikens presidents förordning om vissa förvaltningsuppgifter inom hälso- och 

sjukvården i landskapet Åland (FFS 1179/2009). I landskapsregeringens beslut i ett 

klagomålsärende kan ändring inte sökas genom besvär. 

Genom beslut i ett klagomålsärende kan man inte ändra eller upphäva ett beslut eller annat 

avgörande som klagan hänför sig till, inte heller förordna att ersättningar skall betalas. 

Genom beslut i ett klagomålsärende kan den som är objekt för klagan ges administrativ 

handledning i hur man borde ha förfarit i frågan. 

17

Gäller klagan felaktig vård och behandling som lett till att patienten avlidit eller fått svår 

bestående skada riktas klagan till tillståndsverket för socialoch hälsovården Valvira. 

Rättelse- och besvär 

I socialvårdsärenden och när det gäller administrativa beslut inom hälso- och sjukvården är 

det rättelse- och besvärsförfarandet som är det primära eftersom man genom dem kan ändra 

eller upphäva ett administrativt beslut. 

Om rättelse av beslut krävs före besvär kan anföras, ska anvisningar om detta lämnas av 

myndigheten samtidigt med beslutet. 

Besvärsanvisning skall fogas till ett beslut som får överklagas genom besvär. 

Anmälan om patientskada 

Syftet med Patientskadelagen (FFS 585/1986) är att trygga ersättning för en personskada som 

orsakats en patient i samband med hälso- och sjukvård i Finland. 

Ersättning betalas för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av bl.a. 

undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd eller av att en 

sådan försummats, fel i en sjukvårdsapparat eller ett sjukvårdsinstrument, infektion som 

uppkommit i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan 

motsvarande åtgärd, distribution av medicin i strid med lag eller bestämmelser. 

3.5.5 Den civilrättsliga ställningen hos person med demens 

Rättsförmågan, eller m.a.o. förmågan att fatta adekvata beslut om sig själv och sin egendom, 

försämras i takt med att demenssjukdomen framskrider. Ur den synvinkeln är det viktigt att 

känna till vad som skapar rättsskydd för den insjuknade och de anhöriga. 

Rättshandlingsförmåga 

En myndig person kan själv på ett bindande sätt bestämma om sina rättigheter och begå 

rättshandlingar såsom att ge bort sin egendom och uppta lån. En omyndig person har 

begränsad rättshandlingsförmåga. Han/hon har rätt att begå rättshandlingar av mindre 

betydelse i anslutning till det dagliga livet. Huvudregeln i det finländska rättssystemet är att 

en person har rättshandlingsförmåga från det den fyller 18 år till livets slut. För att en person 

ska bli bunden av en rättshandling, förutsätts att han har förmågan att förstå betydelsen och 

följderna av denna. En rättshandling som begåtts av en person med demens som formellt sett 

har fullständig rättshandlingsförmåga, kan alltså vara ogiltig om man påvisar att han de facto 

inte förstår betydelsen av den ifrågavarande rättshandlingen. För att få till stånd en 

ogiltigförklaring måste en så kallad klandertalan väckas och en domstol fatta beslut om 

rättshandlingens ogiltighet. 

En myndig persons rättshandlingsförmåga kan också begränsas genom ett domstolsbeslut, om 

personen inte kan ta hand om sig själv eller sin egendom. I så fall begränsas personens 

rättshandlingsförmåga beträffande en viss egendom eller personen omyndigförklaras. 

Befullmäktigande 

Många ärenden för en person med demens kan initialt skötas med hjälp av fullmakt. Normalt 

använder man sig av skriftlig fullmakt, för att den som är befullmäktigad ska kunna påvisa 

denna rätt. Av fullmakten ska framgå vilken uppgift fullmakten gäller. En förutsättning för att 

fullmakten ska vara giltig är att den som befullmäktigar förstår betydelsen och följderna av 

18

att en fullmakt ges. Om rättshandlingsförmågan hos den som befullmäktigar begränsas på 

basen av lagen om förmyndarverksamhet eller om han omyndigförklaras, kommer den 

befullmäktigades fullmakt att vara begränsad till det som fullmaktsgivaren själv får 

bestämma om. 

Intressebevakningsfullmakt 

Enligt lagen om intressebevakningsfullmakt (FFS 648/2007) kan fullmaktsgivaren förordna 

en person att sköta sina ärenden, om han eller hon förlorar förmågan att sköta sina 

angelägenheter på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller försvagat 

hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak. Ett läkarutlåtande eller någon annan 

jämförbar tillförlitlig utredning om att det finns grunder krävs för att förmyndarmyndigheten 

ska fastställa fullmakten. I fullmakten anges de ärenden som fullmakten omfattar. Fullmakten 

kan omfatta ärenden som gäller fullmaktsgivarens person och/eller egendom och andra 

ekonomiska angelägenheter. 

En intressebevakningsfullmakt görs skriftligt på samma sätt som ett testamente, bl.a. så att 

den bevittnas av två vittnen som samtidigt varit närvarande vid upprättandet av fullmakten. 

En intressebevakningsfullmakt träder i kraft när den fastställs av förmyndarmyndigheten. 

Förordnande av intressebevakare 

Om man inte kan trygga intressena för en person med demens på annat sätt kan man i 

enlighet med lagen om förmyndarverksamhet (FFS 442/1999) utse en intressebevakare. 

En intressebevakare får förordnas av domstol för en myndig person som på grund av 

sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller försvagat hälsotillstånd eller av någon 

annan motsvarande orsak saknar förmåga att bevaka sina intressen eller sköta personliga eller 

ekonomiska angelägenheter som kräver åtgärder och som inte på annat sätt blir skötta på 

lämpligt sätt. Förmyndarmyndigheten ska vid behov hos tingsrätten ansöka om att 

intressebevakare förordnas. 

En intressebevakare kan förordnas om den som behöver intressebevakning inte motsätter sig 

detta. Om personen i fråga motsätter sig att en intressebevakare förordnas, kan en 

intressebevakare likväl förordnas, om vederbörande med beaktande av sin situation och sitt 

behov av intressebevakning inte har tillräcklig orsak att motsätta sig åtgärden. 

I lagen om klientens ställning och rättigheter stadgas om skyldighet för det kommunala organ 

som ordnar socialvård, att göra en anmälan om den vuxna klienten har ett uppenbart behov av 

intressebevakning gällande sin person eller sin förmögenhet. 

Ett intressebevakaruppdrag kan begränsas till att gälla en viss rättshandling, ett visst ärende 

eller viss egendom. 

Om ett förordnande av en intressebevakare inte ensamt räcker till för att trygga 

huvudmannens intressen, kan domstolen begränsa dennes handlingsbehörighet partiellt eller 

genom att omyndigförklara personen. 

Rätten att framföra fordon 

Körförmågan hos en person med demens försvagas när sjukdomen framskrider. Det är också 

möjligt att personen inte själv är medveten om detta. 

Enligt vägtrafiklagen för landskapet Åland(1983:27) får fordon inte framföras av den som på 

grund av bl.a. sjukdom saknar nödvändiga förutsättningar för att framföra fordonet och inte 

heller av den vars hälsotillstånd inte längre motsvarar förutsättningarna för beviljande av 

sådant körkort som krävs för framförande av fordonet. 

Om kontroll av hälsokraven för förare av motordrivet fordon bestäms i körkortslagen för 

landskapet Åland (1991:79). Enligt denna har en läkare, utan hinder av vad som stadgas om 

tystnadsplikt, och då denne konstaterar att hälsotillståndet för den som ansöker om körkort 

19

eller som innehar körkort annat än tillfälligt försämrats så att han eller hon inte längre 

uppfyller de hälsokrav som är förutsättningen för beviljande av körkort, rätt att anmäla om 

det till polismyndigheten. 

Innan anmälan görs skall patienten underrättas om läkarens rätt att göra sådan anmälan och 

om hur patientens hälsotillstånd inverkar på körförmågan. 

Enligt 39 §, 2 mom. kan körkort även beviljas på vissa villkor. Det här innebär att man kan få 

rätt att framföra fordon vissa bestämda vägsträckor, inom vissa områden, under vissa tider på 

dygnet eller under vissa månader av året. Sådana körkort med specialvillkor utfärdas om det 

av medicinska skäl, ålder eller personliga förhållanden anses påkallat (2004/5) (Specialvillkor 

och övriga villkor kan ändras under körkortets giltighetstid). 

Testamente 

En diagnos på demenssjukdom påverkar i sig inte en persons förmåga att uppgöra ett giltigt 

testamente. Testamentet utgör en persons sista vilja och innehållet bör motsvara 

testamentatorns vilja. Ett testamente kan klandras först efter testamentatorns död. 

Rättsförmågan hos testamentatorn utvärderas vid uppgörandet av testamente. Avgörande är 

om personens demens påverkat uppgörandet av testamentet och dess innehåll. Det är att 

rekommendera att testamente uppgörs så fort som möjligt efter att diagnosen fastställts. Vid 

behov kan man be om ett läkarutlåtande angående testamentatorns psykiska tillstånd och 

förmåga att uppgöra testamente. Utlåtandet bifogas testamentet och kan vara ett viktigt bevis 

vid en eventuell tvist angående testamentet. 

3.6 Ny lag och pågående ändringar i lagstiftning 

Ny landskapslag om hälso- och sjukvård 

I den nya hälso- och sjukvårdslagen för Åland som trädde i kraft 1.1.2012 finns det flera 

bestämmelser som är av betydelse för vården och omsorgen av personer med demens. 

Generellt betonar lagen tillgången till hälso- och sjukvårdstjänster, oavsett boningsort och 

ekonomisk ställning, förebyggande åtgärder och en patientcentrerad hälso- och sjukvård. 

Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans 

värdighet. 

Krav på samarbete med socialvården lyfts fram i en egen paragraf. Det här är av stor 

betydelse för skapandet av hållbara, patientoch klientinriktade vård- och servicekedjor. 

Det hälsofrämjande arbetet föreslås utökas. Detta förbättrar möjligheten att i tid få bukt med 

faktorer som utgör en risk för demenssjukdomar. Bestämmelsen om rådgivning, 

hälsofrämjande hembesök och andra tjänster för äldre, vars syfte är att upprätthålla och 

bevara funktionsförmågan, stöda ett självständigt boende hemma och minska behovet av 

dygnet runt vård å sin sida ger lagstöd för satsningen på förebyggande, aktiverande och 

rehabiliterande åtgärder. 

Enligt lagen ska ÅHS ordna mun- och tandvård för patientgrupper som i enlighet med 

landskapsregeringens beslut är prioriterade av medicinska och sociala skäl. För äldre i 

allmänhet och för personer med demens i synnerhet är adekvat mun- och tandvård av stor 

betydelse, bl.a. på grund av att de löper en stor risk att drabbas av följdsjukdomar på grund av 

bristande mun- tandvård. De bör därför utgöra en prioriterad grupp i landskapsregeringens 

beslut. 

I paragrafen om medicinsk rehabilitering sägs att ÅHS med en rehabiliteringsplan som grund 

ska samarbeta med övriga instanser för en smidig övergång mellan olika 

rehabiliteringsskeden. 

20

Tydligare regelverk kring begränsningar av självbestämmanderätten 

Social- och hälsovårdsministeriet har tillsatt en arbetsgrupp vars mandatperiod utgår 

31.10.2012 och vilken har som uppgift att sammanfoga de bestämmelser som begränsar 

självbestämmanderätten för socialoch hälsovårdens patienter och klienter i samma 

författning. 

Behovet av förnyelse av lagstiftningen gäller bl.a. det tvång och de skyddsåtgärder som 

används i samband med tjänster för personer med demens. 

Arbetsgruppen utreder också om det är ändamålsenligt att förnya lagen om patientens 

ställning och rättigheter (FFS 785/1992), lagen om klientens ställning och rättigheter inom 

socialvården (FFS 812/2000) eller annan lagstiftning rörande socialoch hälsovård så, att 

bestämmelserna stöder och stärker patientens och klientens självbestämmanderätt och 

ställning i tjänsterna. 

Målet är att stärka det multiprofessionella samarbetet, tjänsternas tillgänglighet och 

utveckling på ett sådant sätt, att behovet av att ta till begränsningar av 

självbestämmanderätten minskar. 

21

Källor och information om var man kan läsa mera 

3.2 Förekomst av demenssjukdomar 

Källor: 

Hofman A, Rocca WA, Brayne C, Breteler MM, Clarke M, Cooper B, et al. The prevalence of 

dementia in Europe: a collaborative study of 1980-1990 findings. Eurodem Prevalence 

Research Group. Int J Epidemiol 1991;20(3):736–48). 

Institutet för hälsa och välfärd: Institutionsvård och boendeservice inom socialvården 2010. 

Finlands officiella statistik. Statistikrapport 26/2011 

Institutet för hälsa och välfärd: Klienter med minnessjukdomar inom socialoch hälsovården 

2009. 

Suomalaisen Lääkäriseuran Duodecimin, Societas Gerontologica Fennican, Suomen 

Neurologisen Yhdistyksen, Suomen Psykogeriatrisen Yhdistyksen ja Suomen 

Yleislääketieteen Yhdistyksen asettama työryhmä, Muistisairauksien diagnostiikka ja 

lääkehoito 13.8 2010 www.kaypahoito.fi 

Vaarama m.fl. (Vaarama, Marja & Luomahaara, Jaakko & Peiponen, Arja & Voutilainen, 

Päivi (2991) Koko kunta ikääntyneiden asialla. Näkökulmia itsenäisen selviytymisen sekä 

hoidon ja palvelun kehittämiseen. Stakes. Raportteja 259. Saarijärvi 2001) 

ÅSUB, Kommunernas befolkning efter ålder 31.12 2008 

3.5 Lagar och regler som styr demensvården 

Åtminstone följande: 

Finlands grundlag (FFS 731/1999) 

Följande lagar vilka gäller i enlighet med landskapslag (1995:101) om tillämpning i 

landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård: 

Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000) 

Socialvårdslagen (FFs 710/1982) 

Lag om tillsyn över privat socialservice (FFS 603/1996) 

Lag om stöd för närståendevård (FFS 937/2005) 

Följande förordningar vilka gäller i landskapet Åland i enlighet med landskapsförordning 

(1995:103) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård: 

Socialvårdsförordningen (FFS 603/1996) 

Förordningen om klientavgifter inom socialoch hälsovården (FFS 912/1992) 

Landskapslag om hälso- och sjukvård (ÅFS 2011:114) 

Lagen om patientens ställning och rättigheter (FFS 785/1992), vilken gäller i enlighet med 

landskapslag (1993:61) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om patientens ställning 

och rättigheter 

22

Republikens presidents förordning om vissa förvaltningsuppgifter inom hälso- och 

sjukvården i landskapet Åland (FFS 1179/2009) 

Patientskadelag (FFS 585/1986) 

Lag om intressebevakningsfullmakt (FFS 648/2007) 

Lag om förmyndarverksamhet (FFS 442/1999) 

Vägtrafiklag för landskapet Åland (ÅFS 1983:27) 

Körkortslag för landskapet Åland (1991:79) 

3.3 Samhällskostnader 

Saila Sormunen & Päivi Topo; Laadukkaat dementiapalvelut (opas kunnille), Jyväskylä 2008 

Ålands Landskapsregering, Social- och miljöavdelningen, Socialvårdsbyrån; Slutrapport 

2011: Socialvårdens utveckling inklusive huvudmannaskapet för missbrukarvården på 

Åland. 

23

4 Rekommendationerna i riktlinjerna 

Denna del består såväl av bakgrundsfakta och allmänna riktlinjer som av direkta 

rekommendationer för respektive område. Rekommendationerna riktar sig till beslutsfattare, 

till de som arbetar inom hälso- och sjukvård respektive socialvård och som kommer i kontakt 

med personer som har/misstänks ha en demenssjukdom och anhöriga till dessa. 

4.1 Värdegrund 

Den lagstiftning som lyfts fram i olika delar av det här dokumentet utgör den värdegrund som 

omsorgen och vården av personer med demens vilar på. De grundläggande värderingar som 

finns uttryckta i lagstiftningen innebär att en person med demens 

• inte får diskrimineras, t.ex. uteslutas från vård och omsorg på grund av kön, ålder, 

hälsotillstånd eller handikapp (Finlands grundlag) 

• ska bemötas så att hans/hennes mänskovärde inte kränks och så att personens 

övertygelse och integritet respekteras (klientlagen och patientlagen) 

• få information så att självbestämmanderätten kan förverkligas (klientlagen och 

patientlagen) 

• har rätt till rättskydd (bl.a. klientlagen, patientlagen, lagen om förmyndarverksamhet) 

Etiska utgångspunkter 

Etik är en del av värdegrunden och kommer till uttryck i hur man handlar i den enskilda 

situationen utgående från generella etiska principer såsom respekt för den egna personens 

vilja (autonomi), att vårt handlande ska medföra något gott, att inte skada och att handla 

rättvist. 

De etiska värderingarna påverkas av vilken syn vård- och omsorgspersonal har på människan 

med demenssjukdom. Etiska ställningstaganden måste tas i hela vårdkedjan tillsammans med 

personen med demens och dennes närstående. 

Rekommendation 1 

Alla enheter som arbetar med personer med demens och deras anhöriga har en 

värdegrund som man arbetar utgående från. 

Den etiska reflektionen inom demensvården är aktiv och beaktar att 

• goda relationer bygger på respekt 

• goda relationer bygger på att personen och inte sjukdomen är i fokus 

• personer med demenssjukdom har kvar sin identitet 

• personer med demenssjukdom ska ses i sitt sociala sammanhang 

• personer med demenssjukdom som lider har behov av tröst 

24

4.2 Förebygg demenssjukdom 

Det förebyggande arbetet har stor betydelse för att stävja antalet personer som utvecklar 

demens. Åtgärder av speciellt stor betydelse här är: 

- höja allmänhetens medvetenhet om vilka riskfaktorerna för att utveckla demens är och 

vad man själv kan/bör göra för att minska risken för att drabbas av demens 

- ÅHS:s primärvårds och framför allt såväl den offentliga som den privata 

företagshälsovårdens uppgift är att identifiera och beakta riskfaktorerna för demens 

vid hälsoundersökningar, arbeta för att minimera dessa och följa upp patienter i 

riskzonen 

Faktorer som skyddar mot minnessjukdomar 

Aktivitet på olika plan skyddar mot minnessjukdom bl.a. aktiv fysisk träning, mental aktivitet 

och social aktivitet. Hög utbildning har en skyddande eller fördröjande effekt på 

minnessjukdomar. Klara rekommendationer för kost i förebyggande syfte saknas, men 

mångsidig kost rik på fleromättade fettsyror, vitaminer och antioxidanter – d.v.s. rikligt med 

grönsaker, frukter och fisk – t.ex. så kallad medelhavskost har visat skyddande tendenser. 

Ingen förebyggande effekt 

I nuläget (maj 2012) har ingen förebyggande effekt kunnat påvisas med kolinesterasinhibitorer, 

syntetiska antioxidanter (vitamin E), B6-vitamin, B12-vitamin, folsyra, 

multivitaminpreparat, antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel (NSAID), östrogen för 

kvinnor äldre än 64 år, ginkgo biloba, dehydroepiandrosteron (DHEA) eller alkohol. 

Riskfaktorer för minnessjukdomar 

Minnessjukdomar är förutom i mycket sällsynta fall multifaktoriella. 

Vissa riskfaktorer för Alzheimers sjukdom kan inte påverkas såsom 

- Hög ålder, 

- Alzheimer hos förälder eller syskon 

- Apolipoprotein E e4-allelen (som bärs av 1/3 av finländarna) och 

- Sällsynta genmutationer. 

Alzheimers sjukdom och vaskulär demens har ett flertal gemensamma riskfaktorer som kan 

påverkas. Det rör sig främst om allmänna riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom. 

- Förhöjt blodtryck i medelåldern 

- Diabetes, insulinresistens, metabolt syndrom 

- Rökning 

- Övervikt 

- Förhöjt kolesterol i medelåldern 

- Cirkulationsrubbningar i hjärnan, med eller utan symptom 

ApoEe4 i kombination med förhöjt blodtryck och förhöjt kolesterol ökar Alzheimer-risken 8- 

11 gånger. Eftersom ApoEe4 är en faktor som inte i sig kan påverkas rekommenderas i 

nuläget inte screening för ApoEe4. 

25


• Beslutsfattare inom olika samhällssektorer och på olika samhällsnivåer har 

ett ansvar för att tillhandahålla förutsättningar för en hälsosam livsstil och 

beaktar detta långsiktigt i olika planer och dokument. 

• Kommunerna uppmärksammar att de skyddande faktorerna gäller alla 

ålderskategorier och beaktar detta specifikt när det gäller aktiviteter för 

personer i medelåldern och för alla kategorier av äldre. 

• Alla delar av ÅHS primärvård som arbetar med att förebygga hjärt- och 

kärlsjukdomar ska informeras om att samma riskfaktorer gäller även för 

demens. 

• ÅHS:s primärvårds och framför allt såväl den offentliga som den privata 

företagshälsovårdens uppgift är att beakta riskfaktorerna för demens vid 

hälsoundersökningar, arbeta för att minimera dessa och följa upp 

patienter i riskzonen. 

• Primärvården och företagshälsovården bör inkludera släktanamnes för 

demenssjukdom vid hälsokontroller och undersökning av patienter med 

kardiovaskulära sjukdomar eller riskfaktorer, speciellt i medelåldern. 

• Enheter inom specialsjukvården som kommer i kontakt med patienter med 

riskfaktorer för demens beaktar riskfaktorerna, arbetar för att minimera 

dessa, följer upp patienter i riskzonen och remitterar vid behov vidare. 

• Enskilda intresseorganisationer föreslås informera på individuell och 

gruppnivå om riskfaktorer för demens och en hälsosam livsstil. 

4.3 Att känna igen minnessymptom 

Synen att demens är en del av det normala åldrandet är felaktig och leder till att man inte 

söker hjälp i tid. Det händer tyvärr också att kunskapen inom vården om demens är 

bristfällig. Detta kan leda t.ex. till att personer med tidiga demenssymptom inte får den hjälp 

de behöver. 

När ska man misstänka en minnessjukdom? 

När något eller några av nedanstående symptom förekommer finns det orsak att misstänka en 

minnessjukdom och vidta åtgärder i enlighet med det: 

• Patienten eller de anhöriga uttrycker oro över patientens närminne, även om den 

sociala funktionsförmågan skulle vara intakt 

• Minnessymptomen stör arbetet eller vardagssysslorna 

• Glömska beträffande överenskomna träffar, icke-ändamålsenlig användning av 

hälsovårdstjänster, svårt att följa vårdanvisningar 

• Svårigheter att hitta ord eller osaklig användning 

• Försvagning av förmågan att dra slutsatser och lösa problem 

• Försvagning av det begreppsliga tänkandet, t.ex. svårigheter att sköta ekonomiska 

ärenden 

26

• Föremål försvinner och förståelsen för deras användningssätt och ändamål försvåras 

• Förändringar i humöret, ångest och apati tillsammans med en försvagning av 

närminnet 

• Förändring av personligheten, förvirring, misstänksamhet eller rädsla 

• Försvagning av initiativförmågan och tillbakadragande kan föregå minnessymptom 

Det allmänna informationsansvaret beträffande minnessymptom åligger primärvården inom 

ÅHS. Dock har även individen själv i första hand, liksom även anhöriga, ett ansvar för att 

hålla sig informerade och vid förekomst av symptom som tyder på en annalkande 

minnessjukdom kontakta hälso- och sjukvården. 


• ÅHS primärvård ansvarar för information till allmänheten om 

minnessymptom 

• Alla inom hälso- och sjukvård och socialvård känner igen minnessymptom 

och kan vid behov hänvisa vidare till rätt instans 

• Arbetsgivare inom hälso- och sjukvård och socialvård ansvarar för att 

anställda får tillräcklig information och fortbildning angående 

minnessymptom 

• Offentliga sektorn samarbetar med enskilda intresseorganisationer i 

informationsarbetet 

4.4 Demensutredning på Åland 

Den billigaste demenspatienten för samhället är en patient som fått diagnos och som står 

under behandling, den dyraste är en demenspatient utan diagnos. Diagnostiseringens andel 

av de totala kostnaderna utgör endast ca 1 %. Även vetenskapliga hälsoekonomiska analyser 

betonar vikten av den tidiga diagnostiseringen och av att vården inleds. En odiagnostiserad 

och obehandlad progredierande minnessjukdom ökar nämligen också kostnaderna för vården 

av andra, samtidigt förekommande sjukdomar. 

4.4.1 Primärutredning 

Primärutredningen utförs vid den enhet där misstanke om demenssjukdom väcks, i allmänhet 

primärvården. Syftet är att identifiera eventuella andra orsaker till de aktuella symptomen än 

demenssjukdom. 

Primärutredningen innehåller anamnes från patient och anhörig, somatisk och psykisk status, 

blodprover (blodbild, sänka, CRP, natrium, kalium, kreatinin, joniserat kalcium, fasteglukos, 

alat, afos, GT, TSH, B12-vitamin, folsyra, borrelia-antikroppar), EKG, Mini Mental Test 

(MMT) = Mini Mental State Examination (MMSE) samt en datortomografi av hjärnan. 

Eventuella fynd utreds och behandlas, därefter utförs ny kontroll av kognitionen inom 6-12 

månader. Ifall misstanke om demenssjukdom kvarstår efter primärutredning skrivs remiss till 

Minnesmottagningen. 

27


• Syftet med, innehållet i och uppföljning av primärutredningen bibehålls enligt 

nuvarande praxis. 

4.4.2 Sekundärutredning 

Sekundärutredningen utförs på Minnesmottagningen vid Geriatriska kliniken. Syftet är att 

diagnostisera eller utesluta demenssjukdom. Patienter i arbetsför ålder kan vid behov och i 

samarbete med Minnesmottagningen utredas på Rehabiliterings- och fysiatrienhetens 

vårdavdelning. 

Förutom anamnes från patient och anhörig kan följande undersökningar bli aktuella om 

diagnosen inte är klar: 

Blodprover såsom HIV och luesserologi. Likvorprover kan visa infektion eller inflammation i 

centrala nervsystemet, dessutom finns tre markörer (tau, fosforylerat tau och beta-amyloid) 

som kan förstärka eller försvaga en misstanke om Alzheimers sjukdom. Om MMSE och 

klocktest inte räcker till kan en utvidgad kognitiv testning göras via ergoterapin. En sådan 

testning utgörs av CERAD testbatteriet och kompletteras med NORSDSa som bedömer 

lämplighet för körkortsinnehav. Neuropsykolog med inriktning på demenssjukdomar finns 

inte på Åland. Vid behov kan patienten remitteras till universitetssjukhus. 

Magnetkameraundersökning av hjärnan görs på alla patienter i arbetsför ålder och i övrigt i 

utvalda fall. EEG kan vara användbart vid diagnostisering av t.ex. Creutzfeldt-Jacobs 

sjukdom. 


• Syftet med och innehållet i sekundärutredningen bibehålls enligt nuvarande 

praxis. 

4.4.3 Genetisk rådgivning 

Starkt ärftliga former av demenssjukdom är mycket sällsynta och utgör totalt cirka 

0,1 % av alla demensfall. 

Har man två nära släktingar (förälder eller syskon) som insjuknat i Alzheimers sjukdom med 

tidig debut (speciellt under 60 års ålder) kan det vara fråga om en genmutation med dominant 

nedärvning. Genetisk rådgivning kan då övervägas. Det finns i dagsläget cirka 200 kända 

mutationer i tre olika gener. På Åland sker genetisk rådgivning och eventuell testning via 

Folkhälsans genetiska klinik som besöker Åland regelbundet. Basala informationssamtal kan 

också erbjudas på Minnesmottagningen. Att genomgå genetisk rådgivning är alltid frivilligt 

och är i detta sammanhang enbart tillgängligt för personer som fyllt 18 år. Att testa sig eller 

28

inte är en synnerligen komplex fråga som måste avgöras av den enskilda personen själv, 

sjukvården får inte påverka valet i någon riktning. 

Gentestning görs inte om det handlar om Alzheimers sjukdom med sen debut eftersom denna 

variant i allmänhet är multifaktoriell. 

För den sällsynta vaskulära demenssjukdomen CADASIL finns gentest tillgängligt. 

Frontotemporal demens kan också i vissa fall ha en stark ärftlighet. Finns det flera fall bland 

nära släktingar kan genetisk rådgivning övervägas. 


• Genetisk rådgivning kan övervägas vid stor misstanke om stark ärftlighet för 


• Basal information om ärftlighet vid demenssjukdom kan erbjudas på 


• Fördjupad information och genetisk testning sker vid Folkhälsans genetiska 

klinik. 

4.5 Uppföljning efter demensdiagnos 

Avsnittet beskriver dels hur uppföljningen ser ut idag, dels ges riktlinjer för utveckling av den 

uppföljande verksamheten. 

4.5.1 Minnesmottagningen i dagsläget 

Enligt nuvarande praxis får alla patienter ett uppföljningsbesök hos mottagningens 

sjuksköterska, fyra veckor efter att man fått sin diagnos. Sjuksköterskan informerar om och 

kartlägger frågor/behov inom såväl det medicinska som det sociala området. 

För patienter med nyinsatt kolinesterasinhibitorbehandling eller nyinsatt memantinbehandling 

bokas ett uppföljningsbesök hos läkare ca 4-6 månader efter diagnos. Vid besöket 

utvärderas medicineringen, eventuella intyg skrivs, en individuell rehabiliteringsplan 

utformas vid behov och andra aktuella frågor tas upp till diskussion och eventuella beslut. 

Alla patienter med demensdiagnos följs på Minnesmottagningen enligt individuellt behov, 

dock minst en gång per år. Med nuvarande belastning och resurser kan patienten i regel följas 

gällande sin demenssjukdom till livets slut i hemmet, i serviceboende eller i effektiverat 

serviceboende. Blir patienten inskriven på institution övertar i regel institutionens läkare 

vården av patienten, även gällande demenssjukdomen, Minnesmottagningen kan då vid 

behov erbjuda konsulthjälp. 

Alla läkare har rätt att skriva ut bromsmediciner men endast specialister i geriatrik, neurologi 

och psykiatri (eller läkare som arbetar under handledning av dylik specialist) har rätt att 

29

skriva B-intyg för specialersättning för medicinerna. I dagsläget behövs B-intyg för 

rivastigmin, galantamin och memantin. Donepezil behöver inget B-intyg. Således behöver 

(med dagens FPA-regelverk) majoriteten av de som behöver ett B-intyg komma till 


Besök och patientstatistik 

2009: 148 st. patienter besökte mottagningen, totala antalet besök uppgick till 215. 

2010: 156 st. patienter besökte mottagningen, totala antalet besök uppgick till 216. 

2011: 174 st. patienter, totala antalet besök uppgick till ca 250 st. 

Här bör observeras att mottagningen både under 2009 och 2010 haft färre läkartider att 

erbjuda än under 2011 då läkarbemanningen varit konstant under året. 

Utgår man från medeltalet av Eurodems och Vaaramaas beräknade demenspatientantal på 

Åland under 2010 och 2020 (se 3.2 Förekomst och platsbehov) kommer man till en 30 % 

ökning av antalet patienter. Utgår vi från att besöken ökar på samma sätt blir antalet besök år 

2020 325 st. 

4.5.2 Riktlinjer för uppföljning efter demensdiagnos 

Med tanke på att det ökande antalet äldre och därmed ett ökat antal personer som 

diagnostiseras med demenssjukdom kommer att innebära en större belastning på de olika 

vårdnivåerna rekommenderas här olika åtgärder genom vilka man säkrar en fortsatt kvalitativ 

vård och omsorg för personer med demens. 

I korthet innebär förslagen att: 

- Minnesmottagningen utvecklas så att en socialkurator såväl som en fysioterapeut och 

en ergoterapeut, liksom även en talterapeut och en dietist knyts till mottagningen. 

Intagningskoordinatortjänsten ombildas till en minnessjukskötartjänst och arbetstiden 

utökas för att motsvara behovet. 

- Uppföljningsmötet ca 4 veckor efter diagnos bibehålls men ansvaret för informationen 

delas så att minnessjuksköterskan vid detta möte tar upp och informerar om olika 

frågor inom hälso- och sjukvård medan ett separat möte bokas vid vilket en 

socialkurator tar upp och informerar om olika frågor inom socialvården. 

- Körkortslagen för landskapet Åland ändras 

- Behov av vård-, rehabiliteringseller motsvarande plan för hälso- och 

sjukvårdstjänster alltid skall anses föreligga vid demenssjukdom. 

- Rekommendationer ges angående förutsättningar för en god vård- och serviceplan 

inom socialvården. 

- Socialvårdens tjänster samordnas genom att kommunerna utser en 

demenskoordinator/ansvarsperson för demensvården. 

Utveckling av minnesmottagningen 

Demenssjukdomar påverkar livets alla områden och förutom den demenssjuka, även i hög 

grad familjen och andra närstående. För att tillgodose behovet av information och åtgärder 

bör minnesmottagningen förstärkas med flera olika professioner och tjänsten som 

intagningskoordinator ombildas till en minnessjukskötartjänst på heltid. För en god vård är 

30

det också viktigt att minnesmottagningens läkare fortsättningsvis har möjlighet att följa 

patienterna så länge de finns inom öppenvården och att institutionsvårdens läkare kan 

konsultera dessa vid behov. 

Personalresurser 

Läkarresursen på minnesmottagningen utgörs idag av 6 st. mottagningstider per vecka 

fördelat på två läkare. Varje mottagningstid motsvarar 1 timmes besök samt administration i 

motsvarande mängd (diktering, utfärdande av intyg, telefonsamtal m.m.), således 12 timmars 

arbete per vecka. För att kunna tillmötesgå det ökande antalet patienter på mottagningen bör 

läkarbemanningen utökas till minst 16 timmar per vecka med oförändrade arbetsuppgifter. 

Med endast små tillägg till arbetsuppgifterna är en halvtidstjänst det som rekommenderas för 

framtiden. 

Idag sköter intagningskoordinatorn även uppgifter som minnessjukskötare ca 15 timmar per 

vecka. Utgående från en ökning med 30 % skulle det behövas 19,5 timmar per vecka med 

oförändrade arbetsuppgifter. Rekommendationen är att utöka minnessjukskötarresursen till en 

heltidstjänst. På detta sätt skulle minnesjuksköterskans arbetsuppgifter även kunna innehålla 

handledning, hembesök, utökat samarbete med kommunerna, minnesträning samt deltagande 

i vårdplaneringsmöten och i utvecklingsarbete av demensvården. 

Utöver detta rekommenderas att en socialkuratorresurs knyts till minnesmottagningen. Detta 

för att kunna erbjuda alla nydiagnostiserade djupare information om socialservice m.m. De 

nydiagnostiserade är årligen ca 50 st. 

Ergoterapeutresurser finns idag tillgängliga för mottagningen (ca 2-3-timmar/vecka) och även 

talterapitjänster i mindre utsträckning, men inga fysioterapiresurser. För att få ett fungerande 

team kring patienten bör även en fysioterapeut och en talterapeut knytas till mottagningen 12 . 

Ergoterapeutens resurser måste utvidgas i takt med att mottagningens patientgrupp ökar. 

Utifrån uppgiftsfördelningen och utökade minnessjuksköterskeresurser antas att antalet 

timmar per vecka bör fördubblas. Fysioterapeut bör kunna avsätta 1-2 timmar/vecka och 

talterapeut ca ½ timme per vecka. Med tanke på att nutritionsproblem är ytterst vanliga hos 

personer med demens bör man även säkerställa att mottagningen har tillgång till dietisttjänster 

ca 1 timme per vecka. Detta innebär i praktiken ett besök varannan vecka. 

Uppgiftsfördelning: 

Minnessjukskötaren 

• remisshantering 

• boka besök per telefon till både patient och anhörig (Detta för att minimera antalet 

uteblivna besök). 

• skicka ut frågeformulär 

• följa upp medicineringens effekter/biverkningar 

• uppföljning av nutritionsstatus och remittera patienter som är i riskzon för 

undernäring eller lider av undernäring till dietist 

• karläggning av motionsvanor och information om träning och motion 

• göra hembesök tillsammans med demensansvarig i hemkommunen 

12 Med begreppet ”knyts till” avses här att en namngiven person i sin arbetsbeskrivning och i praktiken har en 

viss avsatt tid för uppgifterna i fråga. 

31

• handleda ÅHS personal på andra enheter som har kontakt med minnesmottagningens 

patienter 

• handleda personal inom den kommunala demensvården 

• utföra minnestester av olika slag 

• minnesträning med patienten och utvecklande av minnesstrategier tillsammans med 

patienten 

• utredning av patienter i arbetsför ålder i samarbete med rehabiliteringsavdelningen 

och ergoterapin 

• stöd och information till patienter och anhöriga i sjukdomens olika skeden 

• motivera patienter att följa vårdinstruktioner och motivera patienter att ta emot vård 

• kontinuerlig uppföljning av sociala förmåner enligt patientens ändrade behov 

• informera om hjälpmedel 

• informera om medicinersättningar från FPA 

• samarbeta med demensansvariga i kommunerna och delta i utvecklingsarbetet av 

demensvården 

• delta i vårdplaneringssamtal på mottagningen enligt behov 

På fastlandet utförs många av ovan nämnda uppgifter av en minneskoordinator. 

Utifrån de lokala åländska förhållandena faller det sig naturligt att sjukvården 

(minnesmottagningen) har hand om delar av vad minneskoordinatorn i de fastländska 

kommunerna har till uppgift. Minnesmottagningen har därför valt att benämna sjukskötaren 

på mottagningen för minnessjukskötare för att undvika missförstånd. 

Socialkuratorn 

• information om intressebevakning och intressebevakningsfullmakt men även andra 

fullmakter 

• information om vårdbidrag 

• pensionsärenden 

• information om testamente och vårdtestamente 

• information om kommunal service såsom: 

- närståendevård 

- färdtjänst 

- kontaktuppgifter till rätt tjänsteman i kommunen 


Ergoterapeuten (se även under 4.8.2 Prioriterade åtgärder) 

• bedöma behov av och förskriva hjälpmedel 

• utföra kognitiva bedömningar och följa upp dessa 

• utveckla minnesstrategier tillsammans med patient och anhörig 

• utföra arbetsplatsbesök samt analys av arbetsmoment och utföra 

minnesstrategier i relation till arbetsmomenten 

• göra arbetsförmågebedömningar på patienter i arbetsför ålder inneliggande på 

rehabiliteringsavdelningen 


Fysioterapeuten (se även under 4.8.2 Prioriterade åtgärder) 

• göra punktinsatser i patientens hem för att instruera anhörigvårdare eller personal i 

32

problem rörande balans och förflyttningssvårigheter 

• göra bedömning och vid behov koppla in hemrehabiliteringsteamet om sådant finns 

att tillgå i kommunen. 


Talterapeuten 

• måltidsobservation och rådgivning 

• utredning av läs och språkförståelse samt skrift och språkuttryck 

• rådgivning till anhörig kring anpassning, förstärkning och hjälpmedel för 

kommunikationen 

• kompletterar ergoterapeuten med bildhjälpmedel för att öka förståelsen 


Dietisten 

• individuell nutritionsbehandling av patienter med undernäring eller patienter i 

riskzonen för undernäring 

• utarbeta informationsbroschyr med generella kostråd vid demenssjukdom 

• gruppundervisning vid behov (patienter och/eller anhöriga) 

• delta i vårdplaneringar på mottagningen enligt behov 

Uppföljningsmöte efter diagnos 

Syftet med ett uppföljningsmöte efter diagnos är att ge den insjuknade fördjupad information 

och stöd och göra en första kartläggning av patientens behov och resurser, familjesituationen, 

de anhörigas möjligheter att bidra med stödinsatser och anhörigas behov av stödsamtal m.m. 

Vid uppföljningsmötet ansvarar minnessjuksköterskan för fördjupad information om 

sjukdomen och information och kartläggning av frågor som har att göra med hälsa, vård och 

behandling. 

Vid ett separat möte, som bokas av minnessjuksköterskan, ansvarar socialkuratorn för att 

informera den demenssjuka och anhöriga om sociala frågor såsom intressebevakning och - 

fullmakt, vårdbidrag m.m. och för att informera om möjligheten till stödsamtal med kuratorn. 

Socialkuratorn förmedlar också kontaktuppgifter till kommunens ansvarsperson för personer 

med demens. 


• Minnesmottagningen utvecklas så att personalresurserna vid 

Minnesmottagningen stärks i enlighet med beskrivningen under Personalresurser 

och så att tjänster tillhandahålls i enlighet med beskrivningen under 

Uppgiftsfördelning. 

• Medel intas i budgeten för år 2014 för detta ändamål. 

Körkortslag för landskapet Åland 

Såsom redan konstaterats i 3.5 ”Lagar och regler som styr demensvården” (Rätten att 

framföra fordon) har en läkare rätt att anmäla till polismyndigheten om hälsotillståndet hos 

33

den som har eller ansöker om körkort annat än tillfälligt försämrats så att han eller hon inte 

längre uppfyller de hälsokrav som är förutsättningen för beviljande av körkort. Körkort kan 

även beviljas på vissa villkor, t.ex. så att personen har rätt att framföra fordon på vissa 

bestämda vägsträckor. 

De här bestämmelserna leder till svåra tolkningssituationer för den medicinskt ansvariga och 

till rättsosäkerhet. 


Körkortslag för landskapet Åland (1991:79) ändras så att: 

• Rätten att anmäla till polismyndigheten om att en person inte länge fyller hälsokraven för 

beviljande av körkort ändras till en förpliktelse att anmäla (42a § 1 mom.). 

• Rätten att bevilja körkort på vissa villkor tas bort (39 § 3 mom.). 

Planer inom socialvården samt inom hälso- och sjukvården 

För att uppföljningen av de insjuknade ska fungera optimalt är det av största vikt att man för 

samtliga som diagnostiserats med en demenssjukdom uppgör en vård- och serviceplan samt 

en vård- och rehabiliteringsplan (lagstiftning angående planer, se Faktadelen s. 11-12). 

Vård- och serviceplanen inom socialvården samt vård- och rehabiliteringsplanen inom hälsooch 

sjukvården ska fungera som grundläggande redskap i vilket man fastslår mål, metoder 

och på vilket sätt det man planerat ska följas upp. 

Individuell vård- och serviceplan omfattande socialvårdstjänster 

Uppgörande av en service-, vård- eller motsvarande plan är obligatorisk enligt flera olika 

lagar inom socialvården. Rekommendationen omfattar därför endast de förutsättningar som 

anses speciellt viktiga vid uppgörande av vård- och serviceplan för personer med 

demenssjukdom. Grundläggande för planen är att den utgår från en helhetssyn på klienten 

och dennes resurser samt behov av tjänster. Detta är inte möjligt utan ett nära samarbete 

mellan socialvård och hälso- och sjukvård. Vid bedömningen av servicebehovet 13 bör 

följande faktorer beaktas: 

Fysiska faktorer 

• Förmåga att utföra vardagsgöromål 

• Förmåga att klara dagliga basala aktiviteter 

• Rörelseförmåga 

• Sjukdomar och vård som dessa kräver 

• Förmåga att sköta medicineringen 

• Sinnesfunktioner 

• Behov av hjälpmedel 

• Hudstatus 

13 Se Social- och hälsovårdsministeriets meddelande 7.6.2006 av ”Bedömning av äldre personers 

funktionsförmåga som ett led i bedömningen av servicebehovet inom socialvården” för en uttömmande 

beskrivning. 

34

• Smärta 

• Nutritionsstatus 

• Munhälsoproblem 

Riskfaktorer 

• Försämrade sinnesfunktioner 

• Ökad risk för att falla eller råka ut för andra olyckor 

• Personen rör sig mindre utomhus 

• Avmagring 

• Försämrad muskelstyrka 

• Benbrott 

• Missbruk 

• Balansproblem 

• Ensamhet 

Kognitiva faktorer 

• Minne och annan kognition 

• Demenssjukdomar 

Emotionella och psykiska faktorer 

• Personlighet 

• Copingstrategier 

• Uttryckande och hantering av känslor 

• Resurser 

• Sinnesstämning 

• Psykiska störningar, sjukdomar 

• Beteendesymptom 

• Trygghet/otrygghet 

Sociala faktorer 

• Förmåga att uttrycka sig 

• Förmåga att använda telefonen/kommunicera med andra medel 

• Boendeform (ensam eller med andra) 

• Sociala nätverk 

• Möjligheter att delta i verksamhet utanför hemmet 

Ekonomiska faktorer 

• Förmåga att sköta ekonomi 

• Tillbudsstående ekonomiska resurser och eventuella behov av extra stöd 

Miljöfaktorer 

• Bostadens utrustning, inkl. behov av ombyggnadsarbeten 

• Hur tillgänglig och fungerande är närmiljön (faktorer som gör det svårare att röra sig, 

t.ex. avsaknad av hiss) 

• Hur tillgänglig är boendemiljön (tillgång till närservice såsom butik, bank, post) 

35

Vid beviljande av stöd för närståendevård även 

• Närståendevårdarens resurser 

• Närståendevårdarens vårdkunskaper 

• Närståendevårdarens sociala stöd 

• Hur bindande är vården och omsorgen 

En bedömning där man beaktar ovanstående faktorer kräver ett planerat, målinriktat 

samarbete mellan socialvård och hälso- och sjukvård, där kompetensen inom de olika 

områdena utnyttjas för en hållbar service- och vårdplanering. Även för att välja 

mätinstrument eller bedömningssystem krävs tvärfacklig sakkunskap. Social- och 

hälsovårdsministeriets meddelande ”Bedömning av äldre personers funktionsförmåga som ett 

led i bedömningen av servicebehovet inom socialvården” innehåller även en beskrivning av 

Världshälsoorganisationen WHO:s s.k. ICF-klassifikation (International Classifikation on 

Functioning, Disability and Health) som stöd för en tillräckligt mångsidig och heltäckande 

bedömning av funktionsförmågan och ex. på mätinstrument och bedömningssystem som 

beskriver funktionsförmågan. Vid bedömning enligt ICF förutsätts att personen själv är 

delaktig och särskilda etiska hänsyn tas till personens egen upplevelse av sin situation. 


• Bedömningen av servicebehovet görs med vedertagna metoder som utvecklats för 

ändamålet. 

• Utgångspunkten är att stärka eller bibehålla den demenssjukas funktionsförmåga, 

initiativkraft och självständighet så långt det är möjligt. 

• Ett tillräckligt multiprofessionellt team medverkar i bedömningen 

• Checklista används som underlag för bedömning av funktionsförmåga, för att 

säkerställa samarbetet med hälso- och sjukvården och för att klarlägga 

ansvarsfördelningen mellan hälso- och sjukvård och socialvård 

• Tillvägagångssätt och åtgärder som vidtas vid akuta situationer ska alltid beskrivas i 

planen. 

Individuell vård- och rehabiliteringsplan omfattande hälso- och sjukvårdstjänster 

Eftersom denna plan enligt gällande lagstiftning är obligatorisk när behov föreligger ges en 

rekommendation endast till denna del. 


• Vid diagnostiserad demenssjukdom ska behov av en plan för undersökning, vård eller 

medicinsk rehabilitering eller någon annan motsvarande plan alltid anses föreligga. 

• Behandlande läkare bedömer i samband med diagnostisering och i samverkan med den 

demenssjuka själv och/eller dennes anhöriga eller närstående eller lagliga företrädare 

inom vilken tidpunkt plan ska uppgöras. 

36

Rekommendation 10, fortsättning 

• För att uppnå obrutna och flexibla vårdkedjor och på initiativ av hälso- och 

sjukvården eller socialvården och om den demenssjuka själv och/eller dennes 

anhöriga eller närstående eller lagliga företrädare så önskar, kan även socialvårdens 

representant delta i det möte där plan för undersökning, vård eller medicinsk 

rehabilitering eller någon annan motsvarande plan uppgörs eller vid annat möte som 

sammankallats för att få till stånd obrutna och flexibla vårdkedjor. 

• 

• Checklista används som underlag för bedömning av funktionsförmåga, för att 

säkerställa samarbetet med socialvården och för att klarlägga ansvarsfördelningen 

mellan hälso- och sjukvård och socialvård 

• Överföring av information sker med för ändamålet utarbetad blankett 

• Ansvarsperson utses med uppgiften att koordinera informationsöverföringen och 

övrigt samarbete med socialvården angående ifrågavarande patient. 

• Tillvägagångssätt och åtgärder som vidtas vid akuta situationer ska alltid beskrivas i 

planen. 

Samordning av socialvårdens tjänster 

För att uppföljningen av de insjuknade ska fungera optimalt är det, förutom de planer som 

nämnts ovan, av största vikt att kommunerna – i samarbete eller var för sig, för samtliga som 

diagnostiserats med en demenssjukdom, utser en demenskoordinator/ ansvarsperson för 

demensvården. Demenskoordinatorn/ansvarspersonen fungerar som en sammanhållande länk 

beträffande de tjänster som den demenssjuka och de anhöriga behöver inom socialvården och 

är den resurs som ska säkerställa att familjen får det individuella stöd den behöver och att 

resurserna används på rätt sätt. 

Den som, inom ramen för en existerande tjänst eller i en ny tjänst, ska fungera som 

demenskoordinator bör vara en yrkeskunnig person som är tillräckligt insatt i vården av 

progredierande minnessjukdomar. På koordinatorns ansvar ligger att koordinera omsorgen 

och vården, att ha en framförhållning beträffande problem som kan uppstå och att lösa 

problemen tillsammans med familjen under olika skeden av boendet hemma. 

Demenskoordinatorn bör ha befogenheter att bevilja omvårdnads - och stödtjänster. Den 

sjukdomsgrupp som till sin kostnadseffekt är mest betydande är de minnessjukdomar som 

leder till demens. De betydande ekonomiska kostnaderna för de progredierande 

minnessjukdomarna beror på det stora antalet klienter och på institutionsvården i demensens 

slutskede. Klienterna behöver också mycket skräddarsydda sociala- och hälsotjänster. 

Genom olika randomiserade, kontrollerade interventionsstudier har man kunnat konstatera att 

olika grupper av demenssjuka drar nytta av koordinatorverksamhet och att denna på ett 

37

mycket väsentligt sätt minskar kostnaderna för vården och omsorgen. 14 Detta åstadkoms 

genom samarbete med familjen, skräddarsydda tjänster och genom att snabbt ingripa vid 

risksituationer i hemmet (se 4.9.2 Att bo kvar hemma – De viktigaste riskfaktorerna). Viktigt 

är också att koordinatorn har möjlighet att samarbeta med geriatriken. En av studierna visar 

att två gånger flera i jämförelsegruppen återfanns i långvarig institutionsvård efter 1,5 år än 

de demenssjuka som fick stöd genom koordinatorverksamhet. De totala kostnaderna/personår 

i de familjer som fick stöd uppgick i medeltal till 15 588 € och i jämförelsefamiljerna till 

23 553 €. Inbesparingen i medeltal/personår var alltså 7 965 €. I kostnaderna ingår såväl 

social- som hälsovårdstjänster. Kostnaderna för interventionen var 2800 €/personår 

/interventionsfamilj. 

Krav på den som ska fungera som demenskoordinator: 

• Personliga egenskaper 

- Kunna förstå den minnessjukas och dennes familjs perspektiv 

- Samarbetsförmåga 

- Vara initiativrik och kreativ 

- Vara ansvarstagande 

- Ha förmågan till helhetstänkande 

• Ha ett brett gerontologiskt kunnande 

• Vara insatt i demenssjukdomar 

• Vara väl insatt i det egna servicesystemet 

Riktlinjer: 

För att kunna utföra sina uppgifter på ett adekvat sätt bör: 

Demenskoordinatorn ha åtminstone följande kunskap: 

• känna till kommunernas och samhällets stöd- och serviceformer och på ett flexibelt 

sätt kunna ordna service till familjer 

• förstå sjukdomens påverkan på klientens och familjens dagliga liv 

• känna till symptom på demenssjukdomar och kunna ge råd hur man söker sig till 

utredning 

• känna till och kunna förebygga de riskfaktorer som kan leda till tidigarelagd 

institutionsvård 

• känna till riskerna för vanvård och kunna arbeta på ett förebyggande sätt 

• känna till kostens betydelse för människans hälsa och gällande 

näringsrekommendationer 

Demenskoordinatorn ha möjlighet att 

• ge konsultation, ha planerade mottagningstider och göra hembesök vid behov 

14 T.ex. Eloniemi-Sulkava U, Notkola IL, Hentinen M, Kivelä SL, Sivenius J, Sulkava R. Effects of 

supporting community-living demented patients and their caregivers: a randomized trial. J Am Geriatr 

Soc 2001; 49:1282–7. Se även under källor till detta avsnitt. 

38

Demenskoordinatorns uppgift beträffande vård- och rehabiliteringsplanen vara att 

• se människan bakom demenssjukdomen som en helhet med andliga, psykiska, sociala 

och fysiska behov och arbeta utgående från hennes resurser 

• ha regelbunden uppföljning och samarbete med klienterna och familjerna 

• ha helhetsansvar för stöd för hemmaboende i olika skeden av sjukdomen, 

kartläggning av tjänsterna och koordinering av skräddarsydda stödfunktioner 

• informera klienten och familjen om hur man får vårdmaterial (till exempel 

inkontinensskydd) och hjälpmedel, som kan underlätta vardagen 

Demenskoordinatorn inom området utveckling och samarbete 

• förstå behovet av specialkunskap inom demensvården och arbeta för att höja 

kompetensen inom sin egen organisation 

• vara förutseende beträffande framtida behov inom kommunens demensvård 

• delta i planeringen i kommunen så att demenssjukas behov tas i beaktande 

• utveckla samarbete med andra kommuner såsom att ordna gemensamma 

utbildningar eller genom att utveckla och samordna vård - och serviceresurser 

• ge muntlig eller skriftlig återkoppling angående klientsituationer till berörd 

personal 

• arbeta för obrutna vårdkedjor i samarbete med ÅHS och andra intressenter 

• vara med som sakkunnig vid planeringen av fortsatt vård efter sjukhusvistelse 


• Kommunerna utser - i samarbete eller var för sig – demenskoordinator /ansvarsperson 

för demensvården i enlighet med ovanstående riktlinjer. 

4.6 Behandlingsformer vid demenssjukdom 

Botande behandlingar för demenssjukdom saknas. Behandlingarnas främsta mål är att bevara 

funktion och livskvalitet i alla sjukdomsfaser. I allmänhet behövs en kombination av 

läkemedel och icke-medicinska behandlingsformer. Eftersom personer med demenssjukdom 

är känsligare för negativa behandlingseffekter måste alltid fördelar och nackdelar med 

behandlingar noggrant vägas mot varandra. 

4.6.1 Läkemedelsbehandling 

Här beskrivs vilka läkemedel som kan användas vid olika demenssjukdomar och deras 

effekter och eventuella biverkningar samt vilka läkemedel som bör undvikas vid behandling 

av demenssjukdom. 

Kolinesterasinhibitorer 

Kolinesterasinhibitorer minskar den demenssjukdomsrelaterade nedbrytningen av 

signalsubstansen acetylkolin i hjärnan. Det finns tre olika kolinesterasinhibitorer på 

39

marknaden idag: donepezil, galantamin och rivastigmin vilka alla har likvärdiga positiva 

effekter på kognition, livskvalitet och välbefinnande och en mycket diskret 

sjukdomsbromsande effekt. Dessutom minskar de förekomsten av BPSD-symptom. De har 

alla indikation att användas vid lindrig till svår Alzheimers sjukdom (och vid Alzheimers 

sjukdom med vaskulära komponenter). Rivastigmin har indikation att användas vid demens 

vid Parkinsons sjukdom. Alla kolinesterasinhibitorer kan användas vid Lewy body demens 

men man har då ingen rätt till läkemedelsersättning från Folkpensionsanstalten. Indikationen 

för kolinesterasinhibitorer är klart svagare vid vaskulär demens men läkemedlen kan prövas, 

dock har man inte heller här rätt till läkemedelsersättning från Folkpensionsanstalten. 

NMDA-antagonist 

Memantin är en NMDA-antagonist som skyddar hjärnans nervceller mot den stressande 

substansen glutamat som frisätts i ökad mängd vid Alzheimers sjukdom. Memantin har 

indikation att användas vid medelsvår till svår Alzheimers sjukdom och kan kombineras med 

valfri kolinesterasinhibitor för bästa effekt. 

Antidepressiva läkemedel 

Antidepressiva läkemedel används vid depression och dessutom kan selektiva 

serotoninåterupptagshämmare prövas vid humörsvängningar, emotionell inkontinens och 

aggressiva tendenser. 

Neuroleptika 

Användandet av neuroleptika vid demenssjukdom är kontroversiellt och förenat med stora 

risker för biverkningar och kan även öka mortaliteten hos sköra demenspatienter. Indikationer 

där neuroleptika kan övervägas är psykossymptom som påverkar livskvaliteten negativt, svår 

aggressivitet och svår agitation. Evidensen för neuroleptika är generellt svag vid 

demenssjukdom. Atypiska neuroleptika, främst risperidon, har viss evidens och har en 

gynnsammare biverkningsprofil än traditionella neuroleptika och är således i allmänhet 

förstahandsalternativ om neuroleptika måste prövas. 

Medellångverkande benzodiazepiner 

Medellångverkande benzodiazepiner såsom oxazepam kan användas med försiktighet vid 

ångest och sömnsvårighet. Demenspatienter är känsliga för biverkningar av benzodiazepiner. 

Läkemedel som bör undvikas vid demens 

Ett flertal läkemedel har biverkningsprofiler som passar dåligt för patienter med 

demenssjukdom. Speciellt högdosneuroleptika, långverkande benzodiazepiner (t.ex. 

diazepam) och läkemedel med antikolinerga biverkningar bör undvikas. Dessutom ökar 

risken för ogynnsamma effekter betydligt ju fler centralverkande läkemedel som används. 

40


• Alla läkare som möter patienter med demens förutsätts ha basala kunskaper om 

adekvat medicinering vid demenssjukdom, biverkningar samt om indikationer för 

behandling av olika symptom 

4.6.2 Beteendesymptom och psykiska symptom vid demens, BPSD 

BPSD förekommer åtminstone i någon fas av demenssjukdomen hos 90 % av 

demenspatienterna och förekommer i alla demenssjukdomar. Symptomen försämrar 

livskvaliteten, ökar behovet av stödinsatser och är den viktigaste riskfaktorn för att inte kunna 

vårdas hemma längre. Då BPSD uppkommer eller förvärras bör man utreda patienten 

somatiskt samt analysera andra tänkbara utlösande faktorer. Symptomen bör behandlas om de 

besvärar patienten, försätter patienten eller andra i fara, försämrar patientens autonomi eller 

försämrar patientens sociala interaktionsförmåga. I första hand bör man försöka använda 

icke-medicinska behandlingsmetoder. En del av symptomen försvinner spontant inom 3-6 

månader vilket innebär att medicineringen måste omprövas med jämna mellanrum. 

Exempel på BPSD i olika sjukdomsfaser 

Lindrig sjukdomsfas: Apati, tillbakadragenhet, irritabilitet, ångest, depression, 

vanföreställningar. 

Medelsvår sjukdomsfas: vanföreställningar, hallucinationer (oftast synhallucinationer, men 

även hörsel- och känselhallucinationer förekommer), rastlöshet/oro, vandrande, rubbad 

dygnsrytm, depression. 

Svår sjukdomsfas: rastlöshet/oro, aggressivitet, avvikande motoriskt beteende, rymning, 

rubbad dygnsrytm, depression, apati. 

Exempel på orsaker till BPSD 

Somatiska orsaker: Smärta, urinretention, förstoppning, frustration, infektioner, 

läkemedelsbehandling, droger, alkohol, rubbad vätskebalans, leversvikt, njursvikt, 

hypo/hyperthyreos, hypo-/hyperglykemi, lungsjukdom, epileptiskt anfall, hjärtsvikt, 

hjärtinfarkt, rytmstörningar, tumörer, TIA, hjärninfarkt, hjärnblödning, skallskada, 

subduralhematom, fraktur m.m. 

Miljörelaterade orsaker: ny miljö, förändringar i miljön, irriterande faktorer i miljön (ljus, 

mörker, ljud, kyla, värme) m.m. 

Personrelaterade orsaker: olämpligt bemötande, interaktion patient-anhörig, interaktion 

patient-vårdare, interaktion patient-patient, interaktion vårdare-vårdare, interaktion anhöriganhörig, 

orsaker relaterade till patientens personlighet och erfarenheter, m.m. 

Exempel på icke-medicinska behandlingsmetoder vid BPSD 

Stödja och handleda anhöriga/personal, god grundvård (nutrition, vätskebalans, smärta m.m.), 

eliminera utlösande faktorer, terapier som stödjer känslolivet, terapier som stödjer 

kognitionen, stimulans i lagom mängd för individen, motion, skapande verksamhet (t.ex. 

41

konst, dans, musik), rehabiliterande dagverksamhet, metoder som stödjer beteende och social 

interaktion. 

Medicinsk behandling av BPSD 

Se avsnittet 4.6.1 om läkemedelsbehandling. 


• Alla inom socialvård och hälso- och sjukvård som kommer i kontakt med personer 

med demens bör känna till de medicinska och icke-medicinska behandlingsformerna 

av BPSD 

4.6.3 Helhetsbetonad vård lönar sig 

De flesta demenspatienter är äldre multisjuka människor. Befolkningsundersökningar visar 

att finländska över 65-åriga demenspatienter i medeltal har 5-8 diagnoser på andra 

sjukdomar. Det är också vanligt förekommande att en eller flera somatiska sjukdomar hos 

dessa patienter förblir odiagnostiserade och därmed obehandlade. Hos personer med 

Alzheimers sjukdom har man kunnat konstera att de förvirringstillstånd som hör ihop med 

stor sjuklighet i andra sjukdomar och speciellt med akuta sjukdomstillstånd, leder till en 

snabbare försämring av de kognitiva förmågorna. Detta gäller även för många andra enskilda 

sjukdomar, såsom depression och stroke. Utebliven behandling av somatiska sjukdomar hos 

demenspatienter är en betydande orsak till att demenssjuka blir i behov av dyr 

institutionsvård. Andra orsaker är t.ex. avsaknad av adekvata åtgärder för att förebygga fall 

och tillräcklig geriatrisk rehabilitering av fallskador. Det samma gäller även vid obehandlad 

smärta hos personer med demens, vilket i sin tur leder till en för stor användning av lugnande 

medel. En läkemedelsgenomgång bör kunna göras minst 1-2 gånger per år och ansvarig 

läkare bör vid behov ha möjlighet till konsulthjälp vid utvärdering av den totala 

läkemedelsvården. 


• Vid behandling av demenssjukdom bör uppmärksamhet fästas vid eventuell förekomst 

av somatiska sjukdomar och adekvata åtgärder vidtas i syfte att undvika tyngre vård- och 

omsorgsbehov samt i syfte att förbättra livkvaliteten. 

4.6.4 Somatisk akutsjukvård 

Det finns ofta en bristande kunskap om demenshandikapp inom akutsjukvården. Man 

har ibland svårt att se/känna igen annat än mycket tydliga demenssymtom och förväxlar 

42

ofta symtom av demens och delirium 15 . Den främmande, komplexa sjukhusmiljön med 

många stressmoment kan i sig leda till förvirringstillstånd och den demenssjukas oförmåga att 

berätta om sin sjukdom och sina symptom gör situationen ännu mera påfrestande. När den 

fysiska miljön, vårdstrukturen och också omvårdnadsarbetet är framtagna med tanke på 

människor med bibehållna mentala funktioner kan det leda till att behandlingar måste 

genomföras under tvång och att man medicinerar med lugnande medicin och sömnmedel, 

vilket i sin tur kan framkalla delirium. 


• Personal inom den somatiska akutsjukvården bör kunna bemöta och behandla personer 

med demens på ett adekvat sätt, så att tvångsåtgärder och t.ex. användning av lugnande 

medicin och sömnmedel kan undvikas. Det här innebär åtminstone att: 

- Känna igen och kunna särskilja symptom på demens och delirium 

- Känna igen och kunna särskilja aggression och smärta 

- Uppmärksamma och behandla bakomliggande somatiska problem som orsakar 

beteendestörningar, t.ex. infektioner 

4.6.5 Munhälsan 

I kvalitetsrekommendationen angående tjänster för äldre 16 konstateras att munhälsan hos 

äldre bör uppmärksammas oberoende av om de äldre bor hemma eller på ett boende. I 

Socialstyrelsens riktlinjer för demensvården 17 prioriteras en strukturerad bedömning av 

munhälsan hos personer med demenssjukdom högt. Orsaken till detta är att en dålig 

tandstatus hos personer med demens kan medföra dålig tuggförmåga, undernäring, 

smärta, lunginflammation och sår i munnen. Smärta från munhålan kan vara särskilt 

problematiskt för personer med demens då de kan ha svårt att lokalisera och kommunicera sin 

smärtupplevelse. En strukturerad bedömning av munhälsan kan i sin tur öka möjligheten att 

bedöma och diagnostisera problem hos personer med demens. Detta är också i enlighet med 

riktlinjerna för vad som bör beaktas vid uppgörande av vård- service eller motsvarande plan 

(se s. 28-31). Eftersom munvård till personer med demens ofta är förknippad med etiska 

svårigheter är det viktigt att tandvårdspersonalen har tillräcklig kunskap om 

demenssjukdomar och bemötande av personer med demens. Munnen upplevs av många som 

en privat och intim del av kroppen och munvård kan upplevas som hotfullt om patienten inte 

förstår syftet med åtgärden. 

15 Istället för det vetenskapligt korrekta ”delirium” används ofta begreppet konfusion i litteraturen. 

16 Kvalitetsrekommendation. Tjänster för äldre. Ålands landskapsregering, socialoch miljöavdelningen, 

socialvårdsbyrån 2010. 

17 Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, Socialstyrelsen, Sverige 2010. 

43


• Personer med demenssjukdom bör utgöra en prioriterad grupp för vilken ÅHS, i 

enlighet med lagen om Ålands hälso- och sjukvård (ÅFS 2011:114), 39 § 1 mom. 2 

punkten, bör ordna mun- och tandvård. 

• Personer med diagnosticerad demenssjukdom erhåller årlig kontroll av munhälsan 

oberoende av om de bor hemma, på serviceboende eller på institution och nödvändiga 

åtgärder för en god munhälsa vidtas. 

• Insatserna statistikförs på ett sådant sätt att det är möjligt att utföra tillsyn över 

insatsernas kvantitet och kvalitet. 

• Tandvårdspersonalen erhåller tillräcklig fortbildning för att möta kravet på adekvat 

bemötande av personer med demens. 

4.7 Omvårdnad 

Omvårdnad såsom den definieras här, omfattar både hälso- och sjukvård och social 

omvårdnad. Omvårdnad ges både av närståendevårdare och anhöriga, av kommunens 

äldreomsorgspersonal och av personal inom ÅHS. Omvårdnaden kan ske i hemmet, på 

boenden eller institution samt på olika enheter inom ÅHS. 

Syftet med omvårdnad är att stärka hälsa, förebygga sjukdom och ohälsa, återställa och 

bevara hälsa utgående från personens individuella möjligheter och behov, minska lidande och 

ge möjligheter till en värdig död. 

4.7.1 Personcentrerad omvårdnad 

För att vårdaren ska kunna ge god omsorg krävs en förmåga att anpassa sitt förhållningssätt 

och sitt sätt att handla efter demenssymptomen. Genom att fokusera på personen bakom 

sjukdomen blir det lättare att ta tillvara kvarvarande förmågor och skapa en relation som 

bygger på respekt för och hänsyn till den sjukes identitet och värdighet. Relationen kan vara 

direkt avgörande för resultatet av omvårdnadshandlingen. Levnadsberättelsen är ett viktigt 

verktyg där personalen genom ett strukturerat samtal lär känna den person som är i behov av 

omsorg eller vård och på så sätt kunna ta tillvara dennas intressen. Att skriva en 

levnadsberättelse är ett sätt för den äldre eller dennes närstående att berätta om betydelsefulla 

händelser – både positiva och negativa – och vad som är viktigt för honom eller henne. Syftet 

är att levnadsberättelsen ska bidra till ett mera personligt bemötande och till att forma en 

meningsfull tillvaro för den äldre. Levnadsberättelsen kan också användas när man analyserar 

de bakomliggande faktorerna till ett visst beteende eller förhållningssätt. Levnadsberättelsen 

kan sägas vara nyckeln till en optimal omvårdnad. Levnadsberättelsen bör göras snarast efter 

att service- eller vårdförhållandet inleds. Personalen bör känna till levnadsberättelsen som 

verktyg, dess syfte och kunna fylla i den på ett korrekt sätt med respekt för klienten/patienten. 

Levnadsberättelsen är sekretessbelagd. 

Omvårdnad förutsätter också kunskaper om mänskliga behov. Dessa kan indelas i 

fysiologiska, psykologiska, sociala, andliga och kulturella behov. Det är viktigt att komma 

ihåg att en person som drabbats av en demenssjukdom har samma behov som alla andra 

44

människor men ju längre in i sjukdomen man är, desto svårare är det att själv tillfredsställa 

dem. 

En bra omvårdnad innebär att patienten trots graden av demenssjukdom kan öka sitt 

självförtroende så pass mycket att en ömsesidig interaktion är möjlig. Viktiga faktorer i 

kommunikationen är en bekräftande attityd, kroppsspråket, ögonkontakten, röstvolymen, 

beröring och ett tillåtande klimat. 

Omvårdnad vid minnessjukdom i arbetsför ålder 

För många i arbetsför ålder som insjuknar i en demenssjukdom är utredningstiden och 

diagnostiseringsfasen tunga. Associationerna till arbetslivet är ofta negativa och många 

upplever att stämningen i arbetsgruppen blev otrevlig i samband med insjuknandet då 

prestationskravet i arbetet försvårades av diffusa symptom. Depressioner kan förekomma 

under denna period. 

Yngre personer med demenssjukdom har behov av specialanpassad dagverksamhet och 

institutionsvård eftersom behoven ofta skiljer sig från behoven hos äldre med 


Personer med annan kulturell eller språklig bakgrund 

Antalet personer med annan kulturell och språklig bakgrund är redan idag stort på Åland och 

kommer sannolikt att fortsätta öka. Detta innebär att vikten av kunskap om vad 

personcentrerad omvårdnad innebär i dessa situationer blir allt viktigare. I denna inryms 

möjligheten att bevara sina kulturella traditioner och sedvänjor, att få mat som är kulturellt 

anpassad och att ha möjlighet att utöva sin religion. Att bli vårdad av personal som 

kommunicerar på samma modersmål och har kulturkompetens kan ge personen med 

demenssjukdom och annan etnisk bakgrund trygghet, ökat välbefinnande och en känsla av 

hemmastaddhet. 18 

4.7.2 Bemötandemetoder i omvårdnadsarbetet 

De metoder som omnämns här är sådana för vilka det föreligger vetenskapligt underlag 

och/eller beprövad erfarenhet för att de bidrar till att skapa enhelhetsbetonad omsorg och en 

god kommunikation. 

För att använda sig av bemötandemetoder krävs kunskap om både personen och om 

sjukdomens konsekvenser. För att få ett bra resultat bör personalen enas om ett vedertaget 

förhållningssätt. På så sätt slipper de som är föremål för omsorgen att uppleva den kluvenhet 

som olika arbetssätt för med sig. 

Realitetsorientering 

Realitetsorientering är en metod som kan användas individuellt eller i grupp och som syftar 

till att stöda minnesfunktionerna vid mild till medelsvår demenssjukdom. Metoden kan ha en 

viss effekt på kognition, beteende och verbal förmåga i dessa stadier av demenssjukdom. 

Användningen av metoden bör tydligt utgå från den insjuknades individuella behov och med 

18 Socialstyrelsen, Sverige: Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010 

45

stor respekt för dennes integritet. Realitetsorientering är inte lämpligt för personer med svår 


Bekräftande förhållningssätt 

Bekräftande förhållningssätt eller validation är en metod för kommunikation med äldre 

personer med demenssjukdom som innebär att acceptera, ge stöd för och bekräfta dennes 

upplevelse av verkligheten. När demenssjukdomen framskrider ersätts ofta nuet och det 

intellektuella tänkandet av tidiga känslomässiga minnen. 

Validation som förhållningssätt och metod underlättar för personal och anhöriga att 

förstå och klara av demenssjukas uttryck av oro, rädsla, sorg och ilska. 

Kroppsspråket är viktigt och ju längre framskriden demensutveckling desto större vikt bör 

läggas vid fysisk beröring och den röst man använder vid kommunikation. 

Reminiscense 

Med reminiscense avses att tänka på eller tala om livserfarenheter, samt dela minnen och 

reflektera över det förgångna. I den mån reminiscensearbete kan bidra till att bygga nya 

relationer och bibehålla nära vårdande relationer kan metoden medverka till att hindra eller 

fördröja utvecklingen mot isolering och tillbakadragande. Metoden passar inte alla och ingen 

får tvingas till att aktivt minnas. Av personalen krävs att man är förberedd på och har 

förmågan att hantera och ta hand om alla känslor som kommer upp (alla minnen är inte 

lyckliga minnen). 

Beröring 

Beröring och massage används inom omsorgen av personer med demens som komplement till 

medicinsk behandling för att förebygga/lindra oro, ångest, stress, depression och aggressivitet 

samt för ökat välbefinnande. Stark evidens för massagens positiva effekt finns inte men flera 

studier pekar på positiva effekter såsom minskat agiterat beteende och vandrande, samt bättre 

sömn. 

4.7.3 Omvårdnad vid beteendemässiga och psykiska symptom vid 

demenssjukdom (BPSD) 

Förekomst av BPSD (för en beskrivning av dessa, se 4.6.2) är vanligast vid medelsvår 

demenssjukdom men de kan förekomma i alla skeden av demenssjukdom. De är också den 

största orsaken till behov av långtidsvård. Forskning visar att symptomen kan 

• vara en reaktion på det funktionshinder sjukdomen ger upphov till 

• ha fysiska orsaker, t.ex. smärta eller infektion 

• bero på förhållanden i omgivningen 

• bero på bemötande som inte är anpassat till individens förmåga 

• bero på felaktig medicinering 

Eftersom de beteendemässiga och psykiska symptomen vid demenssjukdom utgör en 

belastning såväl för personen själv, för de anhöriga och för personal är det viktigt att man 

känner till symptomen, har kunskap om hur man förebygger dessa och förmåga och resurser 

att reagera när det uppstår krissituationer. De initiala interventionerna bör vara ickefarmakologiska. 

Det här innebär att man börjar med att anpassa den psykosociala och fysiska 

miljön och tillämpar ett personcentrerat förhållningssätt i vård- och omsorgsarbetet. 

46


I syfte att säkerställa en god omvårdnad 

• Anordnas tillräcklig utbildning/fortbildning och handledning för personal inom 

socialvård och hälso- och sjukvård 

• Kvalitetssäkras vården genom att åtminstone: 

- Ge en beskrivning av e metoder man använder för att säkerställa en 

individuell omvårdnad. 

- Fastställ på vilket sätt man samarbetar med och tar med anhöriga i 

omvårdnadsarbetet. 

- Utarbeta regelverk för uppföljning och utvärdering av omvårdnaden. 

Här i ingår incidentrapportering och behandling av avvikelser i syfte 

att minska förekomsten av tillbud och skador och förebygga 

risksituationer. 

4.8 Rehabilitering och stödåtgärder 

Rehabilitering vid minnessjukdom kan förbättra, upprätthålla eller förhindra en försämring av 

funktionsförmågan. Rehabiliteringen vid minnessjukdom inriktar sig förutom på den fysiska, 

även på den psykiska, sociala och kognitiva funktionsförmågan. Målet är att optimera 

självständigheten, balansen i livet, funktionsförmågan och välmåendet. Den som lider av 

demens och dennes anhöriga eller närståendevårdare har en central roll vid planerande och 

genomförande av rehabiliteringen. För att den ska lyckas krävs att man lyssnar och tar hänsyn 

till behoven och önskemålen, ibland uttryckta och tolkade med hjälp av en anhörig eller 

närståendevårdare. 

4.8.1 Lagstiftning 

Bestämmelser angående rehabilitering ingår såväl i socialoch hälsovårdens allmänna lagar 

som i speciallagstiftning om rehabilitering. 

I Lag om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner 

(566/2005) stadgas om förmåner för dem som är försäkrade enligt sjukförsäkringslagen. 

FPA:s rehabilitering är indelad fyra grupper: yrkesinriktad rehabilitering för handikappade 

(6-8 §), medicinsk rehabilitering för gravt handikappade under 65-år (9-10 §) rehabiliterande 

psykoterapi (11a-11b) och annan yrkesinriktad eller medicinsk rehabilitering enligt prövning 

(12 §). En under 65-årig person med demens kan vara berättigad till FPA:s rehabilitering för 

gravt handikappade om hon bor hemma och får det förhöjda eller högsta vårdbidraget för 

person med pension. Det lönar sig att överväga rehabilitering som upprätthåller 

funktionsförmågan hos de här personerna - till denna del skiljer de sig de inte från andra 

neurologiska patienter. 

47

Av FPA:s rehabilitering skulle rehabilitering enligt prövning bäst motsvara behoven hos 

personer med demens men endast ett fåtal kurser ordnas i hela Finland per år, på Åland har 

veterligen ingen kurs ännu ordnats. 

Till den del rehabiliteringen inte är en lagstadgad uppgift för Folkpensionsanstalten ordnas 

rehabiliteringen för personer med demens inom ramen för socialoch hälsovården. 

Detta innebär att den övervägande delen av rehabiliteringen ordnas av ÅHS och 

kommunerna. 

Enligt landskapslag om Ålands hälso- och sjukvård (ÅFS2011:114), 42 § ska ÅHS ordna 

medicinsk rehabilitering i anslutning till sjukvård av patienter. 

Med medicinsk rehabilitering avses 

1) att ge rådgivning och handledning som gäller rehabilitering, 

2) att utreda patientens funktions- och arbetsförmåga, 

3) att utreda patientens rehabiliteringsmöjligheter, 

4) terapier som förbättrar och upprätthåller funktionsförmågan samt andra behövliga 

åtgärder som främjar rehabiliteringen, 

5) hjälpmedelstjänster, 

6) anpassningsträning samt 

7) rehabiliteringsperioder i form av institutionsvård eller öppenvård som består av de 

åtgärder som nämns i punkterna 1-6. 

Av Instruktion för medicinsk rehabilitering 19 framgår att en patient är berättigad till 

medicinsk rehabilitering under förutsättning att följande kriterier båda är uppfyllda: 

- Patienten har bestående men som gravt nedsätter funktionsförmågan 

- Rehabiliteringsåtgärder förbättrar funktionen väsentligt eller förhindrar nedsatt 

funktion 

Dessutom ska rehabiliteringsåtgärderna vara planerade, vilket innebär att de ska framgå ur 

patientens rehabiliteringsplan. En patient som är inskriven på institution omfattas inte av 

begreppet medicinsk rehabilitering. 

Service- och stödåtgärder i enlighet med socialvårdslagen (FFS 710/1982) och 

socialvårdsförordningen (FFS 607/1983); t.ex. personligt stöd till en person som bor hemma 

kan ses som rehabiliterande åtgärder. Förutom detta kan en person med demenssjukdom vara 

berättigad till rehabiliteringstjänster i enlighet med handikappservicelagen (FFS 380/1987) 

och handikappförordningen (FFS 759/1987); lagen utesluter inte personer med demens från 

lagens tillämpningsområde. En person med demens kan t.ex. anses vara en i enlighet med 

handikappförordningen, svårt handikappad, som på grund av handikapp eller sjukdom har 

särskilt svårt att förflytta sig eller i övrigt klara sig på egen hand (HkF 13 §). På basen av 

detta kan hon vara berättigad till t.ex. ändringar i bostaden i enlighet med 

handikappservicelagen (9.2 §). Service- och stödåtgärder för svårt handikappade är s.k. 

subjektiva rättigheter eller m.a.o. tjänster som kommunen har en särskild skyldighet att ordna. 

Handikappservicelagen är ändå en sekundär lag. Den tillämpas endast, om den handikappade 

inte får tillräckliga och för honom/henne lämpliga tjänster eller förmåner på basen av annan 

lagstiftning. 

19 Instruktion för medicinsk rehabilitering. Antagen av Ålands landskapsregering den 2 juni 2009. 

48

4.8.2 Prioriterade åtgärder 

I det följande beskrivs och ges rekommendationer angående de områden inom rehabiliteringen 

som anses ha särskild betydelse för personer med demens och deras anhöriga och 

betydelsen av olika terapiinsatser i detta arbete. De här åtgärderna omspänner ofta flera 

förvaltningsområden och betydelsen av att samarbeta är därför extra stor. Detta för att uppnå 

ett för klienten optimalt resultat och undvika dubbelarbete. Utgångspunkten är en 

personcentrerad vård- och omsorg och att de som bistår den demenssjuka har kunskap om 

och tillämpar ett rehabiliterande arbetssätt. 

Ergo- och fysioterapins roll vid demenssjukdom 

Eftersom såväl ergoterapi som fysioterapi har en stor betydelse för förverkligande av flertalet 

av de åtgärder som ingår i den medicinska rehabiliteringen beskrivs deras ansvar vid 

rehabiliteringen av personer med demens och nyckeltal beträffande dessa resurser ges för 

olika vårdnivåer. 

Ergoterapins roll 

Ergoterapeuten undersöker klientens funktionsförmåga genom att utvärdera olika färdigheter 

och förmågor som behövs för olika funktioner/aktiviteter. Funktionsförmågan bedöms 

genom att iaktta klientens förmåga i olika omgivningar, genom att intervjua och genom att 

använda standardiserade tester. 

På basen av bedömningen planeras terapi- och hjälpmedelservice och handledning och 

rådgivning ges. De anhöriga till personen med demens hörs före man uppgör en terapiplan. 

Utgångspunkten i ergoterapin är klientens livshistoria och funktionella bakgrund och de 

aktiviteter och intressen som är betydelsefulla för personen. 

Fysioterapins roll 

Fysioterapins roll är att utreda funktionsförmågan och ge stöd och råd i den kontinuerliga 

träningen samt att uppmuntra rehabiliteringsklienten, de anhöriga och vårdpersonal att 

upprätthålla och främja funktionsförmågan. Målet med fysioterapin är att den demenssjuka 

når sin optimala rörelse- och funktionsförmåga. 

Rehabiliterande vård och omsorg 

Med rehabiliterande vård och omsorg (omfattar rehabiliterande arbetssätt) avses här 

multiprofessionell dygnet-runt verksamhet som utförs av närståendevårdaren och/eller alla i 

vårdkedjan för att upprätthålla eller förbättra funktionsförmågan hos den demenssjuke. Ett 

rehabiliterande förhållnings- och arbetssätt stärker omsorgstagaren, både när det gäller 

identitet, funktion, självständighet och hälsa. 

49

Målsättningar för rehabiliterande vård i olika faser av demenssjukdom: 

Lindrig: 

• förbättra den allmänna konditionen 

• bevara funktionsförmågan i vardagen 

• uppmärksamma de förmågor som försämras 

Medelsvår: 

• strukturerad, långsiktig individanpassad vård 

• gruppverksamhet, t.ex. dagcenterverksamhet 

• uppmärksamma närståendevårdaren och dennes behov 

Svår: 

• bevara och förbättra den sociala interaktionsförmågan 

• förebygga patologiska processer, t.ex. kontrakturer 

• upprätthålla rörelseförmågan 

Demenssjuka har alltså nytta av en multiprofessionell, effektiverad rehabilitering som beaktar 

helheten. Efter höftfraktur kan en person med lindrig eller medelsvår demens ofta återvända 

hem om de får aktiv rehabilitering. Goda resultat har också kunnat nås vid rehabilitering efter 

hjärninfarkt och hjärnblödning. Hemrehabilitering relativt tidigt är till nytta hos äldre. 

Demenssjukas funktionsförmåga försämras ofta kraftigt vid vilken akut sjukdom som helst 

och sjukhusvården blir ofta längre för en demenssjuk och risken för institutionsvård ökar. 

Målsättningen med rehabilitering vid akut sjukdom är att trygga autonomi och 

människovärde hos den sjuke, upprätthålla funktionsförmåga och rörelseförmåga, förebygga 

fallolyckor och återfå funktionsförmågan så fullständigt som möjligt. 

Demenssjuka drar nytta av regelbunden motion, t.ex. balansträningsgrupper eller 

promenadgrupper, av träning på gym samt av aktiverande gruppaktivitet på t.ex. dagcenter 

eller dagsjukhus. Även fysioterapi i hemmet har visat goda resultat. 

Riktad dagsjukhusverksamhet ökar möjligheterna att klara av vård i hemmet. Kortvarig 

institutionsvård har inte alltid kunnat påvisa gynnsamma resultat. Korttidsvård på 2-3 veckor 

på enhet specialiserad på demensvård förefaller förbättra funktionsförmågan hos 

demenssjuka. 

Stöd att anpassa sig att leva med demens 

För att i största möjliga utsträckning hjälpa den insjuknade och familjen genom den första 

fasen av sjukdomen och ge dem beredskap att hantera sjukdomen i dess olika faser bör det 

finnas beredskap att kontinuerligt ordna kurser och vidta andra åtgärder som stärker 

beredskapen att anpassa sig till vardagen med demens. I lagen om Ålands hälso- och 

sjukvård, angående medicinsk rehabilitering (se ovan under lagstiftning) nämns 

anpassningsträning som en av åtgärderna. Varken av lagen eller av framställningen framgår 

vad man avser med detta. Det samma gäller regeringspropositionen angående motsvarande 

lag på fastlandet 20 . I förordningen om service och stöd på grund av handikapp ((FFS 

20 RP 90/2010 rd 

50

759/1987) 21 fastslås ändå i 15 § att till anpassningsträning hör rådgivning, handledning och 

träning för främjande av den sociala funktionsdugligheten hos den handikappade och 

personer i hans närmaste omgivning. Anpassningsträningen kan vara individuell eller ske i en 

grupp och kan vid behov även upprepas. 

Förutom anpassningskurs borde alla närståendevårdare erbjudas möjlighet att delta i 

rehabiliteringskurs och i en anhöriggrupp. 

Situationen idag 

Anpassningskurser i samarbete mellan Demensföreningen på Åland, ÅHS och Folkhälsans 

Dagcenter har ordnats år 2009 och 2011. Kurserna har inte omfattat alla nyinsjuknade. Från 

och med år 2013 planerar man att ändra upplägget, bl.a. så att kurserna skulle vara öppna för 

alla intresserade. 


• Alla demenssjuka bör få rehabiliterande vård och omsorg i alla sjukdomsfaser. 

• Aktiv multiprofessionell rehabilitering bör erbjudas demenssjuka med försämrad 

funktionsförmåga p.g.a. akut sjukdom. 

• Närståendevårdare informeras om, ges möjlighet att bekanta sig med och 

rekommenderas använda arbetsmetoden rehabiliterande arbetssätt. Detta som en del 

av de socialvårdstjänster som ges som stöd för närståendevårdarens vårduppdrag. 

I syfte att skapa en allsidig träning för personer som utvecklat en demenssjukdom 

• Tillhandahåller respektive kommun tillräckliga personalresurser för att en tillräcklig 

fortbildning av personalen beträffande användningen av fysisk träning i vården och 

omsorgen av personer med demens ska vara möjlig. 

• Tillhandahåller kommunernas socialvård tillräckliga fysioterapi och ergoterapitjänster för 

utvecklande av individuella träningsprogram för boende på institution och för 

handledning av personalen vid dessa institutioner i användningen av dessa 

träningsprogram. 

• Tillhandahåller Ålands hälso- och sjukvård tillräckliga fysioterapi och ergoterapitjänster 

för utvecklande av individuella träningsprogram för boende hemma och på 

serviceboenden (även effektiverade) och för handledning av personalen inom 

hemservice och vid serviceboenden i användning av dessa. 

Nyckeltal*: 

• Vid effektiverat serviceboende och på institution: 1,0 fysioterapeut respektive 1,0 

ergoterapeut per 50 boende 

• Vid demensboende på effektiverat serviceboendenivå och på institutionsnivå: 0,5 

fysioterapeut respektive 0,5 fysioterapeut per 18 boende. 

• Vid intervallvård/korttidsboende samt på geriatrisk klinik: Minst 1,0 fysioterapeut 

respektive 1,0 ergoterapeut per 15 boende. 

21 vilken gäller i landskapet Åland med stöd av landskapsförordning 51/2010 om tillämpning i landskapet Åland 

av förordningen om service och stöd på grund av handikapp 

51


• Vid rehabilitering av äldre i hemmet (inklusive personer med demens): Minst 1,0 fysioterapeut 

respektive 1,0 ergoterapeut för 600 personer över 65 år. 

• Kommunerna, ÅHS och tredje sektorn samarbetar kring att regelbundet och enligt behov, 

ordna anpassningskurser för alla som diagnostiseras med en demenssjukdom och deras 

anhöriga. Anpassningskurserna, och andra åtgärder som vidtas för att stöda anpassningen till 

att leva med demens vidtas på, ett på förhand överenskommet sätt och enligt 

överenskommen ansvarsfördelning. 

• Anpassningsåtgärderna ska på ett mångsidigt sätt främja den insjuknades och dennas familjs 

förmåga att leva med sjukdomen, stöda deras funktionsförmåga och stärka deras resurser. 

*I vissa fall kan nyckeltalen vara högre, t.ex. på grund av geografiska avstånd, om syftet med rehabiliteringen är 

att återvinna eller bibehålla funktions- och aktivitetsförmågan osv. 

Hjälpmedel 

Hjälpmedel för personer med demenssjukdomar möjliggör utförande av olika aktiviteter och 

bidrar till att upprätthålla tidigare inlärda färdigheter. I projektet Teknik och demens i 

Norden, där alla fem nordiska länder deltog, har man samlat den kunskap och erfarenhet som 

finns och i rapporten redogörs även för förutsättningarna för en effektiv hjälpmedelsservice 

för personer med demens. I rapporten ingår en guide med de 15 faktorer som bör beaktas i 

förskrivningsprocessen. Dessa är: 

• Den som förskriver hjälpmedel ska förutom att ha god kompetens om förskrivning av 

kognitiva hjälpmedel till personer med demens också ha kunskap om kognition och 

demenssjukdomarnas symptom och förlopp 

• Förskrivningen bör ske i en verklig miljö och situation 

• Familjen och/eller personen med demens, bör ha samma förskrivare/kontaktperson för 

kognitivt stödjande hjälpmedel 

• Information, såväl skriftlig som muntlig, om kognitiva hjälpmedel bör ges när 

personer med demens får sin diagnos. 

• Hjälpmedlen ska introduceras så tidigt som möjligt i sjukdomen. 

• Förskrivaren ska i dialogen med anhöriga/brukare använda öppna frågor. 

• Det ska alltid finna skriftlig information om hjälpmedlen 

• Hjälpmedlet ska levereras så fort som möjligt av en person som kan montera, 

instruera och förvissa sig om att personen som ska använda hjälpmedlet klarar att 

använda det. 

• Hjälpmedel som inte längre fungerar, ska antingen anpassas till den aktuella 

situationen eller snabbt tas bort för att inte bli en stressfaktor. 

52

• Hjälpmedlen ska vara funktionella och designade för personer med kognitiva 

funktionsnedsättningar. 

• Lämna alltid kontaktuppgifter i skriftlig form på berörd personal till familjen. 

• En bedömning ska göras av hela familjens situation. 

• Det är viktigt att en strukturerad uppföljning görs utifrån den behovsbedömning och 

målsättning som finns. 

• Börja med det som familjen anser det vara viktigast att få en lösning på. 

• Det ska finnas gott om tid för att genomföra förskrivningen och kanske speciellt för 

utprovning och instruktion/träning. 


• ”Guide för förskrivning av hjälpmedel till personer med demens” och den där 

ingående modellen för effektiv förskrivning används av alla som arbetar med 

detta – oberoende av organisationstillhörighet. 

(Guiden finns på adress: http://www.hi.se/Global/pdf/2008/83014-pdf- 

Anhörigstöd vid demenssjukdom 

När en person insjuknar i en demenssjukdom drabbas familjen hårt. Anhöriga måste 

successivt ta ett större ansvar för den insjuknades vardagliga liv. Relationen mellan de 

anhöriga och den sjuke förändras och slutligen överskuggar rollen som vårdare den tidigare 

relationen. 

Allt fler hjälpbehövande skall vårdas i det egna hemmet. Detta innebär att de närståendes roll 

och funktion är centrala för den demenssjukes vardag och livskvalitet. Hemtjänst och 

hemsjukvård kan i viss mån ersätta för förlorade funktioner men de anhöriga står för 

kontinuiteten och verklighetsförankringen för den demenssjuke. Samhället har därför en 

viktig roll att stöda anhöriga och närstående som vårdar en demenssjuk person i hemmet. 

Sjukdomens progredierande karaktär gör att situationen gradvis ändrar och tidigare problem 

kan mattas av/försvinna och nya uppstå. Anhörigstödet är därför inget statiskt utan måste 

följa sjukdomens förlopp och anpassas därefter. En anhörig kan initialt ha ett behov av stöd i 

form av kunskap, emotionellt stöd och konkret rådgivning medan det så småningom kan 

utmynna i ett behov av praktisk handledning och avlastning. 

Stöd till anhöriga till demenssjuka i arbetsför ålder 

Demenssjukdomar talar man ofta om som en sjukdom som drabbar en hel familj. Detta blir 

ännu påtagligare om man insjuknar i en demenssjukdom tidigt då man är i arbetsför ålder. 

Den demenssjukes partner kanske ännu är i arbetslivet och det kanske finns barn/ungdomar i 

familjen. 

53

I takt med minnets försämring faller ett större ansvar för familjen, barnen och hushållet på 

den friska partnern. Då den anhöriga ännu arbetar kan vardagen fungera så länge den 

insjuknade klarar av att vara ensam hemma under tiden den anhöriga är på arbete. När man 

inte längre klarar av att vara ensam en hel arbetsdag måste det finnas alternativ i form av 

daglig verksamhet för demenssjuka. På Åland finns idag ingen daglig verksamhet för 

demenssjuka anpassad efter kontorstid. För yngre demenssjuka kan daglig verksamhet 

erbjuda en lugn och trygg instans som erbjuder prestationslöst umgänge med andra 

demenssjuka och med personal. 

Övriga stödformer såsom individuell avlastning i hemmet eller flexibel korttidsvård bör 

erbjudas för att förlänga boendet i det egna hemmet. Viktigt för handläggare/socialarbetare 

som beviljar dessa stödformer är att uppmärksamma anhörigvårdaren i ett familjeperspektiv 

då det kan finnas barn och ungdomar i familjen. 

Anhöriga bör även erbjudas tillfällen där man kan träffa andra som vårdar en demenssjuk 

partner, för att utbyta erfarenheter och finna samhörighet. Behovet kan te sig ännu större för 

den vars demenssjuke partner ännu är i arbetsför ålder i och med att livspusslet försvåras 

ytterligare. 

För många yrkesverksamma anhörigvårdare förblir daglig verksamhet och korttidsvård 

otillräckligt om nätterna inte är goda eller dygnsrytmen förvrängs. Det kan i dessa skeden bli 

aktuellt med ett annat boende. Viktigt i boendeplaneringen är att uppmärksamma att 

demenssjuka i arbetsför ålder kan ha samma omvårdnadsbehov som demenssjuka i övrigt 

men att energinivån under dagen kan vara betydligt högre. Balansgången mellan 

överaktivering och underaktivering måste uppmärksammas och kan stå i kontrast med äldre 

demenssjuka personer. Optimalt vore att planera boenden utifrån åldersstruktur vilket dock 

knappast är genomförbart med samhällsstrukturen på Åland. 

Strukturmässigt finns det tre aktörer som är viktiga för stödet till de anhöriga, oberoende av 

den demenssjukas ålder. Dessa är socialvården, hälso- och sjukvården och 

patientorganisationer så som demensföreningar. 

Socialvårdens roll 

Hemkommunens roll gällande anhörigstöd är viktig för att ge närståendevårdaren verktyg att 

bemästra sjukdomsförloppet och därmed förebygga ett tidigt behov av boende eller 

institutionsvård inom äldreomsorgen. Kommunens demenskoordinator bör ha kunskap om 

sjukdomen samt en god inblick i kommunens äldreomsorg. Befogenhet att besluta om 

insatser via äldreomsorgen kan vara till fördel i arbetet med anhörigstöd. 

Den lagstadgade vård- och serviceplanen är ett viktigt arbetsinstrument, med vars hjälp man 

kan tydliggöra olika ansvarsområden, möjligheter och insatser vilket är viktigt för att 

underlätta ansvarsbördan för anhörigvårdaren. Det är viktigt att man i vård- och 

serviceplanen identifierar tänkbara krissituationer. Vetskapen om att man kan få stöd från 

kommunens äldreomsorg om något skulle gå fel eller kännas övermäktigt kan göra 

situationen mera hanterbar för anhörigvårdaren. 

Behovet av emotionellt stöd och råd till anhöriga som vårdar en demenssjuk i hemmet bör 

uppmärksammas. Ett sätt att arrangera detta är att inrätta en så kallad servicetelefon-tjänst. En 

sådan tjänst innebär möjlighet att, dygnet runt, nå en demensvårdskunnig person som kan ge 

stöd och råd. Tjänsten skulle inriktas på emotionellt stöd men även på att ge konkreta råd och 

tips i den dagliga omvårdnaden. En sådan telefontjänst kunde med enkla medel skapas genom 

samarbete mellan befintliga boendeenheter i de åländska kommunerna. Behovet av mer 

54

individuell avlastning och korttidsvård i det egna hemmet men även i boendeenheter bör 

också uppmärksammas. Flexibilitet gällande avlastning och korttidsvård kan fördröja behovet 

av boende inom kommunens äldreomsorg. 

Inom äldreomsorgen bör man även planera för att snabbt kunna omhänderta demenssjuka 

vars anhöriga själva insjuknat. 

Dagverksamhet för demenssjuka och anhörigträffar för närståendevårdarna bör erbjudas 

demenssjuka och deras anhöriga. Dagverksamheten har en speciellt viktig roll för de 

yrkesverksamma anhöriga som vårdar någon demenssjuk närstående i hemmet. Även för de 

inte längre yrkesverksamma anhörigvårdarna kan dagverksamheten ge en nödvändig 

andningspaus i vården av den demenssjuke och en stund att fokusera på sina egna intressen 

och behov. 

Vardagen förändras i takt med sjukdomen fortskrider. Man lär sig hantera de nya symptomen, 

via nya omvårdnadsstrategier, medicinering eller med hjälp av insatser från hemkommunens 

äldreomsorg. Slutligen kommer dock det största och kanske svåraste beslutet en 

anhörigvårdare måste fatta, frågan om annat boende för den demenssjuke. I detta skede av 

sjukdomen är det viktigt att anhöriga erbjuds emotionellt stöd och råd för att på bästa sätt 

hantera de känslor av t.ex. otillräcklighet och samvetskval som situationen kan framkalla. I 

detta skede kan anhörigträffar spela en viktig roll. 

Alla verksamheter inom demensvården i landskapet bör ge tydlig information till anhöriga 

om sin värdegrund och vårdfilosofi. I boendeenheterna och i institutionerna bör man ta 

hänsyn till de boendes livshistoria och anpassa omvårdnaden därefter. Ett dokument i form av 

en levnadsberättelse (se 4.7.1 Personcentrerad omvårdnad) kan t.ex. användas. 

Boendeenheter och institutioner bör understöda anhörigas delaktighet och se dem som en 

resurs för den enskilde klienten. I samarbete med de anhöriga skapas en personcentrerad vård 

och omsorg. Som en del i arbetet att skapa delaktighet bör man erbjuda anhöriga regelbundna 

samtal med de som leder verksamheten. 

Sjukvårdens roll 

I samband med diagnostiseringsfasen bör sjukvården ge stöd genom att grundligt informera 

patient och anhöriga om sjukdomen, sjukdomsförloppet och medicinering. Kunskapen kan 

med fördel förmedlas både skriftligt och muntligt och det är viktigt att man även ger 

patienten och de anhöriga god tid under besöket att resonera kring frågor som kan uppstå. Till 

fördel är också att kontakt till hemkommunens demenskoordinator knyts i ett tidigt skede av 

sjukdomen, gärna via minnesmottagningen. 

Klient/Patientorganisationer 

Tredje sektorns organisationer, t.ex. demensföreningar har en viktig roll i att bevaka 

klient/patientgruppens intressen i förhållande till sjukvården och kommunerna. 

Patientorganisationer för personer med demens har även en betydelsefull roll när det gäller att 

beakta olika aspekter av en förändrad familjedynamik (”vardagsstöd”) och att bidra till 

anpassningen till att leva med demenssjukdom genom t.ex. gruppträffar för anhöriga. Även 

möjligheten att erbjuda rekreation och kultur för sina medlemmar, anpassat efter 

medlemmarnas förutsättningar bör utnyttjas. 

55


Socialvården 

• Lyssnar till och beaktar den anhörigas behov vid uppgörande, uppdatering och 

uppföljning av vård- och serviceplanen 

• Skapar en möjlighet för anhöriga att snabbt få kontakt och hjälp med sina frågor 

genom en s.k. servicetelefontjänst 

• Ordnar individuell avlastning och korttidsvård enligt behov 

• Ordnar dagverksamhet anpassad till yrkesverksamma anhöriga 

• Ordnar samtalsgrupper för anhöriga 

• Alla verksamheter inom äldreomsorgen har en tydlig värdegrund och samarbetar med 

anhöriga 

För yngre personer (personer under 65 år) med demenssjukdom bör kommunerna 

• Beakta alla de rekommendationer som ges här dock så att man vid boende hemma 

(rekommendation 21-25) tar speciell hänsyn till hela familjens behov (även barns och 

ungas) samt de behov en partner som fortfarande är i arbetslivet, har. 

• Samarbeta kring att skapa: 

- Specialanpassad dagverksamhet 

- Specialanpassad dygnet-runt vård på effektiverat serviceboende och 

institutionsnivå 

Hälso- och sjukvården 

• Ger tydlig information om sjukdom, sjukdomsförloppet och ev. medicinering 

• Tar tidigt kontakt till de anhöriga och hemkommunens demenskoordinator 

Intresseorganisationerna 

• Patient/klientorganisationer bevakar de demenssjukas och de anhörigas intressen 

gentemot kommuner och sjukvården, uppmärksammar frågor som rör förändrad 

familjedynamik, anordnar kultur och rekreation för demenssjuka och deras anhöriga. 

56

4.9 Vård- och omsorgsnivåer 

4.9.1 Riktlinjer 

Kommunen bör i sitt beslutsfattande utgå från att det i första hand är i det egna hemmet 

omsorgen om den demenssjuka ska ske och de tjänster man erbjuder anpassas i enlighet med 

detta. Först när insatserna i det egna hemmet i form av bl.a. hemvård och hemsjukvård blir 

otillräckliga eller när personen/familjen själva så anser, bör boende i t.ex. effektiverat 

serviceboende erbjudas. Institutionsvård blir aktuell först i det skede när de tjänster som kan 

erbjudas inom öppenvården inte längre är tillräckliga. En flyttning bör alltid föregås av en 

medicinsk bedömning. Det bör inte heller förekomma läkemedelsordination per telefon om 

inte läkaren sedan tidigare är mycket väl insatt i klientens/patientens situation. 

Det kunde vara en fördel för kommunerna att samarbeta kring den form av service som 

kräver ett mera specialiserat kunnande och/eller där behoven hos den demenssjuka och 

dennes anhöriga är avvikande från den övriga gruppen. Det kan handla om t.ex. yngre 

personer med demens, om familjer där partnern fortfarande är yrkesaktiv eller ett visst skede i 

sjukdomen eller en viss demenssjukdom som kräver speciella lösningar. 

Kostnadseffektiv vård och omsorg 

Enligt forskning är det som har störst betydelse ur ekonomisk och mänsklig synvinkel att 

demenssjukdomen diagnostiseras i ett så tidigt skede av sjukdomen som möjligt, att man 

inleder demensmedicinering, att man sakkunnigt behandlar andra sjukdomar som personen 

eventuellt har, att man vid behov erbjuder fysioterapi och att man i samarbete med familjen, 

skräddarsyr tjänster som stöder hemmaboendet individuellt och i enlighet med situationen. 

Sammantaget: 

- att människor får rätt vård och omsorg på rätt nivå 

- att man utgår från det individuella behovet och tar med klienten/patienten i 

beslutsfattandet 

- att utgå från att förebyggande, aktiverande och rehabiliterande åtgärder när de är 

kunskapsunderbyggda, ”lönar sig” även när det gäller personer med demens. 

Vård och omsorg som utgår från klientens/patientens bästa 

För att kunna ge omsorg och vård som är i enlighet med den demenssjukas eget intresse är 

dialogen med den demenssjuka och dennas anhöriga av största vikt. Dialogen bör starta redan 

i samband med diagnostiseringen och fortgå under hela sjukdomsutvecklingen så att de 

åtgärder som sätts in är i paritet med aktuella behov och därmed kommer till nytta. 

Några faktorer framstår som speciellt viktiga när det gäller att skapa en kvalitativ omsorg och 

vård för personer med demens. Nyckelfaktorer är personalens kunnande, stöd till 

anhöriga/närståendevårdare, hjälpmedel efter behov och boendemiljöer som är anpassade för 

personer med demens. 

4.9.2 Att bo kvar hemma 

Forskning visar att det finns vissa grundförutsättningar för att boendet hemma ska fungera; 

nämligen att demenssjukdomen diagnostiseras, att riskfaktorer identifieras snabbt och 

57

åtgärder vidtas för att eliminera dem samt att det finns en, för familjen bekant, person som 

har ett helhetsgrepp över de olika åtgärder som krävs för att trygga ett fortsatt boende 

hemma 22 . 

De allmänna riktlinjerna för ett tryggat boende hemma är alltså: 

Ålands hälso- och sjukvård och kommunerna agerar för att trygga fortsatt boende hemma för 

personer med demens genom att agera på följande sätt: 

• Demenssjukdomen diagnostiseras. 

• Hemservice/hemsjukvård utvecklar sin förmåga att snabbt identifiera de faktorer som 

utgör en risk för att boendet hemma upphör och att man ingriper snabbt angående de 

här faktorerna. 

• I vård- och servicesystemet kommer man överens om verksamhetsmodeller enligt 

vilka man agerar när det fortsatta boendet hemma är hotat. 

• Det finns en utsedd person som den minnessjuka och familjen känner och som 

tillsammans med familjen tar helhetsansvaret för det fortsatta boendet hemma. 

De viktigaste riskfaktorerna 

När man beaktar vad som kan utgöra en risk för att boendet hemma inte längre är möjligt bör 

man beakta faktorer som hör samman med den demenssjuke själv, faktorer som hör samman 

med den anhöriga/närståendevårdaren, psykosociala faktorer och faktorer som hör samman 

med vård- och servicesystemet. Samtliga mål samt metoder och åtgärder för att uppnå målen 

skrivs in i vård- och service- respektive rehabiliteringsplanen 23 . 

Faktorer som hör samman med den demenssjuke själv 

Demensmedicinen används inte 

Det finns undersökningar som visar att följsamheten till läkemedelsbehandling överlag ligger 

på ca 60 %. På grund av bl.a. nedsatt kognitiv förmåga vid demenssjukdom finns det 

anledning att tro att andelen personer som inte tar sin medicin i enlighet med förskrivningen 

är ännu större. Det är därför viktigt att uppmärksamma den här faktorn i vård- och 

serviceplanen och att planera för vilka åtgärder som kan sättas in för att öka följsamheten. 

Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demens, BPSD 

De flesta personer med demenssjukdom (90 %) får någon gång beteendemässiga och 

psykiska symtom vid demens, BPSD. Dessa symtom kan vara t.ex. aggressivitet, oro, 

hallucinationer och sömnstörningar vilket orsakar stort lidande för personen med 

demenssjukdom, närstående och för vårdpersonalen. 

Den personal från hemservice och/eller hemsjukvård som besöker familjen bör vara 

uppmärksam på och kontrollera förekomsten av BPSD. Vid förekomst av BPSD bör man 

först och främst utesluta läkemedelsbiverkningar. Vid behov görs förändringar i den fysiska 

miljön så att den blir lättare att tolka. Bemötandet är en viktig del av omvårdnaden och ska 

alltid finnas med i utvärderingen av orsaker till BPSD och hur dessa kan förhindras/lindras. 

Stödet till den för den anhöriga/närståendevårdaren bör vara tillräckligt. 

22 Saila Sormunen & Päivi Topo: Laadukkaat dementiapalvelut, STAKES handbok 72/2008 

23 Ulla Vuori och Sirkkaliisa Heimonen; Tue muistisairaan ihmisen kotona asumista – opas 

ammattihenkilöstölle, Suomen dementiahoitoyhdistys r.y., publikation 4/2007 

58

Ensamboende 

För ensamboende personer med demens föreligger naturligtvis samma riskfaktorer som för 

övriga med demens som bor hemma. Ensamboendet kan dock, om det sociala nätverket 

saknas eller är bristfälligt och om de formella insatserna är otillräckliga, medföra att 

riskfaktorerna upptäcks för sent och/eller att åtgärder inte sätts in. Ensamboende har också 

större risk att drabbas av social isolering och ensamhet, vilket kan medföra att symptomen 

förvärras. Ensamboende personer med demenssjukdom får ofta en förändrad dygnsrytm och 

kan vända helt på dygnet 

Hemservicen i kommunen ansvarar för att skapa ett socialt nätverk runt personen och för att 

göra det möjligt för personen att delta i olika aktiviteter. Hemservice och hemsjukvård i 

samarbete uppgör ett schema för hembesök. En kartläggning av den aktuella situationen 

beträffande riskfaktorer görs och adekvata åtgärder vidtas för att avlägsna eller minska dessa 

risker. 

Svårigheter med den dagliga funktionsförmågan 

Personens förmåga att utföra olika aktiviteter i det dagliga livet försämras successivt vid 

demenssjukdom. Initiativförmågan försämras och den demenssjuka riskerar bli passiv. 

Förutom att stöda initiativförmågan och självkänslan bör åtgärderna syfta till att ge dagen 

struktur och innehåll, stimulera sinnena och ge möjlighet till avkoppling och välbefinnande. 

För att de åtgärder som sätts in ska vara effektiva är det viktigt att funktionsförmågans olika 

delområden mäts på ett tillförlitligt sätt, att åtgärderna är tillräckligt individualiserade och att 

det finns beredskap att ändra insatserna när behoven förändras. 

Försvagad gångförmåga 

En försvagad gångförmåga leder till minskad autonomi för personen med demens och utgör 

en belastning för den anhöriga. Balanssvårigheter och en försvagad gångförmåga ökar risken 

för fall och benbrott – personer med Alzheimer har t.ex. en sju gånger större risk att få 

lårbensfraktur än andra i motsvarande ålder. 

Den anhöriga och personen med demens bör få information om betydelsen av att röra på sig 

och de positiva effekterna av detta. Vid behov uppgör ÅHS:s fysioterapeut, i samarbete med 

familjen, ett träningsprogram med utevistelser och övrig träning i syfte att bibehålla och 

förbättra gångförmågan. 

Korttidsvård, i syfte att stärka den fysiska konditionen och gångförmågan specifikt, beviljas 

om åtgärderna i hemmiljö visat sig otillräckliga. 

Demensens svårighetsgrad 

Finländsk statistik visar att i dagsläge blir ca tre fjärdedelar av alla demenssjuka i behov av 

dygnet-runt vård 24 För att korrekt beslut om vårdplats ska kunna fattas är det viktigt att man 

har tillgång till en tillräckligt omfattande utvärdering av riskerna med fortsatt boende hemma. 

Behoven hos den demenssjuka klarläggs och matchas mot tillgängliga resurser. Till 

tillgängliga resurser räknas närståendevård, hjälp av anhöriga, frivilliginsatser, hemservice 

och andra stödformer inom äldreomsorgen samt hemsjukvård. Det är viktigt att informera 

tillräckligt tydligt om vilken hjälp som är möjlig att få, att denna sätts in i tillräckligt god tid 

och också att informera om var gränsen för olika stödåtgärder, t.ex. antal hembesök per dygn, 

går. 

24 Saila Sormunen & Päivi Topo: Laadukkaat dementiapalvelut (opas kunnille), STAKES handböcker 72:2008. 

59


Faktorer som hör ihop med den som behöver vård och omsorg och 

rekommendation om åtgärder 

Riskfaktor 

Rekommenderad åtgärd 

Demensmedicinen 

används inte 

• Följsamheten följs upp av 

anhörig/hemservicen/hemsjukvården och rätt stödåtgärd 

sätts in (t.ex. medicinpåminnare) 

BPSD • Uteslut biverkningar av läkemedel 

• Förändra den fysiska och/eller den psykiska miljön i enlighet 

med behoven 

Ensamboende • Uppmärksamma riskfaktorn i ett så tidigt skede som möjligt. 

Erbjud och uppmuntra till sociala aktiviteter, dagverksamhet 

osv. 

Svårigheter med den 

dagliga 

funktionsförmågan 

Försvagad 

gångförmåga 

• Funktionsförmågan utvärderas med fastslagen metod. 

• Ett flexibelt helhetsinriktat servicepaket uppgörs i samarbete 

mellan hemsjukvård och hemservice och ändras i enlighet 

med att behoven ändrar 

• Förebygg genom 

- kalcium-D-vitamin behandling 

- uppgöra ett allsidigt träningsprogram (ÅHS) 

- Undvik fall och komplikationer av dessa genom att 

- ta bort riskfaktorer i den fysiska miljön (socialvården) 

- en fortsatt allsidig fysisk träning 

- använda höftskydd 

- Korttidsvård om åtgärderna i hemmiljön visat sig otillräckliga 

- Rehabilitering efter höftbrott 

- 2-3 veckor lång effektiverad geriatrisk rehabilitering 

Demensens 

svårighetsgrad 

• En komplett utvärdering av riskfaktorer, behov och resurser 

• Utökade stödinsatser, t.ex. dagvård, flera insatser av 

hemservicepersonal, utökad hemsjukvård 

• Tydlig information till anhöriga om möjligheten till 

stödinsatser och var gränsen för stödinsatser går 

Faktorer som hör ihop med den anhöriga/närståendevårdaren 

När närståendevårdaren inte är make/maka 

När den demenssjukas barn eller annan nära anhörig fungerar som närståendevårdare innebär 

det ofta att vid sidan av arbete och egen familj även orka med den nya rollen som vårdare till 

sin egen förälder. Det här innebär en stor, såväl fysisk som psykisk belastning. När man 

uppgör vård- och serviceplan och skriver avtal om närståendevård är det viktigt att beakta de 

här faktorerna. Omsorgen riskerar annars att bli kortvarig, närståendevårdaren upplever ett 

misslyckande och institutionsvård kan bli aktuell i förtid. 

60

Erfarenheter av överbelastning och upplevd bundenhet 

När den som tar hand om en demenssjuk i hemmet, ofta en make/maka, upplever 

trötthet/utmattning är det ett tecken på att stödåtgärderna är otillräckliga och/eller inte satts in 

i tid. Genom individualiserat stöd till den anhöriga kan man undvika tyngre och dyrare 

service. 

I de här fallen bör vård- och serviceplanen samt avtalet om närståendevård justeras så att 

insatserna för att avlasta den anhöriga står i paritet till behovet. Avlastning kan ordnas bl.a. i 

form av hemservice, dagverksamhet och/eller korttidsvård för den minnessjuka. Det är också 

viktigt att den anhöriga har möjlighet att, om hon så önskar, delta i anhörigträffar för att dela 

sina erfarenheter med andra i samma situation. 

Närståendevårdarens problem med den egna hälsan 

Speciellt bland äldre närståendevårdare är det inte ovanligt att den egna hälsan sviktar. När 

avtal om närståendevård ingås och vård och serviceplan skrivs är det viktigt att man känner 

till den blivande vårdarens hälsotillstånd. Det här är en av utgångspunkterna för att kunna 

planera tillräckliga stödåtgärder i form av t.ex. dagvård för den som vårdas, rehabilitering för 

vårdaren osv. 


Faktorer som hör ihop med den anhöriga/närståendevårdaren 

Riskfaktor 

Närståendevårdaren 

är inte make/maka 

Erfarenheter av 

överbelastning 

Upplevd bundenhet 

till vården 

Problem med den 

egna hälsan 


• Beakta detta i vård- och serviceplanen 

• Öka stödinsatserna 

• Öka stödinsatserna 

• Beakta detta i vård- och serviceplanen och avtalet om 

närståendevård 

• Ge adekvat vård och rehabilitering 

• Öka avlastningen 

Psykosociala faktorer 

Parförhållandets dåliga kvalitet 

Ett parförhållande som fungerar dåligt eller dysfunktionellt redan före den ena parten drabbas 

av demens riskerar att utsättas för mycket stora påfrestningar. Om man i förhållandet saknar 

adekvata modeller för konflikthantering och om man inte hittar ett sätt att förhålla sig till 

sjukdomen som båda kan omfatta är risken för t.ex. skilsmässa å ena sidan och en dålig 

omsorgssituation å andra sidan uppenbar. I de här fallen är det inte lämpligt att maken/makan 

fungerar som närståendevårdare. 

61

Familjens negativa känslorelationer och/eller dåliga relationer mellan 

familjemedlemmarna 

Om det förutom maken/makan till den demenssjuka bor andra vuxna anhöriga eller 

minderåriga barn i samma hushåll är det viktigt att inhämta tillräcklig information om 

familjen, deras relationer och deras behov av stödåtgärder. Med rätt insatser kan sjukdomen 

bli något som enar familjen men risken är också uppenbar för att relationerna blir ännu sämre 

när sjukdomen tar tid och ork i en redan ansträngd situation. 


Psykosociala faktorer 

Riskfaktor 

Parförhållandets 

dåliga kvalitet 

Familjens negativa 

känslorelationer 

Dåliga relationer 

mellan 

familjemedlemmarna 


• Maken/makan bör inte fungera som närståendevårdare 

• Inhämta tillräcklig information om familjen 

• Beakta de individuella behoven av stödåtgärder 

• Beakta de individuella behoven av stödåtgärder 

Faktorer som hör ihop med vård- och servicesystemet 

Otillräckliga tjänster/Servicen motsvarar inte familjens behov 

För att de tjänster som erbjuds familjen ska vara effektiva och servicen fungera som en 

helhet, där såväl familjen som de olika vårdgivarna är överens om och känner till innehållet i 

servicen krävs att ett multiprofessionellt arbetsteam samarbetar kring vård- service och 

rehabiliteringsplan. Eftersom behoven ändrar i takt med demenssjukdomen bör planen 

utvärderas tillräckligt ofta. Redan vid uppgörande av avtal om närståendevård bör den 

anhörigas behov beaktas i tillräcklig utsträckning. 

Misslyckad korttidsvård 

En misslyckad korttidsvård kan i värsta fall äventyra boendet hemma för personen med 

demens. 

För att korttidsvården ska utgöra det stöd för boendet hemma den är avsedd för ska enheten 

ha tillräckligt stor personaltäthet och personalen ska vara kunnig i demenssjukdomar och 

vården av dessa. Enheten ska ha en verksamhetsplan som innehåller tydliga mål och 

beskrivningar av hur man avser uppnå målen. Varje patient har en rehabiliteringsplan som 

innehåller målen för vården, metoder och tidsplan 

Servicesystemet är byråkratiskt och stelbent 

Den som leder socialvårdens och hälso- och sjukvårdens insatser för personer med demens 

och deras anhöriga har ansvaret för att skapa en smidig och flexibel service och för att 

samarbetet mellan de olika servicegivarna fungerar. För personen med demens och för de 

anhöriga är det fram för allt viktigt att man vet vem man ska vända sig till, att den personen/ 

de personerna är tillgängliga, att man får korrekta och icke-motstridiga svar på sina frågor 

och att man snabbt kan få hjälp i krissituationer. 

62


Faktorer som hör ihop med vård- och servicesystemet 

Riskfaktor 


Otillräckliga tjänster • Utse ett multiprofessionellt arbetsteam för arbetet med vårdoch 

serviceplan 

• Utvärdera vård- och serviceplanen tillräckligt ofta och 

korrigera insatserna i enlighet med behov 

• Beakta den närståendes behov bl.a. i avtalet om 

närståendevård 

Servicen motsvarar 

inte familjens behov 

• Utgå från familjens - inte systemets - behov vid uppgörande 

av vård- och serviceplan 

• Utvärdera vård- och serviceplanen tillräckligt ofta och 

Misslyckad 

korttidsvård 

Servicesystemet är 

byråkratiskt och 

stelbent 

korrigera insatserna i enlighet med behov 

• De enheter som erbjuder korttidsvård, bör ha tillräcklig och 

kunnig personal. 

• Enheten har tydliga mål för verksamheten 

• Varje patient har en rehabiliteringsplan som innehåller målen 

för vården, metoder och tidsplan 

• Den som leder socialvårdens och hälso- och sjukvårdens 

insatser för personer med demens och deras anhöriga har 

ansvaret för att skapa en smidig och flexibel service och för 

att samarbetet mellan de olika servicegivarna fungerar 

Hemservice och hemsjukvård 

Rådgivning och servicevägledning 

I förslaget till ny landskapslag om hälso- och sjukvård ingår en förpliktelse för Ålands hälsooch 

sjukvård att se till att personer som får ålderspension har tillgång till rådgivning som 

främjar deras välfärd, hälsa och funktionsförmåga (35 §). Socialvårdslagen förpliktar 

kommunen att anordna handledning och rådgivning beträffande förmånerna inom 

socialvården och det övriga socialskyddet och att tillhandahålla information. 

För personer med demens och deras anhöriga är det viktigt att få information och rådgivning i 

tillräckligt god tid om sjukdomen och om de förmåner och tjänster som är tillgängliga. 

Informationen bör vara professionell och mångsidig och utvecklas så att den är en fast del av 

social-, hälso- och sjukvårdstjänsterna. 

Hemsjukvården 

Hemsjukvård är varaktigt planerade sjukvårdsinsatser som ges i hemmet eller på ett boende. 

Hemsjukvården samarbetar med olika enheter inom ÅHS. 

Sjukskötarna inom hemsjukvården på fasta Åland finns i tjänst dygnet runt, årets alla dagar. I 

skärgården är hemsjukvårdspersonalen inte i tjänst dygnet runt. Hemsjukvården utför hälsooch 

sjukvårdsinsatser såsom provtagningar, injektioner av olika läkemedel, såromläggningar, 

ordinerad smärtlindring eller annan specifik omvårdnad. Efter delegation av läkare kan även 

personal inom hemservicen eller på boenden utföra specifika sjukvårdsuppgifter. 

63

Patienter som vårdas hemma i livets slutskede är också ett ansvarsområde för hemsjukvården. 

En viktig uppgift för hemsjukvården är att stötta anhöriga i vårdtagarens närhet. 

I nuläge är gränsen för antal hembesök/4-6 dygn. När detta tak är nått måste patienten flyttas 

till en annan vårdnivå. Under en kortare period t.ex. vid palliativ vård kan antalet besök 

utökas. 

Riktlinjer 

Hemservicens och primärvårdens, framför allt hemsjukvårdens, viktiga roll för att 

stöda en fungerande vardag 

Genom att samarbeta multiprofessionellt över socialoch hälsovårdens verksamhetsoch 

förvaltningsgränser kan man skapa en helhetsbetonad vård och omsorg där de individuella 

behoven hos den insjuknade och närståendevårdaren är utgångspunkten för skräddarsydda 

lösningar, vilka dokumenteras i vård-, service- och rehabiliteringsplaner (se 3.5.3). 


Tillgången på yrkeskunniga inom demensvård inom såväl socialvård som hälso- och 

sjukvård bör tryggas. För att fungera som ett stöd för hemmaboende behöver man: 

• kunna identifiera de symptom som sammanhänger med demenssjukdomar 

• kunna bedöma funktionsförmågan 

• kunna behandla de perifera sjukdomarna 

• kunna samarbeta jämlikt med anhöriga och närstående och över 

organisationsgränserna 

• beakta närståendes belastning och erbjuda stödåtgärder vid behov 

• vidta åtgärder som upprätthåller klienternas funktionsförmåga och ett gott 

näringstillstånd 

• identifiera de faktorer som utgör ett hot mot hälsotillståndet och mot 

hemmaboendet och ingripa i dessa 

• utvärdera klientens och den anhörigas erfarenheter av tjänsterna och använda 

detta för att vidareutveckla tjänsterna 

Dagverksamhet 

En professionellt utformad dagverksamhet beaktar, utgående från ett helhetstänkande, den 

demenssjukas och närståendevårdarens individuella situation och erbjuder, i rätt tid och 

kontinuerligt, åtgärder som fungerar som skydd mot de risker som sjukdomen medför med 

tanke på möjligheten att bo kvar hemma. 

Det här innebär bl.a. att dagverksamhet bör finnas tillgänglig oberoende av boningsort och så 

att speciell hänsyn tas till de behov anhöriga som fortfarande är i arbetslivet har och till att 

yngre personer med demenssjukdom har behov av annan typ av dagverksamhet än äldre. 

64


• Genom dagverksamhet upprätthåller man den demenssjukas funktionsförmåga och 

förmågan att klara sig i vardagen och ordnar dessutom så att närståendevårdaren får 

en möjlighet till egen tid och vila. 

• Genom rehabiliterande dagverksamhet försöker man påverka de faktorer, som är 

orsak till att hemmaboendet äventyras när sjukdomen framskrider 

• När dagverksamhetsenheternas tjänster utvecklas i en mera helhetsbetonad riktning 

minskar klientens behov av andra stödformer. 

• Inom dagverksamheten fungerar personalen som närståendevårdarens 

samarbetspartner beträffande närståendearbetet och sådant som hör ihop med det, 

under hela klientskapet. 

Intervallvård/korttidsboende 

Enligt landskapslag (1995:101), 2g § om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar 

om socialvård gäller bestämmelserna i lagen om närståendevård med bl.a. den avvikelsen att 

en närståendevårdare som oavbrutet eller med få avbrott varit bunden vid vården dygnet runt 

eller fortgående varje dag har rätt till minst fem dygn ledighet per sådan kalendermånad. 

Att ordna regelbunden avlastning för den som fungerar som närstående- eller anhörigvårdare 

till en demenssjuk är en mycket viktig åtgärd för att stöda hemmaboendet. En lyckad 

intervallvård kräver att verksamheten har en tydlig vårdideologi och en yrkeskunnig personal. 

Verksamheten är mera personalkrävande än permanent boende, vilket bör uppmärksammas 

vid dimensionering av personalstyrkan. Intervallvården ska stärka klienternas 

funktionsförmåga och även i övrigt identifiera och ta hand om de riskfaktorer som hotar 

boendet hemma. En misslyckad intervallvård/korttidsboende fördyrar demensvården, 

eftersom den ofta leder till att boendet hemma avbryts och institutionsvården tidigareläggs. 


• Dygnet runt korttidsvård på effektiverat serviceboendenivå eller på institutionsnivå 

stöder närståendevårdarna och fungerar som stödpunkt i olika krissituationer. 

• Personalen inom dygnet runt korttidsvård förutsätts ha en stark yrkeskunskap inom 

demensarbete. 

• Vid personaldimensioneringen bör man beakta att verksamheten kräver större 

personaltäthet än vid permanent boende. 

• Inom enheten finns sakkunskap om hur man identifierar och tar hand om riskfaktorer 

som hotar hemmaboende. 

• Enhetens vårdideologi är sådan att den stöder klienternas funktionsförmåga och man 

arbetar på ett flexibelt sätt. 

• Enheten har tillgång till tjänster från en läkare som är insatt demenssjukdomar. 

65

Boendemiljön, hjälpmedel och teknologi 

Livet för personer med demens påverkas av samma faktorer som för andra för 

kommuninvånare: boende, möjligheterna att röra på sig och de tjänster som finns. Därför är 

det viktigt, att kommunens olika sektorer arbetar tillsammans för att kommuninvånare med 

demens skulle klara sig med funktionsförmågan i behåll så länge som möjligt och utan tung 

institutionsvård. 

En fysisk omgivning som är funktionell och inte innehåller/skapar hinder ökar tryggheten 

och stöder den insjuknades möjligheter att bo hemma. Syftet med ändringar i den fysiska 

omgivningen, hjälpmedel och användningen av teknologi är att främja funktionsförmågan 

och underlättar också för den som ger vård och omsorg. 

För att möjligheterna beträffande den fysiska omgivningen, hjälpmedel och teknologin ska 

komma till användning i rätt tid och på rätt sätt måste man försäkra sig om arbetstagarnas 

kunnande. 

En person med demens har rätt att få hjälpmedel som stöder boendet och vården hemma och 

teknologi samt stöd till ändringar i bostaden från socialoch hälsovården (se närmare under 

4.8 om rehabilitering och stödåtgärder). 


En hemmiljö som stöder funktionerna hos en person med demens 

• Hemservice och hemsjukvård i samarbete stöder den demenssjuka och de 

anhöriga genom att informera om olika faktorer av betydelse för att skapa en 

hemmiljö som: 

inte innehåller hinder, dvs: 

- Utgör en helhet som är lätt att gestalta och behärska. Viktiga delar urskiljer sig 

tillräckligt och man hittar de platser man söker. 

- Inte orsakar att man snubblar eller utgör en fara för att man halkar eller faller, 

har tillräckligt utrymme i badrum, kök och sovrum och som utrustats med 

stödledstänger där det behövs. 

är trygg genom att 

- Man beaktat trygghetsfaktorn i val av möbler, apparater och föremål. 

- Utrustat bostaden med brandvarnare i enlighet med bestämmelserna och vid 

behov använt brandsäkra material och teknologi, såsom t.ex. spisvakt. 

- Övervakar så att obehöriga inte kommer in i bostaden. 

- Tryggat tillgången på snabb hjälp om den boende t.ex. ramlar ur sängen på 

natten 

66

4.9.3 Vård på enhet med dygnet-runt omsorg/vård 

Även om riktlinjerna anger nyckeltal för personaldimensioneringen vid vård på enhet med 

dygnet-runt omsorg/vård bör man komma ihåg att det är vårdens kvalitet som är det 

avgörande. En tillräcklig personalstyrka skall ses som något man bör sträva efter men de är i 

sig inte en garant för att uppnå en god vård. För att uppnå kvalitet i vården bör man se till de 

individuella behoven och till de olikheter som t.ex. kan finnas mellan olika avdelningar på 

samma vårdnivå, beroende på det aktuella klientelet. Behovet av personal påverkas också av 

andra faktorer såsom lokalernas utformning och personalens kompetens. 

Effektiverat serviceboende 

Effektiverat serviceboende är enheter inom kommunens öppenvård. Ålands hälso- och 

sjukvård har ansvar för hälso- och sjukvårdstjänsterna, dvs. de boende har tillgång till samma 

hälso- och sjukvård som när de bodde hemma. 

Boendeformen är avsedd för klienter där omvårdnaden i hemmet eller på vanligt 

serviceboende inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Det effektiverade 

serviceboendet erbjuder omvårdnad dygnet runt med vårdutbildad personal. 

Demensboende 

I lagstiftningen finns inget stadgat om specifika demensboenden. De vetenskapliga studier 

som finns beträffande platsantal anger flera olika antal (6–13 platser per enhet) dvs. det finns 

ingen konsensus angående detta. Praktisk erfarenhet talar dock för att antalet platser är lägre 

än tretton. I den konsensusenkät som Socialstyrelsen gjorde, i samband med utarbetandet av 

riktlinjer för demensvård och omsorg, svarade samtliga 31 personer att en enhet inte bör ha 

fler än 10 platser om man ser till den demenssjukes perspektiv. Av de svarande ansåg 25 

personer att sex till åtta platser var att föredra. 25 Faktorer av betydelse är också en anpassad 

miljö och personal med fördjupad kunskap om demenssjukdomar är till fördel. Med 

demensboende avses här boende på effektiverat serviceboende-nivå eller på institutionsnivå. 

Demensboende vid effektiverat serviceboende 

Boendeformen är avsedd för personer med demenssjukdom som har behov av specialinriktad 

vård och omsorg, t.ex. på grund av beteendestörningar eller då omsorgens kvalitet eller den 

insjuknades trygghet inte kan garanteras om personen bor kvar i sitt ordinarie boende eller i 

annan form av serviceboende. 

25 Socialstyrelsen 2010: Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010 

67


Minimikriterier för god omsorg och vård för personer med demens vid effektiverat 

serviceboende: 

• Vårdpersonal/boende: 0,70-0,80 

• De boende erbjuds dagligen tillräckliga, varierande och lämpliga aktiviteter 

• Ett aktiverande och rehabiliterande arbetssätt används inom omsorgen och vården 

• Arbetsmetoder, som stöder livskvalitet (såsom bekräftande förhållningssätt och 

reminiscens) 

• Personalen har fördjupade kunskaper i demensvård, läkemedelshantering, nutrition och 

vård vid livets slutskede 

• Den individuella vård- och serviceplanen uppgörs med beaktande av klientens 

helhetssituation och tillsammans med klienten och dennes anhöriga. Planen följs 

regelbundet upp och utvärderas. 

• Personalen har möjlighet till handledning 

• Personalen har tilläggsutbildning inom demensvård motsvarande ett halvt års studier 

eller 30 studiepoäng 

• Miljön, såväl inne som ute, är speciellt anpassad till personer med demenssjukdom 

Tilläggskriterier för god omsorg och vård för personer med demens vid separat demensenhet på 

effektiverat serviceboendenivå: 

• Vårdpersonal/klient 0,90 

• Antal platser max 10 

Institutionsvård 

Vård på institution är avsedd för klienter som p.g.a. mera omfattande dygnet-runt behov av 

avancerad omvårdnad och/eller sjukvård behöver vård som inte kan ges i hemmet eller vid 

effektiverat serviceboende, men vilka inte behöver specialsjukvård. Enligt socialvårdslagen, 

24 § ska anstaltsvård (vilken på Åland benämns institutionsvård), förutom vård och uppehälle 

även omfatta rehabiliterande verksamhet. 

Kommunen ansvar för såväl socialvård som hälso- och sjukvård vid institutionerna. Enligt 

hälso- och sjukvårdslagen, 37 §, sista momentet, tillhandahåller ÅHS läkartjänster för de 

äldre vid de offentliga institutionerna i landskapet. Ansvaret för och de stora behoven av 

sjukvård innebär att det, förutom närvårdare, bör ingå sjukskötare i vårdpersonalen. 

68

Demensavdelning vid institution 

Boendeform för dem, vars demenssjukdom tar sig sådant uttryck att man har behov av 

omsorg på en mindre enhet med en anpassad miljö och med personal som har 

tilläggsutbildning inom demensvård. 


Minimikriterier för god omsorg och vård för personer med demens på institution: 


• De boende erbjuds dagligen tillräckliga, varierande och lämpliga aktiviteter 

• Ett aktiverande och rehabiliterande arbetssätt används inom omsorgen och vården 

• Arbetsmetoder, som stöder livskvalitet (såsom bekräftande förhållningssätt och 

reminiscense) 

• Personalen har fördjupade kunskaper i demensvård, läkemedelshantering, nutrition och 

vård vid livets slutskede 

• Den individuella vård- och serviceplanen uppgörs med beaktande av klientens 

helhetssituation och tillsammans med klienten och dennes anhöriga. Planen följs 

regelbundet upp och utvärderas. 

• Tillgången till sjukskötartjänster dygnet-runt är säkrad 

• Tillgången till regelbundna läkartjänster är säkrad 



Tilläggskriterier för god omsorg och vård för personer med demens vid separat demensenhet på 

institutionsnivånivå: 



• Personalen har tilläggsutbildning inom demensvård motsvarande ett halvt års studier 

eller 30 studiepoäng 

• Miljön, såväl inne som ute, är speciellt anpassad till personer med demenssjukdom 

Ålands hälso- och sjukvård 

Geriatriska kliniken idag 

Geriatriska kliniken tillhandahåller idag12 vårdplatser med speciell inriktning på 

demenssjukdom. Avdelningen har kodlås. Målgruppen är uppegående personer med 

69

demenssjukdom med svårare BPSD och/eller svår somatisk sjukdom. Mer avancerad palliativ 

vård kan ges till demenssjuka med t.ex. cancersjukdom. Rehabilitering av demenssjuka med 

akut annan sjukdom kan erbjudas. 

Patienten har tillgång till ett multiprofessionellt team. Sjukskötare finns på kliniken dygnet 

runt. Klinikens egna läkare finns på plats på kontorstid och hälsocentralens läkare finns 

tillgänglig dygnet runt för insatser jourtid. Vårdpersonal/patient minst 1,5. Arbetssättet är 

rehabiliterande och funktionsbevarande. Vårdnivåbedömningar görs regelbundet. Om den 

medicinska bedömningen är att patienten ska överflyttas till annan vårdnivå sker detta i 

samarbete med hemkommunen. 


Minimikriterier för god omsorg och vård för personer med demens på geriatriska kliniken: 

• Vårdpersonal/patient minst 1,5 

• Personalen har tilläggsutbildning inom demensvård motsvarande ett halvt års studier eller 

30 studiepoäng 


Rehabiliterings- och fysiatrienheten 

Utredning av personer i arbetsför ålder med misstänkt demenssjukdom kan i utvalda fall ske 

inneliggande på Rehabiliterings- och fysiatrienhetens vårdavdelning i samarbete med 

Minnesmottagningens läkare och sjukskötare. 

Psykiatriska kliniken 

Psykiatriska kliniken är den instans där patienter med demenssjukdom vårdas ifall de behöver 

tvångsvård eller mer avancerad psykiatrisk vård. 

4.9.4 Palliativ vård i livets slutskede 

God vård i livets slut innebär bl.a. att lindra den smärta och det lidande som en döende 

människa känner. Problem med näringsintag och komplikationer som lunginflammation, 

feber och smärta är vanligt förekommande hos personer med demens i livets slutskede. Det 

finns även studier som visar att många drabbas av trycksår och att man ofta begränsar 

rörelsefriheten genom t.ex. sänggrindar och bälten. Sjukdomsutvecklingen vid demens kan 

vara svår att förutsäga vilket komplicerar planeringen av vården. Förutom kunskap om de 

olika demenssjukdomarna och deras symptombild som en grund för det egna vård- och 

omsorgsarbetet har personalen en viktig uppgift i att tillmötesgå de anhörigas behov av 

information och stöd. Genom att i god tid ta upp frågor kring hur klienten/patienten önskar 

sin vård och omsorg när döden närmar sig underlättar man också de anhörigas beslutsfattande 

och sorgearbete (angående klienters och patienters självbestämmanderätt se s. 9). 

Världshälsoorganisationen WHO utkom år 2002 med en definition av palliativ vård. 

Enligt denna syftar den palliativa vården till att 

• Lindra smärta och andra plågsamma symtom. 

70

• Bekräfta livet och betrakta döendet som en normal process. 

• Inte påskynda eller fördröja döden. 

• Integrera psykologiska och existentiella aspekter i patientens vård. 

• Erbjuda organiserat stöd till hjälp för patienter att leva så aktivt som möjligt fram till 

döden. 

• Erbjuda organiserat stöd till hjälp för familjen att hantera sin situation under 

patientens sjukdom och efter dödsfallet. 

• Tillämpa ett teambaserat förhållningssätt för att möta patienters och familjers behov 

samt, om det behövs, även tillhandahålla stödjande och rådgivande samtal. 

• Befrämja livskvalitet och kan även påverka sjukdomens förlopp i positiv bemärkelse. 

• Vara tillämpbar tidigt i sjukdomsskedet tillsammans med terapier som syftar till att 

förlänga livet såsom cytostatika och strålbehandling. Palliativ vård omfattar även 

sådana undersökningar som är nödvändiga för att bättre förstå och ta hand om 

plågsamma symtom och komplikationer. 


• Palliativ vård kan ges på alla vårdnivåer under förutsättning att klientens/ 

patientens behov uppfylls. Upparbetande av nätverk och ett multiprofessionellt 

samarbete ska bidra till att säkra kvaliteten under olika omständigheter. 

• Ålands hälso- och sjukvård och socialvården ger palliativ vård av personer med 

demens enligt WHO:s rekommendationer. Förutsättningar för att följa dessa är att: 

- Man arbetar utgående från ett klient/patientperspektiv med respekt för 

klientens/patientens självbestämmanderätt och värdighet. 

- Man har ett gott samarbete med de anhöriga. 

- För att tillgodoses klientens/patientens behov av kroppsligt, själsligt och socialt stöd 

bör tillräckliga personalresurser finnas till hands. Vårdteam omfattande åtminstone 

ansvarig läkare, sjukskötare och närvårdare bör skapas. 

- Personalen har tillräcklig utbildning för, kunskap om och känner igen de symptom 

som uppstår när döden närmar sig och kan bedöma vilka åtgärder som bör vidtas i 

den aktuella situationen. 

- Personalen har möjlighet till handledning. 

- Vårdteamet har tillgång till adekvat utrustning och hjälpmedel 

• I första hand bör resurserna, inte den döende flyttas. När klientens/patientens 

behov inte kan tryggas på ifrågavarande vårdnivå t.ex. genom att resurser flyttas, 

ska klienten/patienten flyttas för att säkra tillgången till adekvat vård och omsorg. 

• Den palliativa vårdkedjan i landskapet avseende all palliativ vård bör ses över och 

landskapsomfattande riktlinjer utarbetas. 

• Respektive verksamhet/verksamhetsenhet utarbetar ett vårdprogram för palliativ 

vård i livets slutskede. 

71

4.10 Begränsningar och tvång i vård och omsorg 

Utgångspunkten för ett resonemang om begränsningar och tvång i vården och omsorgen av 

personer med demens är dels de krav lagstiftningen och förvaltningsprinciper ställer, dels de 

brister som finns i dagens lagstiftning och hur man borde förhålla sig till dem. Enligt 

Självstyrelselag för Åland (1991:71), 27 §, 24 punkten är administrativa ingrepp i den 

personliga friheten rikets lagstiftningsbehörighet. 

Grundlagens 7 § 1 mom. om rätten till personlig frihet och integritet täcker vid sidan av 

fysisk frihet också den fria viljan och självbestämmanderätten. 

De centrala bestämmelserna angående personlig integritet och trygghet (och den därmed 

sammanhängande självbestämmanderätten) hör samman med vård oberoende av vilja och 

även i allmänhet med nödvändigheten av personens godkännande för åtgärder inom socialoch 

hälsovården. Institutet för hälsa och välfärd 26 konstaterar att lagenliga åtgärder som 

vidtas oberoende av patientens/klientens vilja ska uppfylla följande kriterier: 

- Åtgärden ska vara optimal ur den personens synvinkel, vilken åtgärden riktas mot. 

Åtgärden bör vara motiverad, t.ex. sett ur den synvinkeln att åtgärder som är 

lindrigare eller som i mindre grad riktar sig mot personens självbestämmanderätt 

redan har prövats och visat sig ineffektiva eller att de objektivt sett inte finns till 

hands. 

- Åtgärden bör ha en positiv inverkan, dvs. förbättra personens ställning, hälsa, välfärd 

eller förhållanden. Det bör alltså vara fråga om en åtgärd som är positiv ur personens 

egen synvinkel 

- En negativ inverkan av en åtgärd å sin sida grundar sig på tanken om att en åtgärd 

oberoende av viljan är påverkan på en persons ställning och förhållanden i en sådan 

situation, där det är fråga om negativa förhållanden sett ur personens egen synvinkel 

eller ur andra personers. Åtgärderna vidtas t.ex. för att skydda personen själv eller 

andra personer eller därför att det ur deras synvinkel annars är motiverat. 

Frihetsberövande får aldrig vara godtyckligt och det bör användas med beaktande av 

principen om proportionalitet. 

När en myndighet ingriper i en persons integritet är det fråga om offentlig maktutövning. 

Användande av offentlig makt bör enligt grundlagens 2 § 3 mom. grunda sig på lag. Den 

offentliga maktens uppgift är också att trygga förverkligandet av grundrättigheterna och de 

mänskliga rättigheterna (22 §). Utövandet av offentlig makt är myndighetsutövande. 

Uppgifter som innehåller betydande utövning av offentlig makt kan ges endast till 

myndigheter (124 §). Det hör till naturen hos de åtgärder som vidtas inom socialoch 

speciellt hälsovården att de innebär att man blandar sig i en persons fysiska integritet. Enligt 

Självstyrelselag för Åland (1991:71), 27 §, 24 punkten är administrativa ingrepp i den 

personliga friheten rikets lagstiftningsbehörighet. Vård och omsorg oberoende av en persons 

26 Institutet för hälsa och välfärd. Rapport 48/2011. Laki ja asiakkaan oikeudet. Sosiaali- ja terveydenhuollon 

tekijät-työryhmä. Loppuraportti IV 

72

vilja kommer ifråga på basen av mentalvårdslagen (1116/1990) 27 , lagen angående 

specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977) 28 eller lagen om missbrukarvård 

(41/1986) 29 . Vård oberoende av viljan kan vara i enlighet med eller gå emot en persons vilja. 

Åtgärder oberoende av viljan är möjliga t.ex. när en person utgör en fara för sig själv eller 

andra. Vid sidan av de begränsningar som lagstiftningen uppställer, blir t.ex. även de 

principer för god förvaltning som förvaltningslagen anger tillämpliga, såsom 

proportionalitetsprincipen (Förvaltningslag för landskapet Åland (2008:9), 4 §). Tvång kan 

användas endast i den utsträckning som är nödvändigt för att uppnå syftet med åtgärden, 

vilket också definierats som principen om ”minsta möjliga ingripande” (Tuori-Kotkas 2008). 

Huvudprincipen är att också en person som intagits i vård oberoende av viljan, skall vårdas i 

samförstånd med denna. Patientens och klientens åsikt skall utredas så långt det är möjligt 

med hänsyn tagen till säkerheten för personen och dennes omgivning. Riksdagens 

justitieombudsman har i flera av sina avgöranden (t.ex. dr.nr 2360/2/00 29.10.2002) 

konstaterat att om man negligerar hörandet innebär det att man begränsar patientens 

självbestämmanderätt, därför att dennes åsikt då inte har beaktats. 

Bestämmelser angående begränsningar inom äldreomsorgen saknas i lagstiftningen Den 

utredning av äldreomsorgens dygnet-runt vård som länsstyrelserna, på begäran av riksdagens 

justitieombudsman, utförde 2009 visade att begränsande åtgärder dock är allmänt 

förekommande. Av utredningen framgick bl.a. att följande tvång och begränsningar används: 

begränsningar i rörligheten, fastbindande i säng eller i stol med bälte eller andra bindslen, 

låsta dörrar till avdelning eller rum, låst ytterdörr, passerkontroll, alarmsystem, 

säkerhetsvästar och -bälten, omgärdade gårdsplaner, sänggrindar, beslagtagande av egendom 

eller föremål, fasthållande och begränsande av kontakten till anhöriga som straff för t.ex. 

användning av droger. 

Riksdagens justitieombudsman, liksom rättsskyddscentralen för hälsovården har poängterat 

att beslut om användande av tvång och begränsande åtgärder bör grunda sig på ett beslut som 

fattats av den vårdansvariga läkaren. Läkaren bör bedöma om begränsningen är oundgänglig 

för att trygga patientens vård och säkerhet. Åtgärden ska grunda sig på exakta uppgifter om 

patientens tillstånd och på individuell bedömning och läkaren måste också objektivt bedöma 

nyttan och skadan av t.ex. en begränsad rörelsefrihet. Åtgärden skall vara tidsbestämd och 

omsorgsfullt journalföras. Särskild hänsyn bör tas till att åtgärderna i hög grad riktar sig till 

personer som inte har möjlighet att försvara sina rättigheter. De åtgärder som vidtas får aldrig 

vara ett sätt att tillfredsställa behovet av vård eller omsorg eller mänsklig hjälp. 

Patientlagen utgår från att det som patienten tidigare uttryckt i ett vårdtestamente ska följas 

och att man inte får ge vård som är emot patientens vilja (8 §). Å andra sidan är det den 

lagliga företrädaren som i sista hand ger sitt samtycke till vård av en patient som inte är 

kapabel till detta (6 §). Enligt lagen bör den lagliga företrädaren beakta vårdtestamentet men 

27 gäller i landskapet Åland i enlighet med självstyrelselag för Åland (1991:71), 27 § 24 punkten till den del 

bestämmelserna gäller administrativa ingrepp i den personliga friheten. 

28 gäller i landskapet Åland i enlighet med landskapslag (1978:48) om tillämpning av lagen angående 

specialomsorger om utvecklingsstörda. 

29 Lag om missbrukarvård (FFS 41/1986), ikraft med stöd av §§ 70, 71 Självstyrelselag (1991:71) för Åland. 

Gäller i den lydelse lag och förordning hade 31.12.1992. 

73

det har visat sig att bestämmelserna inte alltid i praktiken tryggar att patientens vilja följs 

eller beaktas vid beslut om vård. 

Ju svagare en klients eller patients förmåga att försvara sina rättigheter är, desto viktigare är 

det att klienten/patienten har möjlighet till utomstående hjälp. Inom hälso- och sjukvården 

accentueras detta, eftersom det här handlar om en reell verksamhet och inte om skriftliga 

beslut som inom socialvården. När beslut saknas, saknas också möjlighet att ansöka om 

ändring av beslut. De rättskyddsmedel som patienten har i efterhand är därför mera 

begränsade än de som socialvårdens klient har. 

Så som tidigare konstaterats (se s. 18, 3.6) har socialoch hälsovårdsministeriet tillsatt en 

arbetsgrupp med uppgift att skapa ett tydligare regelverk kring begränsningar av 

självbestämmanderätten för socialoch hälsovårdens patienter och klienter och att minska 

användningen av begränsningar genom samarbete mellan olika professioner och utveckling 

av tjänsterna. Redan nu kan man dock slå fast att utgångspunkten för all vård och omsorg 

alltid skall vara klientens godkännande av åtgärderna. När detta inte är möjligt skall följande 

beaktas vid bedömning av behov av, beslut om, användning av och uppföljning av 

begränsningar och tvång inom vård och omsorg: 

Riktlinjer: 

Vid bedömning av om grund föreligger för användande av en tvångsåtgärd eller en 

begränsande åtgärd bör principen om att åtgärden ska vara motiverad och optimal följas, 

åtgärdens positiva och negativa inverkan ha utvärderats och principen om proportionalitet 

iakttas. 


Vid beslut om, användning av och uppföljning av tvång eller en begränsande åtgärd skall 

följande alltid iakttas: 

• Åtgärden bör grunda sig på ett beslut som fattats av den vårdansvariga läkaren. 

Läkaren bör bedöma om begränsningen är absolut nödvändig för att trygga 

patientens vård och säkerhet. 

• Åtgärden ska grunda sig på exakta uppgifter om patientens tillstånd och på individuell 

bedömning. 

• Läkaren måste också objektivt bedöma nyttan och skadan av t.ex. en begränsad 

rörelsefrihet. 

• Åtgärden skall vara tidsbestämd och omsorgsfullt journalföras. 

• Särskild hänsyn bör tas till att åtgärderna i hög grad riktar sig till personer som inte 

har möjlighet att försvara sina rättigheter. 

• De åtgärder som vidtas får aldrig vara en ersättning för behovet av vård eller omsorg 

eller mänsklig hjälp, dvs. åtgärden kan aldrig vara en följd av eller ett sätt att lösa, 

personalbrist, dåligt utformade lokaler eller att personalen saknar kunskap att klara 

en viss situation. 

74

4.11 Personal, utbildning och kompetensutveckling 

En av grundförutsättningarna för att personer med demens ska få sin rätt till socialvård av 

god kvalitet och gott bemötande tillgodosett är att personalen inom demensvården har den 

utbildning och den förtrogenhet med arbetsuppgifterna som behövs. 

Gällande bestämmelser om behörighetskraven för yrkesutbildad personal inom socialvården 

är nästan 20 år gamla (FFS 804/1992 vilken gäller i enlighet med landskapsförordningen 

(1995:103) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård). Den 

ifrågavarande förordningen ersattes på fastlandet redan år 2005 av en lag och förordning om 

behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården. 

De bestämmelser som gäller på Åland är föråldrade och motsvarar inte dagens 

utbildningssystem, vilket bl.a. försvårar för arbetsgivare vid anställning av personal. 


Förnya lagstiftningen 

• Bestämmelserna beträffande behörighetskrav för yrkesutbildad personal inom 

socialvården förnyas så att de motsvarar de utbildningsstrukturer, 

utbildningsnivåer och – områden samt de yrkesbeteckningar som finns idag. 

Behörigheten att vara verksam inom hälso- och sjukvården är en del av rikets 

lagstiftningsbehörighet. I lag om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (FFS 

559/1994) regleras vad som avses med yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. 

Enligt lagen har en legitimerad yrkesutbildad person, en yrkesutbildad person som beviljats 

tillstånd eller en yrkesutbildad person med skyddad yrkesbeteckning rätt att utöva yrket och 

använda yrkesbeteckningen. Lagen uppdateras kontinuerligt (senast år 2011). I Förordning 

om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (FFS 564/1994) regleras t.ex. vilka 

de yrkesbeteckningar är, som faller under kategorin yrkesutbildad person med skyddad 

yrkesbeteckning (hit hör t.ex. närvårdare). Förordningen uppdaterades senast år 2011. 

I den kvalitetsrekommendation angående tjänster för äldre som landskapsregeringen antog 

2010 slår man fast riktlinjerna för den strategi som borde gälla inom äldreomsorgen 

beträffande personal, deras utbildning och kompetensutveckling. Som mål anges: 

o En personalstrategi uppgörs där behoven av personal och deras kompetens inom 

äldreomsorgen på kort och längre sikt redogörs, metoder för rekrytering och 

bibehållande av personal slås fast (kompetensförsörjningsplan). 

o Personalen dimensioneras utgående från klienternas fysiska, kognitiva, psykiska och 

sociala funktionsförmåga och vårdberoende. 

o I dimensioneringen beaktas de kvalitets- och effektivitetskrav som ställs på 

verksamheten. 

75

o Alla som är anställda inom äldreservicen har yrkesutbildning inom socialvården 

och/eller hälsovården och gerontologisk sakkunskap som förvärvats genom grundoch 

vidareutbildning och/eller fortbildning. 

o De som leder verksamheten är yrkeskunniga, har ledarskapskompetens och är rätt 

dimensionerade i förhållande till verksamhetens omfattning och antalet anställda. 

o Personalens arbetshälsa och arbetarskydd tryggas. 

Hur den förda personalpolitiken förhåller sig till målen mäts genom angivna 

kvalitetsindikatorer: 

1. Behovet av flexibilitet i verksamheten har tillgodosetts genom att beakta vikariebehovet 

vid dimensionering och genom möjlighet för personal att tillfälligt flytta mellan enheter enligt 

vård- och servicebehov. 

2. Brukarnas behov av vård och service sett till omfattning, kvalitet och till de effekter vården 

och servicen har, är tillgodosedda. 

3. En kartläggning av personalens kunnande, inte enbart av den formella behörigheten, ger 

förutsättningar för ett bättre nyttjande av resurserna och visar behoven av 

vidareutbildning/fortbildning. 

4. Personalen ska ges stöd, handledning och fortbildning. 

5. De som leder verksamheten ges kontinuerligt stöd, handledning och fortbildning. 

6. Vid planering och genomförande av verksamheten beaktas vikten av rätt arbetsmetoder 

och ändamålsenliga arbetsverktyg. 

Kommunerna bör med andra ord utveckla kunnandet inom demensvården/omsorgen inom de 

områden som är aktuella på basen av bl.a. 

• personalens befintliga utbildning, förtrogenhet med uppgifterna och erfarenhet 

• de behov som uppstår pga. symptombild m.m. hos personer med demens 

• de behov som de anhöriga har 

Riktlinjer 

Med tanke på det ringa befolkningsunderlaget i de åländska kommunerna och det 

multiprofessionella specialkunnande som krävs inom demensvården är det viktigt att bygga 

upp strukturer som möjliggör ett samarbete kring personal och kompetenser. 

I syfte att säkerställa det kunnande som behövs bör kommunerna även agera för att öka 

användningen av olika kompetenshöjande åtgärder och olika utbildningsmetoder. Speciellt 

för de kommuner där avståndet till utbildningsinstitutioner är långt, t.ex. i skärgårdskommunerna, 

är det viktigt att utnyttja befintlig/ny teknik såsom webbaserad undervisning 

och möjlighet till inlärning på arbetsplatsen i form av t.ex. studiecirklar. 


Följ kvalitetsriktlinjerna 

• Kommunerna följer de riktlinjer angående personal, utbildning och kompetensutveckling 

som anges i Kvalitetsrekommendation. Tjänster för äldre 

(Landskapsregeringen 2010). 

76


Inom demensvården bör dessutom 

• Personalen ha kunnande om demenssjukdomar och de behov som uppstår vid 

dessa 

Personal på alla nivåer bör 

- Ha grundkunskap om demenssjukdomar 

- Behärska och tillämpa arbetssätt som syftar till att upprätthålla 

funktionsförmågan 

- Ha tillräcklig kunskap om bemötande av personer med demens och deras 

anhöriga och ha förmågan att välja tillämpning utgående från den individuella 

situationen 

- Känna till hjälpmedel och registrera och dokumentera förändringar i behoven 

hos personen med demens och den anhöriga 

- 

Vid svårare grad av demenssjukdom bör personalen 

- Behärska adekvata arbetsmetoder och har tillräcklig förtrogenhet med att 

arbeta inom demensvården 

- Kunna kommunicera med och tolka behoven hos en person med demens 

- Känna sig trygg i att arbeta med personer med BPSD 

- Kunna tolka den anhörigas/närståendes situation och behov av stödåtgärder i 

tillräckligt god tid för att utmattning inte ska uppstå 

• Bygg upp strukturer som underlättar samarbete 

I syfte att säkerställa det specialkunnande som krävs för en kvalitativ demensvård 

- Utvecklar kommunerna sitt samarbete genom t.ex. gemensamma tjänster 

- Utvecklar kommunerna och ÅHS sitt samarbete genom t.ex. sammanhållen 

hemvård 

4.12 Samarbetet mellan de olika aktörerna och gränsöverskridande 

teamarbete 

Syftet med dessa riktlinjer är bl.a. att lyfta fram modeller och metoder genom vilka man kan 

skapa obrutna vård- och servicekedjor och en klient/patientorienterad omsorg och vård. Det 

här kräver ett nära samarbete och god samverkan mellan framför allt socialvården och hälsooch 

sjukvården. I och med att ansvaret för socialvård respektive hälso- och sjukvård ligger 

hos olika organisationer blir betydelsen av att utarbeta fungerande samarbetsmodeller extra 

stor. För att samarbetet ska lyckas måste det vara väldigt tydligt var ansvaret för respektive 

uppgift ligger, vad man samarbetar kring och hur detta samarbete ska bedrivas. Erfarenheten 

visar att det är viktigt för personer med demens och deras anhöriga att man behöver vända sig 

till så få instanser som möjligt för att få svar på sina frågor och att de kontakter man får är 

77

kontinuerliga, dvs. att uppgifterna så långt det är möjligt, sköts av en och samma person över 

tid. 

4.12.1 Lagstiftning och med stöd av den utfärdade bestämmelser, 

anvisningar och rekommendationer 

Socialvårdslagen (FFS 710/1982) 30 

Enligt 17 § ska man när det gäller rehabilitering som inte ankommer på socialvården eller 

som det inte är ändamålsenligt att ordna som socialservice samarbeta med andra instanser 

som ordnar rehabilitering så att klienten hänvisas till rätt instans. Lagen om klientsamarbete 

inom rehabiliteringen (FFS 497/2003) skall iakttas. 

Enligt 54 § ska socialnämnden eller motsvarande organ i kommunen vid behov samarbeta 

med kommunens övriga myndigheter, med organen i grannkommunerna och med styrelsen 

för Ålands hälso- och sjukvård, likaså med samfund som i kommunen bedriver verksamhet 

som har samband med kommunens socialvårdsuppgifter. 

Socialvårdsplan 

Enligt landskapslag (1993:71) om planering av och landskapsandelar för socialvården ska 

landskapsregeringen årligen i samband med avgivandet av förslaget till budget anta en plan 

för ordnandet av socialvården i landskapet för de följande fem åren. 

I gällande socialvårdsplan (2012-2016) konstateras: 

”En framgångsrik socialvård förutsätter ett gott samarbete mellan olika aktörer. Genom sitt 

ansvar för socialvården, har kommunerna en central roll i det sammanhanget. En 

vidareutveckling av det sociala trygghets- och servicesystemet förutsätter att kommunerna 

aktivt samarbetar med Ålands hälso- och sjukvård, landskapsregeringen samt andra 

producenter av socialvård, såsom ideella organisationer, föreningar och enskilda personer” 

Kommunernas verksamhet skall alltid skötas med den enskilda medborgaren i centrum. Även 

sättet att organisera verksamheten skall ske ur ett medborgarperspektiv (Socialvårdsplan 

2012-2016, s. 6). 

Vidare konsteras att landskapsregeringen i samråd med kommunerna har utarbetat kvalitativa 

och funktionella mål för vård och omsorg om äldre människor. Målet är en socialt, 

ekonomiskt och miljömässigt hållbar äldreomsorg. Socialvårdsplanen tar också upp syftet 

med den nya hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser om samarbete, dvs. att möjliggöra en 

ekonomisk, effektiv och ändamålsenlig resursanvändning och man konstaterar att samarbete 

ska ske så att uppgifterna kan skötas på ett behörigt sätt och med patientens bästa och behov 

av dels hälso- och sjukvårdstjänster, dels socialvårdstjänster som utgångspunkt. 

Landskapslag om Ålands hälso- och sjukvård (2011:56) 

I landskapslag om hälso- och sjukvård, 1 § beskrivs att lagens syfte bl.a. är att öka patientoch 

klientorienteringen inom hälso- och sjukvården i landskapet och att utveckla samarbetet 

med den kommunala socialvården. I 19 § slås fast att Ålands hälso- och sjukvård ska 

samarbeta med socialvården i sin verksamhet på ett sådant sätt att uppgifterna kan skötas på 

ett behörigt sätt och så som patientens behov av social-, hälso- och sjukvårdstjänster 

förutsätter. Stark betoning läggs vid vikten av förebyggande och hälsofrämjande insatser. I 33 

§ om rådgivning och andra tjänster för äldre stadgas i femte momentet att Ålands hälso- och 

30 Vilken gäller i enlighet med landskapslag (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar 

om socialvård 

78

sjukvård då man ordnar hälsofrämjande hembesök ska samarbeta med de instanser som 

svarar för socialvård. Det samma gäller stadgandet angående förebyggande av psykisk ohälsa 

(35 §) och arbetet för psykisk hälsa (40 §) där det arbete med att förebygga psykisk ohälsa 

och arbetet för psykisk hälsa som utförs av Ålands hälso- och sjukvård, ska planeras och 

genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med den kommunala 

socialvården. Även det alkohol- och drogarbete som utförs av Ålands hälso- och sjukvård ska 

planeras och genomföras så att det bildar en funktionell helhet tillsammans med alkohol- och 

drogarbetet och arbetet för psykisk hälsa i kommunerna (41 §). 

4.12.2 Skapa de praktiska förutsättningarna för samarbete och samverkan 

Såväl lagstiftning som andra styrdokument anger med andra ord att socialvård och hälso- och 

sjukvård ska samarbeta för klientens/patientens bästa. För att vården och omsorgen av de som 

drabbats av demens och stödet till deras familjer ska fungera optimalt bör man säkra ett 

strukturerat samarbete. I detta syfte föreslås att ett samarbetsorgan skapas mellan 

kommunerna och ÅHS. Samarbetsorganets uppgift blir att fatta beslut kring gränsdragningar, 

ta fram blanketter, checklistor m.m. som krävs för att samarbetet ska fungera fullt ut i 

praktiken samt att kontinuerligt utvärdera, följa upp och vid behov föreslå förändringar 

(inklusive förslag till förändringar i dessa riktlinjer). Tredje sektorn bör beredas möjlighet att 

bidra med sin kunskap och erfarenhet. 

Demenskoordinatorn bör ha möjlighet till direktkontakt med de delar av ÅHS, som den 

demenssjuka oftast har störst behov av, dvs. hemsjukvården och minnesmottagningen. 

Genom detta skapar man möjlighet att snabbt och effektivt hitta lösningar när problem 

uppstår och kan på så sätt t.ex. undvika risken för att personen i ett för tidigt skede blir 

beroende av dygnet-runt vård. 


• Ett samarbetsorgan mellan ÅHS och kommunerna tillsätts senast året efter att 

riktlinjerna antas. Förslagsvis samarbetar ÅHS´s styrelse, Ålands kommunförbund 

och Mariehamns stad kring att skapa detta organ. Föreslås att Ålands 

kommunförbund sammankallar till det första mötet. Syftet är att avlägsna de 

hinder som kan finnas för ett fullt ut fungerande samarbete kring omsorgen och 

vården av personer med demens och att kontinuerligt utveckla omsorgen och 

vården i enlighet med aktuella behov. 

• Den föreslagna demenskoordinatorn samarbetar direkt med ÅHS hemsjukvård 

och ges rätt att vid behov vara i direkt kontakt med minnesmottagningen. 

• Lagen om klientsamarbete inom rehabiliteringen (FFS 497/2003) antas att gälla 

på Åland. Detta innebär att den skulle gälla även för hälso- och sjukvårdens del 

och inte som nu enbart vara en förpliktelse för socialvården genom 17 § i 

socialvårdslagen. 

79

4.12.3 Uppdatering av riktlinjerna 

För att riktlinjerna ska motsvara de förändringar som sker i samhällsutvecklingen samt ny kunskap 

som erhålls genom forskning och erfarenheter inom demensomsorg och demensvård bör riktlinjerna 

regelbundet uppdateras. 


• Landskapsregeringen uppdaterar riktlinjerna minst vart femte år. 

80

Källor och information om var man kan läsa mera 

4.4 Demensutredning 

www.alzheimers.org.uk 

www.demenscentrum.se 

4.5 Uppföljning efter demensdiagnos 

Vård- och serviceplan samt Vård- och rehabiliteringsplan 

Lagstiftning och styrdokument angående uppgörande av plan 

Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000) 

Socialvårdsförordningen (FFS 607/1983) 

Förordningen om klientavgifter inom socialoch hälsovården (FFS 912/1992) 

Förordningen om stöd för närståendevård (FFS 318/1993) 

Lag om tillsyn över privat socialservice (FFS 603/1996) 

Lagen om patientens ställning och rättigheter (FFS 785/1992). Gäller i enlighet med 

Landskapslag (1993:61) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om patientens ställning 

och rättigheter; 

4 a § (17.9.2004/857) 

Plan för undersökning, vård eller medicinsk rehabilitering 

Inom hälso- och sjukvården skall vid behov utarbetas en plan för undersökning, vård och medicinsk 

rehabilitering eller någon annan motsvarande plan. Av planen skall framgå hur och enligt vilken 

tidtabell vården av patienten ordnas. Planen skall utarbetas i samförstånd med patienten, dennes 

anhöriga eller närstående eller lagliga företrädare. Beträffande innehållet i planen och delaktiga i 

ärendet gäller dessutom vad som föreskrivs särskilt om dem. 

Instruktion för handläggning av medicinsk rehabilitering. Ålands landskapsregering. 2009 

Kvalitetsrekommendation. Tjänster för äldre. Ålands landskapsregering. 2010 

STAKES, handbok 2005:59 (Päivärinta, Eeva; Haverinen, Riitta); Vård- och serviceplaner 

inom äldreomsorgen. 

En handbok för personal inom socialoch hälsovården samt serviceansvariga 

- handboken är en grundlig genomgång av olika aspekter på vård- och serviceplanen och hur 

den rätt använd fungerar både som ett stöd för klienten, personalen och ledningen 

- handboken innehåller flera tips om hur olika kommuner arbetat för att ta fram vård- och 

serviceplaner som utgår från klienten och som är tillräckligt grundliga och breda för att 

motsvara kraven. 

Social- och hälsovårdsministeriet har gett ut information om bedömning av äldre personers 

funktionsförmåga som ett led i bedömningen av servicebehovet inom socialvården. 

Informationen innehåller bl.a. uppgifter om faktorer som inverkar på servicebehovet, faktorer 

som bör beaktas, bedömningsmetoder och god praxis. 

http://www.stm.fi/tiedotteet/kuntainfot/kuntainfo/view/1258673#fi 

81

Dokumentation 

Lagstiftning 

Förvaltningslag (2008:9) för landskapet Åland 

Landskapslag (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och 

kommunalförvaltningen 

Landskapslag (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet 

Landskapslag (2007:89) om Datainspektionen. Enligt denna skall myndigheten informera om 

gällande regler samt ge anvisningar och råd om behandlingen av personuppgifter 

Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (FFS 812/2000). 




Social- och hälsovårdsministeriets förordning om journalhandlingar (FFS 298/2009) 

Arkivlag (2004:13) för landskapet Åland 

Sekretess, Tystnadsplikt; 

Lagstiftning 

Lagen om klientens ställning och rättigheter (FFs 812/2000). Gäller i enlighet med 

landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. 




Överföring av information utan klientens godkännande 

Lagstiftning 

Lagen om klientens ställning och rättigheter (FFS 812/2000). Gäller i enlighet med 

landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. 

Överföring av information utan patientens godkännande 

Lagstiftning 




Socialvårdsmyndighetens rätt att få sekretessbelagda uppgifter och handräckning 

Lagstiftning 

Lagen om klientens ställning och rättigheter (FFS 812/2000). Gäller i enlighet med 

landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård 

82

Samarbete 

Lagstiftning 

Landskapslag om hälso- och sjukvård (2011:114); 

20 §: Samarbete med socialvården 

Ålands hälso- och sjukvård ska samarbeta med socialvården i sin verksamhet på ett sådant sätt att 

uppgifterna kan skötas på ett behörigt sätt och så som patientens behov av social-, hälso- och 

sjukvårdstjänster förutsätter. 

Socialvårdsförordning (FFS 607/1983) 

Samordning av socialvårdens tjänster 

Eloniemi-Sulkava U, Notkola IL, Hentinen M, Kivelä SL, Sivenius J, Sulkava R. 

Effects of supporting community-living demented patients and their caregivers: a 

randomized trial. J Am Geriatr Soc 2001; 49:1282–7. 

Eloniemi-Sulkava U, Saarenheimo M, Laakkonen ML, ym. Family care as 

collaboration: effectiveness of a multicomponent support program for elderly couples 

with dementia. Randomized controlled intervention study. J Am Geriatr Soc 

2009;57:2200–8. 

Eloniemi- Sulkava U, Saarenheimo M, Laakkonen M L, Pietilä M, Savikko n, Pitk K 

(toim.). Omaishoito yhteistyö . Iäkkäiden dementiaperheiden tukimallin vaikuttavuus. 

Vanhustyön keskusliitto 2006. M- Pietilä Pitkälä yhteistyönä. Iäkkäiden Vanhustyö 

Eloniemi-Sulkava U. Dementoituneiden kotona asumista edistävä tukijärjestelmä. 

.Dementiauutiset 2006; 1: 6 6-8. 

Mittelman MS, Ferris SH, Shulman E ym. A family intervention to delay nursing home 

placement of patients with Alzheimer disease. A randomized controlled trial. JAMA 

1996;276:1725-31 

Vuori U, Eloniemi Vuori Eloniemi-Sulkava U. Yksin asuvan dementiapotilaan 

kotihoidon tukeminen. Suomen dementiahoitoyhdistys ry. Sarja: Dementiapotilaiden 

hoidon kehittäminen, julkaisu no 7. Kuopion liikekirjapaino 2002. 

4.6 Behandlingsformer vid demenssjukdom 

Beteendesymptom och psykiska symptom vid demens, BPSD 

Suomalaisen Lääkäriseuran Duodecimin, Societas Gerontologica Fennican, Suomen 

Neurologisen Yhdistyksen, Suomen Psykogeriatrisen Yhdistyksen ja Suomen 

Yleislääketieteen Yhdistyksen asettama työryhmä, Muistisairauksien diagnostiikka ja 

lääkehoito 13.8 2010 www.kaypahoito.fi 

83

Att känna igen demenssymptom 

(www.vardguiden.se). 

Lääkärilehti 10/2008: Rekommendation för god vårdpraxis i alla skeden av progredierande 

minnessjukdomar; 

Helhetsbetonad vård lönar sig 

Suomen Alzheimer-tutkimusseuran asiantuntijaryhmä; Jaana Suhonen, Kari Alhainen, Ulla 

Eloniemi-Sulkava, Pirjo Juhela, Kati Juva, Minna Löppönen, Markku Makkonen, Matti 

Mäkelä, Tuula Pirttilä, Kaisu Pitkälä, Anne Remes, Raimo Sulkava, Petteri Viramo, Timo 

Erkinjuntti: Hyvät hoitokäytännöt etenevien muistisairauksien kaikissa vaiheissa. Suomen 

Lääkärilehti 10/2008. 

4.7 Omvårdnad 

Almberg B., Jansson W.: Fånga stunden, Liber Ab 1994 

Edberg, A. (red.) (2002). Att möta personer med demens. Lund: Studentlitteratur. 

Edvardsson, D. (red.) (2010). Personcentrerad omvårdnad i teori och praktik. (1. Uppl.) 

Lund: Studentlitteratur. 

Läkemedelverket, Sverige; Läkemedelsboken 2011-2012, 

Skog, M. (2012). Bättre demensvård nu!: hur du förbättrar den dagliga vården och omsorgen 

för personer med demenssjukdom. (1. Uppl.) Stockholm: Liber. 

Socialdepartementet. Stockholm Ds 2003:47; På väg mot en god demensvård. Samhällets 

insatser för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga. 

Socialstyrelsen Stockholm 2010. Demenssjukdom. Vetenskapligt underlag för nationella 

riktlinjer (innehåller en noggrann genomgång av omvårdnadsproblem i samband med vård av 

personer med demenssjukdom); http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2010/2010-5- 

1/Documents/Vetenskapligt%20underlag.pdf 

Wijk, H. (red.) (2004). Goda miljöer och aktiviteter för äldre. Lund: Studentlitteratur 

Willman, A., Stoltz, P. & Bahtsevani, C. (2011). Evidensbaserad omvårdnad: en bro mellan 

forskning & klinisk verksamhet (3., [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur. 

Metoder i omvårdnadsarbetet 

Edberg A-K, Wijk H.: Omvårdnadens grunder. Hälsa och ohälsa; Studentlitteratur 2009 

84

Socialstyrelsen Stockholm 2010; Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid 

demenssjukdom 2010. 

BPSD 

Läkemedelsverket, Sverige; Information från Läkemedelsverket 5:2008. 

Suomen Lääkärilehti 10/2008; Hyvät hoitokäytännöt etenevien muistisairauksien kaikissa 

vaiheissa. 

Vataja R, Alhainen K, Huusko T, Kivelä S-L, Koivisto K, Koponen H, Leppävuori A, 

Saarela T, Sulkeva R, Viramo P, Erkinjuntti T. Dementiapotilaiden käytösoireet. Suomen 

Lääkärilehti 2001; 56. 

Palliativ vård i livets slutskede 

Di Giulio P., Toscani F., Villani D., Brunelli C., Gentile S. & Spadin P. (2008) Dying with 

Advanced Dementia in Long-Term Care Geriatric Institutions: A Retrospective Study. 

Journal of Palliative Medicine 11(7), 1023-1028. 

Gambassi, G., Landi, F., Lapane, K., Sgadari, A. & Bernabei, R. (1999). Predictors of 

mortality in patients with Alzheimer´s disease living in nursing homes. J Neurol Neurosurg 

Psychiatry, 67, 59-65. 

Mitchell S.L., Teno J.M., Kiely D.K., Shaffer M.L., Jones R.N., Prigerson H.G., Volicer L., 

Givens J.L. & Hamel M.B. (2009) The Clinical Course of Advanced Dementia. The New 

England Journal of Medicine 361(16), 1529-1538. 

National cancer control programs: policies and managerial guidelines, 2 nd ed. Geneva, World 

Health Organization, 2002 

Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010. Socialstyrelsen. Sverige 

Allen R.S., Burgio L.D., Fisher S.F., Hardin J.M. & Shuster J.L. (2005) Behavioral Characteristics of 

Agitated Nursing Home Residents With Dementia at the End of Life. The Gerontologist 45(5), 661- 

666. 

4.8 Rehabilitering och stödåtgärder 

Fysioterapi och ergoterapi 

Sektionen för Äldres hälsa inom Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (LSR), samt 

Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (FSA) och deras Äldreutskott, 2011: Ättestupa eller 

folkhälsomål – ett manifest för alla äldre medborgares rätt till specifik rehabilitering 

85

Fysisk träning 

Eggermont L, Swaab D, Luiten P, Scherder E. Exercise, cognition and Alzheimers´s disease: 

more is not necessarily better. Neurosci Biobehav Rev 2006; 30: 562-75. 

Finska Sällskapet för Alzheimer forskning; Hyvät hoitokäytännöt etenivien muistisairauksien 

kaikissa vaiheissa. Suomen Lääkärilehti 10/2008. 

Friedman R, Tappen RM. The effect of planned walking on communication in Alzheimers´s 

desease. J Am Geriatr. Soc. 1991;39: 650-4. 

Stevens J, Killeen M. A randomised controlled trial testing the impact of exercise on 

cognitive symptoms and disability of residents with dementia. Contemp Nurse 2006;21: 32- 

40 

Teri L, Logsdon RG, McCurry SM. Nonpharmacologic treatment of behavioral disturbance 

in dementia. Med Clin North Am 2002;86: 641-56 

Ålands landskapsregering; Kvalitetsrekommendation Tjänster för äldre. 2010 

Ålands landskapsregering; Hälsopolitiskt program för Åland 2010-2020. 

Hjälpmedel 

Nordiskt Utvecklingscenter för Handikapphjälpmedel (NUH); Teknik och demens i Norden. 

Tekniska hjälpmedel som kognitivt stöd i vardagen för personer med demenssjukdom, 2008. 

Suomen muistiasiantuntijat; Minna Laine, Sirkkaliisa Heimonen: Mahdollisuuksien matka - 

Logoterapeuttinen ajattelu muistisairaan ihmisen hoidossa, Logos-projekti 2008-2010. 

Anhörigstöd 

Andrén . (2009), Stöd till närstående till personer med demenssjukdom ger 

effekt.[Elektronisk]. Vårdinstitutets Tematiska rum: Att leva med demens. 

www.vardinstitutet.net, Tematiska rum. 

God vårdpraxis i alla skeden av progredierande minnessjukdomar, Suomen lääkärilehti 

10/2008. 

Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010, Socialstyrelsen ( 2010-5- 

1). 

Rehabiliteringsmodell -framskridande minnessjukdomar, Altzheimer centralförbundet i 

Finland, 2007. 

4.9 Vård- och omsorgsnivåer 

Saila Sormunen & Päivi Topo: Laadukkaat dementiapalvelut, STAKES handbok, 72/2008 

86

Ulla Vuori och Sirkkaliisa Heimonen; Tue muistisairaan ihmisen kotona asumista – opas 

ammattihenkilöstölle, Suomen dementiahoitoyhdistys r.y., publikation 4/2007 

4.10 Begränsningar och tvång i vård och omsorg 

Förvaltningslag för landskapet Åland (ÅFS 2008:9) 

Institutet för hälsa och välfärd. Rapport 48/2011. Laki ja asiakkaan oikeudet. Sosiaali- ja 

terveydenhuollon tekijät-työryhmä. Loppuraportti IV 

Lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (FFS 519/1977). Gäller i landskapet 

Åland i enlighet med landskapslag (1978:48) om tillämpning av lagen angående 

specialomsorger om utvecklingsstörda. 

Lagen om missbrukarvård (FFS 41/1986). I kraft med stöd av §§ 70, 71 Självstyrelselag 

(1991:71) för Åland. Gäller i den lydelse lag och förordning hade 31.12.1992. 

Mentalvårdslagen (1116/1990). Gäller i landskapet Åland i enlighet med självstyrelselag för 

Åland (1991:71), 27 § 24 punkten till den del bestämmelserna gäller administrativa ingrepp i 

den personliga friheten. 

Självstyrelselag för Åland (ÅFS 1991:71) 

Tuori, Kaarlo - Kotkas, Toomas (2008): Sosiaalioikeus. WSOY pro. Juva 2008. 

4.11 Personal, utbildning och kompetensutveckling 

Förordning om behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården (FFS 

804/1992) 

Förordning om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (FFS 564/1994). Gäller i 

enlighet med landskapsförordningen (1995:103) om tillämpning i landskapet Åland av 

riksförfattningar om socialvård. 

Kvalitetsrekommendation. Tjänster för äldre, Ålands landskapsregering, Social- och 

miljöavdelningen 2010. 

4.12 Samarbetet mellan de olika aktörerna och gränsöverskridande teamarbete 

Socialvårdslagen (FFS 710/1982). Gäller i enlighet med landskapslag (1995:101) om 

tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. 

Socialvårdsplan 2012-2016. Ålands Landskapsregering. 

Lagen om klientsamarbete inom rehabiliteringen (FFS 497/2003) 

Landskapslag om Ålands hälso- och sjukvård (ÅFS 2011:56) 

87

Riktlinjer för omsorg och vård vid demenssjukdom - Ålands ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?