Skärgård i förändring - SLL Tillväxt, miljö och regionplanering (TMR ...

PM 8:2004 Skärgård i förändringinsatser i skärgården, varav cirka 130 miljoner går till skärgårdstrafiken och cirka 39miljoner går till Skärgårdsstiftelsen och dess verksamhet. Landstinget har ett skärgårdsanslagsom kan beviljas för nationell medfinansiering i EU:s och Nordiska ministerrådetsprojekt i skärgården. Landstinget ansvarar även för det s.k. fraktbidraget som syftar till attsänka transportkostnaderna för företag i skärgårdsområdet till en nivå jämförbar medregionens glesbygd i övrigt.Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län äger och förvaltar mark och byggnader i skärgården.Detta görs genom utarrendering till skärgårdsjordbrukare och anställda tillsynsmän.Stiftelsen har även bidragit till att främja sysselsättningen i skärgården.SIKO, Skärgårdens intresseföreningars kontaktorganisation, är ett gemensamt organ förskärgårdsföreningar i Stockholmsregionens skärgård. SIKO företräder den bofastabefolkningen inför myndigheter och politiska samhällsorgan. Föreningen agerar för att slåvakt om de bofastas intressen när det gäller t.ex. markanvändning, samhällsfunktioner,näringsliv och kultur.Tiden före 1970-talet präglas av en ökad användning av skärgården som rekreationsområde.Den bofasta befolkningen minskade kraftigt under 1950- och 1960-talet, mennågon särskilt fokus på skärgården förekom inte i planeringen eller politiken.En aktiv skärgårdspolitik växte fram under 1970-talet. Såväl regionala initiativ från Länsstyrelsenoch landstinget som nationella program gjordes för att främja sysselsättningen,trygga servicen, främja bostadsbyggandet och förbättra kommunikationerna. Resursernakoncentrerades till utvalda skärgårdssamhällen, enligt tongivande tankegångar inomregionalpolitiken. Skärgården var såväl försörjnings- som fritidsregion och balansenmellan miljö- och sysselsättningskrav kom upp på agendan.Under 1980-talet konstaterades att den negativa befolkningsutvecklingen var bruten, menfortsatta bidrag och en aktiv skärgårdspolitik ansågs fortfarande nödvändig för att klaraservicen och arbetstillfällena.Ledordet för 1980-talets skärgårdspolitik var lokal mobilisering. Politiken skulle byggapå det lokala engagemanget och utgå från egna initiativ. Retoriken, och i viss utsträckningåtgärderna, förändrades från bidrag till stöd för ”lokal bärkraft” som på sikt skulleavvecklas.Även under 1990-talet stod de lokala förutsättningarna i fokus. Under detta decenniumblev skärgårdspolitiken liksom övrig regionalpolitik tillväxtpolitik utifrån varje regionsförutsättningar. Den konkreta politiken innehöll stöd till service, kommunikationer ochinfrastruktur men också till satsningar inom turismen. Balansgången mellan å ena sidannaturen, kulturen och miljön, och å andra sidan befolkningen, sysselsättningen ochutvecklingen, var fortsatt aktuell.EU:s inträde i skärgårdspolitiken har varit av stor betydelse. EU innebar ökade möjlighetertill finansiering av projekt från de olika strukturfonderna. Under perioden 1996-1999 fanns Interreg IIA och Mål 5b Skärgården i Stockholms skärgård. Mål 5b omfattadeöar utan fast landförbindelse i hela Sveriges skärgårdar och inriktades på att utvecklaarbete och näringsliv, natur och kulturmiljö, infrastruktur och lokal mobilisering.Interreg IIA är transnationellt och byggde vidare på de relationer som skapats inomNordiska Ministerrådets Skärgårdssamarbete. Ambitionen var att skapa en region medlika gott renommé som Alperna. Konceptet ”Skärgårdssmak” för restauranger ochsedermera matproducenter och hantverk, är ett projekt inom detta program.11