En knarklangares fru - Kriminologiska institutionen - Stockholms ...

forskning (se tex Goffman 1953, Condry, 2007) Dessa känslor, och den stigmatisering som ärsammankopplat med dem, är också något som alla tre kvinnor förhåller sig mycket till i våra samtal,utifrån sina olika positioner som anhöriga.5.4.1 Egna känslor av skuld och skamFör Karin är den egna skammen ett tydligt tema. Jag tolkar Karin, att hennes skam inte kommer sigav att hennes man begått ett brott, eller är dömd till fängelse; utan att han har langat narkotika, ochdärmed utnyttjat utsatta människor:Han har kanske orsakat att någon tagit en överdos och dött. Jag mår illa bara jag tänker på det.Jag mår skitdåligt av det. I hela min uppväxt, i hela mitt liv har jag alltid tyckt attknarklangare är något av det vidrigaste som finns, och nu är min man en av dem.Karins berättelse stämmer väl in på Condrys (2007, s. 62-64) resultat; att de anhöriga uppleverskam som en tvådelad känsla av misslyckande; för det första genom närheten till förövaren sommisslyckats med att leva upp till några av samhällets mest grundläggande normer, och för det andra,för sin egen roll i det som hänt. Karin betonar att hon inte har någon skuld i sin mans brott, men honfrågar sig ändå om han hade avstått från droghandeln om inte hon blivit utförsäkrad. Eftersom skamockså är en känsla av självvärdering, är de anhöriga känsliga för smärtsamma känslor avmisslyckande när de försökte förstå om deras handlingar på något sätt påverkat händelserna, vilketCondry (2007) kopplar till de starka normativa förväntningarna i vårt samhälle på att vara ”en godfru”. Varken Charlotta eller Sanna uttrycker egna känslor av skuld eller skam för männens brott:I: Hur såg du på att han var dömd för ett ganska allvarligt brott? Hade du funderingar på det?C: Nej jag tyckte det var skitcoolt. Jag tyckte bara (…) Han var ju lite härdad. Han var jucool. Han hade ju träffat morddömda. Och jag menar de var... Jag tyckte han var cool bara, jagmenar han berättade om händelserna där inne, och jag satt där idel öra, och bara wow.En inställning som Charlotta idag beskriver som ”pinsam”. Däremot skäms hon över vem hon harvarit, och hur illa hon gjort sig själv, och sin familj med sitt eget missbruk.Jag skäms över hur jag har behandlat min familj, och jag skäms över hur jag har behandlatmig själv. Hur jag har agerat och varit den där tjejen som har tagit allt. (...) Vad män har velatha, det har de fått. Och jag har inte sagt nånting emot det.Sanna beskriver hur hon vid flera tillfällen har agerat med motstånd mot känslan att hon själv harnågot att skämmas för, samtidigt som hon förhåller sig till hur andra ser på henne. Ett tillfälle ärefter det tidigare beskrivna då polisen stormade in mitt i natten och grep hennes man.I: Hur upplevde du efteråt att att det var så publikt, att det var framför grannar och så?