En knarklangares fru - Kriminologiska institutionen - Stockholms ...

S: Det var väldigt genant. Men sen blev jag arg faktiskt. För det var ju inte jag som hade gjortnånting, jag var ju ett offer faktiskt. Då satte jag näsan högt i vädret och gick med minbarnvagn. I med klackarna, liksom rrrr (bestämt ljud). Men sen så flyttade jag då efter etthalvår för jag fixade ju inte huset. Det var ganska skönt ändå.5.4.2 Omgivningens reaktionerAtt bli behandlad som ”en och samma” som de kriminella är ett vanligt tema i de anhörigas stigma(Goffman 1963, s. 9; Condry, 2007, s. 61-62). Omgivningen kan skuldbelägga de anhöriga eftersomdet finns en inbyggt uppfattning att familjemedlemmar är ansvariga för varandras handlingar, ochdärmed överförs skammen för brottet även på den anhörige, vilket Sanna beskriver här:I: Var det en skam att han satt inne?S: Ja, på något sätt och vis var det faktiskt det. Det var det. Han hade ju gjort något man intefår göra. Han var ju kriminell. Usch, vad skulle grannarna tänka. Vi har ju bott i ett sånt därfint villaområde, det var ju oh, det får inte komma fram.I: Skämdes du själv för att han satt inne?S: Nä, faktiskt inte. Det var mest utåt.I: Att du kände att andras, andras blick på dig...S: Ja, ja, ja, ja, ja ...I: Det var det, att du skulle...S: Sämre som människa som levde ihop med en kriminell liksom. Man ska inte säga normalamänniskor, men vanliga människor anser att det är, det är en lägre stående människa liksom.I: Och då skulle du bli det också, eller?S: Ja, automatiskt när du väljer att leva med en sån människa.När jag läser Karins berättelse är det tema som hon återkommer till gång på gång, hennes motviljamot att folk ska tror att hon har haft inblick i brotten, eller sanktionerat dem. Så här berättar hon omden polis som till slut gav henne upplysningen om att hennes man satt frihetsberövad:Jag upplevde det som att han såg på mig som att jag bara var en tragisk människa, och att jagvar medskyldig. Och att jag skulle veta liksom vad som hade hänt. Jag kände att han såg nerpå mig, och att han behandlade mig som att jag inte var värd någonting, och inte behövde fånågon information.Denna del av de anhörigas skam kallar Condry (2007) försummelse, och ett exempel på enstigmatiserande reaktion från omgivningen där Karin upplever att hon blir medskyldig, och på såsätt får skulden för mannens brott; att hon hade kännedom om det, eller i alla fall inte stoppade det,vilket hon borde. En annan reaktion handlar om att kvinnan borde göra slut med den anhörige(Condry 2007; Goffman 1963), vilket Sanna har upplevt, bland annat från en dagisfröken.S: Det har väl varit just den där känslan, hur kan du som har tre barn tillåta dig att leva med enkriminell man? Det har varit just det där ifrågasättandet.För både Charlotta, Karin och Sanna är klasstillhörighet en utgångspunkt när de resonerar om att