Skärgård i förändring - SLL Tillväxt, miljö och regionplanering (TMR ...

PM 8:2004 Skärgård i förändring1980-talet: Från bidragsberoende till bärkraftUnder första hälften av 1980-talet skedde utvärderingar av den hittills förda politiken iskärgården (Regionplane- och näringslivsnämnden, 1985, Länsstyrelsen, 1986). Detkonstaterades att den negativa befolkningsutvecklingen var bruten, men att situationeninte var stabil och bärkraftig. Därför krävdes fortsatta bidrag och en aktiv skärgårdspolitikför att klara arbetstillfällena och servicen. Strukturomvandlingen, kvinnornas förvärvssituation,den åldrade befolkningen samt brist på mark, bostäder och kommunikationervar fortfarande problem. Stöden liksom de offentliga tjänsterna ansågs otillräckliga.Befolkningsutvecklingen på små öar med dåliga kommunikationer var fortfarande hotad.Som åtgärd utsågs ett fortsatt glesbygdsstöd som skulle utgå till sektorerna kommunikation,offentlig och privat service, näringsliv och lokala intresseföreningar. Det fastslogsockså att satsningen på vissa skärgårdssamhällen inte lett till att dessa dominerat utvecklingen.En förklaring som angavs var att glesbygdssatsningar från staten och landstingethade fördelats över hela skärgården.Ledordet för 1980-talets glesbygdspolitik var lokal mobilisering. Från mitten av 1980-talet ökade viljan att bygga på det lokala engagemanget. I en utvärdering från mitten av1980-talet fastslogs att landstingets skärgårdspolitik i stort skulle bedrivas vidare enligtsamma linjer som tidigare, men att de som bodde i skärgården i allt större utsträckningskulle ta egna initiativ till samhällsinsatser. (Regionplanekontoret, 1986) Även Nordiskaministerrådets skärgårdssamarbete betonade att ersätta de fördelningspolitiska principernaför skärgårdsstöden med en territoriell utvecklingsprincip, det vill säga ”använda ettområdes egna resurser för dess befolknings behov”. (NÄRP, 1986)Successivt under 1980-talet omdefinierades skärgårdspolitiken till mer lokal bärkraft ochmindre bidrag. Behovet av stöd till verksamheter i skärgården skulle på sikt kunnaavvecklas. Åtgärder och medel förändrades i och med detta. Bidrag skulle ersättas medbyggande av en god infrastruktur med lokal prägel. Dessutom skulle skärgårdsborna gesmöjlighet att påverka sin egen utveckling.1990-talet:Förändrad regionalpolitik och nya möjligheterDen politik som riktades mot skärgården under 1990-talet påverkades av lågkonjunkturenunder början av decenniet, decentraliseringen av politiken, teknologiutvecklingen ochkontraurbaniseringen. Regionalpolitiken, liksom många andra politikområden under dettadecennium, blev tillväxtpolitik med betoning på varje regions förutsättningar.Fastighetsskatten var en fråga som kom upp på agendan.Oavsett retoriken runt regional- och skärgårdspolitiken fortsatte stödformerna enligtungefär samma riktlinjer, med tillägg för moderna fenomen som IT. I Länsstyrelsensprogram för Stockholms skärgård 1993-2000 förordades att stödet till service,kommunikationer och infrastruktur skulle behållas. Dessutom skulle utnyttjandet avmodern informationsteknologi utvecklas, kvinnors förvärvsgrad öka och skärgårdenssjälvförsörjningsgrad i fråga om arbetstillfällen överlag höjas.Landstingets stödformer fortsatte också på 1990-talet. De riktades bl.a. till projekt inomturistnäringen samt till marknadsföring av skärgården. År 1995 slogs det särskildaskärgårdsanslaget samman med glesbygdsfonden och bildade ”Skärgårdsfonden”, somskulle främja bosättning och sysselsättning i länets skärgård och övriga landsbygd. År72